När terror för oss närmare varandra.

Men gode tid. Vilken horribel helg. Det är svårt att hitta orden i det här läget, det är samtidigt ännu svårare att finna ett ämne som är viktigare än just det här. Kanske är det bättre att vara tyst om man inte vet hur man ska formulera sig, men jag väljer ändå att skriva om och lyfta fram det fina och ljusa i allt det mörka, här i mitt hörn av Universum.

terrorattentat rubrikJag var själv inte i närheten av den lastbil som i fredags eftermiddag kördes fram på Drottninggatan. Jag vill vara tydlig med att jag inte är sårad fysiskt, jag har inte förlorat någon nära mig, det är så många andra som har påverkats mer än jag. Men jag är berörd och vill ta tillfället i akt att hylla de som har gjort en insats. (Lite särskilt de i närheten.) De som väljer att stå upp mot våld och ondska, som tar hand om varandra.

Det har varit både läkande och värmande att se hur många människor har öppnat upp så oerhört. Kanske var det något vi behövde göra i dessa tider.

Egentligen skulle jag ha varit bortrest i helgen, men planerna bokades av i veckan, så jag var hemma i säkert förvar när lastbilen körde längs Drottninggatan för att krascha in i Åhléns City. Jag hade varit på väg in till stan tidigare på dagen, så jag var tacksam över att jag hade stannat hemma när notiserna började dyka upp. En lastbil har kört på en gågata. Och du vet säkert själv hur det är; strax rullar det upp information i alla kanaler – det ena låter mer surrealistiskt än det andra. Har någon kört på folk? I stan?! Och kanske var det många som kände ”nu händer det här” med tanke på allt som skett i Paris, Bryssel, Nice och London för att nämna några händelser. Men jag satt ju på behörigt avstånd. I Märsta.

Det plingade till i telefonen, Facebook meddelade att ”Nathalie har markerat att hon är i säkerhet”. Jag hade redan fått sms från människor som undrade var jag befann mig, så jag gjorde detsamma. Jag var ju säker. Var andra det? Den oron i kroppen är svår att ta på, den glider liksom undan och har en tendens att stegras. De chockerande vittnesmålen och rubrikerna som rullade upp, det var svårt att värja sig och samtidigt ville jag veta. Vad är det som händer? Man vill ha ett grepp om vad som sker. Om situationen. Det som brukar visa sig vara omöjligt i ett så tidigt skede.

I det läget kunde jag bara försäkra mig om att mina ”nära och kära” var säkra. Messade runt, såg hur vän efter vän på Facebook markerade att de var i säkerhet. Fick tag i min kusin och han satt några kvarter ifrån Åhléns, inlåst på sitt jobb. Ingen fick lämna byggnaden. Innerstaden tömdes snart på folk och trafik, avspärrningarna utökades och allt stängdes ner. Människor blev kvar i butiker och på caféer. Overklighet. Jag höll kontakt med honom och erbjöd mig att åka in med bil och hämta honom eftersom alla tåg snart stod helt stilla och han bor drygt 7 mil norr om Stockholm. Vi avvaktade, väntade för att se vad som skulle ske. Nya rubriker rullar upp, befarade döda och kaoset var totalt.

Jag såg det bara på TV. Berördes ändå något enormt. Det såg ut som en krigszon. Men mitt i detta gjorde medmänniskor sitt yttersta för att hjälpa till och varandra. De ropade, varnade, bar, gav hjärt-/lungräddning och kämpade för både sitt och andras liv. Poliser sprang mot faran, för att skydda oss andra. Stockholm gick sönder framför våra ögon. Det var som att se på en overklig film med ett ovisst slut.

Jag och kusinen hördes igen, efter någon timme återkopplade han och frågade om erbjudandet stod kvar, kunde jag hämta honom och två kolleger? De fick lämna byggnaden ”på egen risk” och folk gick i lämmeltåg genom innerstaden. Utan bussar, tunnelbanor och pendeltåg fick folk promenera vart de än skulle. Medmänniskor skapade snabbt möjligheter att hjälpa till, skjutsar dem som sitter fast, erbjuder mat och husrum. Och här skedde någonting. Vi som så ofta går runt stressade och ser ner i marken, öppnar upp och tar in de som behöver hjälp.

