Do you stuff your face? Face your stuff.

Alltså, det här kan vara en av världens (liten överdrift) mest utmanande och känslomässiga fråga. Vår eminenta lärare My uttalade den, för att få oss att tänka bredare när vi studerade Funktionsmedicin och den lyder i sin helhet:

“-Do you stuff your face or du you face your stuff?”

Sockrade geléhjärtan - godis.Jag tappade hakan när jag hörde den. Så träffsäkert. I översättning skulle man kunna formulera det som; proppar du (ätbart) i munnen för att slippa känna eller tar du hand om dina känslor?  Men egentligen handlar det nog om allt som kan döva en obehagskänsla; alkohol, smärtstillande tabletter eller nikotin… alternativt tvärtom; att svälta sig för att upprätthålla en känsla av kontroll.

Det är så jäkla lätt att distrahera sig. Jag vet det, verkligen. Jag har levt med den känslan i många år, skulle man kunna säga. Allt mindre nu, men visst fasen är det något jag känner igen. Att slippa känna om det är något som smärtar, så mycket “enklare” att äta något gott eller berusande istället. Men det är just det – istället. En sådan sak gör ingenting lättare, det dövar bara för stunden. Skapar andra signalsubstanser (hej dopamin) som kroppen kan svara på och så han man fintat bort den där sorgen, besvikelsen, skulden, skammen eller saknaden för en stund. Tills det knackar på igen. För så länge vi inte möter det, kommer det åter.

Fyra glas med rosévin i en skål.Och i värsta fall måste sedan dosen börja ökas successivt för att kroppen ska reagera, döva mer. Toleransnivån ökar, om det så handlar om socker, mat, alkohol eller spel. Sex eller droger. Så sitter man där i en obekväm rävsax utan smitväg, ut – ska jag möta mina problem och hantera dem eller öka intaget av det jag dövar mig med?

Stuff my face or face my stuff…?

Tänk, att det kan anses kännas “lättare” och enklare att välja (undermedvetet eller omedvetet tänker jag, men det är ju ändå en form av val) att fastna i någon form av beroende, hellre än att möta sina rädslor. Det man är arg över, sörjer eller ångrar. Det som sitter så djupt att det kan vara svårt att andas om man släpper upp det för att känna på det. Och ändå, om man jobbar åt andra håller och kämpar med att slippa undan, så kan man behöva ta sig igenom det först – också.

Det är inte lätt att vara människa. Som han sade, herr Strindberg. “Det är synd om människorna.” Och det är inte så lätt att hantera allt vi erbjuds heller, frestelser och kickar. Många reagerar lätt på socker, som kan vara en inkörsport till allt tyngre stimulantia.

kanelbulle med pärlsocker_Men idag är konstanta fikapauser, mängder av kaffebaljor, afterworköl, godis till fredagsmys och snabbmat i drivor inga konstigheter. Det är mer en regel än ett undantag. Det är vi som inte längre vill hänga med i de svängarna som är konstiga. Trots att vi – läs: jag – känner att kroppen inte längre orkar med det livet. Att det inte känns naturligt bara för att det har blivit en “vana”.  Det som stressar inifrån, skapar problem med mage och tarm (diarré eller förstoppning eller det som benämns “IBS”) och som gör att åtminstone jag driver allt längre ifrån… my stuff.

Jag fattade att jag var tvungen att ta tag i mina saker; det som låg där och skavde. Det var inte roligt, det är det aldrig. Men jag vet idag att det var nödvändigt. Att jag har att jobba med, men att det inte är samma sak längre. Jag märker ibland när jag pratar med människor att vissa saker sitter långt inne… om jag säger att jag inte äter gluten eller dricker kaffe längre och någon svarar “Åh, det skulle jag aldrig kunna vara utan! Vad betyder det? Är det the stuff som talar…?

Jag säger inte att faktiskt det är så, bara att det är intressant.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Det finns nog många som har sin stuff i ordning. Som inte jagas av tankar och känslor, som inte äter, dricker eller gör annat för att slippa tänka och känna. Men jag tror även att många befinner sig mitt uppe i det, ju snabbare tiden går och ju fortare allt snurrar runt omkring en. Ju kortare tid det finns för att stanna upp och reflektera. Men man kan ändå tänka tanken i sin ensamhet och känna på den…

“…do I stuff my face or do I face my stuff?”

Det kan vara värt det för framtiden.

// Kram Linda

Önskar du hjälp med en hälsoundersökning eller individuell kostrådgivning? Här kan du boka tid för besök. Varmt välkommen!

Comments are closed.