Saker som sagts och gjorts. Eller inte.

Hej vännen. Jag brukar skriva till dig den här tiden på året efter som det är nu din födelsedag infaller…. eller jag har gjort sedan du lämnande oss, men nu i år kände jag att jag inte hade något att säga. Så jag avstod först. Jag tycker att det är skönt att vara tyst när jag inte har något jag verkligen vill säga.

Solen strålar från en blå vårhimmel.Luften är fri men samtidigt så dyrbar. Jag vill inte fylla den med tomt pladder, bara för att skriva om något, även om vissa av mina texter säkert kan passera för sådana om man frågar andra. Men hur som helst. Jag kom på att jag visst hade något att säga dig. Något som skaver i mig.

Du har inte funnits här på fem år nu, snart blir det sex. Var den tiden har tagit vägen orkar jag knappt reflektera över – en dag här, en annan dag borta. Och ju äldre jag blir, ju mer livserfarenhet jag samlar på mig… desto svårare blir vissa saker. Ur ett annat perspektiv än det man hade då. En massa nya insikter radar liksom upp sig.

Tiden har gått. Saker och ting har förändrats. Jag har förändrats. Jag ser saker och ting i ett nytt ljus, på ett nytt sätt, även om det var som det var då. Och det som smärtar mig ibland, är de saker jag inte gjorde och sade när jag hade möjligheten.  Är det tomheten och tystnaden som får en att märka sånt…?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag saknar dig ännu, men det behöver jag inte ens skriva. Tänker på dig. Pratar med dig ibland. Önskar att jag kunde be om ursäkt för vissa saker jag har insett idag. Saker jag har sagt och gjort, fast jag önskar att det inte varit så. Saker när vi var små, när vi blev äldre och när du blev sjuk… men det går ju lik förbaskat inte att göra ogjort.

Du var så enkel att vara med. Chosefri. Jag vet att du (förmodligen) skulle utbrista “Men, lägg av!?” om du stod framför mig och hörde hur jag tänker, men det är kanske vad det handlar om att vara människa. Att reflektera över sina handlingar. Vad man sade, hur man gjorde det och – varför? Du skulle kanske inte förstå vad jag menar här, men vissa saker fastnar. Som när du gav mig beskedet om din sjukdom. Jag kunde nog ha tagit emot det på ett annat sätt, känner jag så här efteråt. Även om jag gjorde mitt bästa då. Förlåt.

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Och jag vet, det tjänar ingenting till att älta. Det blev som det blev, för att det är som det skulle vara. Kanske. Men när jag först tänkte att jag inte hade något att säga dig, kom jag på att det har jag ju visst. Jag vill be dig om ursäkt för allt det jag inte såg, förstod eller sade genom livet. För den gråt som var opassande, min tystnad, de skratt som kanske störde och min tjurighet. När jag inte visste hur jag skulle göra eller vara. Det där svåra med att vara människa.

Det är inte alltid lätt att göra rätt, om man säger så.

Någonstans så tror jag ändå att du förstår precis. Men det känns viktigt att få förmedla mig just nu, om det så är rakt ut i Universum. Jag kan ju för tusan inte nå dig på annat sätt, än att vara nära dig i tanken. Känslan. Ibland känns du extra nära i hjärtat. Du är saknad av så oerhört många här och kanske tänker vi lite extra på hur vi kan vara mot varandra just nu. Jag gör det. Visdomen kommer med åren, right…?

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Jag vill återigen och på djupet tacka för alla år vi fick ihop. Du var en så stor och viktig del av mitt liv. Och du är det än idag. Jag saknar att jag aldrig kan “återuppleva” våra USA-minnen med dig, inte heller utan dig, tyvärr. Det är inte detsamma att prata med andra om vår resa. Det kommer för alltid att vara “vår sak”. Men så får det vara, det var kanske menat så…?

Må så gott där du är, kära vän.

// Stor kram, Linda

Comments are closed.