Ser, hör och doftar du hägg och syrén…?

Närbild på blommande vit hägg.Den här perioden på året – mellan hägg och syrén, ungefär – är en av de mest levande, intensiva och underbara som finns, tycker jag.

Naturen formligen exploderar åt alla håll, i blommor och blad, fåglarna kvittrar kärleksfullt tidiga mornar och det doftar ljuvligt från både hägg och syrén – men även andra växter däremellan – humlorna surrar och fjärilarna prålar…

Den här tiden på året känner jag att jag lever, kanske särskilt i år.

För sex år sen, 2006, var det ett helt annat läge. Det var en oerhört varm, solig och vacker sommar. Heela, långa sommaren. Men jag var iskall, regnig och ful. Åtminstone inuti. Jag hade just övermannats av min värsta depression någonsin och kände mig hemsk nästan precis hela tiden. Du vet, när det känns som man bara vill krypa ur skinnet, vara nån annan och förtränga allt som smärtar och värker…? Känner du inte igen det? Bra.

Närbild på rosaröda löjtnantshjärtan på rad.Jag hoppas att du slipper känna så och att du tar vara på dina känslor lite fortare än jag gjorde, för när raset väl kom kändes det som ett fullständigt jordskred. Och det var mitt i den ljuva sommartid. Fruktansvärt. Solen sken från en klarblå himmel i stort sett varje dag och en normalt fungerande person hade i det läget våndats mellan valen att grilla med vänner, bada i sjön, åka till stugan med vänner eller bara ha en spontanpicknick som utvecklas till en spontanfest framåt kvällstimmarna…

Vad jag gjorde? Mellan sorgen, ångestattackerna och tårarna valde jag lugnt och stilla att sitta inne, med fördragna gardiner och mala igenom hela “Sex And The City”-boxen. Igen. Slötittade för att slippa känna efter. Där ute fortsatte världen och jag liksom… hoppade av en stund. Så här i efterhand vet jag att det var ett av de smartaste drag jag gjort i mitt liv – hittills – men där och då kunde det inte kännas mer ensamt.

Blommande lila syréner och gröna blad mot klarblå himmel.Jag struntade då i att solen strålade (det gjorde faktiskt ännu ondare att det var kanonväder, eftersom det egentligen påminde mig om att “nu är det viktigt att ha roligt!“), fåglarna kvittrade och att blommorna doftade förföriskt gott. Jag hörde ingenting. Orkade inte titta. För vad spelade det för roll? Jag hade inget där ute att göra, med alla andra som var glada, lyckliga och bekymmersfria. Nej, jag hade fullt upp med mig själv och mitt inre, för att få ordning på all omkullkastad bråte jag bar med mig överallt. Släpade.

Men åren har gått, flera somrar har hunnit vara vackra och jag så glad och tacksam idag när solen skiner från klarblå himmel, naturen är vackert grön – och jag kan se det! Fåglarna kvittrar och sjunger så underbart fint – och jag kan höra det. Omkring mig doftar det ljuvligt, redan på morgonpromenaden är strålarna värmade – och jag kan definitivt känna det.
Jag vill vara en del av det idag.

Häromdagen var jag hemma hos mamma och pappa och njöt av deras välskötta trädgård. Den fina och väldoftande Magnolian som slog ut i blom, solsken från klarblå himmel, äppelträden med rosa blommor och den turkosfärgade poolen.

Närbild på trädäck, stege och poolkant mot turkosblått vatten. Vackra, ljusrosa magnoliablommor.Ljusrosa äppelblom mot klarblå himmel.
Det känns som att mina sinnen har återvänt, vilket jag är glad för.

Jag hoppas att även du ser, hör och känner sommaren nalkas nu.
Om du inte tycker att just den här stundande sommaren känns särskilt kul… tro mig när jag säger att det kommer tillbaka. Var rädd om dig.

// Kram Linda

Comments are closed.