När en yogaera tar slut…

Javisst. Igår kväll höll jag den allra sista yogaklassen i vår yogastudio, där vi har huserat sedan 2007, och avslutade därmed den allra sista terminen där – någonsin. Det kändes speciellt. För att vara en person som kan ha kusligt nära till stunder av nostalgi och vemod, var jag beredd på alla möjliga känslor skulle välla upp. Sorg, tomhet, osäkerhet?

Men istället kände jag lugn. Som att det nu är klart. För vi har länge funderar av och till, på om och hur vi skulle gå vidare när min mamma ville bromsa in och kliva av (gå i ”passion”) och när ett beslut är fattat blir det ju som det blir. Det fanns inget att fundera på längre. Och det kan vara knepigt för någon annan att sätta sig in i just känslan av att släppa en lokal, men efter 10 års fint arbete och underbara yogis/kunder var det ändå ett avslut.

Jag har hållit yogaklasser i omkring 12 terminer. Sex år, om jag har räknat rätt. (Snart är jag inte densamma som när jag en gång började, för på sju år byts alla celler i kroppen ut. Bara det är en svindlande tanke.) Gånger 14 tillfällen. Det är uppåt 168 klasser. Min lärare sade att ”det är efter att ha hållit 200 klasser man börjar komma in i det…” och det har jag ju passerat, med tanke på yogaklasserna jag även håller på söder, sedan 2012 (nu två kvällar i veckan).

Om jag sedan har ”kommit in i det” lämnar jag åt deltagare att avgöra. Ibland går det knackigt, inte minst på engelska (haha), man är ju inte Yoga girl precis. Men i de allra flesta fall har det gått utmärkt. Tack och lov.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerFör det fina är att yogan gör “jobbet”. Visst, jag vill ju erbjuda en lugn atmosfär, en plats att vila på med fin musik – oj, vad många som behöver det idag – men effekten i kroppen, den kommer av yogan. Främst de långa djupa andetagen. Det är en ynnest att få vara med om det, så känner (tänker och säger) jag ofta. Väldigt ofta.

Och samtidigt – vad kul jag har haft! Spontant kommer jag att tänka på när min mamma deltog i klassen och vi plötsligt hörde ett högt sörplande ljud. Vi spärrade båda upp ögonen innan vi kom på att det var den lilla fontänen utanför yogasalen som hade gått torr på vatten och började gurgla. Vi kunde inte sluta skratta, även när den var avstängd och andra deltagare låg omkring oss och andades lugnt och djupt.

Eller när elementet, som behövdes för att värma upp lokalen en kall vinterkväll, plötsligt kortslöt elen så att det smällde till högt och musiken tystnade. Min förvirring i ett par sekunder – hur löser jag detta? – och fnisset som bubblade upp när situationen hade löst sig. Medan deltagarna fortfarande vilade i godan ro.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.Men också det vackra i att se andra slappna av. Hur situationer och människor kan röra mig till tårar. Vissa låter sina tårar rinna under meditationer, bara släpper på spärrar och spänningar… hur vackert är inte det? Vi har skrattat också, ibland där det inte alls passar in – bara för att det blir så – eller när vi ska vissla på både in- och utandning. Det är skönt och förlösande att skratta, även om det inte är därför vi är där i första hand.

Jag tänker på alla de som säger att de ”inte kan sova” eller har svårt att slappna av och därför kommer för att prova på yogan, som efter en kvart snarkar så ljudligt att jag tyvärr måste väcka dem… det har snarkats och hostats, men också vilats och sovits genom åren. (Det har jag tagit som en komplimang.)

Ett av mina favoritljud har kommit att bli en unison utandning. På riktigt.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.På sätt och vis blir det en intim situation när så många kommer och släpper garden samtidigt. En förtrolig stund och närvaro när man lägger prestation, fasad och attityd åt sidan. Det blir en mjuk och behaglig atmosfär att vara i, tycker jag. En plats jag trivs på och jag hoppas att det har visat sig i min roll, även om jag har mycket kvar att lära.

Jag har ytterst sällan varit sjuk (peppar, peppar). Ibland har livet kört ihop sig, så vid några tillfällen har mamma kunnat hoppa in och leda en klass. Tack för det! Månne har jag dåligt minne, men jag kan inte erinra mig att så många klasser har ställts in helt…? Jo kanske, men jag har velat lösa det på alla sätt.

Men hur som helst, som Sissi så klokt sade så fortsätter yogan, ”vi byter bara lokal” och så är det ju. Jag ser fram emot att få träffa vissa av er även i fortsättningen – på en annan plats. Det ska bli spännande att se hur, jag ska göra mitt yttersta för att även det ska bli bra. Såklart. Men det mesta gör vi ju alla tillsammans. Det blir liksom så.

Så, när en yogaera tar slut… så tar en annan vid.

Tack för den här tiden, alla ni som har varit med oss, nu eller förr, hos mig eller i mammas grupper. Det har gjort våra liv både lite vackrare och lugnare.

Over and out.

// Kram Linda

Hålla en yogaklass på engelska?

Men dra mig baklänges… jag tycker mycket om att hålla yogaklass. På svenska, tänker jag då. Mitt modersmål. Där känner jag mig ändå hemma och nu relativt trygg, i termerna och i att förklara en övning. Vilka organ som involveras, stärks, påverkas. Varför och hur. Det känns bra.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Så kommer en dag en förfrågan om jag kan hålla yogaklass… men på ett lite annorlunda sätt. På stol. För en grupp människor i en utsatt situation i livet, människor som med fördel skulle kunna lära sig ett sätt att andas på för att kunna slappna av i kroppen och landa lite genom mjuka rörelser, trots en komplicerad situation. Jag ville förstås prova, tänkte att jag tar det som det kommer. Med bara en liten hake, detaljen att deltagarna inte hade svenska som sitt modersmål.

Men jag tog det som det kom. På svenska. Jag  t a l a d e  t y d l i g t. Visade och gestikulerade. Och jag såg att alla deltagare ändå förstod. Att de gjorde som jag. Att de slappnade av mer och mer i kroppen, att de såg lugnare ut efter en stund. Jag kände dem inte, vi hade bara setts ett par minuter innan yogastunden, så jag fortsatte på svenska. På mitt sätt, även om det inte var som vanligt.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Och det uppskattades. De som hade bett mig hålla yoga uppfattade deltagarna som positiva till det, flera av dem kändes mer avslappnade efteråt. Vilket var roligt, för mig handlade det om att kunna hjälpa – om så bara en av dem. Om det så bara var en person som kände att det här hjälpte mig, så var det värt allt. Jag var nöjd och tacksam över att få ha guidat några till lugnet.  För mig är det bland det vackraste att göra.

Så efter ett par veckor kom frågan igen. Om jag kunde hålla yoga. Igen. För andra människor men med i stort sett samma förutsättningar. Och jag svarade ja. Tog med min lilla musikspelare och min lilla högtalare, med det kan jag hålla yogaklass (nästan) var som helst. Men den här gången hade jag träffat människorna ett par dagar inför och visste att ytterst få av dem förstod svenska…

En yogis hand i "Gyan Mudra", tumme mot pekfinger.…så jag klev ur min comfort zone. Tänkte “då gör jag det på engelska”. Utan att ens ha vokabuläret för det. Och för att vara blyg (egentligen), ha svårt att stå på scen och inte älska att prestera (längre) så kände jag mig modig. Under dagen innan yogapasset funderade jag på uttrycken. Vad heter bröstkorg? Chest? Thorax? Breast? Och tänkte att jag ändå får ta det som det kommer. Jag har ju de svenska orden för det annars, det löser sig.

