Om det kostkrig som pågår…

Du har förmodligen inte heller kunnat undvika det faktum att det under en tid har blommat upp ett kostkrig som tycks pågå omkring oss. Slår jag upp en tidning eller ger mig ut på nätet så formligen vrålar motståndare och anhängare till olika dieter från olika ringhörnor och… det skrämmer mig lite, måste jag säga. Vart är vi på väg med detta?

Artikel med texten "för mycket kött ökar risk för stroke"Just  nu kan vi läsa en krönika av Anna Bäsén:
Och så var slaget om maten i full gång igen , hon är duktig på att lyfta fram kosten ur olika vinklar och perspektiv. Det skrivs om nya och uppslitande LCHF-gräl om fettstudier och så dyker plötsligt en helt ny idé upp, om att faktiskt gå ner i vikt genom att banta med  slang i magen, där magsäcksinnehållet töms rakt ut i toaletten… för att nämna ett axplock ämnen och inriktningar. Vad säger man?

Jag har egentligen inte så stor lust att kommentera detta breda ämne, men som kostintresserad och medspelare i branschen, känner jag att jag ändå bör göra det. Om inte annat för att reda ut och klargöra var jag själv står i detta, och du som känner mig vet att jag kommer alltid, alltid att stå fast vid att vi alla är olika och behöver olika saker – oavsett om folk väljer att leva på fett och kött, eller att tömma ut maten ur magen direkt när den ätits.
Om du mår bra av att göra så, fortsätt då med det. Välj annars det som passar dig, din kropp och dina förutsättningar bättre.

Två mathjärtan av stekta linser, mot en turkosfärgad tallrik.Det handlar hela tiden om vad du mår bra av – i förlängningen. En quick fix är sällan beständig, resultatet kan bli snabbt (men inte alltid vara hållbart). En stadig förändring sker med tålamod över tid.
Det är min egen erfarenhet och åsikt.

Det som förvånar mig är den lätt aggressiva ton som råder i denna debatt som tangerar till “krig”. Det är ett evinnerligt dividerande om vem som har mest rättom vilken diet som bör ätas och hur dumma i huvudet alla är som inte tycker lika. Det känns lite som att motståndare och anhängare till LCHF, raw food, veganmat och GI snart möts i nån park nånstans och gör upp…inte sant?

Men vi pratar ändå om näring här – så i min värld är det märkligt att vissa anser sig ha mest rätt om vad en annan människa väljer att äta…? Jag tror ju på att vi alla är unika och lika olika som våra fingeravtryck – därför är det svårt att pressa in alla människor i likadana formar och hävda att det är det enda rätta.

Så fort någon säger att “detta är det enda rätta” brukar jag dra öronen åt mig. Det rätta för vem? 

En ritad huvudfoting; stort huvud, långa ben och korta armar.Jag var själv just sådan, med en svartvit blind tro på det ena eller det andra. Och allt annat kunde dra. Men ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag att jag inte har en aning om, så det gäller ändå att hålla balansen och behålla ödmjukheten.
Att lära sig lite mer för varje ny dag.

Sant, jag har mina egna åsikter om vad som i många fall belastar en kropp och dess organ, men jag kräver inte av någon annan att leva så. Valet att följa mina råd är upp till mina klienter – de ber ju mig om hjälp att reda ut varför de inte mår bra. Jag varken kan eller får bli aggressiv eller arg när någon väljer att frångå eller strunta i mina råd, för att det inte funkar för dem. Särskilt inte när jag själv har erfarenhet av sockerberoende och matmissbruk – om det är vad det till syvende och sist handlar om.

Hur skulle jag då kunna fördöma någon utan att skjuta mig själv i foten först?

Tallrik med färgsprakande buffémat.Nu och framöver håller jag och min kollega Carina den grundläggande kostkursen Mat för mig, kanske för dig för att vi vill informera fler om hur kosten påverkar kroppens funktioner. Vi vill berätta det ingen av oss visste eller förstod, för att andra ska slippa gå igenom det vi gjorde (läckande tarm, svår reumatisk värkutmattningsdepression,obalans och smärtabelastad lever och så vidare) – men utan förbud. Informativt, vuxna människor emellan.

Vi vill förklara det vi har lärt oss, varför det blir som det blir (vilket jag lär mig nu när jag läser funktionsmedicin), så att var och en har möjligheten att skapa medvetna val, resten är upp till våra deltagare. Vill någon ha fortsatt hjälp framåt, gör vi en individuell kostrådgivning. Om inte, är det också ett val.

Min klienter ber mig oftast om råd för att de har något i sitt liv (trötthet, smärtor eller stress) som de vill förändra och bli av med, så hur skulle jag kunna avgöra vad som är rätt och fel för dem? En känsla är ytterst subjektiv, den är din och bara din – men inte desto mindre sann för det. Vad jag säger spelar ingen roll i det läget, även om vi kan ha olika åsikter. Vi behöver inte tycka samma sak, ingen måste vinna sista ordet.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel - dystert.Jag kanske ser vad som plågar och “ställer till problemet”, men så länge min klient inte är intresserad måste jag respektera det valet. För jag hjälper inte klienterna för min skull, utan för deras. Men om jag ska vara helt ärlig har det varit en läxa för mig. På många sätt. Jag har tidigare nästan velat ropa ut varför han eller hon inte borde äta si eller så, eftersom jag numera ofta ser kopplingen till de obalanser de klagar över. Men det är inte min uppgift. Jag råder gärna om jag blir ombedd om att hjälpa. Inte annars.

Och det är en tunn, fin lina som jag inte alltid har så lätt att dansa på. Men jag gör mitt yttersta varje dag för att vara ett stöd. Och jag är medveten om mina egna svagheter, det är förmodligen den största skillnaden mot hur jag levde förr.

Men hur det än är, förbehåller jag mig rätten att avsluta ett samarbete med en klient om jag känner att det är fruktlöst. Om det handlar om att jag ska lösa ett problem eller att det jag säger inte kan tas emot alls. Jag kan inte hjälpa den som inte vill bli hjälpt. Vill du däremot ha stöd och support står jag gärna vid din sida. För det hade jag önskat att ha bredvid mig när jag behövde det.

Vad du än läser om “sanningen” i kostkrigen, vad människor än säger till dig att tro på – lyssna alltid till dig själv i första hand. Vilken är din sanning… vet du det?

Sockrade rosa geléhjärtan i en hög.Om du inser att det är ditt sockerberoende, alkoholberoende eller något annat missbruk som talar, skulle jag rekommendera dig hjälp för att lära dig lyssna till din sanna inre röst. Men ofta handlar det om mod, sunt förnuft och inre styrka.
Att förstå att du duger.

Gå din egen väg. Gör det som får ditt hjärta att sjunga. Sök hjälp där du får stöd och blir sedd, ägna dig åt det som ger dig energi, kraft och glädje. För det är du värd – precis som alla andra.

Jag utgår alltid från mina egna förutsättningar när jag tänker på vad jag äter. Vilken blodgrupp jag har, hur fort eller långsamt jag förbränner/omsätter näringen, mina vitamin- och mineralnivåer, hormonbalansen och så vidare. Maten påverkar immunförsvarnervsystem och den totala balansen i kroppen. Det försöker jag att lära mig mer om och bli medveten om, för framtiden.

Det tycker jag att du också skulle göra. Det är mitt råd till dig.

// Kram Linda

Comments are closed.