Hej min vän.
Det är väldigt länge sedan nu. Jag hade tänkt skriva långt tidigare, men så har det inte funnits tid till det… dag och natt har båda mina armar varit upptagna, nästan, så jag har liksom inte kunnat sitta ner för att öppna datorn.
Och det är lustigt ändå hur allt annat i mitt liv strax innan saktade in; hur mina klienter inte bokade in sig på samma sätt som tidigare och hur mejlen inte kom i samma strida ström som förut, men jag fick ett annat jobb på heltid. Jag hade redan valt att dra ner till två yogaklasser istället för tre i veckan. Jag hann inte heller skriva inlägg den takt jag önskade – eller lyckas kommunicera varför. Som att det på ett sätt redan var klart, att det förbereddes utrymme för den tveklöst största resan i mitt liv hittills.
Att bli mamma.
Och vilken resa det har varit. Jag valde att bli mamma på egen hand via en klinik i Danmark, med start i oktober 2014, en resa jag gärna hade delat med dig men kanske har du sett det från ovan. Man brukar ju säga att om jag hade vetat om hur jobbigt det skulle bli, så hade jag aldrig vågat. Och så säger man, “men jag hade aldrig velat vara utan det”, när det har gått bra. Fram till nyligen tänkte jag att det nog inte skulle gå vägen, inte efter fem års fruktlösa försök. Jag hade inte börjat bearbeta att jag skulle bli barnlös – det ordet kunde jag bara inte identifiera mig med – men insåg att det kunde vara dags att börja.
Tack och lov fick jag ut många ägg i mina försök, ägg som befruktades och delades, som kunde frysas ner. Så de gånger jag kunde göra nya frysförsök var många. Under de fem år jag reste kontinuerligt, under mina 14 resor till och från Danmark, gjorde jag 10 försök. Men 9 av dem blev inte ens ett plus, jag blev aldrig gravid. Förrän i det allra sista försöket, med de två sista ägg som fanns kvar i frysen. Otroligt. ♥
Båda valde att stanna, den sista gången. Båda valde att utvecklas till små, vackra människor som hänför mig dagligen (och nattetid). En pojke och en flicka. En dröm som gick i uppfyllelse, tvillingar blev nästan för mycket att hantera, för bra för att vara sant. Men nu är de här: Isak och Juni. Två bedårande själar som jag är så tacksam över att få leva med – över att överhuvudtaget få träffa!
När människor i min omgivning frågade mig – under denna femåriga process – om jag hade barn, svarade jag ofta bara kort “Nej…” och tänkte: “…inte än“.
Det var någonting inom mig som inte gav upp, något jag ofta kunde vara lite arg och irriterad på. Varför kunde jag inte bara vilja vara utan barn…? Varför skulle det betyda så mycket? Varför kunde livet inte bara vara nog som det var, skulle inte det vara enklare? För alla försök, all längtan, all väntan, all smärta och sorg (utöver alla pengar) var så tungt utmanande och utmattande. Men jag kunde inte ge upp. För mig var saknaden och tomheten alltför stor, där skulle det bara vara barn. Så, så länge jag hade ägg kvar gjorde jag mina resor. Det var planen, så fick jag tänka till sedan.
Vissa mornar gick tåget till Köpenhamn runt kl 07 från Stockholm, så jag kunde ta nattbussen till Centralen. Jag vände hemåt efter behandlingen och landade på Centralen igen runt kl 22, ofta med huvudvärk. Om jag inte fick sällskap av min fina pappa som gjorde flera resor med mig. Så följde en två veckors nervös väntan. Det blev en vana att göra graviditetstestet, kliniken önskade ju besked, en fredagskväll eller lördagsmorgon, så att jag kunde hantera min sorg under helgen och vara ‘fit for fight’ på måndagen. För sedan var det ju klientmöten, yogaklasser och jobb igen. Och tanken på att åter försöka föddes.
Jag har ju suttit med försök som har blött ut under yogaklasser, insett vad som skett men bitit ihop och med lugn röst guidat genom passet, för att släppa fram gråten när deltagarna gått. Det har varit smärtsamt, nätterna långa och resorna många. Och ändå, när jag sitter här med de allra vackraste (bokstavligt talat) små själar som jag har sett, när de ligger och sover bredvid mig, så är det ju värt allt. Varenda tågresa, varenda natt med funderingar, varenda tår. Märkligt, att det kunde ske till slut.
Kanske hade du ett finger med i spelet ovanifrån? Jag kan ju intala mig sådant… och vem kan motbevisa mig? Kanske höll du även ett vakande öga över den förlossning som kunde ha utvecklats till ett trauma, men som stannade vid att bli ett drama. Det som kunde ha blivit sugklocka och akutsnitt, för att pojken (kallad “tvilling 1”) inte hade kommit ända ner i bäckenbotten och min livmoder var uttröttad efter två dygn, men då kom krafter djupt inifrån som gav mig ork att krysta fram dem. Den 29 juli 2019, 16 minuters mellanrum. Herregud. Jag trodde inte att jag hade det i mig. Men nu vet jag.
Det tog alltså två dygn, kostade 1,5 liter blod och med ett Hb på 81 fick jag åka lite rullstol efteråt, men det var så värt det – såklart. Det gick ju bra. Nu är de här och vi fortsätter framåt tillsammans, det är mitt fokus i nuläget. En dag i taget, vi lär känna varandra fortfarande och jag är så oerhört tacksam över att jag orkade. Att jag inte gav upp.
Här börjar en ny tid, ett nytt liv. Som en vän och kollega uttryckte det, så har mitt företagsnamn aldrig varit mer passande. Hur det ser ut framåt nu vet jag inte riktigt, men jag ska ta all tid jag har för att vara tillsammans med mina barn. Vara närvarande – så mycket jag kan. Jag ser på min gudson som idag är 19 och vänners barn att det går fort. Jag vill vara hos och med dem.
Idag skulle du ha fyllt 44 år, min vän. Samma dag som vi ska fira att en av mina barns vackra gudmödrar fyller år. Tänk, livet och döden. Jag hoppas att du finns med oss någonstans, att du ser, följer och vakar över oss. Tanken känns fin.
Att du ändå är med. ♥
Kram och kärlek,
// Linda
