Att sakta ner och sluta springa.

Det händer väldigt mycket omkring oss i denna tid. Informationsflödet är  enormt. Överallt, egentligen, om vi inte själva aktivt väljer att stänga ute en del av det. Eller stänga av. Men även energimässigt, många upplever detta som en stormig tid. Utmattande, påverkande på djupet – men även stärkande. Vi har alla våra unika vägar framåt, vi har alla våra utmaningar och det kan innebära inre sår som ska läkas för den som vill och vågar känna.

Ensamma fotspår i snön.Jag har länge sökt efter min egen väg. Sökt mig framåt för att jag inte har varit nöjd där jag har stått, för att jag inte har mått tillräckligt bra eller funnit harmoni och lugn – för att jag har velat läka det som har behövt läkas inom mig. Känt att det måste finnas någonting mer för mig, något att upptäcka. Så jag har sökt överallt, känns det som.

För sex år sedan flyttade jag till min nuvarande lägenhet. Innan dess hade jag flyttat 17 gånger sedan jag lämnade föräldrahemmet. Det låter ju helt galet, jag vet. Men det kändes inte så. Då. Varför? För att jag sprang. Hade fullt upp med att försöka fly från mig själv så det var inte så läskigt att röra mig framåt, det skrämde mig mer att behöva stanna upp. Att känna.

Exakt vad jag sprang ifrån, håller jag för mig själv. Men jag var inte redo att sakta ner eller landa då, ta emot det som skulle komma ikapp med full fart. Jag levde fort och tackade ja till det mesta som erbjöds mig – vilket i sin tur ledde till en hel del flyttar. Till stor del av nyfikenhet och rastlöshet.

Jag hade ett förstahandskontrakt, på en adress ute på vischan (tyckte jag då), så när jag fick ett snabbt erbjudande om att hyra en väns lägenhet i Vasastan tackade jag ja på stående fot. Vännen i fråga skulle provbo som sambo men då det rasade efter en kort tid, fick jag hitta ett nytt boende – samtidigt som jag blev av med mitt dåvarande jobb! – så det var många flyttlass fram och åter. I innerstaden, söder om söder och till en helt annan ort i Mellansverige, när jag fick jobb på som inredare på IKEA. Totalt alltså 17 flyttar. Hittills.

Många har skrattat åt mig, för att jag ofta flyttade eller bytte jobb (det är ju samma flyktmekanism) men det var de som inte hade sett eller uppfattat hur jobbigt det var. Hur dåligt jag mådde. De som såg det, var mest bekymrade för mig. Och det är jobbigt att fly, att ständigt springa. Man blir förbannat trött av det. Särskilt om man har dålig kondis och inte orkar hålla flåset uppe. Farten. När man försöker hålla känslor på avstånd. En samtalsterapeut sa ”det är klart att du inte vågar stanna upp, för då kommer känslorna som ett godståg du har jagats av i 200 km/h och kör över dig”.

Sockrade geléhjärtan - godis.Folk flyr på många olika sätt. Genom att shoppa. Dricka alkohol. Ta droger. Äta godis. Spela bort pengar. Ha sex. Äta för mycket eller för lite mat. Jobba mycket. Det är sedan gammalt. För att döva, slippa känna och möta det som smärtar. Vi vill ju inte ha ont! Tills det en dag är oundvikligt att möta. När jag väl valde att möta min last, kunde jag inte vända tillbaka. Jag har samtalat mig igenom mina sorger för att kunna släppa taget om dem. Och det har tagit sin tid.

Jag förstod att vägen till förlösning gick genom att gå in i och igenom smärtan. Jag hittade vackra, beskrivande ord av en vän:

https://instagram.com/p/BfF8VKfBG2T/

Samma sak lyftes i dokumentären “The Work” som tog mig med storm. Där män från “utsidan” fick möta morddömda män i Folsom State Prison och genomgå gruppterapi under fyra dagar. Jag vet att den alltid kommer att leva kvar inom mig, trots all sorg fanns det ett ljus och det hopp i den. Mänsklighet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Det finns ett citat som har etsat sig fast hos mig:

“När vi dyker ner ända till botten, dit där det gör som ondast… det är där vår medicin finns”. Så fint och så sant. Där är läkningen.

Jag har förstått att jag har varit bra på att överleva. Att bara leva har inte varit lika lätt för mig, men jag har saktat ner något enormt de senaste åren. Landat. Eller, håller på att landa. Det är först då man kan få perspektiv och se på sig själv med förståelse. Förlåta sig själv för det man inte kunde eller förstod. Och jag gör det kanske sent i livet, men jag ser många som ännu inte har landat. Vissa har det med sig redan som unga. Så det handlar inte om ålder.

Visst, det här har inneburit en massa flyttar. Ett fysiskt kämpande med flyttlådor. Men också så många utvecklande och stärkande upplevelser som jag inte hade mött annars. Även om jag nu är glad att jag har saktat in. Och eftersom jag har levt på samma plats i snart så lång tid som det tar för kroppens alla celler att bytas ut (okej, det diffar ett år) så har jag haft lust att ”göra om” lite hemma. Göra nytt! Det är en skön känsla, att ändå vara… hemma.

Jag kommer att flytta igen, men då tar jag vara på det som kommer till mig – jag ska inte fly ifrån eller jaga efter en förändring. Det blir som det ska bli. Och nu vågar jag vänta in det, även om jag vissa dagar skulle vilja klättra på väggarna. Det kanske är ett personlighetsdrag.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre härifrån. Roligare. Lättare. Mer givande och mer kärleksfullt. Med den erfarenhet jag har i min ryggsäck kommer framtiden att bli en helt annan. Så mycket bättre. Kanske är det så att den här tiden och detta sökande har lett mig mer “hem” inuti.  Jag hoppas och tror det.

Tack ändå till dig som har sett, förstått och inte skrattat åt mig. Stöttat, kört, burit och kånkat utan att ifrågasätta.

Det har varit guld värt. ✨

Kram Linda

Ta god hand om immunförsvaret.

Det snörvlas och hostas en hel del den här tiden på året, inte sällan rakt ut i luften. Naivt kanske, men jag blir fortfarande brydd när vuxna personer inte kan hålla för munnen när de hostar bland folk. Folk faller som furor runtom när influensan och infektioner skördar insjuknande och slagna hjältar.