Jag var som en parodi på mig själv stundtals. Haha! Fick hålla tungan rätt i munnen och när jag var tvungen att byta ut ett ord på engelska mot svenska så skrattade deltagarna, även om det var vänligt.  De hängde med. Mitt uttal var inte toppen. Men det gick bra, ändå. För jag vilade i att yogan skulle göra sitt – jag gjorde mitt bästa för att förmedla hur. Och de lyssnade, andades, slappnade av.

Tända ljus i ljuslyktor - ljus i mörkret.Det var så fint att se. Jag kände mig så ödmjuk inför förfrågan, att få hjälpa människor som uttryckligen var nöjda efteråt. Inte alla, eftersom flera av dem bjöds in utan att veta om de ville delta, men många tyckte om det. De hade funnit ett lugn som de kanske finner sällan annars. Lite fler än en handfull av dem kändes positivt påverkade av känslan i kroppen. Det var rörande och väldigt starkt för mig, plötsligt.

Och jag var nöjd. Stolt över att jag faktiskt vågade instruera på engelska för första gången utan att vara så vass på det, att jag slängde mig ut och inte hade ett enda nedskrivet ord framför mig. Jag skapade i stunden och tog det precis som det kom. Så tacksam för att det gick så pass bra som det gjorde.

Strax efter dessa två klasser ställde jag samma fråga: om det var något de undrade. “Do you have any questions?” osäker på om jag skulle kunna svara på frågor. Men den enda frågan som faktiskt dök upp efter båda klasserna, och från olika människor, var:

– When is the next time?

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Tacksamheten. Ynnesten. Ödmjukheten. I att få hålla en lugn yogaklass och få förmedla något så stilla som andning och mjuka rörelser i ett par minuter, när det i slutänden väcker frågan “när får vi göra detta nästa gång?”…det finns inget finare betyg, även om det inte handlar om mig.
Det handlar om yogan.

Inhale. Exhale. Thank you. Namaste.

// Kram Linda

Tacksamhet till det vackra i livet. ♥

Det händer mycket omkring oss. Sorgligt nog har stora, begåvade artister gått ur tiden och några av de senaste i raden är Jerry Williams, Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Tim Bergling aka Avicii, alldeles för tidigt. På grund av otaliga informationskanaler får vi veta det direkt, ofta från olika håll samtidigt. Som ett kallt duggregn av obehagliga nyheter direkt mot oskyddad hud.

Det blir chock och dråpslag mitt i vår intensiva tid. En vass lavett. Man har fullt upp med att jonglera sig själv och allt annat i livet, när det plötsligt kommer en nyhet om att någon vi har sett upp till i många långa år, eller en kort stund, och som har gjort ett djupt intryck inte finns med oss längre. Någon som har lagt ett soundtrack till våra liv.

Det blir så påtagligt när kända personer går ur tiden, men det händer ju även dem vi har omkring oss, dem vi älskar. Det är en känsla vi förmodligen aldrig kommer att vänja oss vid, att det är slut. Att kontakten är bruten (om man inte tror på något annat) här och nu. Saknaden. Tomheten. Sorgen. Döden. Det är dock en del av livet och vad det innebär att vara människa.

Och det är många som i ett försök att trösta säger ”…hellre att ha älskat i en sekund än att inte ha älskat alls!” så där livscoach-käckt att man skriker ”I H*LV*TE HELLER, FÖR DÅ HADE DET INTE BEHÖVT GÖRA SÅ HÄR ONT!” inombords. Men säger ”du har säkert rätt”. De har säkert rätt, men man (jag) är inte mottaglig för det där och då. Eller någonsin?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Livet. Lycka och sorg. Skratt och gråt. Det är svårt att hantera ibland, nästan outhärdligt, vissa av oss tar till både alkohol och droger, alternativt sex, mat, spel eller något annat som hjälper oss att fly från verkligheten en stund. Smärtan. Men det funkar ju inte för evigt. We can run but we can not hide

Ibland gör det så ont att det svartnar framför ögonen. När det känns svårt att bara andas, hur ska man då kunna överleva? Jag har pratat rakt ut i luften med min saknade vän i flera år nu. Inte vet jag om hon hör, men kanske? Det känns så, det är väl det viktiga? Mina farföräldrar. Det känns som att de finns intill mig ibland. Min morfar och min nästanmorfar. Vem vet?

I en kultur där vi har skjutit döden allt längre ifrån oss och inte ens vill höra talas om den, blir det ändå som att luras. För hur vidrig och skrämmande tanken än är, så kommer vi alla dit. En dag. Ingen vet när och hur. Och tur är väl det. Men vi kan till stor del påverka våra liv. Den makten har vi.

Och när vi ser en gudabenådat begåvad ung man lämna jordelivet redan vid 28 års ålder får det en att tänka. I alla fall tänker jag. Hur lever jag mitt liv? Är jag tacksam? En dag är allt borta. Det är en sanning och det må låta hårt, men vi kan stanna upp och göra massor för att påverka vår tid här och nu. Foto: ur dokumentären “Avicii: True Stories”

Hur mår jag? Vill jag förändra något? Umgås jag med människor så som jag vill? Omger jag mig med dem som är vänliga och stärkande för mig? Något jag har förstått av Bronnie Wares bok om vad döende människor ångrar på sin dödsbädd är att få som ligger för döden anser att de har jobbat för lite. Tvärtom. De upplever att de har jobbat bort så mycket annat, vänskap och barnens uppväxt, det där som kanske egentligen är det viktigaste…? Jag skrev om det redan 2013, men det är lätt att glömma vad som är viktigt i livet, särskilt när vi kommer upp i fart och tiden rullar på.

Jag tror på och är intresserad av möten. Samarbeten, utbyten av varandra och lärdomar. Relationer. Finns det något vackrare, oavsett om det är i kärlek eller platoniska? Vänner eller antagonister? Och finns det något mer komplicerat? Vi kan känna på ett par korta sekunder om en person alls “matchar oss” eller inte, kanske finner vi varandra direkt som vänner eller partners – kanske har vi ingenting att säga varandra. Istället för att bara reagera, kan vi vända fokus inåt och tänka till. Vad väcker just den här känslan i mig? Det finns alltid någonting att lära. Om vi vill.

 Jag tror att vi lär oss mycket av att till och med betrakta andra. Att känna och uttrycka tacksamhet. Över livet, det vi har. Jag har många gånger i livet känt djup sorg och fått bearbeta många upplevelser, ibland har det varit så svårt att känna tacksamhet. Men jag har vetat att det har varit min nyckel till frihet. Det gäller att påminna sig om att inte tappa den balansen, hur mörkt och tungt det än kan kännas. Även om eller när ingen står vid ens sida. Foto Jerry Williams: Niclas Brunzell

De små sakerna, om helheten känns svår. De små ljusglimtarna. Detaljerna. Stunder av stillhet, samtal, möten. Förståelse. Värme. Tak över huvudet, mat på bordet, en fungerande kropp. Även om det blir svart runt omkring mig får jag inte ta det grundläggande för givet. Jag har klagat en hel del genom livet, men främst har jag sörjt. Och velat vända om skutan. Det funkar sällan att bara gnälla och inte göra något åt saken, man bör ha en egen plan. En målbild.