Medmänskligheten värmer på riktigt, i en tid som kan vara kall och svår.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag begav mig in till stan, med min pappa som inte gärna ville släppa in sin dotter till ett eventuellt kaos – även om jag kan köra bil – efter ett terrorattentat. Så han körde och jag kommunicerade med kusinen via telefon. Trafiken var massiv. Det stod stilla på vissa ställen och en resa som normalt tar ca 25-30 minuter tog 2-3 gånger så lång tid. Men det var såklart många som ville åka in och hämta hem ”de sina”. Det flöt på, ingen tutade eller hetsade, alla hjälptes åt. Det var känslan.

Vi fångade slutligen upp tre trötta herrar som hade promenerat långt från sitt kontor i city. Tacksamma över att få sitta ner och att det äntligen fanns en plan för hur de kunde komma hem. Vägen ut ur stan gick lite lättare, efter ett första tvärstopp åt alla håll vid en infart. Den ena kollegans fru skulle möta upp ett par mil utanför stan och köra dem resterande väg hem, så vi rullade norrut.

Efter ett par kilometer kom den första mörka civila polisbilen upp bakom oss och flög förbi. Sirenerna ljöd och bilar höll sig ur vägen, trafiken rullade på bra. ”Oj!” sade vi. ”Vad händer nu?”  Då kom en till. Blåljus. Sirener. Så kom en tredje. Och en fjärde. Jag tappade räkningen och såg dessutom hur en helikopter stod och hovrade över området. Stilla. Ännu en blinkande civilbil passerade. Olustigt. Vi pratade lite om vad som kunde tänkas vara på gång, men en utryckning med 7-8 bilar indikerade ju ändå något särskilt. När vi svängde av fortsatte dessa bilar mot Arlanda, insåg jag i efterhand.
En tanke genom mitt huvud; tänk om det här var en undanledande manöver och att Arlanda bombas nu…? Man vet inte vad man ska tro? Det gäller att andas.

Och även om jag är bra på att andas annars och faktiskt lär ut hur man gör, är det overkligt lätt att glömma bort i en kaosartad situation hur det fungerar. Hur man fyller lungorna med luft och andas ut igen. Märkligt. Tur att man kan grunderna.

Vi släppte av männen i väntan på hans fru, de skulle köpa något att äta och dricka och sade att allt var lugnt. Hon skulle snart vara på plats. I samma stund tjöt två till polisbilar till förbi, ner mot Märsta. Vi såg på varandra. Vad i hela…? När vi hade lämnat dem och rullade hemåt såg vi hur två civila bilar svängde ner mot Steninge slott. Det kändes overkligt. Mot en badplats. Villor. Ett slott. Vad händer?! Jag åkte med hem till mina föräldrar, de ville bjuda på mat eftersom ingen av oss hade ätit på flera timmar. Och när vi närmade oss deras hem, blinkade ännu en notis till i pappas telefon. Jag läser: ”Misstänkt gärningsman gripen i Märsta”. Där tappar jag luften. I Märsta?! Där jag har vuxit upp och för tillfället bor. Det blev luddiga tankar för en stund. Vad är det som händer? Vad?!

I väntan på mer information såg jag pressträffarna på tv och kände en djup och stor tacksamhet över hur poliser, läkare, sjukvårds- och övrig räddningspersonal  agerade i detta. Hur polisen visade tydlighet, mod och att de faktiskt finns på våra gator för att skydda oss. Att det är deras jobb att ta hand om oss andra, jag var stolt och tacksam över detta. Men även hur förskolepersonal tog hand om barn när föräldrarna inte tog sig hem för att hämta dem, hur butiker hjälpte barn att få hem mat, hur föräldrar kunde hämta böcker för att genom sagor förklara detta för sina barn. Även om det är en oerhört tragisk händelse som ledde fram till alla dessa insikter och händelser. Kanske var det viktigt för oss att även få se det som fungerar, hur en stad och ett land ställer upp för varandra i kris?

