Egenföretagare i ett halvt liv.

Jag satt och pratade med en förtjusande ung kvinna härom dagen, min kollega i sommar, och nämnde att jag startade mitt första företag 1996. Då var jag 20 år. Vänta lite nu. 20 år? 1996? Insikten slog mig som en mjuk boxning på axeln, att jag har varit företagare i ett halvt liv. Med företag lika länge som jag varit utan.

fyrklövergröntDessutom var det nästan på dagen; för 1996-07-01 registrerades mitt företag. Då var jag ung, men – trots att jag var över 18 och myndig – inte särskilt “vuxen”. Det kom väldigt sent i livet. Jag var ihop med en äldre kille då som hade företag och inte tyckte att det var så svårt; “det är bara att jobba och fakturera!” Jaha, okej? Sagt och gjort. Då kör vi, då.

Och det rullade på. Mitt första jobb, som textare på en ICA-butik (ja kids, man textade för hand då och vissa gör det än – det var så förbaskat roligt! Att printa ut skyltar på en skrivare… det kan alla göra), hade jag på måndagar kl 7-12. Då skyltade man upp veckans annonsblad. Haha! Jag minns ännu att jag log åt det när jag åkte till jobbet. En halvdag på en vecka. Men jobben ramlade in, det fylldes på med en annan butik efter lunch och även andra dagar. En av mina närmaste vänner träffade jag då, på 90-talet, och vi har god kontakt än idag.

Stressade människor på Stockholms Central.Så kombinerade jag mina roliga dekoruppdrag med anställningar i olika butiker och plötsligt hade jag så mycket att göra alla dagar i veckan att det började gå åt fel håll, men det är egentligen en annan historia. Hur jag stressade mellan jobben, åt på stående fot och skapade en läckande tarm, har egentligen inte med företagande att göra. (Jo då, det kan höra ihop. Men det bör inte göra det.)

Jag har många gånger funderat på det där “bara att…” och hur komplicerat det har varit ett par gånger sedan dess. Vi hade aldrig UF i skolan på den tiden, så jag hade ingen erfarenhet, men är glad att jag ändå hoppade – och jag har aldrig i livet ångrat mig. Det har varit kul många gånger. Som dekoratörer kunde vi få “piffa till” matdekorer på stora företagsfester, bygga om konferensrum till en saloon eller Moulin Rouge-tema. Visst har ekonomin sviktat, stressen över det hållit mig vaken och maten varit av den billigare sorten (dessa tre punkter kan mycket väl ha bidragit till min läckande tarm) och jag har inte rest så mycket i perioder – men jag har varit min egen och haft en stor frihet.

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Dock kan friheten, när det är allt man har, bli till “vardag” det också. Som entreprenör kan man bestämma själv men bör även vara disciplinerad nog att göra det som måste göras. Även om det inte är roligt. Ekonomin är viktigast av allt, men jobben kanske inte rullar in utan egen ansträngning heller. Sälj något som människor verkligen vill ha. Man lär sig av allt och varje företag jag har provat på har inte alls gått bra. Det kan visa sig vara den bästa skolan av alla, den praktiska biten. Företagare har jag varit i ett halv liv nu, men jag tror att “en gång entreprenör – alltid entreprenör”. På något sätt.

Och så länge det finns driv, geist och motivation kan man skapa oanade möjligheter. Låt ingen annan bestämma om du kan eller ej. Känn efter, djupt inne i ditt hjärta, om du har det som krävs. Eller hur du kan skaffa det, annars. Se hur du kan rådfråga andra om hjälp, dem som har gått före. Vad brinner du för?

fyraårsljusIdag driver jag mitt fjärde företag i ordningen och vart och ett av dem har varit en viktig utbildning. De ledde mig hit och det jag lär mig av mina klienter är väl vad livet handlar om. Att dela upplevelser. Den som har gått före kan stärka och stötta andra. Som i sin tur kan stötta och stärka vidare. Tillsammans är vi så mycket starkare. Det är fint att få vara med om.

I sommar har jag fått jobb på en myndighet med många anställda. Det har jag nog längtat efter, även om jag har jobbat på stora företag som IKEA, Clas Olson och BAUHAUS tidigare. Den sociala biten och utbytet med andra kan jag se fram emot, särskilt som jag jobbar mycket ensam som terapeut – såvida man inte sitter i en yogaklass med många deltagare i gruppen. Det är en underbar plats och jag uppskattar mitt jobb mycket, men det kan bli ensamt i perioder.

Ett hjärta av gräs.jag hoppas på det bästa av två världar; den där det finns lagar, ramar och strukturer att följa ner i minsta detalj och minutiöst. Samt den parallella värld där jag styr över min tid och det som ska göras.

Win-win, tänker jag.

Men att det har gått 20 år? Makalöst. Jag hoppas kunna köra 20 år till – minst.

// Kram Linda

Comments are closed.