För vi har makten och möjligheten i detta land att kunna ta hand om och ansvar för oss själva. Ingen annan kommer att göra det åt oss, så vi bör ta alla chanser som ges. Att lyssna inåt. Förändra, om vi vill. Be om hjälp om vi behöver. Och vi har – tänker jag – skyldigheten att vara tacksamma. För det vi har. En dag står vi på en enkelriktad väg där vi inte kan ta med oss någonting alls när vi går.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i. Jag är tacksam för mycket. Inte minst min familj, mina vänner och roliga jobb. Mina platser jag kan besöka när jag vill för att vara fri och fylla på ren energi och kraft igen. Allt är kanske inte precis som jag önskar, men jag övar på att vara tacksam och medveten – att få dessa nyheter om fina människor som lämnar oss, blir ännu en påminnelse om det.

Ínget varar för evigt. Var rädd om det du har. Visa uppskattning. Var tacksam.

Jag gör det verkligen, allt jag kan.

// Kram Linda

 

Roger Pontares mystiska sjukdom (och kost).

Eh, ja… Det är rätt intressant när man läser en artikel som går lite mot det som sägs generellt och är vedertaget, när jag kommer på mig själv med att tänka “yes”. Äntligen. Det blir som ett kvitto på det jag själv anser och någon annan som understryker, istället för att det bara är jag som tjatar.

I det här fallet handlar det om Roger Pontare. Plötsligt dök han upp och såg annorlunda ut. Det här är hans ord, hans situation och hans påståenden – som jag vill lyfta fram. Du förstår säkert varför, om du har läst något jag har skrivit tidigare. Här om hans mystiska sjukdom:

Roger Pontares mystiska sjukdom: Läkarna kan inte hitta vad som är fel

“Roger Pontare har drabbats av en hudåkomma som
varken läkare eller professorer kan diagnosticera.
Han har sökt svar i nära två år nu, utan resultat. ‘Man vill visa sig stark och frisk och inte visa att man har några åkommor när man står i offentlighetens rum’, säger han i ‘Malou efter tio’.”

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag repeterar (för säkerhets skull) att det är, “en hudåkomma som varken läkare eller professorer kan diagnosticera.” Uppfattat och noterat. Jag menar det inte på ett arrogant eller ironiskt sätt, jag vill bara veta hur det fungerar. Gången. Man kan ju bli uppgiven av att känna att det inte finns hjälp.

“Trots att han under åren har besökt otaliga läkare, så är det ingen som kan säga vad det är för hudåkomma som har drabbat honom. De har gjort allergitester, blodprov och omfattande hälsotester där man har undersökt njurar, lever och sköldkörtel.
Även två professorer, en specialiserad på hud och en på ögon, har undersökt honom – men utan resultat.

– Nu i slutet när jag har gått till så många läkare så känner man direkt om de kan göra något eller inte. Då börjar jag nästan våndas för deras skull för att de ska kunna känna att de kan göra något.”

Det går två år och alla proffs går bet. Då föreslår hans son Vincent och dennes flickvän Agnes (för övrigt Idol-vinnare) att han ska lägga om sin kosthållning. Jag har suttit på samma föreläsning som dessa två, när en amerikansk läkare inom funktionsmedicin gästade Stockholm, så jag tror att de har ett genuint intresse i hur insidan fungerar.

“-Kan det vara så enkelt?” undrar säkert vän av ordning. (Inte jag.) Ja, det kan det vara. Mat kan vara som ett gift för kroppen. Eller läkning. Jag jämför det  med att lägga sten efter sten på en börda och till slut blir det – för tungt. För vår  kropp kan hantera en hel del en längre tid, men en dag är det stopp. Vi blir förvånade. “Vad nu? Det har ju alltid fungerat?” Men kanske har kroppen signalerat lite smygande under flera år. Medan det har skavt. Tills den en dag skriker “STOPP!!!

Så var det för mig, jag varken ville eller hann lyssna. Kunde inte heller. Dock vill jag inte spekulera i Roger Pontares problematik, han kanske har lyssnat in sin kropp hela tiden, det som intresserar mig här är att läkare inte kunde råda honom eftersom de inte visste vad som var fel… och han väljer att vända sig till alternativmedicinen för att få hjälp.

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Det kommer alltså en vändning. Han har då provat “kortison, antibiotika, allergitester, hälsotester – helt utan framgång.” Huga. Det påminner mig om en klient jag hade med svår och ofta återkommande migrän en, hon hade fått en epilepsimedicin (!) som inte hjälpte henne, läkarens sista förslag var – botox. (Hon lade om sin kost, tog främst bort gluten och anfallen minskade för att sedan försvinna…) Roger Pontare säger själv:

“-Har man ätit konstigt och stoppat i sig massor bara för att det är gott under en längre tid, så tar det ju också tid att få bort det. De här påsarna under ögonen beror mycket på att jag har ätit fel. Jag bara litar på att kroppen ska tåla. Men man blir äldre och äldre och till slut säger den stopp. Därför måste jag tacka både Vincent och Agnes, för att jag har fått en helt annan insikt om hur jag ska behandla mig, säger han till Aftonbladet.

“-Kostrådet är: håll dig borta från mejeriprodukter. Ät bara kött, fisk, grönsaker. Aldrig socker, mjölk eller vete – bort med sådant. Det är svårt att låta bli, men går det bara åt rätt håll kan man ju synda någon gång och äta en god pasta. Jag ska inte vara så kaxig, ibland blir man sugen, berättade artisten.  “

Hör du också änglakörerna? I do. Men, sanningen är att det egentligen inte är så “lätt” som det verkar. Han gör det, visar att det gör skillnad och talar ut. Men vi har så mycket mer än sunt förnuft att dela med. Att ta bort socker, mjölk och vete (som man vet skapar inflammationer inom oss) är i sig ingen hjärnkirurgi. Men vi har starka krafter inom oss som inte alltid vill. Han gör det och klarar av det, men många klarar inte av att släppa vissa beroenden. (Ps. Det finns glutenfri pasta på till exempel ris, eller vermicelli på mungbönor…)

Jag menar verkligen inte att raljera. Jag om någon, med mitt sockermissbruk och svåra beroende (inte minst som tröst när det är jobbigt), kämpar också. Jag vet ju vad dessa ämnen gör i kroppen och det skapar biokemisk obalans, men det är svårt att släppa. För många av oss. Även om vi försöker.

Trots det är många beredda att göra en förändring, när det väl är kritiskt läge och vi har ont, är rädda eller bara försöker stå ut. Men in min värld är det klokt och sunt att förändra kosten – ändå. För framtiden.

För vad du än gör, undvik akutläge. Undvik akutmottagningar. Förändra det du vill och kan redan nu i ditt liv för att bli starkare och hälsosam (och här menar jag inte att banta, utan att ta hand om cellerna), för att slippa skytteltrafik till akuten i framtiden. Det om något är en motivation för mig, att göra mitt yttersta för att undvika.

Summa summarum? Alltså: när de ”professionella” står handfallna och inte begriper vad som sker, om du börjar bli desperat och är beredd att göra vad som helst – prova en kostomläggning. Ta bort gluten, socker och mjölk för att själv se och känna om det blir bättre. Ibland är det så ”enkelt”. Har du frågor kring det så kan du skriva till mig här: kontaktformulär.

Skisser från kostkurs på whiteboard-tavla.Man måste bara lära sig förstå ATT och HUR kosten påverkar våra celler – sådant vi pratar om vi vår grundläggande kostkurs (meddela mig gärna här om du vill bli kallad nästa gång). Läs på, utbilda dig och bli friare. Är du tillräckligt motiverad kan du förflytta berg. Eller möjligen bli friskare och må bättre. Det kan verkligen vara motivation nog.