En gärdsgård i snövitt vinterlandskap.Verkligheten. Den påminner mig ständigt om att vi bör stärka oss inifrån och ut – och hur viktigt det är att immunförsvaret kan hjälpa oss. Så jag vevar gärna det ett varv till; några tips för att tänka på hur vi kan avlasta organ och funktioner för att få ett starkare immunsystem.

Det jag brukar tänka på är att minska ner på det som är slembildande. Här tänker jag främst på sockerarter/kolhydrater som – i min värld – kan fördröja och förlänga en infektion (läs: förkylning) i kroppen. Vid influensa blir det ju sju resor värre, som jag upplever det. Slembildande då? Vad är det?

Som jag ser det är dessa särskilt slembildande och belastande:
Socker, sockerarter.
Mejeriprodukter = sockerarter utöver proteiner och fetter.
Gluten förstås, men även annan mjölmat = fint mjöl löses upp snabbt i blodet och beter sig som socker. Snabb energi, snabbt insulinpåslag.
Frukter, särskilt “exotiska”. Jag blir personligen ofta MER sjuk av fruktsocker när jag känner mig krasslig, det är som att sockret drar ner mitt immunförsvar. Även om man tänker att man ska “få i sig C-vitamin”,
så finns det inga större mängder vitaminer i frukt idag.
(Jag intar också C-vitamin, men inte i form av frukt eller brustabletter…)
Energidryck, saft, läsk vet jag inte om jag måste nämna,
men för sakens skull = socker(arter).
Glass = mejeriprodukter = sockerarter.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Istället handlar det om att vila, dricka rent vatten, gärna uppvärmt vatten (honung = sockerarter, även om många tycker att det är antiseptiskt så äter inte jag honung när jag är förkyld… knappt annars heller för blodsockrets skull) eller med färsk ingefära i. Vitlök. Gul lök. Gurkmeja. Sådant som stärker organen inifrån, som minskar inflammatoriska processer och läker på cellnivå.

Kroppen har sin självläkande förmåga, så det handlar om att avlasta organen och låta kroppen bli stark nog att läka, istället för att skapa belastning.

Lax med grönsaker i en gryta.Vill du lära dig mer om hur kroppen fungerar och hur du kan hjälpa den i vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig?. Du kan ta makten över ditt mående, kommando över din hälsa. Inga pekpinnar, du tar till dig det du vill – kontakta mig här om du vill delta helgen 24-25/3 kl 10-15.

Hur kan vi då hjälpa och stärka immunförsvaret? Utöver att äta ingefära och gurkmeja, handlar det i min värld om att minimera det som försvagar immunförsvaret: främst gluten (vete, korn, råg), socker, mejeriprodukter från ko, fläsk, kaffe och läsk/saft/energidryck. Egentligen samma lista som ovan, eftersom det inte bara skapar slem utan också har andra effekter, klicka gärna på dem för att läsa mer om var och en.

“-Men det blir ju ingenting kvar?!” Jo, det finns massor kvar. FÅ (om ens några) av dessa saker växer i skogen eller trädgårdslandet. Börja där, med bra kolhydrater. Sök utanför komfortzonen och upptäck en ny värld av grönt. Addera sedan proteiner som kött, fisk och fågel efter blodgrupp. Ägg. Nötter, frön. Kanske bönor och baljväxter. Bär. Det finns glutenfritt som råris, bovete, amaranth, quinoa och hirs. Tillsätt oljor och fetter som smör, kokosfett och olivolja. Fetaost och chevré (om än i mindre mängder, för det skapar också slem men vi slipper kasein från ko) från får/get.

Till exempel.

Vi kanske inte vet eller glömmer bort att allt vi äter påverkar våra kroppar. Våra organ. Blodflöde. Hormoner. Enzymer. Allt påverkas. Det är helt magiskt.

Sötmandlar arrangerade i form av ett hjärta.Vi kan inte klaga på tillgången av mat i detta land, när vi HAR så att vi kan äta oss mätta. Vi kan inte skylla på svält, men ifrågasätta våra egna val. Det gäller bara att våga backa ett par steg, zooma ut och se vad vi faktiskt gör. Vi kan skaffa information (tänk kostkurs!) och göra andra val, för att må bättre – både på insidan och utsidan.

För hur många är det inte som klagar på att de är förkylda och har ont i halsen eller är slemmiga i näsa/hals och – samtidigt intar mängder med mejeriprodukter (tänk: glass) från ko som… är just slembildande? Det är en sak att VILJA äta det även om man blir slemmig av det, men när man vet att det skapar slem, så är det ett val. Det gäller att informera sig och känna efter.

Så, med detta vill jag bara påminna om vikten av att stärka immunförsvaret så att det kan göra vad det vara skapat för – nämligen att försvara dig. Mot bakterier, virus, parasiter, svamp och annat som inte ska vara i din kropp. Låt din kropp verka för balans på cellnivå, i lugn och ro.

I nuet och för framtiden.

// Kram Linda

Att vara fri.

Det är nånting med frihet. Som har gjort att jag sedan barnsben njuter av att känna mig – fri. Som har gjort att jag ibland har fått höra ett nedlåtande “du skulle ju aldrig kunna ha ett vanligt jobb!” …som om det vore något dåligt att vara född till entreprenör? Men jo då, jag har haft massor av “vanliga” jobb, vad det nu är? Och jag kritiserar aldrig de som vill eller väljer att leva så. Är det avund? Lite oklart.

Det är i och för sig sant, att jag kan känna mig låst om jag tänker att jag ska göra samma sak varje dag i en väldigt lång tid. Jag har alltid uppskattat omväxling, ny input, frisk luft. Äventyr! Men jag tycker också om att ta det väldigt lugnt. Att stanna på en plats där jag trivs. Allt är inte svart eller vitt, det kan vara mittemellan också. Jag har lärt mig det nu.

Världen behöver fria själar. Vi råkar vara fyra av fyra (100%) sådana i min ursprungsfamilj, eftersom vi alla har/haft egna företag. Jag kan inte se att det finns något negativt med det, även om andra anser det. Alla kan eller vill inte gå i ledband, vissa är stöpta till att vara entreprenörer (vilket kan definieras som “förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter”), så är det bara. Och jag tycker att det är ett fint arv hemifrån. Att gå sin egen väg.

bländande vårsol över snöAtt vara fri betyder dock inte att jag varken kan eller vill jämka. Nej, tvärtom – jag har varit snudd på osunt bra på att jämka (läs: medberoende)  och jag uppskattar verkligen att jobba i team, såväl som jag kan gå min egen väg. Det är bara skönt att ha en känsla av att kunna – välja.

