Att våga vara i känslan.

Vi människor är duktiga på många saker. Att fly undan känslor är en av dem, tänker jag. Känns det igen? Inte alla och alltid, men många av oss är ofta kreativa när det kommer till flyktbeteenden. Vi har vårt bagage med oss och om vi har haft det tufft, vem vill då lägga handen på den där glödheta plattan – igen?

Fyra glas med rosévin i en skål.Vi människor är kreativa. Vi kan hitta på många sätt att fly, för att slippa känna på det som är jobbigt. Jag har till exempel använt mig av socker den större delen av livet… hellre äta än att känna på riktigt. (Inte så framgångsrikt, men det trodde jag nog aldrig heller, om sanningen ska fram). Och med tanke på hur många medel vi har omkring oss att tillgå, är det en ganska enkel match dessutom. Att falla för frestelsen.

Många finns framför ögonen på oss dagligen. Frågan är hur och om vi kan stå emot den dignande buffé av olika distraktioner och stimulantia  i livet att välja på (och missbruka) för att trycka ner känslor;  arbete, nikotin, mat, socker, alkohol, sex, spel och droger… vi kan dras till olika saker. Eller flera av dem. Det är ju inte för inte som alkohol kallas för “flyktsoda“. Med det sagt är inte brukare av allt detta missbrukare, men vissa är det.

En Stockholmsvy i gråskala.Vi dras till det roliga. Undertrycker gärna det jobbiga. Livet ska helst vara Instagram-vänligt och ge många likes, sedan sitter vi obekväma och ensamma bakom fasaderna många gånger. Vem vill se det som smärtar? Vem vill skylta med det? Det fina i sammanhanget är att tänka att “det går över”. This too shall pass. För det gör det, oundvikligen.

Min kusins dotter tog studenten nyligen och på hennes mottagning höll hennes gudmor ett fint tal om att fånga stunderna i livet, att ingenting är bestående – varken de ljusa eller de mörka stunderna; “det enda som är konstant är förändringen”. Och det kan vara bra att tänka på, för då kanske man njuter mer i ögonblicket. Eller vet att det jobbiga kommer att gå över. Även om det inte känns så.

Yogamatta, sandstrand, havet, rosa Converse-skor och vattenflaskor.Jag hittade ett fantastiskt podcast-avsnitt av och med yogagirl Rachel Bråthén (från 21/4 2017), som jag har lyssnat på. Hon har ett öppenhjärtigt och ärligt samtal med sin mamma där de pratar om just detta. Att sluta fly. Att våga stå kvar i känslan, för att det många gånger är det enklaste sättet att bli fri. De kallar det “burn through the feeling”. Phew.

Det är ju vad vi gör allt för att undvika. Inte handen på plattan igen. Men tänk om det kan vara så “lätt”… att känna igenom känslorna. Sorgen, smärtan och det som känns så olidligt, för att det ska släppa taget om oss? Kanske är det vägen genom som hjälper oss ut? Jag vet inte, men jag tycker att det låter så sunt och sansat ändå. (Och jag har försökt det själv. Det har hjälpt mig.)

Min kloka lärare sade: “Känn på det, men låt det inte stanna hos dig. Släpp ut känslorna via bakdörren” och det är så sant och klokt. Det kan vara lätt att ta in känslor och ÄLTA dem. Fastna i en snurr man aldrig (nästan) kommer ur. Men om man inte känner på det alls – kommer man någonsin ur det då? Det är en sak att tänka på det och veta intellektuellt – men hur är det att ta ner det i hjärtat? Kanske inte alltid lika enkelt.

Och viktigt här: för den som har varit med om rejäla trauman i livet, är det inte så här enkelt. Då är det viktigt med professionell behandling, support och stöd. Men för oss som går och tycker att det är motigt ibland, som har upplevelser, minnen och känslor att rensa ut ur systemet för att kunna fortsätta starkare framåt – så kan det vara skönt att erkänna det. Bryta ihop och börja om. Inte bara bita ihop och fortsätta. Det är att vara stark, inget annat.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag tror på att våga vara i känslan när den kommer. Att möta smärtan, sorgen eller glädjen – för den delen – och uppleva. Känna in. Sedan släppa ut den bakdörren. Eller för tusan, känn på glädjen lite extra. Njut fullt ut. Vi vet att allt förändras och går i cykler, passa på att fånga ögonblicket.

Och det kan vara läskigt nog att vara i ljuset, när man har upplevt mörker. För att man vet att även det förändras. Men vi måste vara modiga för att få alla delar, för att kunna leva och vara levande fullt ut. Allt rör sig. Det enda som är bestående är förändringen.

Det kan vara skönt att tänka på ibland.

// Kram Linda

Comments are closed.