I stillheten sanningen.

Du känner kanske till uttrycket “In vino veritas”? Det betyder (direkt översatt) “I vinet sanningen”. Att det kan vara lättare att tala och säga sin åsikt, när spriten löser tungans band. Jag har dragit ner väsentligt på vin och alkohol, sedan min kropp sa ifrån, men för mig personligen känns uttrycket “I stillheten sanningen”… sant. Kanske något som “In pacem veritas” på hemsnickrad latin?

För tänk, vad svårt det kan vara att vara stilla. I stillhet. Så där så att man till och med kan höra sin inre röst. Djupt där inifrån. Det kan vara en utmaning.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Att vila eller sova för att man är trött är kanske inte så svårt. Att ta sovmorgon när man är utmattad. Sömn är läkande och skönt, helt enkelt. Men jag tänker på den där stillheten som ger tid och utrymme för sanningen. Det är inte alla som är bekväma med den. Då kan det vara skönare att vara i ständig rörelse, för att slippa känna.

Själv sprang jag som en galning. Jag kan till viss del springa än idag, men på ett helt annat sätt. Då ångade jag på som ett tåg, uppe i full fart och jag ville inte sakta in av rädsla att hela lasten skulle komma upp bakifrån och knocka mig. Så det vara bara att springa… allt fortare, fastän jag blev allt tröttare och lasten kom allt närmre. Det var en hemsk tid, att inse att det inte skulle gå. Men inte vilja stanna. Jag tror inte att det är helt ovanligt idag.

greklandsstrand_2För många är vila bara lugnt och skönt. Harmoniskt. Medan det för andra kan vara en plåga att ligga stilla, som i en solstol. Medan allt varvar ner. En stressande känsla, som en viskning inifrån. Är jag på rätt väg i livet? Är det som jag vill ha det? När det blir tyst och stilla, kan den där signalen bli allt tydligare.

Jag har inspirerats av dem som har vågat vara för sig själva, jag var så rädd för att vara ensam förut. Att göra saker på egen hand. Idag kan jag tycka om att gå på bio själv ibland. Även om jag gärna gör det med sällskap också. Men jag har jobbat hårt på att ta mig till den plats där jag är idag, för att jag ville förändra.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.I mina yogaklasser handlar det om att finna lugnet. Stillheten. Och även om många tycker om det, så passar det inte för alla. Har jag märkt. Andningen, lugnet och meditationen kan vara som “nycklar” som hjälper till att öppna upp för känslor som varit låsta sedan länge, men det är inte farligt. Det kan snarare vara nödvändigt att släppa upp det som legat gömt. Men det kan upplevas som obehagligt, när känslor släpps upp som man inte vill ha att göra med. Ibland kan man behöva professionell hjälp i den processen.

Å andra sidan handlar det nog främst om att tillåta sig att sluta prestera en stund. Att tillåta sig att stanna upp och känna in, hur kroppen mår. Lyssna till sig själv. Inga konstigheter, egentligen. Så varför ska det vara så svårt? Är det lätt?

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Visst, det kan komma att påverka andra omkring oss. Men när sanningen väl kommer upp, är den viktig att ta hänsyn till. Även om det blir konsekvenser för andra människor och deras liv, ifall man kommer fram till att eller vad man behöver förändra för egen del. Det är såklart en svår balansgång.

Men det enda vi med säkerhet vet, är att den person man kommer att leva allra närmast, är sig själv. Det är en relation värd att jobba extra på, hur man än gör det. Med eller utan stillhet, tror jag att det är nödvändigt att lyssna inåt, efter sanningen. För den finns där.

Namaste.

// Kram Linda

Comments are closed.