Hej då 2020 och 2021… hej 2022.

Hej min vän. Det var inte igår. Herregud, vad mycket som har hänt! Det är två år och ett par dagar sedan jag skrev senast, det är något annat än ett eller två inlägg i veckan. Jag fick till och med krångla i en kvart med att ta mig in här; via  användarnamn och lösenord – något som aldrig varit ett problem innan. Men. Jag hoppas att du mår gott, på riktigt, av hela mitt hjärta.

En eld som symboliserar inflammation och hetta.Det känns stundtals som att världen står i brand. För många människor är det en tid av förlorade familjemedlemmar och vänner, vi är alla påverkade av dessa två år såklart, på ett eller annat sätt. För mig personligen har de här två åren till största del handlat om att i detta hitta en vardag och ett fungerande liv tillsammans med mina barn, som idag är 2 år och 5 månader. Vår lilla familj.

Och jag har aldrig haft en så underbar tid i livet. Bara ynnesten och glädjen i att se de två små först lära sig lyfta huvudet när de låg på mage. Att se dem kunna rulla runt, börja krypa (ålning medelst hasning), stå på sina gulliga svajiga ben, sedan börja gå med armarna utsträckta framför sig à la Frankenstein. Att sedan se dem springa runt. Hoppa. Äta maten själv. Cykla (på springcykel). Åka rally med sina Bobby Cars i lägenheten. Diskutera, ha långa utläggningar och samtal med två väldigt vetgiriga tvååringar. JAG ÄLSKAR DET.

Ingenting hittills i livet har varit så givande och jag är så tacksam över att det är en del av mitt liv. Att det är min morgon, min middag och min kväll. Min fågel, min fisk och mitt mittemellan. Jag var i  ärlighetens namn lite orolig för att de knappt skulle kunna gå efter att ha varit nedfrysta i vad var det… två år? Så att de älskar att prata sedan de var 2 år, är en lycka. Det är mindre kul när min snusförnuftiga lilla fröken som har koll på detaljer, tillrättavisar mig. Men det funkar! Och när sonen ställer frågor om batteriluckor och annat om tekniska lösningar eller maskiner, som jag inte har svar på… det gäller att se det roliga i det. Här sitter jag med två små och de förklarar läget för mig. Heja mamman!

Så, det låter som att jag inte har gjort annat än att ha varit mamma. Och det är såklart till största delen sant – det vore ju svårt att inte vara helt i det största och mest glädjande och kärleksfulla som har hänt mig, men jag har även jobbat. Rätt hårt i förhållande till min hemsituation. Ett år faktiskt, nu i dagarna. Inte med kostrådgivning och yogaklasser, i nuläget, utan som anställd av staten. Med en möjlighet att vabba med kort varsel, att kunna sätta mat på bordet och veta att det kommer in en lön. Det var helt enkelt nödvändigt med två små som skulle anlända.

Men. Jag längtar efter lugnet i yogan. Hur skulle jag inte kunna göra det? Det är lätt hänt att tänka “det är ju bara att andas?” men det är lite annorlunda när ens liv har gått från 0 till 200 (ni med barn vet ju) och allt fokus ligger på barnen. Jag vet att jag ska ta hand om mamman för att barnen ska må bra – jag vet – men i verkligheten, när tiden inte räcker till och man kastar i sig mat ståendes vid diskbänken för att hinna fånga upp de små medan de är hungriga… det är många nödlösningar man lever med. Och jag andas emellanåt, men det är lättare med en avsatt tid. För lugn.

Det påminner mig om rådet jag fick när de var bebisar. “Passa på att sova när barnet sover”. Absolut. Om de nånsin sov samtidigt, utan att jag var ute och gick en promenad med dem i vagnen. Gjorde de det? Såklart inte. Sömnbristen är total. Men vad trodde jag, sovmornar och frukost på sängen eller att det är mitt ansvar som ensamstående att ta hand om nätterna? Jag hade inga illusioner där, jag har gjort vad jag har klarat av och det har inneburit lite sömn under lång tid. Jag kan lätt somna där jag sätter mig. Det är kanske inte sunt, men det är mitt (nya) liv. Och ändå älskar jag det faktum att jag fått gåvan att ta emot två underbara, kloka och fina tvillingar.

Och jag ska inte vara otydlig; de har (i princip) sovit nätterna igenom sedan de var bebisar, tack vare min fina vän Lottas kloka råd om deras måltider på dagarna – jag är så oändligt tacksam för i det kaos som rådde när jag kom hem från BB hade jag aldrig listat ut det själv… Så jag har egentligen främst varit vaken på nätterna för min egen del, i slutänden även deras; för att städa upp, plocka, vika tvätt, diska, göra matlådor och annat som inte hinns med på dagtid när de helst sitter i mitt knä eller vill att jag ska vara med dem. The night shift. Jag ska inte heller förringa mina föräldrars ständiga närvaro, avlastning, hjälp och stöd. De hjälper mig och oss MYCKET och jag hoppas och tror att det är en ömsesidig glädje. Jag vet att det kan bli lite för mycket för mina föräldrar, men vi försöker att balansera det där. Barnen avgudar mormor och morfar, men det gäller att få njuta av tiden och inte bara slita hårt.