Som att kunna åka iväg, för att jag önskar sitta i lugnet och andas. För att min kropp vill vila. När jag verkligen kan göra det. Ibland behövs så lite. Och det är såklart inte alltid möjligheten finns att dra iväg, det blir ju ett antal uppoffringar ( pengar, bil, boende). Men det jämnar ut sig i längden, tänker jag. När man mår bra inuti. 

Jag uppskattar att lyssna på musik i mitt lilla hus, just nu rullar fina Jon-Henriks “Jag är fri”… det är en speciell känsla i att vara i ett landskap med vit snö, renar, berg och skog, åka skidor, sitta i solen, dricka varm havremjölkschoklad – och höra en jojk. I min värld är det ingenting annat än en frihetskänsla.

“I det regn som faller
Innan natten blivit dag

Står vi före stormen
Tillsammans bara du och jag

I den vind som blåser
Vilar våra andetag”

Men. Jag ska återgå till mitt sportlov, jag planerar för att tala in yogapass (det har önskats i ett par år nu), men fokuserar samtidigt på att vila och sova ut. Jag hoppas att du har det magiskt där du är.

Det är du verkligen värd.

// Kram Linda

Ett antal avslut. Och en ny början.

Det har hänt mycket på väldigt kort tid (virvelvindsvarning) i mitt liv och jo, jag tycker om omväxling och fart. Tackar gärna ja. Men ibland kan det bli lite för mycket för snabbt. Som att bli fartblind och eftersom jag har varit där en gång, kört gasen i botten och tappat både fokus och hälsa, så känner jag att det är viktigt att vara uppmärksam… med foten lätt på bromsen.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det låter tråkigt, kanske. Men förnuftigt. Jag har tänkt vara förnuftig, men ändå gå på känsla här. Mitt 2018 har börjat med flera avslut. Skulle man kunna säga och även om jag är för omväxling så vill en del av mig gärna ha trygghet, stabilitet och säkerhet. Såklart. Så när marken börjar gunga under fötterna blir det lite ostadigt.

Samtidigt som jag vet att det måste till avslut för att ge utrymme för något nytt – det är ju så man säger och det är så spännande. Och lite skrämmande.

Jag ska vara ärlig här. Det har varit rätt lätt hänt (för mig) genom livet att vilja vara med och bestämma. Kontrollera. Det är ett tveeggat svärd, eftersom det ju inte alltid är bäst att gå in och peta… eller? Många gillar att styra och ställa, så även jag, men försöker lära av det som har varit och inta en mer laid back hållning. Som att våga överlämna mig  – “surrender” –  till skeendet… är det flummigt? Kanske. Eller så stavas det helt enkelt TILLIT. (Jag älskar att ordet är ett palindrom.)

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Tillit till att det blir precis som det ska vara. Som det är menat – utan att en ska in och rota runt i allt. Om man bara stillar sig och inte alltid regisserar eller drar i några trådar. När man vågar vänta in, hur bitarna faller på plats. Lite som naturen i skogen; där ingen gör något men allt ändå händer i sinom tid – årstiderna har sina naturliga skiften. Det är intressant på många sätt, tycker jag. Något att processa och “jobba” med. Att släppa.

Och det är någonting speciellt med vissa avslut. De där som man inte har valt själv utan dyker upp. Som per automatik liksom bär emot på ett plan; kanske är det att “man vet vad man har, men inte vad man får” eller så är det bara så enkelt att det man önskar få behålla det som går förlorat… det är inte alltid en angenäm känsla, hur som helst. Särskilt inte då det är kluvet att tycka om nya skeenden, men ha svårt för avsked. Som man ändå vet kommer att komma. Åh, frustrationen.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Jag brottades med den känslan ett tag, jag har nämnt det tidigare här och troligtvis för att det har varit jobbigt –  det har varit oundvikligt. Det kunde inte bli på ett annat sätt och jag väljer att se på det med glädje och stor tacksamhet. “Don’t cry because it’s over – smile because it happened!”. Men på djupet fanns rädslan för en tomhet.

Det började som ett vanligt extrajobb sommaren 2016. För att få ihop timmar. Som blev till något av det roligaste jag har gjort på länge och en så viktig del i min personliga utveckling. Who knew? Det har såklart till stor del med alla mina kolleger att göra, att det blev så galet bra. För jag har haft så kul varje dag. Skämtat. Skrattats med och åt. Interna skämt. Humor. Så j*dra roligt.

Här är ett av dem. 😉

Och hur vi än har skrattat bakom kulisserna, har arbetet skötts professionellt. Jag har lärt mig massor om mig själv i olika situationer, men även om andra. Det har varit en genuint bra sammanhållning som liksom kom till vägs ände utan att vi hade bett om det, Jag visste att vi inte kunde stanna kvar, att jag skulle framåt härifrån. Men jag gav utrymme för saknaden, gav det syre istället för att trycka ner och tysta. Kände in. Avslutade. Det har varit som en rening för mig, tror jag. En process på flera plan. Hela den här tiden, faktiskt. En så viktig period i livet.

Men vi vet ju hur det är; gamla dörrar stängs bakom en för att nya dörrar ska kunna öppnas framåt, det är en häftig känsla – jag är öppen för det som komma skall. Och hur skulle en förändring kunna ske, om allt är “samma samma” dag ut och dag in? Jag har svårt för stagnation och stiltje, även om just det här har varit lite väl… omväxlande. Läskigt. Nu börjar något nytt ta form. Det nya kapitlet skrivs redan. Spännande.

Jag är så tacksam för de månader/år jag har fått uppleva detta, jag vet att det inte hör till vanligheterna. Så många arbetsplatser har jag sett och jobbat på… Lyllos mig. Lyllos oss! Och visst, vi är inte samlade på samma plats längre men vi finns alla kvar. I evighet. (Nästan.) Amen.