Det stod stilla i mitt huvud ett tag. Vid efterföljande pressträffar meddelade man att en man gripits, märsta.nu rapporterade snabbt och vi var nog många som satt med en telefon i handen och flipprade mellan olika medier för att få veta mer. Men när mannen greps, kändes det som att allt lugnade sig lite. Tiden gick. Kanske var det över nu? Pusselbitarna föll sakta på plats.

Jag vill hylla de som har sett denna man och hjälpt till att få honom gripen. Som har varit uppmärksam och modig nog att följa efter honom. Och jag är så stolt över Märsta i det här läget… vilket jag kanske inte trodde att jag skulle skriva. Vissa har sagt ”hur kan du bo här?” och i många fall har jag känt detsamma. En ibland trött liten centralort i en korsning nära vår stolthet Arlanda, där man i media vevar runt ordet ”terrorist” då och då. Vanligt folk här pysslar inte med terrorism. Många jobbar på Arlanda, tar hand om sina familjer, hus och hem. Driver företag, rustar sina båtar och fixar i kolonilotter. I nuläget, när den här lilla orten får visa vad det går för, så är jag grymt stolt. Någon i Märsta gjorde Sverige en stor tjänst. Oavsett om det är en boende här eller en besökare. Det är så att jag tappar andan lite. Igen.

Jag tappar dock inte tron på mänskligheten. Det talas gärna om stressade och dryga stockholmare (jag påtalar det gärna själv), men sällan har väl Stockholm med omnejd stått upp så mycket för varandra som de senaste dagarna. Bjudit på mat och gett strandade människor husrum. Kontakter har knutits som aldrig skulle ha skett annars. Så det finns ett ljus i det kolsvarta mörkret och det är att vi lär oss att göra saker för varandra, att vi ser upp och hjälper dem som behöver det. Bara det är en positiv sak, om det nu finns några sådana i detta läge.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Jag sörjer med dem som har förlorat sina nära och kära. Jag var så arg och ledsen på fredagskvällen att jag knappt kunde andas alls. Jag tappade bort hur man gör. Besviken och orolig – rentav rädd. När jag i efterhand har sett var denne gärningsman faktiskt har befunnit sig, så var det ett STENKAST från mitt hem. Meter. Han tycks ha åkt buss förbi mitt hus. Han blev uppfångad i närheten av den fina badplats jag i princip har vuxit upp vid. Där vi har badat och simmat på somrarna, festat runt i tonåren, där en vän blev av med en tygsko som kastades in i en lägereld och det blev en historia att skratta åt i många år. Skulle den fina platsen få tas ifrån mig? Oss?

Men jag kom fram till att det fick vara precis så sorgligt och nedbrytande i en dag. Sedan skulle detta inte få påverka mig på samma sätt, sedan skulle jag också resa mig och bidra till det ljusa och goda. Därför väcktes tanken i mig dagen efter, när jag hade sett på tv och rapporteringen hela dagen, att jag skulle bege mig in till stan. Inte ”bara för att”, utan för att jag sedan tidigare hade en biljett till genrepet av Richard III på Dramaten lördag 8/4 kl 19.30.

Egentligen ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig. Men. Det hade gett terrorn övertaget, då hade det känts som att jag vikit ner mig och låtit rädslan vinna. Nu hade jag ett val att göra, det här var en överläggning med mig själv. Jag såg på TV hur människor strömmade till platsen med blommor hela dagen, så jag bestämde mig. Innan attentatet hade jag känt ”nja, jag vet inte…?” om jag skulle gå, men när detta skedde vände det och jag kände ”jo!”. Det här skulle inte hindra mig, skrämma mig till att hålla mig hemma. Så, det var läge att åka, jag sminkade mig lite snabbt, valde ut svarta kläder (det kändes ändå rätt på något sätt) och tog pendeln in till stan. Det var få människor på tåget. Jag var inte helt övertygad om att det var en god idé att åka in, men jag visste att jag var tvungen att vara modig. ”Upp i sadeln igen” annars kunde det bli skrämmande senare.

