När säkerheten betyder allt.

Jag vaknade sent i tisdags morse, slog på Gomorron Sverige och reagerade direkt på känslan av allvar som kom ut från rutan. Vad hade hänt? Barn. Konsert. Död. Självmordsbombare. Jag fick hög puls på ett par sekunder, jag visste ju ingenting om nattens dramatik i Manchester, attentatet efter en Ariana Grande-konsert.

Man blir så ledsen. Igen. Det sker igen. Och den här gången riktat mot främst barn. Vi vet inte var eller hur, men det händer. Det vet vi och kanske är vi alldeles för beredda på det, även om det blir en chock varje gång någon framför ett fordon bland människor eller spränger sig i en folksamling. Vansinnesdåd. Man känner sig så maktlös. Vansinnigt maktlös.

Plötsligt slår det mig. Vänta lite här nu…? Och så är det vad alla pratar om, i båda morgonprogrammen på tv: Friends Arena. Den stundande Europa League-finalen mellan just Manchester United och Ajax som väntades samla så många människor under samma tak, jag kände en kall ilning längs ryggraden. Via en fin vän var jag sedan en tid tillbaka inbokad för att jobba på arenan, jag har jobbat där förr med personallogistik, även om det det var länge sedan… men nu var det dags igen. Precis nu. Vad är oddsen för det? Och hur säkert kändes det?

terrorattentat rubrikFör snart 7 veckor sedan satt jag hemma och var chockad av händelserna på Drottninggatan. Då snurrade gärningsmannen runt min egen husknut innan han greps ett par meter från mitt hem. Jag var absolut inget offer i det hela och jag åkte gärna för att hämta hem min kusin, men det var en hel del tankar kring var man är skyddad och nu hade jag bokat upp mig för att jobba på ett större idrottsarrangemang dagarna efter ett attentat…

…det är inte utan att man blir lite fundersam. Inte minst eftersom de hela tiden pratade om risken för attentat i media. Phew. Men, med tanke på den rigorösa säkerhet à-la-Fort-Knox som var bara för att hämta ut min ackreditering inför jobbpasset på dagtid, så ville jag hoppas och tro att det skulle att gå bra. Högt ansvariga för säkerheten uttalade sig om läget och att de har planerat inför detta evenemang – och tänkbara händelser – under ett års tid… ja, vem vet egentligen?

Man får ju hoppas och tro.

 För annars tillåter vi dem att ta makten över oss.Förlorarna“, som Trump kallar dem. Annars tillåter vi dem att påverka oss och vi krymper. Det minskar våra världar och ökar vår rädsla. Är det rätt väg att gå? Rädsla? Nej, kärlek och tillit. Det är den enda vägen framåt. Hur läskigt det än är. För det är modigt att göra det man inte riktigt vågar. (Även om man naturligtvis ska vara försiktig och tänka sig för en gång extra ibland.)

Dagen efter attentatet i Sthlm gick jag på Dramaten, för jag hade en biljett sedan tidigare. Jag gick på skakiga ben och var så förundrad över tystnaden i innerstaden – mitt i city. Men jag gick. Jag har varit (är?) rätt harig av mig och har varit mycket rädd i mot liv, men kände att ingen annan skulle få begränsa mig. Mitt liv. Så det kändes skönt att våga.

Samma sak nu, jag hade nog gärna stannat hemma om jag hade tänkt lite för långt, men… nej. Jag skulle jobba dagtid (även om det just då kändes tillräckligt). Det fanns bara en sak att göra som kändes rätt, det var att ge mig ut och vara där. Även om jag funderade och benen skakade igen. Men när jag själv såg och upplevde säkerheten under morgonen och dagen, kände jag mig trygg. Jag tänkte inte ens på det efter en stund, arbetsdagen bara passerade.

Vid ett tillfälle på eftermiddagen kom det två polisbilar (piket) fullproppade med poliser som hoppade ut och började klä på sig inför kvällen och arbetspasset. Nog för att de hade uniform innan, men de skydden! Den säkerheten. Det var så intressant att se hur det plötsligt stod Robocops intill oss och hade jag inte haft respekten för deras koncentration och uppladdning, hade jag lätt kunnat gå fram och tacka för deras insatser för att skydda sina medmänniskor. Dessa hjältar.

När jag gick hemåt efter arbetspasset, via Mall of Scandinavia, mötte jag många vakter och poliser. Sjungande fans åt alla håll jag kunde se och höra. Det kändes fint. Det kändes fritt. Jag njöt av solens strålar från den blå himlen. Värmen. Känslan av att vara min egen och kunna göra vad jag vill.

Jag var återigen nöjd att jag vågade.

// Kram Linda

Ps. 48.000 besökare såg matchen som Manchester United vann, “ingenting” hände och mitt förtroende för polis och säkerhetsansvariga i Sverige är högt. Vi kan inte skydda oss mot allt, men vi kan nog våga mer än vi tror…

Comments are closed.