Ja, go’ vänner… nu är det dags igen. Media rapporterar åter om skyhöga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid i vissa sorters “fredagsmyschips” och det här sker med jämna mellanrum (2002, 2007 och 2014 bland annat) känns det som. För att det är så det är. Kan man säga. När ska vi börja ta detta på allvar? Eller gör vi det?
Detta sker genom en maillardreaktion, en kemisk reaktion mellan sockerarter och proteiner vid upphettning, kan man kortfattat säga. Men vi bör vara medvetna om att detta bildas naturligt även när “viss mat upphettas till hög temperatur, som vid ugnsbakning, fritering och rostning”. Även i rostat bröd, alltså. Men halterna i vissa sorters potatischips har i tester visat sig vara alarmerande höga.
Tråkigt ändå, att sådan party pooper-information landar i vardagsrummet när det äntligen är fredag och en arbetsvecka är över. Man vill ju bara ha lite gott. Inte sant? Men här tror jag det är klokt att tänka på de inre organen – inte minst barnens. Det är verkligen en investering i hälsa. För att utmana kroppen med något som anses vara cancerframkallande… nja, inte för mig. Vi bör vörda våra kroppars funktioner, inte stressa och söndra oss inifrån. Vi har långa liv som vi önskar leva i glädje, vi kan hjälpa våra kroppar att förbli starka och friska.
Men vi människor styrs så mycket av hävd och gammal vana, inte minst när man pratar om sådant man äter och dricker. (Till exempel när jag berättar för mina klienter hur kaffe påverkar kroppen, du kan kanske relatera till det själv om koffein hjälper dig att orka genom dagen eller för att sköta magen…) Det är nära panik i de lägena, skulle jag vilja påstå. Innan man har hittat en annan väg.
En ny person har anlänt in i mitt liv. En klok och fin människa som jag har klickat med på så många plan, vi har pratat massor om mat, råvaror och hur livsmedel framställs; hen undrar ”varför äter så många människor sådant som innehåller kemikalier…?” Ja precis. Det kan man undra. (Vill man läsa mer om ren mat kontra tillsatser, kan man kika in på äkta vara. Kunskap är makt för framtiden. För hälsan, för helheten.)
Är det av vana? Trygghet? Lättja? Okunskap? Det senare är ändå svårt att hävda, eftersom media konstant rapporterar om detta och andra hälsonyheter (…medan man bör vara försiktigt med forskning och noga med vem/vad som faktiskt står bakom den). Om man aldrig läser nyheter, möjligen. Annars är det svårt att undgå. Kanske väljer många att “strutsa” i alla fall, enklast så.
“-Men det är ju så gott!” är ett argument som ofta dyker upp när det handlar om att man bör undvika onyttigheter. Inte just bland mina klienter kanske, eftersom de ofta har kommit in bit på sin resa mot hälsa, men runt omkring i samhället. ”Såå gott!” Jag vet det, men smaken har sällan med det att göra.
Det är mycket som är gott. Och skadligt. Som tyvärr sägs kunna bädda för systemsjukdomarna (de är ca 200 stycken) cancer. Är det fortfarande lika gott då? När man tänker så? Inte för mig. Det förändras allt mer.
När jag idag – som tillnyktrande, men ändock sockermissbrukare – ser fat med bullar, tårtor och bakverk tänker jag numera främst ”sjukdom!”. Det är sorgligt på sitt sätt, men det hjälper mig samtidigt i min sockerkamp; jag vill ALDRIG mer äta gluten (vete, korn, råg). Det är en skön känsla.
Däremot blir det problem för den här sockerråttan när det finns fika och bakverk som är glutenfria, då har jag inte samma automatiska broms och tar jag bara lite så vill hjärnan ha mycket… klurigt det där. Som en evig svaghet, som det är bäst att vara medveten om för att kunna hantera. Lite som med alkohol…
För nånstans är det samma beroendemönster. Jag skulle kunna ha fallit dit för alkohol när jag är stressad, trött eller ledsen. Nu är det mer en känsla av att jag vill ha socker. För att lugna, dämpa. Det vi kallar att självmedicinera. “Men det är ju bara socker!” tänker kanske vän av ordning, men för mig är det inte så bara. Det är något som kan styra mig mer än jag önskar, om jag inte tar kommando.
(Och jo, alkohol är socker. Alla former av vin, öl, konjak, whisky, grogg, drinkar eller annat (läs: läsk) är flytande sockerarter = socker. För det är ju inte proteiner eller fetter, då blir kolhydraterna över av våra makronutrienter. Hur många eller få kalorier olika listor än hävdar att det finns i alkohol…)
Så, att fokusera på mat och råvaror som är rena, att tillaga på egen hand – och att verkligen ta sig tiden för det – blir som en investering i sin egen hälsa. Inte sant? “Jag vet vad jag äter och hur mina inre organ mår av det, vilket sedan visar sig på utsidan”. Maten kan hjälpa oss att stråla, få vacker hy och se yngre ut – eller åldras snabbare och se glåmig, tärd och trött ut. Vad väljer du?
…så, märker du var jag landar nu? Just. I mina matböcker. Det blir lätt så, eftersom jag skapade de matböcker jag själv sökte när jag ville lägga om min livsstil och börja ta hand om min kropp och min mat. (Men inte hittade.) Jag är mäkta stolt och nöjd över att jag har fått ihop dem och att de kan hjälpa andra på deras väg. För det är väl en del av vad livet går ut på… att hjälpa varandra?
Jag ville lära mig om makronutrienter: fetter, proteiner och kolhydrater. Om blötläggning av råvaror och varför vissa tillagningsmetoder var bra för kroppen och organen. Så jag gjorde matbok 1.Grunderna. Sedan handlade det om att få ihop rätter till 2.Vardagsmat…
…och hur skulle jag tänka kring maten till 3.Fest? Om jag skulle ut på 4.Resa eller picknick? Och – hur skulle jag kunna skapa 6.Balans på insidan? Detta genom att dämpa inflammatoriska processer och stärka kroppen inifrån. (Nummer 5.Barnen är inte färdig ännu, men eftersom den redan hade fått sitt nummer (fem) lät jag det vara så.)
Och jo, det finns ju alternativ till “akrylamidchips” som man kan göra själv! ♥
Som rotsakschips: tunt hyvlade betor och rötter (med mandolin – håll in fingertopparna!) som får gå i ugnen (ca 175°C i ca 30 minuter) tillsammans med kokosfett och havs- eller Himalayasalt. “Så gott!” Det tar ju lite längre tid än att öppna en påse, men försiktigt med temperaturen så är det ändå mer hälsosamt än “akrylamidstinna” potatischips. Ju.
Jag personligen ÄLSKAR grönskålschips och har ätit sådant nu i juletid – bästa grönkålssäsongen. Så enkelt, bara några minuter (ca 5) i ugnen (ca 150°C) – försiktigt med höga temperaturer! – med kokosfett och havs- eller Himalaysalt. “Så gott!” Krispigt och rikt på antioxidanter, vitaminer och mineraler. Lite typiskt att säsongen snart är över, men ändå.
Det finns alternativ. Det är bra att veta.
Vi kan förändra mer än vi kanske tror. Kom ihåg det.
// Kram Linda