Var sak har sin tid. Ibland dyker det upp människor som tar en med storm, som påverkar ens liv mer än man trodde var möjligt – och det på en plats som gör att man aldrig annars hade träffats… eller? ✨ I detta fall en grupp människor som blev en del av min vardag på ett fint sätt. But all good things come to an end. Även vår tid tillsammans. Jag kommer alltid att minnas den här perioden och bära den i mitt hjärta, det var precis rätt läge i livet för den här gåvan. I won’t cry because it’s over, I will smile because it happened. ❤️ Tack för allt jag har fått (lära mig) av er, den största presenten var att vi alla träffades. Och nu? Nu börjar något nytt! ✨ #bästatidenpålänge #lyckatillnu #finastekollegorna #RIPAEMT #gemenskap #skratt #såroligt #adjöärejföralltidfarvälärinteslut

A post shared by Linda Liljefelt (@mitt_nya_liv) on

Eftersom jag visste att det var dags att släppa taget, så jag valde att tänka på “Sinnesrobönen“, den som har hjälpt så många missbrukare att hantera (ta sig ur) sitt beroende genom ett tolvstegsprogram. Oavsett om man är troende eller ej, tycker jag att den säger så mycket – den kan hjälpa alla. Att våga släppa taget om det vi inte kan påverka. Att acceptera läget. Jag tycker att den är fin – och sund.

“Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.”

I min process hittade jag även en vacker text om att våga släppa taget, ha tillit till att just ge upp kontrollen – även om det inte betyder att ge upp något eller att bli likgiltig, bara ge utrymme för det som kan ske, som jag skrev om ovan. Kanske handlar det om att sluta leta och istället vänta in?  “Why liberation is not a search, it’s a surrender.” Håller du med? Inte? Alla har rätt till sin åsikt.

Why Liberation is Not a Search, it is a Surrender.

Så, forza. Framåt härifrån. Det har varit en otroligt bra tid, som jag kommer att bära med mig resten av livet. Men det blir samtidigt väldigt spännande att se vad som händer härnäst, jag föredrar att se på det så. 

För framtiden är ju redan här. 

// Kram Linda

Återvunna Hjärtans Dag. ♥ ♥ ♥

Haha. Det här är snudd på löjligt, jag vet det. Men hur jag än funderade på ett upplägg, blev det inte bättre än för fem år sedan. Så på sätt och vis vore det ovärdigt att inte använda det igen, inte sant…? 😉 Nja, kanske inte. Men jag väljer att använda samma inlägg (igen, förlåt till dig som har läst det förut), jag tycker att det fortfarande håller att publicera med tanke på åren som har gått.

Med detta vill jag önska dig en fin “Alla Hjärtans Dag”– och alla andra dagar. Må du vara allra snällast mot dig själv.   För du är bäst.

// Kram Linda

“Jag har alltid älskat formen av ett hjärta och vad symbolen står för – så jag tycker att det känns rimligt. Att alla hjärtan där ute får en dag. Till exempel idag.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.För idag är det alla stora och små hjärtans dag. Runda, platta, bulliga och tunna hjärtans dag. Det är ensamma hjärtans dag och socialiserande hjärtans dag. Det är smärtande, sorgsna, brustna och tilltufsade hjärtans dag. Det är lyckliga hjärtans dag, bubblande, flygande och njutande hjärtans dag. Det är glashjärtans, metallhjärtans, porslinshjärtans och trähjärtans dag. Det är enfärgade och de regnbågsfärgade färgade hjärtans dag…

…det är ALLA hjärtans dag. Okej?

Ett hjärta ristat i frost på ett fönster - "fate".Men denna dag rymmer också känslor tillhörande hjärtats dag. Kanske är det kärlek, längtan, glädje och empati, tillförsikt, värme, tålamod och tillit. Eller är det besvikelse, sorg, saknad och smärta? Varje mynt har sina två sidor, medan varje hjärta har två kammare… och två förmak. Det är lurigt, det där.

Oavsett om jag är för mig själv eller en del i ett par, så är jag min egen. Jag äger mina egna känslor och du äger dina. En dag som denna är det fritt fram att tycka, känna och göra det som kommer ifrån hjärtat – och är äkta. Men det finns inga måsten eller krav, det behöver inte vara på det ena eller andra sättet. Allt är som det ska vara och det är perfekt – särskilt när det känns bra. Känslan.

Två mathjärtan gjorda av stekta linser, på en turkos tallrik.Jag vill slå ett slag för att stärka sitt hjärta med positiva tankar, frisk luft, rent vatten, god sömnläkande kost och förlängande skratt. Så kanske det slår rytmiskt i hundra år. Till. Hjärtat stärks när man tar hand om sig, när man   dämpar stressen i sitt liv och lyssnar inåt, till den där tysta rösten som knappt hörs när det skrålar runt omkring. Men när jag springer fort. När jag tappar fokus. Det är då det kan skava.

Och ingenting är väl någonsin statiskt? Allting förändras, det är nog det enda jag kan vara säker på. Just när jag “visste” hur jag skulle förhålla mig, så byts det jag trodde ut, förutsättningarna ändras. Men så länge jag kan vara flexibel och ändå vågar känna kärlek, känns det som jag är på rätt väg…?

Ett hjärta format av grönt, repat gräs.Hjärtat är gjort för kärlek. Empati. Omsorg och omtanke. Gjort för att älska. Fylla på med glädje och drömmar. Att våga sig ut även på den svagaste is, för att det lockar och drar, och sedan konstatera att den faktiskt var tjock nog att bära en över till andra sidan – eller för att få ett iskallt dopp och planera om lite. Att backa tillbaka, utrusta sig med ännu bättre isdubbar, matsäck och mod för att börja om. Våga igen.

För hjärtat ska väl inte stängas in, låsas in och glömmas bort för att skyddas från livet? Att bli lätt vidbränd är väl lite som hjärtgymnastik, vi överlever det mesta och det stärker oss. Vilka skulle vi vara om vi inte vågade älska? Jag vill absolut inte återuppleva mina hjärtesorger eller sopa upp skärvorna av mitt hjärta igen, men så här i efterhand kan jag ändå se hur mycket jag har lärt mig. Om mig själv.

Rött stenhjärta med texten "kärleken övervinner allt" på latin.Jag vill hylla modiga, starka och entusiastiska hjärtan. Men även svaga, brustna, rädda och försiktiga hjärtan, som ändå vill och försöker. Som vågar vara i hjärtat och låta någon annan få möjligheten att hålla det, utan att det går förlorat. Tack till alla vackra, goda och varma hjärtan i vänner, familj, klienter och andra medmänniskor, som jag hittills har fått äran att möta. Det har varit en ynnest så här långt.

Jag önskar ALLA hjärtan där ute en fin dag! ♥

// Kram Linda

Håll mitt hjärta – Björn Skifs”

En chans att investera i dig själv! Kostkurs 24-25/3.