Varför inte prova? Jag är på din sida. Vi kan göra så mycket för oss själva och vår hälsa, det är bara viktigt att veta om det. Vi är inga marionetter för någonannan om vi inte vill vara det. Du är starkare än du någonsin tror.

Roger märker själv en förbättring när han gör en förändring. Han talar ut. Jag förmedlar det bara vidare till den som vill läsa. Och jag säger ödmjukt:

Word.

// Kram Linda

Om påskgodis och sockermissbruk.

Påsken, alltså. Godisfest i vårt land i flera dagar. Det är egentligen helt chockerande, att det säljs godis för 280 miljoner kronor i påskveckan. Ja precis, 280 000 000 kronor. (Men många lägger annat än godis i påskägget.) Det är väl egentligen inte så konstigt – “för så har vi ju alltid gjort” – men om man nu börjar tänka efter lite och se hur dessa effekter landar i samhället omkring oss, så kan man bli lite… orolig?

Frida Boisen skriver så bra om det i sin krönika; Ja vi är sockerberoendeFör ärligt talat, många av oss är just det. Men det är lite som alkoholmissbruk, tänker jag, att man inte riktigt (vill) se det själv. Och i det fall man påtalar att det är väldigt mycket socker i det ena eller det andra – om diskussionen kommer upp eller någon ifrågasätta varför jag inte äter det här eller det där… – så blir personen ofta defensiv och säger “jag äter inte så mycket socker”. Men om jag råkar se deras matlåda (mest kolhydrater) eller hör/ser hur mycket alkohol (sockerarter) de dricker… nja, så vi är inte där ännu.

Och jag ska inte kasta sten i glashus, inte alls. Jag är en av de största drogarna på socker, därför försöker jag hela tiden hantera min konsumtion (så lite som möjligt) och hantera det suget, men det är svårt när det är så mycket omkring oss som “triggar”… vi måste ju äta och det kan lätt bli obalanserat.

Jag har ett komplicerat förhållande till socker och sött, men inte svårt att erkänna det. Så långt har jag kommit i min process. Och när dessa artiklar på kort tid poppar upp som majskorn (socker) ur en kastrull, känner jag mig manad att fläta ihop dem till något som är lätt att förstå. Om man vill. Kanske är det någon som läser eller lyssnar och tänker till.

Bara en tiondel av svenskarna äter hälsosamt enligt en ny rapport från Livsmedelsverket i mars 2018, där (…) “det är farligt att äta ohälsosamt. Det är det som orsakar mest ohälsa och för tidig död i Sverige.”

“Enligt Socialstyrelsen har en fjärdedel av alla svenskar så dåliga matvanor att de riskerar att bli sjuka och dö i förtid. Enligt WHO är dålig mat numera den största riskfaktorn att dö i förtid i Sverige. Och det är bara en tiondel av oss som äter så pass hälsosamt som Livsmedelsverket
rekommenderar alla att äta.”

Och det här är såklart ingen rolig läsning, men vi har två val. 1.Att vara nöjda och “göra som vi alltid har gjort” och sedan bara se var vi landar eller: 2.Ändra vår livsstil, även om vi inte har ont eller mår dåligt för stunden. Det där är lurigt, även det. Varför ändra något som inte plågar mig nu, om det så kan bli ett problem i framtiden…?

Svårt att hitta motivation? Då ber jag dig att läsa om att socker fungerar som knark för hjärnan, från Illustrerad Vetenskap. Känns det igen…?

“Väl inne i munnen träffar smaken av godisbiten tungans smakreceptorerna för sött och en signal skickas vidare till hjärnbarken där
områden bearbetar olika smaker. 

Signalen frigör dopamin, som är ett ämne som skickar signaler mellan hjärnans nervceller. Ämnet utlöser en känsla av lycka och glädje. 

Dopamin påverkar hjärnans belöningssystem, som är ett nätverk av signalvägar mellan hjärnregioner med dopaminreceptorer. Det är också här som ämnen som kokain och alkohol påverkar oss.

Stimulansen får oss att vilja upprepa handlingen för att få känna den sköna känslan igen. Och när hjärnan väl har lärt sig hur effekten uppnås finns det ingen väg tillbaka: Sockersuget ger sig till känna och godisbitarna blir oemotståndliga.

Det är inte farligt att äta en påse godis, men om kroppen får riktigt mycket socker blir hjärnans belöningssystem överaktiverat. 

Det leder till missbrukssymptom som att man mister kontrollen och känner ett behov av vilja ha mer – precis som när en missbrukare är beroende av kokain. Kroppen vänjer sig vid att få socker, så du behöver mer och mer för att kunna uppnå lyckokänslan.” 

Hur många har inte sett barn som gråter för att de inte får sött (eller för att de blir ifråntagna en ipad, det är samma reaktion, samma beroende) eller har upplevt känslan själv, abstinensen? Det är hemskt. Och det är på allvar nu. Det har det varit hela tiden, men det kommer upp alltmer nu. Vi blir mer medvetna.

Så vad fyller man ett påskägg med annars? Här är 25 tips på saker att stoppa i påskägget som inte är godis, från Loppi. Några förslag inför nästa påsk, med ett helt år att ställa om mentalt. Och även känslomässigt. Det är viktigt. Om barn lär sig redan från början att ett påskägg kan innehålla annat än godis och socker, är mycket vunnet.

Det är inte synd om barn som inte äter mängder av socker, tvärtom. Det handlar mycket om vuxnas känslor och projiceringar, att “barn måste få glass när det är sommar” är vårt påhitt. Våra känslor. Vårt behov, Vårt sug. Vår trygghet. Vi är medskapare till deras uppfattningar om livet. Hur vill du skapa?

Denna hälsoentreprenör ger alternativ till traditionellt påskgodis, i form av “raw food-godis som innehåller nötter, dadlar, gryn och fröer – bättre alternativ till godis”. Visst, raw food är också ofta sött men det är mindre kemikalier, tillsatser eller färgämnen (“Kan ha en negativ effekt på barns beteende och koncentration“) som stressar små barnkroppar : vi vet vad det innehåller.

Låter det orimligt att ditt barn skulle äta nötter och frön? Prova. Såvida det inte finns en allergi, förstås. Och om du går i tankar att bli gravid; ät gärna så nyttigt du kan under graviditeten eftersom det har visat sig att det kan börja där (om ADHD, “Du är vad din mamma åt” – du är till och med vad din farmor åt).

Det här är så lurigt på grund av alla känslor som socker bidrar med. Känslan av lugn, glädje och kick eller rus… för en stund åtminstone. För när blodsockerdippen väl träder in, tippar det över till stress inuti. Men vi är inte alltid medvetna om det. Det gäller att bli vän med sitt förhållande till socker, även om det inte är just som man önskar. Att ta det steg för steg, att skaffa stöd och hjälp på vägen för att göra annorlunda.

Eller, gör som Frida Boisen skriver; fyll påskägget med kärlek och tid. Erbjud telefonfria stunder med fullt fokus på den andra människan. Prata, men framför allt – lyssna. Umgås, lär känna och bara var i stunden. Lev.

…så du förstår säkert vart jag vill komma, var en förändring börjar någonstans för att sedan kunna spridas som ringar på vattnet? Ja just det, med oss vuxna.  Och det handlar om vad vi gör, inte vad vi säger. För det ser ju barn igenom direkt.

Okej, det här är inte godis – men det är också det som är poängen, menar jag. Genom att tänka tanken att marknadsföra dessa “Rottuggisar – krispiga påskgula morötter för sylvassa häxtänder” försöker man skapa och erbjuda något annat.  Jag blev glatt överraskad när jag såg dem i affären, sedan beror det på vad vi gör av möjligheten…

Frågan är alltså vad vi vill, orkar med och klarar av. På riktigt. Om vi har koll på våra egna impulser, beroenden eller ej.

