Hopp / uppgivenhet

Ooh, jag om någon vet att hoppet är det sista som lämnar en. Hur mycket hopp kan man ha egentligen?

Ibland har jag blivit förvånad själv över min förmåga att ställa om, spotta mig i nävarna (nja) och bestämma mig för att kommer att bli skitbra. Det  måste vara en övervintrad överlevar-gen i mig, men den är jag tacksam för.

Men vissa dagar kan vara så sotsvarta och uppgivenheten så stor att det är kvävande. Helt otroligt att man ska vara så dramatisk, inget mellanting här inte.

Solnedgång i Mälaren, orange himmel och blågrå vattenyta. Stilla.Oavsett var man befinner sig tror jag på att omge sig med människor och vara på ställen där man ändå kan känna hopp.

Det är inte fel att sörja eller deppa, det är också en del av livet, men det gäller att på något sätt tro att allt ska lösa sig, eftersom vi påverkar så mycket med våra egna tankar. Min sinnesstämning blir rätt tryckt om jag målar upp svarta tankar. Det kanske inte går att tänka glitter och glamour när allt känns svart, men jag kanske åtminstone kan minimera det svarta…

Det är sällan försent, det är få saker som är körda. Hoppet finns än.