Yes, nu är det dags igen för kostkurs – i Stockholm helgen 24-25/3. Ska du med? Vår kurs tar avstamp i hur vi har mått, inte bara det vi har läst oss till i en bok… Vi ses lördag/söndag kl 10-15 för 1300 kronor. Vi pratar kost, ger tips och idéer samt bjuder på provsmakning. En viktig investering i dig själv. 

Se kursinnehållet genom att klicka på närmaste bild eller den i slutet av texten.

Jag/vi pratar om hur man kan tänka (teoretiskt) kring det som sker inom och omkring oss, om alla kostråd/rön som vi peppras med. Hur vi kan laga mat (praktiskt) och vi har även provsmakning för att visa på att det finns lite annat än det vi ser och känner igen. Även om det är läskigt. För mat är trygghet. Men hur blir det när den tryggheten skapar obalans och smärta inom oss…? Det är klurigt och ganska komplicerat. (Klicka på denna bild eller bilden längst ner i inlägget för att se kursupplägg.)

Jag vet precis hur det är. Hur det liksom “skaver” och känns obekvämt innan det blir en värk eller diffus smärta och så tänker man att det går över, men det gör liksom inte det. Varför? För att vi fortsätter att ge kroppen det där som får den att tappa balansen och sedan börja skava och värka. Jag gjorde också så. Jag skapade en egen ond cirkel.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Min mage (läs: mina tarmar) fick ta så mycket stryk i så många år att jag knappt kunde gå upprätt till slut = innan jag hittade min läkning. Och det där är rätt viktigt, för om tarmarna inte mår bra och kan absorbera näring, hur ska då resten av kroppen kunna fungera…? Det är som att trycka gaspedalen i botten fastän både bensin/diesel och olja är slut. Inte alls att rekommendera om man önskar hålla över tid.

Nervsystemet/hjärnan behöver näring från det vi äter, hjärtat och lungorna likaså. Ögon, tarmar, tänder, skelett. Det handlar inte bara om vi är över- eller underviktiga eller om kroppen får för mycket eller lite av något, det handlar om att de inre organen kanske har svårt att utföra sitt jobb! Så att det börjar skava och skeva.

Läskigt, kanske. Men vad är alternativet – ärligt talat? Vi har bra eget ansvar att vända oss till, inget annat kommer att hjälpa till. Så ju förr, desto bättre. Det behöver inte betyda ENORMA förändringar, det kan vara så pass att du i alla fall mår lite bättre. Eller mycket bättre. Den enda som vill och vet är – du.

Resultat av hårmineralanalys, gjord år 2000.Jag kommer själv från ett fysiskt h*lv*t* där mina hormoner och signalsubstanser hade svårt att kommunicera, för att jag hade kört min kropp så hårt i botten att jag med nöd och näppe tog mig runt. Det är sanningen. Men det är lika sant att jag har vänt på skutan, gjort om och gjort mer rätt, för att idag må så bra som jag ändå gör. Jag fångade upp råd, tips och knep och fann orken och energin att göra på ett “nytt” sätt.

Jag vet hur det känns att må riktigt RIKTIGT dåligt. Jag vet – på riktigt – hur det känns att vilja ge upp för att det känns så tungt, ont och trött. Det är därför jag vill göra det här. Berätta om min egen resa, om hur kroppen fungerar. För kanske ingjuter det hopp i någon. Var och en av oss har förmågan att ta hand om oss, om så på ett annat sätt. Vi behöver kanske bara styra om vårt fokus lite… se saker från ett annat håll.

Det finns inga måsten, förbud eller pekpinnar här. Vår kostkurs är menad att informera, väcka idéer och skapa nya tankebanor. Visst, det finns de som känner att de inte vill förändra så mycket – men du gör precis som du vill!  Det är bara det att om du  vill du ha ett försprång i framtiden, kanske det vara behagligt att veta vad de inre organen behöver – och varför kroppen kanske protesterar. Så att vi kan göra om och göra “rätt” (vilket är individuellt…).

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.Har du en aning om din blodgrupp så är det till stor hjälp, anser jag. Om vi äter som blodet föredrar, så kan immunförsvaret får jobba emot sådant det är menat att bekämpa (virus, bakterier, parasiter och svamp) istället för olika sorters allergener. För mig är det logiskt. Jag älskar tanken. Sedan drar man det så långt man själv vill, inga pekpinnar på den heller.

Jag lade om min kost 2008, i dagarna är det TIO ÅR SEDAN. Dagar som både har flugit förbi och segat sig fram. Rusat och krupit. Det är märkligt och häftigt, det här med tid. Hur den uppfattas och kan kännas både snabb och långsam på samma gång. Men icke desto mindre – 10 år är tio år. Jag är så oerhört tacksam för min resa och vill ge vidare till andra vad jag har lärt mig. (Men det betyder inte att alla ska göra precis som jag har gjort.)

Som jag brukar säga; jag fick visa leg på Systemet vid 41 års ålder “…så något gör jag bevisligen rätt”. Alltid retar det väl någon att jag drar upp det här, men det känns stort att efter ett fysiskt och psykiskt h*lv*t* känna att “javisst!”. Det blir ett ultimat kvitto på en fin utdelning. Lite så.
https://www.instagram.com/p/BXFC4NYDYdY/?taken-by=mitt_nya_liv

Vill du vara med när vi pratar om kost, mat, näring och hälsa? Nedan ser du vad kursen innehåller, vilka delar vi pratar om och tar upp. Utöver frågor och svar som deltagare har, förstås. Vi försöker reda ut allt så mycket vi bara kan.

Mer då…? Fler tankar kring andra kurser?

Nu innan sommaren (tänk: juni) har jag en fundering på att göra en helgkurs med både yoga och kosthållning i SMÅLANDÖverum, så om du bor i närheten och tycker att det låter intressant får du gärna höra av dig genom att mejla via detta kontaktformulär! Datum kommer.

Och i höst tänkte jag passa på att besöka SUNDSVALL, så om
du bor i närheten får du gärna anmäla ditt intresse eller ställa frågor genom att
mejla via detta kontaktformulär! Det blir ett lite annat upplägg,
men det handlar i grunden om samma saker (se nedan). Datum kommer.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Kom ihåg, ju mer vi lär oss om oss själva och våra kroppar, desto bättre rustade står vi för framtiden. Visst är det spännande?
För jag är övertygad om att hälsa är framtidens rikedom

Här är några röster om vår kostkurs i Göteborg.

Och du, efter helgen 24-25/3 går vi in i sommartid! Tänk vilket underbart tillfälle att starta om på nytt eller börja fundera i nya banor. Varmt välkommen!

