Det osminkade och ofiltrerade alternativet.

Den som känner mig väl vet att jag ogillar selfies. Mina egna. Att ta ett foto tillsammans med andra, absolut. Men på mig själv? I sociala medier? Nä. “Vem vill se dem?!” tänker jag, medan resten av världen vänder kameran mot sig själv och fyrar av både en blixt och ett bländande leende. Proffsigt. Jag har bara haft svårt för det där.

Jag har väl bytt profilbild på Facebook vartannat år… då sminkad och fixad av den finaste vän. Men. Efter de omvälvande förändringar jag har gjort i mitt liv hittills (stor kostomläggning, bli modigare, slutat ljuga – för mig själv och andra, osv) har ett annat sug fötts i mig. Ett lite läskigt och osäkert sådant, dessutom. Det filterlösa.

Och det känns samtidigt som att fokusera på “fel” sak i nuläget. Många av oss lever i två parallella världar, där den ena är på riktigt och den andra mer… påhittad. Friserad. Jag kan ärligt talat komma på mig själv med att se en person IRL och tänka “oj, så där ser ju hen inte ut i sociala medier…?” för att man väljer att presentera en annan sida. Och det är inget fel med de; många tycker förmodligen att jag är dödstråkig och borde använda fler filter, haha. 😉

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seMen sedan jag återupptog mitt gravt misshandlade instagramkonto 18 maj 2017, har jag inte använt ett enda filter på de bilder jag publicerat. Medvetet. Och det syns säkert. Men. Jag jobbar ju med att återställa organs eventuella obalanser, att stärka människor från insidan och få dem att förstå att de duger som de är. Filter passar inte mig på samma sätt längre (även om jag inte säger nej kategoriskt). Och jag är glad att jag kan välja.

Jag har säkert blivit en kärring mot strömmen – även om jag lika ofta väljer att flyta med – på flera sätt, och vad säger man… only dead fish follow the stream? Bara döda fiskar flyter med strömmen. Jag har min lilla plats i universum som får vara filterfri. Om jag vill. När jag vill. (Och det var väl inte så att jag flöt med strömmen innan heller, med tanke på min kosthållning… se mer här.)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Hur andra gör bryr jag mig inte om, jag respekterar andras åsikter. Så länge jag får ha mina. Och här utmanar jag verkligen mina gamla rädslor. De där som viskar att jag kanske inte duger ändå, fastän jag idag VET innerst inne att jag gör det. Vad andra tycker om mig spelar mindre roll. För jag har funnit min kärna, jag har besökt de mörkaste vrårna i mitt inre och kommit ut levande. Jag vågar för att jag vet att mod är att göra – även om det är läskigt. Som nu.

Och det borde kanske egentligen ha piffats, borstats och sminkats, lyfts och förlängts åt olika håll inför denna selfie… men jag kom överens med mig själv om att våga anta min egen utmaning med rufsigt hår, lite (minimalt med) smink och ett sladdrigt men bekvämt linne. Vad sjutton gör det om hundra år? Det känns till och med lite befriande, eftersom det “borde” vara på ett visst sätt. Efter en viss mall.

Naturlig är ju naturligt – och jag är jag. På ett sätt genuint och äkta, men kanske inte helt passande när så mycket handlar om filter och yta idag? Igen: det är inte fel med filter. Det är bara inte “jag”. Inte längre. Och jag tror att vi ska våga visa de yngre att det finns ett verkligt liv utöver det filtrerade de lever i. Där vi alla kan vara omtyckta precis som vi är.

Jag har vågat mycket i mitt liv hittills och provar igen. Läskigt, men jag har ju dig Tiina. Vi kanske kan fixa en ny profilbild snart, tillsammans? 😉 (Den två år gamla kan ju alltid få komma tillbaka, haha.)

Så… profilbild eller ej? Det är frågan.

// Kram Linda

Comments are closed.