Det är där det börjar. 

// Kram Linda

Håll. Dig. Ifrån. Akuten.

Sommartid. Äntligen vår, hörni. Som vi har längtar efter detta! Värmen och våren dröjer enligt meteorologerna, men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Eller… själv märkte av skiftet i lördags natt när jag satt på Danderyds akutmottagning och stirrade på min display på telefonen, när den slog över från 01.59 till 03.00.

Nästan förblindad av trötthet. Räknade minuter. Och sekunder. Jag satt där med en anhörig, för att en annan nästan 90-årig anhörig skulle få hjälp. Från 17-tiden på kvällen. Det var en lång natt för att vara så kort. Det var som en mardröm. Även om det började bra, för att det var väldigt lugnt. Då.

Tyvärr flyttades vi in i kaoset i väntan på provsvar och läkare som lyste med sin frånvaro. Nog för att det larmas överallt om det problematiska läget på akuten, vilket anses vara toppen av ett isberg, men jag tänkte att ”om man inte måste söka hjälp akut – så håll dig så långt du kan därifrån!” Eller som min 90-åriga anhöriga trött sa om ironin i situationen:
“-Man ska vara frisk nog för att orka sitta här.”

Jag kände när jag satt där – och skrev denna text – att jag måste utfärda en varning. Varna för att hamna där. Jag gjorde det för lite drygt tre år sedan i ungefär samma sits, då var det en aningen kortare väntan än i helgen, men jag varnar så gärna igen. För att det finns så mycket vi kan göra för att förhindra det. (Om man inte måste söka vård akut, såklart.)

Men när det handlar om livsstilsrelaterade problem (hjärta/kärl, mage/tarm, allergier osv) kan vi göra så mycket mer än vi anar. Det vi inte tror är så viktigt, kan skapa ett biokemiskt kaos inom oss. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag äter? Åh, jag måste ta en cigg. Jag kan väl dricka bara lite kaffe…?” Det spelar roll. Allt vi gör, äter och dricker spelar roll. Och där satt jag i över 10 timmar, såg hur kroppar hade kunnat stärkas i god tid inifrån med hjälp av livsstilen. För är vi starka inuti tål vi andra motgångar och obalanser som infektioner och inflammationer, som sedan kan påverka vitala organ som njurar, lever, lungor, hjärta och hjärna/nervsystem. (Jag menar alltså inte benbrott här, även om benskörhet absolut kan förebyggas.)

Så snälla du. Börja våren med att hedra dina organ – ära alla dina kroppsfunktioner. Vi saknar dem inte förrän det är försent, innan det gör ont eller det gör oss rädda. Gör det du kan göra för att må bra, förvänta dig inte att någon kommer att göra det åt dig. På allvar, jag är verkligen seriös. Kanske har du själv suttit på akuten och förstår vad jag menar…?

Ingen kommer att jobba extra snabbt för att ge dig hjälp (såvida du inte har en dyr försäkring som tar dig förbi kön, det finns väl sådana?). Ingen kommer att fokusera på just dig. De har 15-20 andra som behöver hjälp samtidigt. Eventuellt kommer de att fräsa åt dig att inte stå och titta på dem när de gör sitt jobb, för de blir jättestressade då. Det hände mig.

Jag har haft många olika jobb där människor har suttit och tittat på mig, i väntan på hjälp. I receptioner eller butikskassa, till exempel. Och man måste kunna hantera det när man väljer ett jobb som kräver det. Jag blev mållös. Och arg. Men jag sade inte vad jag egentligen tyckte om hennes sätt att sköta sin position. Vad är det för fel på svensk sjukvård idag? Och vilken politiker kommer att kunna lösa situationen? Sådant skrämmer mig och får mig att vilja fokusera på hälsan.

Om rummet man tilldelas (som luktar… död) är syrefattigt, så vill man ställa sig utanför. Efter typ 5-6 timmars väntan, vid halvtid nånstans mitt i natten. Ta en kort promenad fram och tillbaka. Se sig om och få en uppfattning om ifall NÅGOT händer när det varken känns eller verkar så. För om man – som den sura sköterskan påbjöd – ”ta en promenad i hisshallen istället” och (gud förbjude) därmed missar läkarens visit, så vet man aldrig hur länge man får sitta. Och. Vänta. Men det vet man å andra sidan inte innan heller. Moment 22.

Vi andades ut lite när en sköterska plötsligt kom för att hjälpa oss, men vi insåg snabbt att så inte var fallet då hon tagit fel på person (!). Sköterskan hävdade att “det hade varit svårt att ta blod” via vår anhörigas port a cath och började rota vid halsen, när venkatetern satt i armvecket – och alla hennes prover redan var på analys. Vi sa “eh, det måste ha blivit ett misstag nu” varpå sköterskan förvirrat svarade “jaha, då har vi sorterat fel”. Okej?

En annan “läkarperson” talade nästan enbart i latinska termer med en kollega på telefon om en annan patient, i vårt rum när det väl var dags att fokusera på vår anhöriga. Och sedan upprepade denne samma sak som en av hennes kolleger redan hade sagt till oss. På detta väntade vi alltså i flera timmar. Utan att få någon egentlig information, man måste bara “vänta”.

Akuten är inte att rekommendera. Om man inte måste vara där. Jag vill få den som läser detta att förstå att vi kan göra TUSEN och åter tusen saker för att lyssna på våra kroppar och vad de behöver. Om vi vill. Även om vi inte tror det och många vill få oss att tro annat. Hur det nu har kommit sig.

Vi kan sätta i system att ignorera våra behov. Vi kan falla för vanans makt, vi kan inta mat och dryck som är illa för oss för att ”unna oss det”, vi kan ständigt blunda för hur vi skadar oss själva på insidan. Vi kan ljuga för oss själva (jag vet) och låtsas som att vi inte kan påverka. MEN VI BEHÖVER INTE GÖRA SÅ. Tro mig. Undvik akutläge.

Vi kan leva på ett bra sätt så att vi stärker kroppen, så att vi mår gott. Tyvärr kommer denna insikt ofta alldeles för sent, det är därför jag anser mig ha en skyldighet att skriva en påminnelse om detta nu! Och du behöver inte göra som jag – gör på ditt sätt. Genom att äta bra, dricka vatten (merparten av mina klienter dricker för lite vatten och det kan i sin tur direkt påverka hjärta, kärl och blodtryck), röra oss och vila/sova tillräckligt. Så att vi håller balansen på egen hand, för: läkemedel är inte en naturlig del av människokroppen.

Våra organ kräver inte smärtstillande, blodtryckssänkande eller antibiotika – från början. Om man inte har en medfödd sjukdom. Jag menar att vi kan fokusera på livsstilsproblem här. Vi kan göra MASSOR för att skapa balans. Om vi vill.

Om man måste besöka akuten, så måste man. Då gäller det att rusta sig med en hel del mat och mellanmål för ett halvt dygn, renat vatten (jag skulle inte dricka vatten från en kran på ett sjukhus…), eventuella klädombyten, gärna varma kläder när sömnen vill svepa en med och ett STORT tålamod.

