“Det är omtanken som räknas.”

Alltså, kidsen av idag. Ibland undrar man hur ungdomar fungerar (läs: tänker), sedan kommer jag på att hjärnan har vuxit klart först vid 25 års ålder (jo, så är det) och så minns man hur det vara att själv vara ung. Då känns de plötsligt väldigt sofistikerade och socialt kompetenta i jämförelse.

Kärleken övervinner allt.Skämt åsido, jag har med nyfikenhet (men även med beundran och ibland fasa) betraktat yngre generationer – särskilt på arbetsplatser – och sett hur vi skiljer oss åt, beroende på hur vi har blivit uppfostrade. Vilken generation det var som tog hand om oss, kanske. Men bara om det skulle man kunna skriva en hel uppsats, så det lämnar jag gärna.

Dock anser jag mig ha erfarenhet av detta; ungdomar som “inte orkar” jobba. Som har de märkligaste anledningar till varför de inte dyker upp och jag drar mig till minnes hur jag själv har jobbat i mina dagar, trots feber och svåra förkylningar, tappad röst och hosta… om det sedan var bra eller dåligt tvistar förmodligen de lärde ännu om. Troligen rätt dåligt. Idag gör jag INTE på samma sätt, men jag har en hög ansvarskänsla och vill sköta mitt jobb.

Faktum är att vårt samhälle behöver att vi jobbar, oavsett om vi vill eller inte. Vi måste göra tråkiga saker ibland, för att vår levnadsstandard, vårt land, våra liv kräver det. Punkt. Det är nog inte odelat bra att få allt serverat, servat och sopat (läs: curlat), även om omtanke och kärlek är en livsnödvändig krydda i livet. Var det diplomatiskt nog?

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Men. Det finns ju så oerhört många välartade människor som råkar vara ungdomar, det är det ju inget snack om. Jag ser det på nära håll i mina vänners barn och inte minst i min gudson och hans syster, det glädjer och ger hopp för framtiden. Jag menar, som vi sade en tjejkväll för inte så länge sedan, det är ju de yngre generationerna nu som ska ta hand om oss i framtiden… så det känns skönt med en positiv känsla, inte sant?

Fast det är långt dit ännu och härom dagen upplevde jag något som gjorde mig genuint varm i hjärtat. Det är viktigt i tider av näthat och så sjuka åsikter att man baxnar, att kunna öppna ögonen och se omkring sig. Inte alltid hålla blicken fäst vid en skärm eller hörlurar i öronen, vi har inte råd att inte tappa bort den sociala biten och relationer.

Jag gick och handlade en sen kväll efter en yogaklass, inför sluttampen på min matbok nummer 4 och skulle testbaka ett recept ännu en gång dagen efter. På frukt- och gröntavdelningen lade jag märke till en ung tjej (oklart om hon jobbade i butiken och hade slutat för kvällen) som med ett leende sade högt: “Har du inte kommit längre…?” till en man intill mig. Han svarade något (oklart) och hon gick fram till en hög med gröna äpplen för att, av misstag, riva ner några på golvet. Jag tänkte ingenting just då, bara lade märke till henne.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag handlade klart och gick till kassan. Där satt en kille och en tjej i 18-årdåldern (?) i varsin kassa, jag betalade och småpratade lite. Sen hörde vi hur en kvinna i förbutiken frågade en kund om han vill ha hjälp med något. Eftersom det var snudd på tomt på kunder, hörde jag dem och förstod att han bad om hjälp eftersom han var synskadad. Det var en liten man, möjligen pensionär, med keps. Plötsligt stod den unga tjejen från äppelraset intill honom och erbjöd sin hjälp, en arm att leda honom.

“Det är helt okej, jag har ändå inte bråttom” sade hon. “Min buss går om… 18 minuter.” Han vände sig mot henne, gjorde en ansats att öka takten och sade “Oj, då ska jag skynda mig.” Hon förklarade att det inte var någon stress och ledde honom försiktigt framåt.

Både jag och de två ungdomarna i kassan såg dem och tjejen kommenterade att han fick hjälp. “Jag blir så glad av att se människor hjälpa till” sade hon. Ja det är fint, nickade jag mot henne. Killen sade något om att hon jobbar där och att det kanske inte var lika “fint” då, kanske syftade han på att hon kände sig tvungen att hjälpa till. Fast hon gjorde ju ändå en insats.

hjarta-i-djup-sno“Det spelar ingen roll” sade tjejen. “Det är omtanken som räknas. Jag hade också gjort det.” Jag då, som kan bli rörd för nästan ingenting fick blinka bort några brännande tårar och klumpen i halsen, det bara kom. På vägen hem funderade jag på det jag just hört, jag var tacksam över att jag trots viss tvekan gått iväg så sent för att ha ingredienser till morgonen efter, för vad jag fick se och höra.

Det finns så mycket kärlek i oss människor, unga och medelålders och gamla. Det är så oändligt fint när det kommer fram, när vi väljer att hjälpa varandra. Det krävs ju – i ärlighetens namn – inga större studieskulder för att hata på nätet, det vet vi alla. Men att visa omtanke, vänlighet och empati kräver mod och kärlek. Vi har det inom oss, vad vill vi prioritera?

I tider där pojkar inte får vara Lucia utan att det blir en hatstorm (vad är det som händer?), finns det ändå så många som står emot och sprider ljuset. Det är vi alla ansvariga för att göra. Tillsammans skapar vi det samhälle som just nu ser ut att ha hamnat lite på kant, så här var det inte för ett par år sedan…? Man kan ha en massa åsikter om vad som sker i världen, men hur vi förhåller oss till det, hur vi väljer att vara och agera – det är var och en ansvarig för till slut.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Ljuset är ju det som kan driva mörkret på flykt. Jag kan rada upp en massa floskler och klyschor här, men ska sansa mig… en som dock är suverän, är att “ingen kan göra allt men alla kan göra något”. I vardagen. Led en synskadad framåt, tacka för den hjälp du får och behandla människor med respekt. Svara vänligt, behandla andra som du vill bli behandlad själv. Sunt förnuft, egentligen.

Jag har med mig orden från den unga kloka tjejen i kassan, de som fortfarande ekar i mitt huvud. För att det är så sant.

“Det är omtanken som räknas.” 

// Kram Linda

Comments are closed.