Jag beklagar din förlust.

Åh, livet. Min nära vän fick för någon vecka sedan veta att hennes nära vän inte har lång tid kvar att leva. Mitt i sommarvärmen blev det alldeles isande kallt. Det kom förstås som en chock att  läget var så mycket sämre än de hade trott, även om de kanske kände på sig att det var rätt illa.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Med en snabb utveckling av sjukdomen och spridning ut i kroppen, hade så många organ påverkats. Och även om ingen riktigt vet eller bör säga hur lång tid någon annan har kvar att leva, verkar det handla om veckor… Veckor. Vad gör man när man fruktar att det bara är veckor kvar?

Hur gör man när tiden är så utmätt? Jag vet inte. Men jag vet att jag gick in i någon sorts “umgänges-mood” när min vän blev sjuk. Ville ses så mycket som möjligt, utan att vara för påflugen för någon av oss, samtala och bara vara. Som tur var kunde jag styra min tid och mina dagar extra mycket just då, något jag alltid kommer att vara tacksam över. Vi pratade inte så mycket om döden – utan om livet. Det var inte så deppiga samtal, just. Men det VAR samtal.

vår, knoppar i motljusOch när jag tänker på det nu, kunde det mycket väl ha blivit precis tvärtom egentligen. Tystnad. En osäkerhet; vad säger man? Vad tusan passar i en sån situation? Kanske ingenting, men mest troligt allt. Tricket då var att vara “precis som vanligt” i en ovanlig situation. Jag ville för allt i världen inte zooma ut och försvinna. Jag kunde inte det. Även om det kanske kan vara lockande ibland att vika undan med blicken och sticka huvudet allt längre ner i sanden. Tvinga undan sorgen för att slippa känna.

Vi fick dessvärre inte så många veckor när hon blev sämre, men det är ovärdeliga dagar och minnen, sådana samtal som jag önskar att vi kunde ha idag.

Min nära vän, som nu är på väg att förlora sin vän, är likadan. Hon vill umgås och prata. Skapa minnen. Men framförallt visa medmänsklighet och kärlek. Inte prata om döden – om man inte vill – utan ge av sin tid. Medan den finns.

Dimma och dis, men ett ljus som bryter igenom.“- Jag beklagar sorgen”, brukar man säga till anhöriga när någon har gått ur tiden. För att det är den spontana reaktionen, såklart. Men jag läste någonstans (var minns jag inte) att formuleringen “jag beklagar din förlust” kan vara mer passande i det sammanhanget. I’m so sorry for your loss.

Naturligtvis är en förlust även en sorg, men den visar ju också att vi har ÄLSKAT – och det vill vi ju inte vara utan. Kärleken. Det betyder inte att vi inte kan sörja, tvärtom. Sorg kan komma som en följd av att våga älska med ett öppet hjärta. Så även sorgen har sin rättmätiga plats, även om den är smärtsam och kan kännas bottenlöst djup. Så ser ju livet ut.

En gulrosa ros, symbol för färg.Men förlusten kan verkligen beklagas. Tomheten efter en person som kan ha varit självklar så länge men inte längre finns där. Som inte kan svara, berätta, umgås och ge råd. Tystnaden som skär i i öronen, längtan efter kloka ord. Närheten. Kramarna. Saknaden efter en uppenbarelse. En stor förlust.

En förlust som följer med, som en skugga man försöker lära sig att leva sida vid sida med. Även om det skaver och aldrig känns bekvämt. Det är en del av livet. Det här är något vi levande måste lära oss att hantera, att leva med dem vi har omkring oss medan vi har möjligheten. Ta vara på den tid vi har och göra det bästa av det. Att våga älska fullt ut, även om det kan innebära sorg senare.

Att låta sorgen ta sin plats, är också att låta tårarna finnas. Eller som jag tolkar gruppen Kents formulering i den magiska “Mannen i den vita hatten“, att tårarna är de dyrbaraste smycken vi har.

“Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser”

Ja, vad vet jag? Men kanske är det en del av vad livet handlar om…?

Att leva medan vi kan. 

// Kram Linda

Comments are closed.