Underskatta aldrig någon.

Oj oj oj. Vad är det som händer? Som retar upp folk så till den milda grad att det ropas “sekt”? Alltså. Jag bara älskar oväntade vändningar! När det som blir som alla andra kanske inte trodde. Såg du Idrottsgalan i måndags? Boom.

Foto: Bildbyrån

Det delades ju ut priser till värdiga vinnare både till höger och vänster, J-O Waldner fick en fin hyllning och ett hederpris för sin fantastiska karriär och Sara Sjöströms fina lillebror Linus läste ett tal som fick henne att gråta av överraskning och glädje. Sånt man minns. (Foto: Bildbyrån)

Det var känslor. Tacktal. Sång. Lite manspread. Två skidåkare som spelade trummor och fiol – en helt vanlig gala, helt enkelt. Men det som fascinerar mig mest är att så många mobiliserar och knockar resten av alla förstå-sig-påare.

Jag hörde nyligen i ett annat sammanhang en (mycket okunnig) person fnysa “det är ju inte ens en sport!” angående avancerad ridsport. Jag varken orkade eller ville tillrättavisa, kände att vad jag än skulle säga skulle svischa rätt fort förbi hans öron ändå. Ingen idé att ödsla min energi.

Foto: Olle SporrongMen på en gala där det förväntas (?) vara golfspelare, simmare eller fotbollsspelare som vinner vackra priser så är det återigen en ryttare som vinner folkets röster i Jerringpriset. Folkets pris. Oslagbart flest antal röster. Där är det otroligt tydligt att det är en SPORT. Och jag bara älskar det. Precis som Peder Fredricson så ödmjukt sade i ditt tacktal till alla de som röstat på honom: “Ni inom ridsporten är vana att kämpa för att få det ni vill… och här står jag.” Boom. (Foto: Olle Sporrong)

Jag beundrar verkligen människor som kämpar. Ofta i motvind. Som går ihop för en gemensam sak, som brinner. Som skiter ödmjukt i att några tycker att “det inte är en sport” – för att de vet och förstår så mycket bättre. Har du någonsin ridit? Kommunicerat med en häst under en ridtur? Det är underbart och – kan vara svinsvårt. De är verkligen individer. Tänk att tävla samtidigt!

Foto: Magnus Hjalmarson Neijdeman/ SVD/ TTJust ridsporten en så god sak på flera plan och nivåer. Man tränar och tävlar tillsammans med en stark, mäktig och stolt levande varelse. Ordet “hästkraft” är inte för inte. Det är ju så lärorikt att det knappt är sant. Unga tjejer och killar lär sig tidigt omtanke, skötsel och empati. Att lära sig samarbeta. Stallet är en fostrande miljö och 70% (!) av alla kvinnliga chefer i landet har vuxit upp som hästtjejer. Bara det är otroligt fint och värdefullt.

Ridsporten är jämlik och demokratisk (åtminstone ser den ut att vara det?) för kvinnor och män delas inte upp utan kan tävla mot och med varandra – det gäller “bara” att vara bäst. Snabbast med minst antal fel. Mest samspelta. Att ha bäst kontakt med sitt mäktiga djur. Sin vän.

Hmm. Lyssna på mig, det låter som att jag vet precis vad jag pratar om…? Inte alls. Jag har ridit en hel del i mitt liv (aka ramlat av en del hästryggar) i mina dagar, både i lektioner och på tur i naturen, men absolut på en amatörnivå. Hellre-än-bra, så att säga. Så jag var inte riktigt en “hästtjej” så som många andra omkring mig var under skolåren.

mamma i stallet_2Men min mamma var hästtjej som ung och hon har på senare tid gått “tillbaka till stallet”, som så många äldre som vänder åter. Jag är så glad för det, hon lyser verkligen när hon är i stallet. Återupplever men går samtidigt framåt. Är i stunden. Samarbetar med hästen, hoppar och rider dressyr. Det är kul att vara med och titta, hon är riktigt duktig – precis som hon var då. Det är dessutom en tuff fysisk träning, man använder muskler man kanske inte hade en aning om att man hade…

mamma i stallet_1Jag noterar gärna och tar in. Ser vad som sker med så många människor, som när de sitter upp i sadeln klappar om och pratar med sina hästar. Samarbetar. Umgås. Säkert finns en massa olika åsikter där det samlas så många tjejer också (kan jag tro), men att kalla dessa dedikerade människor som går upp i ottan för att mocka (skit) och ta hand om sina ståtliga djur… för en sekt? (Ibland är det kanske mer passande att bara avvakta och visa lite ödmjukhet.) Att skrika ut en sådan sak känns mer som en skandal i min bok.

Se istället och lär, även om du inte är ett sk*t intresserad själv, hur alla dessa människor går ihop och röstar fram sin kandidat, lite som chocken när Rolf-Göran Bengtsson fick sitt pris år 2012. Nu valde en stor del av Sveriges sportutövare (jajamensan) att rösta. Missnöjd? Det var folkets pris.

mamma i stallet_3Jag hade personligen gärna unnat till exempel Sarah Sjöström ett pris till, även om Peder är väl värd det, men hon har fått det de senaste två åren – hon är älskad. Röstade jag då? Nej. Så det är som att hoppas på vinst utan att ha köpt en lott. Någon ropar “katastrof”, är det möjligt? Det var återigen ett folkets pris, det kan aldrig någonsin bli fel. Jag gillar det djupt. Vinsten som kanske inte var alldeles självklar… eftersom vissa tydligen inte anser att ridning är en sport. Visst är det häftigt?

Det är när en besviken journalist påstår att folkets röst – kom igen, vi pratar om ett pris till en idrottare här, inte kriminella som har mobiliserat sig för en brutal regeringskupp! – är “fusk”, ett dåligt skämt och att priset borde läggas nerdet är väl det som blir pinsamt? Missunnsamhet är alltid osmakligt.

Det finns många dåliga förlorare. Men ibland måste man kunna vara en bra förlorare… erkänna de som vinner. Och aldrig underskatta någon.

Grattis Peder. Folket valde dig.

// Kram Linda

(Edit: bästa Sanna Lundell. Word.)

Comments are closed.