Jag skrev detta tidig söndagsmorgon, för att jag har blivit så djupt besviken på akuten, när jag har besökt den. (Och det är flera nätter jag har suttit där med anhöriga nu.) Fastän jag inte vill känna så. Kanske blir jag överbevisad en dag, men som det har varit hittills… nej. Jag klarar mig, men det känns verkligen förnedrande att en person i 90-årsåldern ska sitta där en hel natt och försöka att hålla sig vaken, medan en sur kvinna ber mig att inte stå och titta ”när hon gör sitt jobb”. Really? Utan någon information om hur lång tid någonting kommer att ta. Jag skrev detta i både vrede och sorg över att så många som faktiskt behöver hjälp får en nonchalant behandling. För att patienter tror att det måste vara så. Att man måste acceptera läget.

Jag är frisk och kan hantera en vuxen människas dåliga självkänsla, men det gör det inte okej. Att någon beter sig så. Alls. Jag blir förbannad för dem det drabbar.

Och jag personligen kommer att göra allt jag kan för att hålla mig så långt som möjligt ifrån akutmottagningar, för framtiden. Måste jag, så måste jag. Men jag vill fortsätta att bygga upp min kropp inifrån hellre än att slita på den. Man måste inte må sämre med ökad ålder (kolla bara in hon här som mår bättre med åren, snygg som få men det är insidan som räknas), endast för att vi nånstans har sett det omkring oss – så att det har blivit en ”sanning”; att vi ska må sämre med åldern…? Jag säger nej tack. Jo, det sker förstås ett naturligt åldrande, men vi behöver inte skynda på det.

Så min uppmaning här och nu, från djupet av mitt hjärta, av omtanke och respekt för din kropp och dina funktioner, är att du gör samma sak – tar hand om din insida framför allt – för din egen skull.

Det är både du och din kropp värd. ✨

// Kram Linda

PS. Strax efter klockan 04 kunde vi äntligen åka hem. Sommartid, that is.

PS igen. Min anhöriga fick alltså lämna akuten efter positiva besked och skickades med recept hem, men eftersom kommunikationen personalen emellan inte var hundra, undrar jag i mitt stilla sinne hur snabbt det hade gått om den hade varit det. Elva timmar ändå, på grund av väntan på provsvar…? Kanske.

Att sakta ner och sluta springa.

Det händer väldigt mycket omkring oss i denna tid. Informationsflödet är  enormt. Överallt, egentligen, om vi inte själva aktivt väljer att stänga ute en del av det. Eller stänga av. Men även energimässigt, många upplever detta som en stormig tid. Utmattande, påverkande på djupet – men även stärkande. Vi har alla våra unika vägar framåt, vi har alla våra utmaningar och det kan innebära inre sår som ska läkas för den som vill och vågar känna.

Ensamma fotspår i snön.Jag har länge sökt efter min egen väg. Sökt mig framåt för att jag inte har varit nöjd där jag har stått, för att jag inte har mått tillräckligt bra eller funnit harmoni och lugn – för att jag har velat läka det som har behövt läkas inom mig. Känt att det måste finnas någonting mer för mig, något att upptäcka. Så jag har sökt överallt, känns det som.

För sex år sedan flyttade jag till min nuvarande lägenhet. Innan dess hade jag flyttat 17 gånger sedan jag lämnade föräldrahemmet. Det låter ju helt galet, jag vet. Men det kändes inte så. Då. Varför? För att jag sprang. Hade fullt upp med att försöka fly från mig själv så det var inte så läskigt att röra mig framåt, det skrämde mig mer att behöva stanna upp. Att känna.

Exakt vad jag sprang ifrån, håller jag för mig själv. Men jag var inte redo att sakta ner eller landa då, ta emot det som skulle komma ikapp med full fart. Jag levde fort och tackade ja till det mesta som erbjöds mig – vilket i sin tur ledde till en hel del flyttar. Till stor del av nyfikenhet och rastlöshet.

Jag hade ett förstahandskontrakt, på en adress ute på vischan (tyckte jag då), så när jag fick ett snabbt erbjudande om att hyra en väns lägenhet i Vasastan tackade jag ja på stående fot. Vännen i fråga skulle provbo som sambo men då det rasade efter en kort tid, fick jag hitta ett nytt boende – samtidigt som jag blev av med mitt dåvarande jobb! – så det var många flyttlass fram och åter. I innerstaden, söder om söder och till en helt annan ort i Mellansverige, när jag fick jobb på som inredare på IKEA. Totalt alltså 17 flyttar. Hittills.

Många har skrattat åt mig, för att jag ofta flyttade eller bytte jobb (det är ju samma flyktmekanism) men det var de som inte hade sett eller uppfattat hur jobbigt det var. Hur dåligt jag mådde. De som såg det, var mest bekymrade för mig. Och det är jobbigt att fly, att ständigt springa. Man blir förbannat trött av det. Särskilt om man har dålig kondis och inte orkar hålla flåset uppe. Farten. När man försöker hålla känslor på avstånd. En samtalsterapeut sa ”det är klart att du inte vågar stanna upp, för då kommer känslorna som ett godståg du har jagats av i 200 km/h och kör över dig”.

Sockrade geléhjärtan - godis.Folk flyr på många olika sätt. Genom att shoppa. Dricka alkohol. Ta droger. Äta godis. Spela bort pengar. Ha sex. Äta för mycket eller för lite mat. Jobba mycket. Det är sedan gammalt. För att döva, slippa känna och möta det som smärtar. Vi vill ju inte ha ont! Tills det en dag är oundvikligt att möta. När jag väl valde att möta min last, kunde jag inte vända tillbaka. Jag har samtalat mig igenom mina sorger för att kunna släppa taget om dem. Och det har tagit sin tid.

Jag förstod att vägen till förlösning gick genom att gå in i och igenom smärtan. Jag hittade vackra, beskrivande ord av en vän:

https://instagram.com/p/BfF8VKfBG2T/

Samma sak lyftes i dokumentären “The Work” som tog mig med storm. Där män från “utsidan” fick möta morddömda män i Folsom State Prison och genomgå gruppterapi under fyra dagar. Jag vet att den alltid kommer att leva kvar inom mig, trots all sorg fanns det ett ljus och det hopp i den. Mänsklighet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Det finns ett citat som har etsat sig fast hos mig:

“När vi dyker ner ända till botten, dit där det gör som ondast… det är där vår medicin finns”. Så fint och så sant. Där är läkningen.

Jag har förstått att jag har varit bra på att överleva. Att bara leva har inte varit lika lätt för mig, men jag har saktat ner något enormt de senaste åren. Landat. Eller, håller på att landa. Det är först då man kan få perspektiv och se på sig själv med förståelse. Förlåta sig själv för det man inte kunde eller förstod. Och jag gör det kanske sent i livet, men jag ser många som ännu inte har landat. Vissa har det med sig redan som unga. Så det handlar inte om ålder.

Visst, det här har inneburit en massa flyttar. Ett fysiskt kämpande med flyttlådor. Men också så många utvecklande och stärkande upplevelser som jag inte hade mött annars. Även om jag nu är glad att jag har saktat in. Och eftersom jag har levt på samma plats i snart så lång tid som det tar för kroppens alla celler att bytas ut (okej, det diffar ett år) så har jag haft lust att ”göra om” lite hemma. Göra nytt! Det är en skön känsla, att ändå vara… hemma.

Jag kommer att flytta igen, men då tar jag vara på det som kommer till mig – jag ska inte fly ifrån eller jaga efter en förändring. Det blir som det ska bli. Och nu vågar jag vänta in det, även om jag vissa dagar skulle vilja klättra på väggarna. Det kanske är ett personlighetsdrag.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre härifrån. Roligare. Lättare. Mer givande och mer kärleksfullt. Med den erfarenhet jag har i min ryggsäck kommer framtiden att bli en helt annan. Så mycket bättre. Kanske är det så att den här tiden och detta sökande har lett mig mer “hem” inuti.  Jag hoppas och tror det.