Och jag ångrar absolut inte beslutet, även om jag var skakig.

Det var en mäktig syn utanför Åhléns, alla blommor, teckningar och vackra ord i långa rader. Det var så mycket folk och samtidigt så lugnt och stilla. Nästan tyst. Det är man ovan vid i en av de mest centrala korsningarna i City. Jag såg ingen som grät, men många var tagna. Det var en genuin känsla av att vilja visa delaktighet, medmänsklighet och respekt. Det var otroligt fint och värdigt.

Och det var rätt många som hade kommit till Dramaten, även om några platser gapade tomma. Jag förstår dem som avstod också. Innan föreställningen började, radade alla skådespelare upp sig på scenen framför ridån. Regissören Stefan Larsson hälsade välkomna, tackade och tillsammans hölls en tyst minut, hela publiken stod upp. Det kändes också så värdigt och rörande.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.se

På väg hem i mörkret passerade jag blomhavet igen. Alla tända ljus. Fortfarande så mycket människor och så tyst och värdigt. Vackra ord, påminnelser om att kärlek är den enda vägen, att hatet och rädslan aldrig får segra. Och jag kände mig så stolt över att vi svenskar har kunnat visa samma styrka som vi har sett hos befolkningen i samband med andra attentat (inte minst Utøya). För trots all oro och smärta, måste vi visa att vi är starka och vill göra gott. Jag såg poliser som stod avslappnat lite överallt, några polisbilar var fyllda av blommor och gosedjur. Vanliga människor gick fram och tackade för deras insats, det var fint att se. Jag tänkte på killen som åkte runt och delat ut frukt till hungriga poliser. Och det här är så rart att jag smäller av. Gissa om poliserna har behövt den här bekräftelsen…?

Själv befann jag mig ju i utkanten men det kändes ändå lite som i händelsernas centrum, när jakten skedde vid min husknut. Hu. Jag varken mer eller mindre påverkad än någon annan, men vi är många som känner av det här och det är viktigt att var och en får bearbeta den här chocken. Behöver du hjälp att processa dina upplevelser? Hit kan du vända dit för att få stöd.

En kärleksmanifestation hölls på Sergels torg på söndagen klockan 14 och tusentals människor slöt upp. Jag var inte där, men högst delaktig hemifrån. (Åh. Sarah. Dawn. Finer.) Det värmer in i hjärtat att så många står upp enade mot terror. Jag såg senare att några tjejer hade skyltar med ”free hugs” (gratis kramar) och många kom fram för att kramas. På tunnelbanan vittnade människor om att man hade satt sig på sätena bredvid varandra, istället för långt borta och för sig själv, som de allra flesta brukar. Vem hade trott att stockholmare kunde vara så spontana, kärleksfulla och öppna…?

I ärlighetens namn har jag nog aldrig tvekat, vi har bara så mycket för oss. Hela tiden. Alltid på väg. Jag avskyr stressen på Centralen. På gatorna. Plötsligt bröts det mönstret och människor vaknade upp. Saktade ner och såg på varandra.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Jag är så tacksam över alla medmänniskors medmänskliga agerande, för var och en som sprider sitt ljus i mörkret. Det har på allvar gett mig en ny tro på mänskligheten. På något sätt kommer vi att ta oss igenom detta, även om det är svårt att våga. Vi gör det med mod och kärlek, och som fina kronprinsessan Victoria sade. ”Tillsammans”.

Jag tänker på er som har förlorat någon och sänder kärlek, energi och styrka.

Tack alla som har mött terror med kärlek. Och tack Märsta.

// Kram Linda

(Tack även till dig om du har läst ända hit…)

Comments are closed.