// Kram Linda

Se kursens innehåll här genom att klicka på bilden nedan. Tjingeling!

Yogadags igen (en liten egoboost).

Åh, vinter nu! Så härligt. Isigt, krispigt och temperaturer ner runt -10 grader. Jag tycker att det är så galet vackert när allt är vitt vitt vitt, medan många klagar på kylan och vill bo i ett varmare land (…men aldrig kommer iväg) så promenerar jag gärna i knarrande snö och längtar ännu längre norrut. Snart så.

Men först! Nu är det äntligen dags att börja yoga igen. Jag älskar den lugna och stilla yogaform som jag leder. Det är dock inget jag har hittat på, det är den  MediYoga som jag mig lärt av Göran Boll, den är helt fantastisk. Och mina fina yogi(ni)s i klasserna, det är en ynnest att få leda dem.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Varför? För en lugn stund i vardagen. En plats för att landa. Utan att prestera, bända sin kropp ur led eller lyfta tungt. Man behöver varken vara vig eller smal, eller ens kunna sitta i lotus- eller skräddarställning. Det handlar om att lyssna till sig själv och sin egen kropp. En utmaning i sig, ibland.

Vad som krävs? En ambition och vilja att slappna av och släppa taget en stund. Låta kroppen få ett naturligt lugn. Det är inte alltid man når dit (det finns något som heter nervsystem i kroppen, som kan vara väldigt ansträngt), men vill och önskar man att koppla av, så är hälften vunnet.

Vad ger det? När vi kan slappna av så att kroppen går ner i vila (alltså inte distraktioner som tv- eller dataspel, tv-serier eller sånt som gör att vi “tänker på annat” ett tag) så läker den från grunden. Balanseras. Hämtar hem. Fyller på ny energi. Ibland blir reaktionen efter en klass en djup trötthet, medan vissa ibland blir piggare. Det beror på var i livet vi befinner oss och hur kroppen svarar.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Vägen dit? Det handlar i mångt och mycket om att lära sig andas på ett visst sätt, att hitta lugnet i det djupa andetaget. Så att syresättningen är maximal och lugnande för hela kroppen och alla organ. Det är svårt att förklara och låter väl konstigt, men när man väl har varit där… få saker är så lugnande.

Till sommaren stänger vi ner och släpper taget om vår yogastudio i Märsta, för att min mamma vill gå ner i arbetstid och spendera mer tid med min pappa, som också ska gå i passion. Helt rätt. Det innebär en sista, värdefull och viktig termin med yogan. Det blir en stor omställning även för oss, eftersom hon/vi har haft studion i tio fina år nu, men all good things come to an end. Som man brukar säga. Nu kommer något nytt.

Jag har nog ett fåtal platser kvar i mina klasser i Stockholm/Södermalm och i Märsta i skrivande stund, även om de flesta deltagarna har velat fortsätta en termin till. (Är du intresserad av en plats så skriv via detta kontaktformulär, kanske finns det utrymme att delta.) När jag mejlade ut och frågade om mina deltagare ville vara med, fick jag så fina och boostande svar (se några nedan) att jag blev alldeles varm – tack alla!  En sådan glädje.

★  ✽  ★  ✽  ★  ✽  ★  ✽ ★

”Jag längtar så efter din yoga! 
Kan inte tänka mig att göra något bättre :)”

”Ser fram emot detta. Har verkligen saknat yogan. (…) 
Längtansfulla hälsningar till yogan”

”Ser fram emot att åter få komma till dina yoga pass.”

”Ser fram emot att yoga igen,
det ska bli så skönt.”

★  ✽  ★  ✽  ★  ✽  ★  ✽ ★

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerAnnars önskar jag dig en lugn och skön termin på ditt sätt. Gå gärna ner i varv och puls med jämna mellanrum för en behaglig känsla. Men jag vet att det kan kännas ovant och svårt att komma dit i början, eftersom vi andas så “bakvänt” och ytligt i vardagen idag. Dock ger övning färdighet.

Och stunder av stillhet är en investering i sig själv.

Kom ihåg att hälsa är framtidens rikedom

// Namaste Linda

Chips med akrylamid (och andra val).

Ja, go’ vänner… nu är det dags igen. Media rapporterar åter om skyhöga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid i vissa sorters “fredagsmyschips” och det här sker med jämna mellanrum (20022007 och 2014 bland annat) känns det som. För att det är så det är. Kan man säga. När ska vi börja ta detta på allvar? Eller gör vi det?

Oskalad potatis.Detta sker genom en maillardreaktion, en kemisk reaktion mellan sockerarter och proteiner vid upphettning, kan man kortfattat säga. Men vi bör vara medvetna om att detta bildas naturligt även när “viss mat upphettas till hög temperatur, som vid ugnsbakning, fritering och rostning”. Även i rostat bröd, alltså. Men halterna i vissa sorters potatischips har i tester visat sig vara alarmerande höga.

Tråkigt ändå, att sådan party pooper-information landar i vardagsrummet när det äntligen är fredag och en arbetsvecka är över. Man vill ju bara ha lite gott. Inte sant? Men här tror jag det är klokt att tänka på de inre organen – inte minst barnens. Det är verkligen en investering i hälsa. För att utmana kroppen med något som anses vara cancerframkallande… nja, inte för mig. Vi bör vörda våra kroppars funktioner, inte stressa och söndra oss inifrån. Vi har långa liv som vi önskar leva i glädje, vi kan hjälpa våra kroppar att förbli starka och friska.

Men vi människor styrs så mycket av hävd och gammal vana, inte minst när man pratar om sådant man äter och dricker. (Till exempel när jag berättar för mina klienter hur kaffe påverkar kroppen, du kan kanske relatera till det själv om koffein hjälper dig att orka genom dagen eller för att sköta magen…) Det är nära panik i de lägena, skulle jag vilja påstå. Innan man har hittat en annan väg.

rosalila blomsterEn ny person har anlänt in i mitt liv. En klok och fin människa som jag har klickat med på så många plan, vi har pratat massor om mat, råvaror och hur livsmedel framställs; hen undrar ”varför äter så många människor sådant som innehåller kemikalier…?” Ja precis. Det kan man undra. (Vill man läsa mer om ren mat kontra tillsatser, kan man kika in på äkta vara. Kunskap är makt för framtiden. För hälsan, för helheten.)