Tack ändå till dig som har sett, förstått och inte skrattat åt mig. Stöttat, kört, burit och kånkat utan att ifrågasätta.

Det har varit guld värt. ✨

Kram Linda

Ta god hand om immunförsvaret.

Det snörvlas och hostas en hel del den här tiden på året, inte sällan rakt ut i luften. Naivt kanske, men jag blir fortfarande brydd när vuxna personer inte kan hålla för munnen när de hostar bland folk. Folk faller som furor runtom när influensan och infektioner skördar insjuknande och slagna hjältar.

En gärdsgård i snövitt vinterlandskap.Verkligheten. Den påminner mig ständigt om att vi bör stärka oss inifrån och ut – och hur viktigt det är att immunförsvaret kan hjälpa oss. Så jag vevar gärna det ett varv till; några tips för att tänka på hur vi kan avlasta organ och funktioner för att få ett starkare immunsystem.

Det jag brukar tänka på är att minska ner på det som är slembildande. Här tänker jag främst på sockerarter/kolhydrater som – i min värld – kan fördröja och förlänga en infektion (läs: förkylning) i kroppen. Vid influensa blir det ju sju resor värre, som jag upplever det. Slembildande då? Vad är det?

Som jag ser det är dessa särskilt slembildande och belastande:
Socker, sockerarter.
Mejeriprodukter = sockerarter utöver proteiner och fetter.
Gluten förstås, men även annan mjölmat = fint mjöl löses upp snabbt i blodet och beter sig som socker. Snabb energi, snabbt insulinpåslag.
Frukter, särskilt “exotiska”. Jag blir personligen ofta MER sjuk av fruktsocker när jag känner mig krasslig, det är som att sockret drar ner mitt immunförsvar. Även om man tänker att man ska “få i sig C-vitamin”,
så finns det inga större mängder vitaminer i frukt idag.
(Jag intar också C-vitamin, men inte i form av frukt eller brustabletter…)
Energidryck, saft, läsk vet jag inte om jag måste nämna,
men för sakens skull = socker(arter).
Glass = mejeriprodukter = sockerarter.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Istället handlar det om att vila, dricka rent vatten, gärna uppvärmt vatten (honung = sockerarter, även om många tycker att det är antiseptiskt så äter inte jag honung när jag är förkyld… knappt annars heller för blodsockrets skull) eller med färsk ingefära i. Vitlök. Gul lök. Gurkmeja. Sådant som stärker organen inifrån, som minskar inflammatoriska processer och läker på cellnivå.

Kroppen har sin självläkande förmåga, så det handlar om att avlasta organen och låta kroppen bli stark nog att läka, istället för att skapa belastning.

Lax med grönsaker i en gryta.Vill du lära dig mer om hur kroppen fungerar och hur du kan hjälpa den i vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig?. Du kan ta makten över ditt mående, kommando över din hälsa. Inga pekpinnar, du tar till dig det du vill – kontakta mig här om du vill delta helgen 24-25/3 kl 10-15.

Hur kan vi då hjälpa och stärka immunförsvaret? Utöver att äta ingefära och gurkmeja, handlar det i min värld om att minimera det som försvagar immunförsvaret: främst gluten (vete, korn, råg), socker, mejeriprodukter från ko, fläsk, kaffe och läsk/saft/energidryck. Egentligen samma lista som ovan, eftersom det inte bara skapar slem utan också har andra effekter, klicka gärna på dem för att läsa mer om var och en.

“-Men det blir ju ingenting kvar?!” Jo, det finns massor kvar. FÅ (om ens några) av dessa saker växer i skogen eller trädgårdslandet. Börja där, med bra kolhydrater. Sök utanför komfortzonen och upptäck en ny värld av grönt. Addera sedan proteiner som kött, fisk och fågel efter blodgrupp. Ägg. Nötter, frön. Kanske bönor och baljväxter. Bär. Det finns glutenfritt som råris, bovete, amaranth, quinoa och hirs. Tillsätt oljor och fetter som smör, kokosfett och olivolja. Fetaost och chevré (om än i mindre mängder, för det skapar också slem men vi slipper kasein från ko) från får/get.

Till exempel.

Vi kanske inte vet eller glömmer bort att allt vi äter påverkar våra kroppar. Våra organ. Blodflöde. Hormoner. Enzymer. Allt påverkas. Det är helt magiskt.

Sötmandlar arrangerade i form av ett hjärta.Vi kan inte klaga på tillgången av mat i detta land, när vi HAR så att vi kan äta oss mätta. Vi kan inte skylla på svält, men ifrågasätta våra egna val. Det gäller bara att våga backa ett par steg, zooma ut och se vad vi faktiskt gör. Vi kan skaffa information (tänk kostkurs!) och göra andra val, för att må bättre – både på insidan och utsidan.

För hur många är det inte som klagar på att de är förkylda och har ont i halsen eller är slemmiga i näsa/hals och – samtidigt intar mängder med mejeriprodukter (tänk: glass) från ko som… är just slembildande? Det är en sak att VILJA äta det även om man blir slemmig av det, men när man vet att det skapar slem, så är det ett val. Det gäller att informera sig och känna efter.

Så, med detta vill jag bara påminna om vikten av att stärka immunförsvaret så att det kan göra vad det vara skapat för – nämligen att försvara dig. Mot bakterier, virus, parasiter, svamp och annat som inte ska vara i din kropp. Låt din kropp verka för balans på cellnivå, i lugn och ro.

I nuet och för framtiden.

// Kram Linda

Att vara fri.

Det är nånting med frihet. Som har gjort att jag sedan barnsben njuter av att känna mig – fri. Som har gjort att jag ibland har fått höra ett nedlåtande “du skulle ju aldrig kunna ha ett vanligt jobb!” …som om det vore något dåligt att vara född till entreprenör? Men jo då, jag har haft massor av “vanliga” jobb, vad det nu är? Och jag kritiserar aldrig de som vill eller väljer att leva så. Är det avund? Lite oklart.

Det är i och för sig sant, att jag kan känna mig låst om jag tänker att jag ska göra samma sak varje dag i en väldigt lång tid. Jag har alltid uppskattat omväxling, ny input, frisk luft. Äventyr! Men jag tycker också om att ta det väldigt lugnt. Att stanna på en plats där jag trivs. Allt är inte svart eller vitt, det kan vara mittemellan också. Jag har lärt mig det nu.

Världen behöver fria själar. Vi råkar vara fyra av fyra (100%) sådana i min ursprungsfamilj, eftersom vi alla har/haft egna företag. Jag kan inte se att det finns något negativt med det, även om andra anser det. Alla kan eller vill inte gå i ledband, vissa är stöpta till att vara entreprenörer (vilket kan definieras som “förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter”), så är det bara. Och jag tycker att det är ett fint arv hemifrån. Att gå sin egen väg.

bländande vårsol över snöAtt vara fri betyder dock inte att jag varken kan eller vill jämka. Nej, tvärtom – jag har varit snudd på osunt bra på att jämka (läs: medberoende)  och jag uppskattar verkligen att jobba i team, såväl som jag kan gå min egen väg. Det är bara skönt att ha en känsla av att kunna – välja.

Som att kunna åka iväg, för att jag önskar sitta i lugnet och andas. För att min kropp vill vila. När jag verkligen kan göra det. Ibland behövs så lite. Och det är såklart inte alltid möjligheten finns att dra iväg, det blir ju ett antal uppoffringar ( pengar, bil, boende). Men det jämnar ut sig i längden, tänker jag. När man mår bra inuti. 