Och mitt i allt detta, när de börjar bli större och inte fullt lika beroende väcks en tanke på yoga. En lugn yogaklass. Kanske inte i en fysisk grupp då, med det läge som råder. Men yogaklass via Zoom? Jag har aldrig ens försökt men tänker att om vi har kunnat skicka folk till månen, borde jag kunna koppla upp mig… vem vet? Och jag har varken dagar eller tider klara. Kanske kastar jag bara ut en liten krok för att se om någon nappar och är intresserade av att delta, om det eventuellt-och-kanske skulle bli läge? Jag kan inte lova någonting, men det är väl syftet med intresseanmälningar ändå – att man kan gå vidare utifrån dem och se hur det går…

Med detta ville jag säga att jag fortfarande är här. Att jag hoppas att du mår gott. Jag har bara haft fullt upp med att ta hand om två ljuvliga individer. Det arbetet kommer att fortgå i resten av mitt liv, men det kan ju existera yoga i samma universum också. Det vore så fint med långa djupa andetag, med lugna rörelser, mantran och sång.

Så, vore det intressant för dig att utöva yoga hemifrån med min guidning, kan du väl skriva en rad här? Kanske främst du som har gått mina klasser tidigare och vet hur det brukar fungera (även om det här ändå blir något annat), men också du som är intresserad “utifrån”, är välkommen.

Nåväl, det blir vad det blir. Jag ville mest kika in och önska dig en god fortsättning på 2022 – hoppas att det blir ett snällt, lugnt och vackert år!

Namaste Linda

PS. Om du har mejlat mig under min föräldraledighet och framåt utan att få svar, så kan det har fastnat på vägen som spam. Jag har försökt svara på allt jag har sett, så skriv gärna igen annars. Tack på förhand!

Hej då 2019. Hej 2020!

Tack 2019. Inte på många långa år – så länge jag kan minnas faktiskt – har jag tagit farväl av ett så pass bra år för mig privat, även om jag har velat fokusera på ljusglimtarna (2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017… men 2018 var jag faktiskt “nygravid” 😉 ). Det har varit tunga år och tuffa tider (mest beroende på min stora barnlängtan och alla försök som gått i stöpet) men 2019 gav mig så ALLT jag har önskat mig under så lång tid – och dubbelt upp!

2019, mycket glädje och kärlek, men även stark oro och en känsla av overklighet. Att vara 40+ och vänta två barn kallas ”riskgraviditet” och efter att inte ha fått ett endaste litet plus en enda gång på fyra år, var jag rädd att inte hinna gå tiden ut. Att de inte skulle stanna. Jag hade lite svårt att veta hur jag skulle hantera det, jag ville inte vara ängslig men kunde samtidigt inte annat. Det var så nära nu – de var så nära!

Mitt 2019 började – milt uttryckt – med ett kraftigt illamående. Jag firade nyåret själv med mina barn, som bara var några millimeter stora då, om ens det, och det var mitt eget val och största önskan, eftersom alkohol och människor stod allra längst ner på min önskelista då. Jag var frusen och det körde runt i magen (nja hormonerna rusade runt i blodet, egentligen) men jag hade köpt skaldjur och alkoholfritt bubbel och färsk frukt (det blev ett foto till instagram) för att fira med mina två små, men gode tid vad fruktansvärt illa jag mådde.

En morgon i början av året satt jag på ett fullsatt pendeltåg på väg till jobbet när jag var tvungen att panik-kliva av, för att jag höll på att tuppa av (och inte fick ner huvudet mellan mina knän på grund av att sätet framför var så nära) och var så illamående att jag inte var säker på vad som kunde ske. Så jag satt plötsligt på en bänk på en perrong med en isande Alfrida vinande runt huvudet och kunde inte få nog av kylan och den friska vinden. Jag väntade in ett annat tåg med en vän, så att jag kunde få sällskap resten av vägen. Och då var jag runt vecka 10 eller nåt, men jag höll det hemligt. Det kändes som en lång graviditet a head.

Och trots detta blev 2019 mitt bästa år på länge. Jag hade gjort om det igen för att få träffa dessa små ljuvliga, roliga, kärleksfulla, vackra små varelser. ❤️❤️
Jag gick upp 19 sköna kilon med dessa små godingar inneboende. Trots det var det en ”smidig” graviditet, som i stort sett bara gav mig en stor mage och ett extra svullet ben (Isak tryckte på den sidan) även om det blev rätt tungt. Och min kärlek växte i takt med magen. Glädjen över att de båda små liven höll sig kvar och växte. Att varje ultraljud visade på fina värden (trots viss oro över KUB-värdet på grund av ålder och IVF) det var ljuvligt. Och overkligt.

