Den där Noomi Rapace…

Bild på Noomi Rapace på röda mattan i London.Det har i helgen varit omöjligt att undgå hur en viss Noomi Rapace nu gör succé i Hollywood.

Eller det faktum att hon glittrar på röda mattan i London, inför smattrande kamerablixtar och att fantastiska Charlize Theron fått nöja sig med en biroll (!) i den senaste storfilmen “Prometheus” där Noomi gör en lovordad huvudroll. Vad säger man om det? Inte mig emot.

Naturligtvis var det rollen som den svartsminkade och svåra Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millenniumtrilogi som sparkade in dörrar till kontoren hos de största regissörerna over there – typ Ridley Scott (“Prometheus”).

Du vet redan det här, så varför tjatar jag om det? Jo, för att hon tillsammans med Loreen och Laleh är en av mina personliga och naturliga favoriter. Nu kommer de allt starkare, alla tre, med varsin genuin framtoning, gudabenådad begåvning och imponerande integritet. Det gillar jag.

Jag är ett fan av Noomi Rapace, sedan några år tillbaka. Själv blev jag inget fan av Millennium-böckerna eller filmerna, jag har inte sträckläst dem som alla andra (jag försökte, men de var inte min grej)  men jag hoppades att Noomi skulle göra en bra prestation. Och det kan man ju kalla det.

Apropå att sparka in dörrar i Hollywood.

Bild på David Fincher och Rooney Mara i tunnelbanan, Gärdets station.Det närmaste jag varit Millennium (förutom att jag sett första filmen), var att jag klev ner i tunnelbanan vid Gärdet när David Fincher, Rooney Mara och resten av teamet övade in en scen till “The girl with the dragon tattoo” i rulltrappan… jag var trött och kom från en yogahelg på IMY, så det tog ett tag innan jag förstod vilka jag passerade.
Jag har sett den amerikanska filmen och föredrar faktiskt den versionen, men det har ju inte direkt med Noomi att göra…

När jag runt det verkliga millennieskiftet – eller i slutet på 1900-talet – gick mycket på teater med min vän Gunilla, fick jag syn på Noomi till och från i ögonvrån. Hon fanns i periferin och jag tyckte att hon kändes spännande. Modig. Med ett unikt uttryck. Jag är varken film- eller teaterrecensent, men det finns roller och prestationer man liksom inte glömmer.

Bild på Daisy Diamond-affisch, med Noomi Rapace och ett barn.Har du sett henne i rollen som Anna i danska “Daisy Diamond”? Där kan vi prata om prestation, oavsett vad man tycker om filmen. Det är en av de starkaste filmupplevelser jag haft och den var inte behaglig, om man säger så. Lisbeth Salander är inte alls så särskilt skrämmande eller konstig i jämförelse…

Jag slogs av Noomis fullständiga utelämnande, nakenhet och uppoffrande i den rollen. Som skådespelare. Det var förvisso en sådan film, men hon verkade inte ens tveka att kasta sig rakt ut. Gå all in.

I intervjuer brukar hon framhålla att hon uppskattar att rota runt i rollfigurers smärta, att balansera mellan vansinne och sunt förnuft. Hon har imponerat på mig många gånger och jag ville gärna gå och se henne spela Medea på Elverket, eller nån annan teaterpjäs, men det blev tyvärr inte av.

Iallafall, jag är så glad för hennes skull. Att hon slår igenom nu. Hon har harvat på i många långa år, men först nyligen blev hon (er)känd för den stora massan.

Nu står hon i glitter och glamour på den röda mattan och jag unnar henne allt gott. Förhoppningsvis kommer det fler storfilmer med strålande recensioner, men redan nu är hon tillräckligt bra och erkänd. You go girl.

Det är kul när det går bra för människor som kämpar hårt med att vara sig själva, som Noomi, Loreen och Laleh. Som skapar sin egen sak, sin egen stil, sin egen värld. Som tror på sin styrka och sin egen kraft. Som inte klär av sig för att behaga, utan möjligen för att rollen kräver det… om alls. Tre fantastiska och starka förebilder – de är lika och ändå så skilda från varandra.

Tre coola katter som det ska bli ett sant nöje att följa i framtiden.

Jag hoppas att du också vågar följa ditt hjärta, vara sann mot dig själv och släppa fram den du är innerst inne.

// Kram Linda

Comments are closed.