Jessica Alba, Penelope Cruz och jag.

Ja, om du bara visste hur länge jag har sett fram emot att skriva just den här rubriken. Haha! Den känns ju helt naturlig, inte sant? Det är once in a lifetime och – passar nog bara idag. Jag och de här två tjejerna, om man kisar lite är det svårt att skilja oss åt, eller hur…? Vi har en hel del ihop… men inte för att de vet om det. Inte än. Eller så har de full koll på läget.

Nä, skämt åsido… vi tre har nog bara en sak gemensamt, vi blir alla ett år äldre idag. Det kan vara några fler som blir det, fast få som jag känner till och jag vet inte varför jag egentligen drar upp det, för jag har inte varit så mycket för att ”fira”. Jag menar inte att söka efter gratulationer. Nu fyller jag 41 och hade ingen stor fest vare sig när jag fyllde 30 eller 40 (inte heller 35), även om det har uppmärksammats. Jag laddar nog för att fira häcken av mig vid 50 (hej 2026), men annars har jag legat rätt lågt.

Jag tycker mest att rubriken är kul. Och dagen påminner mig samtidigt om att jag har fått ännu ett år. Det är inte alla förunnat idag. Flera vänner och bekanta har gått ur tiden vid rätt ung ålder på sistone, så det gäller att bromsa in och reflektera en stund. Vad gör jag med min tid? Ansvarsfullt och lite ångestfyllt att tänka så kanske, men vad fokuserar jag på? Är det konstruktivt? Det är väl en bra sak att fundera på när man lägger ännu ett år till handlingarna. Jag tror det.

Jag tycker mycket om att fylla år den här tiden på året. Det sade jag till mamma härom dagen. Tidig vår, med hopp om sommar. Det kan vara solsken, så blinkar man till så snöar det, så blinkar man igen och då haglar det och så börjar det om. Men ljuset har i alla fall kommit hit, löftet om sommaren viskas genom knoppande buskar och träd. Vi vet inte alls hur sommaren blir (regn, någon?), men förhoppningen om sol och värme finns. Jag tycker så mycket om det. Och ljuset.

…fast allt det här är inte riktigt sant. För jag vet en till – kanske två – som delar födelsedag med mig. En kille som gick i en parallellklass i skolan men gick bort i cancer år 2014. Jag ska inte säga att vi kände varandra, men vi kände ändå till varandra. Och jag kan gnälla över att åren går fort, att man åldras och att det ena eller andra inte är precis som jag hade önskat…

Eller så kan jag vara tacksam över att få ett år till, att faktiskt få vara med och uppleva vad som sker omkring mig. Jag väljer det senare. Fortsätta att umgås med familj och vänner, lära känna nya människor och ta hand om min plats.  Något annat vore ju förmätet. Jag får ju vara här. Grattis till oss.

Congrats Jessica and Penelope. I wish us all a Happy Birthday.

// Hugs, Linda

Comments are closed.