Är det av vana? Trygghet? Lättja? Okunskap? Det senare är ändå svårt att hävda, eftersom media konstant rapporterar om detta och andra hälsonyheter (…medan man bör vara försiktigt med forskning och noga med vem/vad som faktiskt står bakom den). Om man aldrig läser nyheter, möjligen. Annars är det svårt att undgå. Kanske väljer många att “strutsa” i alla fall, enklast så.

“-Men det är ju så gott!” är ett argument som ofta dyker upp när det handlar om att man bör undvika onyttigheter. Inte just bland mina klienter kanske, eftersom de ofta har kommit in bit på sin resa mot hälsa, men runt omkring i samhället. ”Såå gott!” Jag vet det, men smaken har sällan med det att göra.

Det är mycket som är gott. Och skadligt. Som tyvärr sägs kunna bädda för systemsjukdomarna (de är ca 200 stycken) cancer. Är det fortfarande lika gott då? När man tänker så? Inte för mig. Det förändras allt mer.

När jag idag – som tillnyktrande, men ändock sockermissbrukare – ser fat med bullar, tårtor och bakverk tänker jag numera främst ”sjukdom!”. Det är sorgligt på sitt sätt, men det hjälper mig samtidigt i min sockerkamp; jag vill ALDRIG mer äta gluten (vete, korn, råg). Det är en skön känsla.

Däremot blir det problem för den här sockerråttan när det finns fika och bakverk som är glutenfria, då har jag inte samma automatiska broms och tar jag bara lite så vill hjärnan ha mycket… klurigt det där. Som en evig svaghet, som det är bäst att vara medveten om för att kunna hantera. Lite som med alkohol…

För nånstans är det samma beroendemönster. Jag skulle kunna ha fallit dit för alkohol när jag är stressad, trött eller ledsen. Nu är det mer en känsla av att jag vill ha socker. För att lugna, dämpa. Det vi kallar att självmedicinera. “Men det är ju bara socker!” tänker kanske vän av ordning, men för mig är det inte så bara. Det är något som kan styra mig mer än jag önskar, om jag inte tar kommando.

Fyra glas med rosévin i en skål.(Och jo, alkohol är socker. Alla former av vin, öl, konjak, whisky, grogg, drinkar eller annat (läs: läsk) är flytande sockerarter = socker. För det är ju inte proteiner eller fetter, då blir kolhydraterna över av våra makronutrienter. Hur många eller få kalorier olika listor än hävdar att det finns i alkohol…)

Så, att fokusera på mat och råvaror som är rena, att tillaga på egen hand – och att verkligen ta sig tiden för det – blir som en investering i sin egen hälsa. Inte sant? “Jag vet vad jag äter och hur mina inre organ mår av det, vilket sedan visar sig på utsidan”. Maten kan hjälpa oss att stråla, få vacker hy och se yngre ut – eller åldras snabbare och se glåmig, tärd och trött ut. Vad väljer du?

…så, märker du var jag landar nu? Just. I mina matböcker. Det blir lätt så, eftersom jag skapade de matböcker jag själv sökte när jag ville lägga om min livsstil och börja ta hand om min kropp och min mat. (Men inte hittade.) Jag är mäkta stolt och nöjd över att jag har fått ihop dem och att de kan hjälpa andra på deras väg. För det är väl en del av vad livet går ut på… att hjälpa varandra?

Matbok 1.Grunderna - framsidaJag ville lära mig om makronutrienter: fetterproteiner och kolhydrater. Om blötläggning av råvaror och varför vissa tillagningsmetoder var bra för kroppen och organen. Så jag gjorde matbok 1.Grunderna. Sedan handlade det om att få ihop rätter till 2.Vardagsmat

…och hur skulle jag tänka kring maten till 3.Fest? Om jag skulle ut på 4.Resa eller picknick? Och – hur skulle jag kunna skapa 6.Balans på insidan? Detta genom att dämpa inflammatoriska processer och stärka kroppen inifrån. (Nummer 5.Barnen är inte färdig ännu, men eftersom den redan hade fått sitt nummer (fem) lät jag det vara så.)

Och jo, det finns ju alternativ till “akrylamidchips” som man kan göra själv! 

Som rotsakschips: tunt hyvlade betor och rötter (med mandolin – håll in fingertopparna!)  som får gå i ugnen (ca 175°C i ca 30 minuter) tillsammans med kokosfett och havs- eller Himalayasalt. “Så gott!” Det tar ju lite längre tid än att öppna en påse, men försiktigt med temperaturen så är det ändå mer hälsosamt än “akrylamidstinna” potatischips. Ju.

Jag personligen ÄLSKAR grönskålschips och har ätit sådant nu i juletid – bästa grönkålssäsongen. Så enkelt, bara några minuter (ca 5) i ugnen (ca 150°C) – försiktigt med höga temperaturer! – med kokosfett och havs- eller Himalaysalt. “Så gott!”  Krispigt  och rikt på antioxidanter, vitaminer och mineraler. Lite typiskt att säsongen snart är över, men ändå.

Det finns alternativ. Det är bra att veta.

Vi kan förändra mer än vi kanske tror. Kom ihåg det.

// Kram Linda

Dags att ta tag i livet igen?

Javisst, en dryg vecka in på det nya året. Det är nånstans här det springs för fulla muggar på gym, äts “lite mer nyttigt”, man har slutat röka och dricker mindre alkohol? Jo jag tror det. All in. Och går in för det minst en vecka framåt. Det kan det väl ändå vara värt, efter all julmat – alla fester – all excess?

Nja. Jag är (missklädsamt) sarkastisk nu. Det är mest så genomskinligt; mönstret. Som om kropp, själ och sinne mår bra av att köra sk*ten ur sig en kort period, för att sedan återgå till samma stillasittande, fika en masse, att äta mindre bra och kanske ta en röka då och då? Men jag ska inte vara den som kastar sten i glashus, minsann, den här julen var det ett socker-bonanza. Fråga bara mina kolleger. (Som är mutade att inte skvallra.)

Dock känner jag nu att jag längtar efter att falla tillbaka in i mina nygamla och bekväma hjulspår, den livsstil jag har funnit “hem till”. Det som stärker och lugnar mig inifrån (även om jag i stunder av oro och brist på tillit fortfarande kämpar). Jag vill uppskatta det jag har så mycket mer, det kan vara lätt att fokusera på det som fattas och det är egentligen bara otacksamt. Har jag det inte så är det inte meningen. Jag ska försöka att verkligen känna det.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Så mycket i mitt liv gör mig genuint tacksam, mina vackra vänner som jag vill och kan vara mig själv med. Som talar tillrätta, påpekar och stöttar, håller om och berömmer. Ifrågasätter, utmanar och får mig att både tänka, skratta och gråta. Min familj, som står på min sida även om vi inte alltid är 100% överens. Vi lär av varandra hela tiden. Tack.

