Alla har vi vår ryggsäck.

Det förflutna, du vet. Många är vi som har ett (osynligt?) bagage med oss, som inte alltid är behagligt eller lätt att bära. Kanske känns det som att armarna ska domna, eller som att vi är på väg att tappa balansen. Ryggsäcken. Har vi tryckt ner något i den, så att vi knäar under tyngden eller är innehållet lätt och luftigt?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Min ryggsäck bröt nästan ryggen av mig till slut. Den var så tung, otymplig och skavde när jag gick. En dag fick den mig att tappa balansen fullständigt, jag föll på rygg och kunde inte ta mig upp igen. Blev liggandes där. Och det var skrämmande att ligga på golvet som en skalbagge med en tyngd som man inte såg egentligen… den låg ju under mig.

Så småningom förstod jag att jag var tvungen att packa ur min ryggsäck, tyngd för tyngd, för att kunna resa mig upp igen. Men det tog sin tid. Jag ville egentligen inte se eller kännas vid vad som låg i den, jag hade ju försökt springa ifrån den dessutom. Så det var högst motvilligt, den öppnades ändå upp då det var den enda vägen framåt. Där kunde jag ju inte bli liggandes?

Bagageband resväskorDet tog många år, jag tror att vissa bagage tar flera år på sig att blir lättare, att liksom hitta hem och ända fram. Fråga bara dem som blivit av med en resväska under en flygresa, även om det inte alls är samma sak egentligen. Det finns vissa likheter. Tiden är en viktig faktor. Vi kan behöva stanna upp om inte bagaget är i sin ordning… men tungt att bära ändå.

Man vet aldrig hur det blir till slut. Men det jobb jag har gjort med och för mig själv de senaste åren fram till idag, har lättat min ryggsäck väsentligt. Det känns bra idag och jag är genuint stolt över min egen insats. För ingen annan hade kunnat göra den åt mig, det var det enda jag med säkerhet visste. Jag vet också hur många som inte orkar. Som flyr, på olika sätt. Det gjorde jag också, tills jag föll och blev liggandes. Tyngden försvann ju liksom inte av det.

Sedan finns det så många som inte har så tunga bagage eller ryggsäckar, de som tycks dansa fram obehindrat i livet. Lyckliga ni. Men några av oss behöver göra “jobbet” grundligt. Idag är jag dessutom tacksam över min ryggsäck.

Kånken namnlappMen jag ska även vara lite mer specifik här. När jag var omkring 6-7 år fick jag en älskad väska att bära på ryggen av mina föräldrar. Det var en gråbeige Fjällräven Kånken. Enligt mamma, jag minns det inte själv, var jag noga med att packa min fina väska med alla mina viktiga böcker. Jag läste mycket även som barn. Älskade att gå på biblioteket.

Den där söta ryggan föll i glömska när jag blev äldre och fick nån lite tuffare (?) väska, så min Kånken hamnade först i ett förråd och sedan uppe på vinden – jag tackar både mamma och min lyckliga stjärna för att den inte slängdes. Den var i ärlighetens namn inte helt ren efter all användning och alla lekar. Hon valde ändå att behålla den. Och den har varit med mig hela vägen, men nedpackad i lådor och i förråd.  För att par år sedan fick jag upp ögonen för den igen.

KånkentvättJag kände att jag ville tvätta upp den, för att kunna använda den igen. Jag hade ju tänkt på den som en väska från barndomen, men den visade sig funka utmärkt även idag som vuxen. En bra väska är en bra väska, liksom. Och den har varit med mig under en lång tid. Den har gjort en lång resa med mig.

Det har varit en lång promenad och jag är inte framme än, men min ryggsäck har ett helt annat innehåll än för några år sedan. Jag är ännu inte klar – det blir vi väl aldrig? – men jag upplever att jag nu kan röra mig lättare och smidigare. Jag kommer upp från golvet fortare om jag faller. Det är inte alls samma sak idag.

Kånken SamariaDet firade jag i juni 2016 med att bära just den på ryggen genom ravinen Samaria på Kreta, i sex timmar. I stekhet sol fanns den där på min rygg och den vägde knappt! Det var en fin symbolik, på sitt sätt. Ett fint sätt att åter använda favoriten, på ett ställe jag aldrig kommer att glömma tack vare den magnifika naturen och det fina sällskapet.

Under de senaste månaderna, har jag noterat (och diskret fotat) hur många Kånken det finns på stan. Överallt. Det känns såklart fint att en så bra och funktionell väska inte går ur tiden. Vissa ser nyare ut, andra rejält välanvända. Kanske är många lika gamla som min, med över 30 år på nacken (läs: ryggen)?

Kånken_2

Ibland kan jag undra hur tunga andra människors ryggsäckar är, ibland tycker jag att man kan se om de liksom knäar eller lätt studsar fram… hur som helst är det intressant med bagage. Vad vi bär med oss. Och våra ryggsäckar.

Oavsett innehåll har jag min gamla fina gråbeige Kånken i original kvar. Det gör mig tacksam.

På så många olika sätt.

// Kram Linda

Comments are closed.