Vi är alla samma lika – innerst inne.

Ju mer jag träffar medmänniskor och klienter, desto mer inser jag att vi är så himla lika. Med mer eller mindre bagage att bära, förstås, och vi skiljer oss aningen i hur vi hanterar det som sker. Men vi är människor och vi har så många gemensamma beröringspunkter.

Fasad på husen nära skolan i gamla stan.För hur många fina fasader och murar vi än bygger upp för att skydda oss, omedvetet eller för ett visst syfte, så funderar de flesta av oss ändå på samma sätt. I vår ensamhet. Vi är mjuka på insidan. Och vi söker efter samma sak, upplever jag. (…det här är såklart min syn på saken.)

Kanske inte i ungdomsåren, för att låta föråldrad. Jag är 40 nu, men jag funderade inte direkt i tonåren. Inte innan jag fyllde 30. Fram till dess var jag odödlig. Dagar och nätter flöt ihop, upp var ner och ner var upp – ingenting var omöjligt om man bara ville tillräckligt mycket. Life in the fast lane.

Men så går dagarna, erfarenheter kommer med åren och upplevelser faller på plats. Livet liksom kommer ikapp. Det finns så mycket som kan sjunka in och vissa förstår direkt, medan det för andra tar lite längre tid. Och tankarna. Vi är ju levande människor, så tankarna finns där.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Många som jag har pratat med på sistone vittnar om precis samma sak. Oavsett var vi kommer ifrån, uppväxt och klasstillhörighet. Vilka vi än är. Och utan någon egentlig vetskapen om vad andra tänker, tycker och säger. Men det går att tratta ner till en och samma sak, kort sagt. Nämligen.

Att det inte spelar någon roll om man inte har hälsan.

För vi kan i slutänden ha det “perfekt” på ytan; tjäna hur mycket pengar som helst, ha en avundsvärd titel på visitkortet, bo flott och resa långt och mycket. Och ofta. Men det spelar ingen roll om vi inte mår bra och kan njuta av det.

Om varje steg gör ont. Om kroppen värker, musklerna krampar, magen ballar ur efter en måltid så att det stör vardagen, om tempot känns för högt inuti. Om man är så trött att man kan somna sittande. Om det känns så att hjärnan kokar. Det kan vara svårt att uppskatta det man har fullt ut när man upplever en obalans.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det handlar förstås inte bara om det fysiska, utan även det psykiska. Hur vi mår mentalt och hur det påverkar oss. Ser vi livet genom en grå dimma, så kan det vara svårare att hitta mening. Tyngre att fokusera framåt och hålla huvudet högt. Även här är det många som kämpar på och tänker “ska det vara så här?” med det tempo som livet erbjuder. Informationsstress, krav, måsten och deadlines. Det kan vara lätt att känna den där rävsaxen runt benet…

För att inte tala om ifall våra nära, kära eller vänner och bekanta får besked om en sjukdom. Det skakar oss ner i grunden, på djupet och får oss att fundera på våra egna liv. Hur vi ska hantera den situation vi befinner oss i. När en blir sjuk påverkas många runt omkring, inte bara den det berör. Det väcker både tankar och känslor. Vad kan jag göra, hur kan jag agera?

Det här är inte hjärnkirurgi, men det är vad vi kämpar med, var och en av oss. Balansen. Med våra olika sätt och individuella lösningar – för vi är alla olika. Vi kan ha släpat på en nedbrytande stress över många långa år, eller uppleva det nu för första gången. Vad ska jag göra av det? Oavsett hur, kan det påverka vår livskvalitet och få oss att fundera på framtiden.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Men vi bör inte vara rädda, egentligen. Det paralyserar bara. Istället kan vi försöka att lyssna till kroppen och möta den för att stärka kroppens funktioner. Sluta att tänka “kroppj*vel som sviker mig!” för den försöker att balansera inifrån, hela tiden. Det kanske inte verkar så, men den arbetar med de förutsättningar den får och kanske skulle kroppen kunna balanseras mer om man kunde rensa bort en del stress…?

Ett banalt och enkelt råd, kan tyckas. Men i många fall ökar stressen successivt över tid, så vi märker sällan att tyngden blir allt större förrän kroppen börjar att strejka. Som man brukar säga, börjar kroppen med att viska. Lyssnar vi inte till den inre rösten då, höjer den tonläget. Om vi stänger av signalerna inifrån då, så börjar kroppen att skrika. Det går också att ignorera (tro mig), men i det läget kan kroppen slutligen tvinga oss ner på knä. Se till att vi inte kommer ur sängen, för att vi har en del att ta hand om.

Det är ingen rolig plats att vara på, men möjligtvis nödvändig för att kunna vända på obalansen. Och det kan ta sin tid och mycket kraft, min dyrköpta erfarenhet är att lyssna i god tid. Till de små och subtila signalerna, för du vet när de finns där. Fundera på vad du – på riktigt – kan göra för att må bättre. Vila? Andas? Dricka mer vatten? Sova? Äta annorlunda? Det är ofta de små detaljerna som spelar allra störst roll. Kom ihåg att det går att reducera stress inuti, om man vill. (Det är dock inte alltid viljan finns där.)

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Eftersom jag har gjort en resa med en rejäl omväg, vet jag idag att man kan ta en liten genväg. Det finns tyvärr ingen quick fix när det kommer till hälsa. Och gör man ett quick fix-försök, så fungerar det ofta en kort period. Men om man vill bygga en stark grund för en fin framtid, så är det möjligt. Det gäller bara att hitta vad det är man behöver.

Kanske inte nödvändigtvis det man vill. Ironiskt nog.

Hur som helst, vilka vi än är har vi lättare att njuta av det vi har och var vi befinner oss om vi är i större balans och lyssnar till kroppens och organens behov. Det är min upplevelse, efter en lång och mödosam resa. Hamnar vi i smärta, trötthet och uppgivenhet är det svårare.

Där kan man börja fundera på hur livet ska se ut, vad vi jag ha ut av det och vad det är värt. Vad kan jag göra för att må bra? Orkar jag? Vill jag? Vågar jag? Det kan vara många saker som påverkar, ibland måste vi tänka efter. Känna in.

Där är vi alla så lika. Samma sort. Och det är helt naturligt, för den tid vi lever i. Jag vill att du ska veta att om du känner så här, är du inte ensam. Vi är aldrig ensamma, det bara känns så. Innan muren är riven och fasaderna faller. Men sen känns det mindre viktigt att fejka, för när sanningen är ute är vi alla mer lika i sättet än vi kanske har trott.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt till balans och läkning, så att du går en fin framtid till mötes. Med styrka i kropp, själ och sinne.

För det är du verkligen värd.

// Kram Linda

PS. Önskar du hjälp med åt vilket håll du ska gå härifrån…?

Jag gör bland annat privata yogasessioner (för att lära sig andas och göra yogaövningar, med syfte att reducera stress), individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning för att se näringsstatus och hur organen samarbetar. Här ser du mer om hur jag jobbar (med tex hälsosamtal) och här kan du boka tid för möte om det är av intresse.

Här kan du kontakta mig om du vill.

Varmt välkommen!

Comments are closed.