Att få ett mejl från en klient/kund som är nöjd ligger också högt i topp på min tacksamhetslista. Jag får det ändå ganska ofta och tackar mina lyckliga stjärnor. Nyligen fick jag det här – om min senaste matbok 6.Balans:

“Hej igen!
Jag är så glad för din bok och jag ser verkligen
fram emot att fördjupa mig i den.
Du har ett genuint intresse och klokt helhetstänk kring mat.
Boken är verkligen så som jag hoppades och mer därtill.
Bra att följa magkänslan uppenbarligen.
Tack för att jag har fått den här möjligheten!
Önskar dig ett härligt 2018.” 

Ååååh, tack tack tack! Tack! Men vet du?! Det är inte bara att du  har fått den här möjligheten – du har tagit den! Se dig omkring – världen är full av icke-tagna-möjligheter. Överallt, hela tiden. Många av oss ger järnet och försöker, men inte alla orkar. Pallar. Lyckas. Står ut. Mäktar med.

…det betyder inte att vi misslyckas, det var kanske inte bara rätt tid DÅ. Eller just nu. Vi kan börja om hela tiden – varje dag. Det är det fina med att utvecklas och ta möjligheterna. Att vi kan fatta nya beslut, igen och igen. Ingen bestämmer över oss och det går inte heller, att göra en förändring handlar om två saker; MOTIVATION och VILJA.

Så tacka dig själv! Tacka din målmedvetna och starka sida för att du tar ett steg framåt i rätt riktning. Och håll om din oroliga och rädda sida (om du har en sådan) för att du gör allt detta – ändå! Att vara modig är att göra det man knappt tror att man vågar, och man växer av det. Det är så fint.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Det här är dock de första dagarna på året, det gäller att inte vara för hård mot sig själv. Att kunna förlåta sig själv för det man inte mäktar med eller vill. Vi lever ett liv: mellan födelse och död måste vi skapa vår egen väg. Gå dit vi vill. Vi tar en dag i taget. Ett steg i taget. Sakta. Framåt. 

(Och vips! så har det gått ett år till.)

Men vet du? Jag planerar både lugn och stilla yoga samt lite kurser om läkande kost. Du kanske vill delta, för din egen skull – för framtiden? Jag återkommer inom kort, annars når du mig via detta kontaktformulär.

Vi gör det bästa vi kan av det här året. Nu.

// Kram Linda

Ps. Här hittar du matböckerna om du vill lära dig mer om kostens betydelse för hälsan, och här kan du boka tid för möte (fler tider kommer). Välkommen!

…2018 är här. Gott Nytt År!

…känner du? Hur krispigt och fräscht det känns? Som ett vitt oskrivet blad. Och frisk luft. Jag ÄLSKAR de första dagarna på året, när det bara är helt nytt. När nyårsfesten har avslutats och skratten har ekat ut. När man har piggnat till igen, när det är dags att kamma till sig och göra det bästa av året. Oh joy.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Varje år i denna stund, känner jag mig lite som ett barn på julafton. För att allt är NYTT. Orört. Det kan bli hur som helst, inga tvång – friheten är i det läget enorm. Jag älskar den känslan. Vad som än kommer att ske, vet vi ingenting. Blir det ett bra år? Eller dåligt? Ingen vet ännu.

Jag vet knappt nånting om mitt 2018. Mer än att det har börjat bättre än 2017 slutade. Året ligger hyfsat oplanerat framför mig, förutom att jag kommer att bli av med två (2) jobb. Det är oundvikligt eftersom det ena kontoret (mitt roliga extrajobb) lägger ner och så vill min mamma växla ner för att gå i pension, så vi stänger vår yogastudio till sommaren. Men de dörrar vi stänger bakom oss kommer att öppna upp dörrar framåt… I’m sure.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Här nånstans brukar folk få stora ögon och säga, “oj, bra att du tar det så!” Men jag har inget val. Jag skulle kunna älta och oroa mig i flera månader, men det orkar jag inte med. Istället vill jag känna tillit till att allt faller på plats och blir precis som det ska vara, eftersom det alltid har gjort det tidigare i livet. Fastän jag inte alltid har trott det. Så det ska bli spännande att se. Var det är meningen att jag ska vara framöver.

I övrigt? Musik är en stor del av mitt liv och jag har funderingar (läs: planer) på att se Foo Fighters på Ullevi i Göteborg i juni och Lars Winnerbäck på Zinken i Sthlm i augusti. Båda dessa ser jag mycket fram emot! Hur det blir utöver det har jag ingen aning om i nuläget. Come what may, tänker jag. Det blir inte alltid bäst för att man planerar ner på detaljnivå. Note. To. Self. Tänk om jag för en gångs skull kunde hinna upp till Storsjöyran…? 😉

Annars har jag tänkt jobba mindre (eh ja, det ger ju liksom sig självt nu…) just på fritiden. Det har varit mycket matboksfixande på kvällar och lediga dagar. Nu har jag i och för sig nya funderingar på att tala in yogapass, så det lär bli en del där… men jag ser fram emot det. Skulle du vilja köpa ett yogapass om jag talar in det? Låt oss hoppas det.

Nyårslöfte? Ja, jag ska sluta röka. Skojar. Jag ska bli ännu snällare mot min kropp och sova mer per natt, så det så. För jag mår verkligen JÄTTEMYCKET bättre när jag sover tillräckligt mycket, så det är dags att sluta snuva mina inre och yttre organ på den återhämtningen. Balansen. Ta hand om mig själv, eftersom jag är den viktigaste personen i mitt liv. Annars har jag inte så mycket jag måste göra eller lova. Förutom att vara en bra och medkännande medmänniska.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Mer än så är det svårt att göra inför ett nytt år. Men det går att möta dagen med ett öppet sinne och på så vis skapa mindre friktion… kanske? Ladda med nyfikenhet, glädje och tålamod, hoppas på medvind och samtidigt jobba för den. Flyta med. Surfa. Jag tror det; önska och försöka samtidigt.

Välkommen 2018. Jag hoppas att vi blir riktigt goda vänner.

På allvar.  

// Kram Linda