Ibland blir det bara tomt.

Ibland räcker tiden inte till. Jag vill gärna skriva inlägg att publicera på måndagar, men så har jag kanske inte hunnit med det under helgen. Eller allra helst gärna innan dess. För livet kommer emellan, det har varit full fart med annat. Eller så blir det bara tomt. Helt enkelt.

Handtextade rader ur Nils Ferlins "Barfotabarn".Jag gillar det. Förut fick jag nog smått panik. När jag vill tråckla ihop en text och det låser sig. Men det brukar inte vara ett stort problem, eftersom jag så ofta skriver från hjärtat brukar det snarare vara ett problem att stoppa flödet. Att inte dra iväg över 1000 ord. Less is more.

Men, ibland blir det bara tomt. Då får det komma när det kommer eller så hinner jag med det en annan dag, kanske till en onsdag. Och ju fler år jag lägger bakom mig, desto högre håller jag ändå tomrummen. De där oplanerade. Vilan. Tystnaden. Jag älskar känslan att jag varken måste eller behöver göra någonting. För tid är ju guld värt.

Är det inte dagens rikedom? Att slippa stressa. Att kunna göra saker i sin egen takt, som man önskar utan att rusa. Jag tycker att det är riktigt lyxigt när man är där. Det blir allt mer ovanligt, verkar det som, när man ser sig omkring…?

Stressade människor på Stockholms Central.Förut sprang jag halvt ihjäl mig. Hann ändå inte med. Det finns ingen chans att hinna allt, tror jag. Och det är skönt med de insikterna efter 40 år på jorden. Kanske blir man tryggare och starkare med åren? Jag vet verkligen inte. Men jag kommer sakta fram till vad som betyder något – och vad som inte alls gör det. Det utkristalliseras, på så sätt.

Ibland måste man bara underkasta sig “att-göra-listor” och deadlines. Krav som andra ställer och bokade tider. Absolut. Så ser samhället ut. Men då gäller det att hitta andningspauser emellanåt. För det finns en inre balans och den måste upprätthållas. Organen önskar sitt. Om det börjar vobbla och man väljer att inte ta det på allvar, kan det ta längre tid att komma tillbaka i fas igen. I alla fall för mig.

Kanske är det så, att var vi än befinner oss så önskar vi att ett par saker vore annorlunda. Livet i ett nötskal. Men att kunna fånga stunderna som är lugna och stilla, det är drömmen numera. Lyssna inåt. Utan buller och brus.

å i norrFast det för förstås med sig andra sidor. Ibland blir det bara tomt. Och då är det väl precis som det ska vara just då. Bara att vänta in inspirationen och glöden igen. En dag är flödet åter. Och det kan nog vara nyttigt när det sinar, får jag för mig. För att få perspektiv igen och nya insikter.

Jag hoppas att du kan uppskatta dina “tomrum” och andas lugnt i dem.

// Kram Linda

Comments are closed.