Jag uppskattar att lyssna på musik i mitt lilla hus, just nu rullar fina Jon-Henriks “Jag är fri”… det är en speciell känsla i att vara i ett landskap med vit snö, renar, berg och skog, åka skidor, sitta i solen, dricka varm havremjölkschoklad – och höra en jojk. I min värld är det ingenting annat än en frihetskänsla.

“I det regn som faller
Innan natten blivit dag

Står vi före stormen
Tillsammans bara du och jag

I den vind som blåser
Vilar våra andetag”

Men. Jag ska återgå till mitt sportlov, jag planerar för att tala in yogapass (det har önskats i ett par år nu), men fokuserar samtidigt på att vila och sova ut. Jag hoppas att du har det magiskt där du är.

Det är du verkligen värd.

// Kram Linda

Ett antal avslut. Och en ny början.

Det har hänt mycket på väldigt kort tid (virvelvindsvarning) i mitt liv och jo, jag tycker om omväxling och fart. Tackar gärna ja. Men ibland kan det bli lite för mycket för snabbt. Som att bli fartblind och eftersom jag har varit där en gång, kört gasen i botten och tappat både fokus och hälsa, så känner jag att det är viktigt att vara uppmärksam… med foten lätt på bromsen.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det låter tråkigt, kanske. Men förnuftigt. Jag har tänkt vara förnuftig, men ändå gå på känsla här. Mitt 2018 har börjat med flera avslut. Skulle man kunna säga och även om jag är för omväxling så vill en del av mig gärna ha trygghet, stabilitet och säkerhet. Såklart. Så när marken börjar gunga under fötterna blir det lite ostadigt.

Samtidigt som jag vet att det måste till avslut för att ge utrymme för något nytt – det är ju så man säger och det är så spännande. Och lite skrämmande.

Jag ska vara ärlig här. Det har varit rätt lätt hänt (för mig) genom livet att vilja vara med och bestämma. Kontrollera. Det är ett tveeggat svärd, eftersom det ju inte alltid är bäst att gå in och peta… eller? Många gillar att styra och ställa, så även jag, men försöker lära av det som har varit och inta en mer laid back hållning. Som att våga överlämna mig  – “surrender” –  till skeendet… är det flummigt? Kanske. Eller så stavas det helt enkelt TILLIT. (Jag älskar att ordet är ett palindrom.)

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Tillit till att det blir precis som det ska vara. Som det är menat – utan att en ska in och rota runt i allt. Om man bara stillar sig och inte alltid regisserar eller drar i några trådar. När man vågar vänta in, hur bitarna faller på plats. Lite som naturen i skogen; där ingen gör något men allt ändå händer i sinom tid – årstiderna har sina naturliga skiften. Det är intressant på många sätt, tycker jag. Något att processa och “jobba” med. Att släppa.

Och det är någonting speciellt med vissa avslut. De där som man inte har valt själv utan dyker upp. Som per automatik liksom bär emot på ett plan; kanske är det att “man vet vad man har, men inte vad man får” eller så är det bara så enkelt att det man önskar få behålla det som går förlorat… det är inte alltid en angenäm känsla, hur som helst. Särskilt inte då det är kluvet att tycka om nya skeenden, men ha svårt för avsked. Som man ändå vet kommer att komma. Åh, frustrationen.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Jag brottades med den känslan ett tag, jag har nämnt det tidigare här och troligtvis för att det har varit jobbigt –  det har varit oundvikligt. Det kunde inte bli på ett annat sätt och jag väljer att se på det med glädje och stor tacksamhet. “Don’t cry because it’s over – smile because it happened!”. Men på djupet fanns rädslan för en tomhet.

Det började som ett vanligt extrajobb sommaren 2016. För att få ihop timmar. Som blev till något av det roligaste jag har gjort på länge och en så viktig del i min personliga utveckling. Who knew? Det har såklart till stor del med alla mina kolleger att göra, att det blev så galet bra. För jag har haft så kul varje dag. Skämtat. Skrattats med och åt. Interna skämt. Humor. Så j*dra roligt.

Här är ett av dem. 😉

Och hur vi än har skrattat bakom kulisserna, har arbetet skötts professionellt. Jag har lärt mig massor om mig själv i olika situationer, men även om andra. Det har varit en genuint bra sammanhållning som liksom kom till vägs ände utan att vi hade bett om det, Jag visste att vi inte kunde stanna kvar, att jag skulle framåt härifrån. Men jag gav utrymme för saknaden, gav det syre istället för att trycka ner och tysta. Kände in. Avslutade. Det har varit som en rening för mig, tror jag. En process på flera plan. Hela den här tiden, faktiskt. En så viktig period i livet.

Men vi vet ju hur det är; gamla dörrar stängs bakom en för att nya dörrar ska kunna öppnas framåt, det är en häftig känsla – jag är öppen för det som komma skall. Och hur skulle en förändring kunna ske, om allt är “samma samma” dag ut och dag in? Jag har svårt för stagnation och stiltje, även om just det här har varit lite väl… omväxlande. Läskigt. Nu börjar något nytt ta form. Det nya kapitlet skrivs redan. Spännande.

Jag är så tacksam för de månader/år jag har fått uppleva detta, jag vet att det inte hör till vanligheterna. Så många arbetsplatser har jag sett och jobbat på… Lyllos mig. Lyllos oss! Och visst, vi är inte samlade på samma plats längre men vi finns alla kvar. I evighet. (Nästan.) Amen.

Var sak har sin tid. Ibland dyker det upp människor som tar en med storm, som påverkar ens liv mer än man trodde var möjligt – och det på en plats som gör att man aldrig annars hade träffats… eller? ✨ I detta fall en grupp människor som blev en del av min vardag på ett fint sätt. But all good things come to an end. Även vår tid tillsammans. Jag kommer alltid att minnas den här perioden och bära den i mitt hjärta, det var precis rätt läge i livet för den här gåvan. I won’t cry because it’s over, I will smile because it happened. ❤️ Tack för allt jag har fått (lära mig) av er, den största presenten var att vi alla träffades. Och nu? Nu börjar något nytt! ✨ #bästatidenpålänge #lyckatillnu #finastekollegorna #RIPAEMT #gemenskap #skratt #såroligt #adjöärejföralltidfarvälärinteslut

A post shared by Linda Liljefelt (@mitt_nya_liv) on

Eftersom jag visste att det var dags att släppa taget, så jag valde att tänka på “Sinnesrobönen“, den som har hjälpt så många missbrukare att hantera (ta sig ur) sitt beroende genom ett tolvstegsprogram. Oavsett om man är troende eller ej, tycker jag att den säger så mycket – den kan hjälpa alla. Att våga släppa taget om det vi inte kan påverka. Att acceptera läget. Jag tycker att den är fin – och sund.

“Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.”

I min process hittade jag även en vacker text om att våga släppa taget, ha tillit till att just ge upp kontrollen – även om det inte betyder att ge upp något eller att bli likgiltig, bara ge utrymme för det som kan ske, som jag skrev om ovan. Kanske handlar det om att sluta leta och istället vänta in? Håller du med? Inte? Alla har rätt till sin åsikt.

Why liberation is not a search, it’s a surrender.”

Så, forza. Framåt härifrån. Det har varit en otroligt bra tid, som jag kommer att bära med mig resten av livet. Men det blir samtidigt väldigt spännande att se vad som händer härnäst, jag föredrar att se på det så. 

För framtiden är ju redan här. 

// Kram Linda