Under min graviditet var det tre – av varandra oberoende – vänner som sade samma sak: ”Jag tror att det är en kille och en tjej”. Övriga sa inte så mycket, mer än att de var glada för min skull. Ingen sade någonsin något negativt till mig om tvillingar, även om de tänkte tanken. Men det där satte griller i huvudet på mig och även om jag var beredd att släppa kontrollen och ta emot vad som än var menat (”Är jag kanske en pojkmamma? Flickmamma?”) så var jag för nyfiken. Det skulle vara roligt att försöka förbereda mig och saker till dem. Vad det än skulle bli.

Så under ultraljudet i mars, när min pappa följde med som sällskap, fick vi så veta att det var en pojke och en flicka. Åh! Min glädje kände förstås inga gränser, allt var så otroligt overkligt. Jag? Två barn?! Och att jag på en enda chans skulle få både en pojke OCH en flicka…? Ofattbart.

Sommaren blev varm. Säkert inte tillräckligt för de som firade semester, men i min kropp var det hundra grader och i min lägenhet räcker det med +15 ute för att det ska bli +30 inne (nästan), så du förstår ju när det låg runt +25-30… Jag smälte nästan. Med fläkt, AC, isglass och Netflix-serier låg jag som en strandad valross i soffan

En levande eld som brinner.sen bröt Klådan ut. Klådan från underjorden som troligen berodde på hormonernas belastning av levern, jag fick aldrig diagnostiserad Hepatos men mina värden steg ändå något. Mellan kl 23 och 05 på natten hade jag sån klåda över kroppen att jag slutligen faktiskt bad om att få bli igångsatt. Det var som en miljon myggbett, jag kunde inte slappna av ens med sömntabletter (jodå) eller antihistamin (yes). Fy fasen. Jag kramade isblock direkt från frysen och lät dem smälta mot kroppen för att kyla ner det som brann under huden. Jag höll på att bli helt tokig och var utmattad.

Så jag, som i viss mån fasade för en smärtsam förlossning med inte bara ett utan två barn, BAD då om att få bli igångsatt. Det var ändå inte så lång tid kvar innan jag skulle bli igångsatt, kanske en vecka, och jag var så less på klådan att jag var beredd. Och jag tackar mina lyckliga stjärnor för att jag blev tagen på allvar. Att det mitt i BB-krisen under sommaren gick att bereda mig plats efter två dagar… och jag undrar om jag hade vågat annars. Självklart kunde de två inte ha varit kvar där inne för evigt, men jag blev tuffare än jag egentligen var, för jag stod bara inte ut.

Och efter två dygns arbete tillsammans med ljuvliga team och i samarbete med min mamma och vän Jennifer, kom de så måndagen den 29:e juli. Vaginalt och utan smärta (som jag minns det, haha), eftersom jag valde epiduralbedövning. Innan dess var det desto tuffare och när jag hängde över en gåstol och knappt orkade fokusera på att två skulle ut, fick det vara nog. Tyvärr kom tvilling 1 (Isak) inte ner i bäckenbotten som han borde, så en stund var det oklart om det skulle bli sugklocka på honom och akutsnitt på tvilling 2 (Juni). Men efter att barnmorskan förklarat läget – ”nu måste de ut, Linda” – så krystade jag i en halvtimme med alla krafter jag hade. Tänk ändå vad mycket man orkar fastän man tror att man är helt slut – jag ville ju träffa mina barn! Och ut kom de, med 16 minuters mellanrum. När min fantastiska pojke väl var ute, höll läkaren fast min ljuvliga flicka utanpå min mage så att hon inte skulle ha möjlighet att snurra runt när det blev rymligare, medan jag laddade ny energi och ny krafter.

Så ja, 2019 levererade. ❤️❤️

Att få tvillingar har hela tiden engagerat andra runt omkring. Själv var jag överlycklig över att de var två, men även okända på stan blev i eld och lågor när jag sade att de var tvillingar. Idel glada miner överallt. Och det generella mönstret var som en trestegsraket: 1. När jag berättade att jag var gravid. Stort leende. 2. Att det var tvillingar. Ännu större leende.
3. Att det var en pojke och en flicka. Spontant: ”Men det är ju perfekt!”

Även ute på promenad blev och blir de ständigt uppmärksammade, en dag mötte jag en man med en barnvagn med ett barn, mannen sa – samtidigt som han passerade – ”Åh, tvillingar? Grattis, jag är också tvilling!” Jag vände mig om och log. Medan han fortsatte bortåt ropade han ”Två pojkar? Två flickor?” Jag vred på huvudet åt hans håll och svarade ”En av varje” varpå han utropade: ”Som jag!” med ett leende och pekade på sig själv. Äldre damer är ofta intresserade av att de är tvillingar och en som vi mötte i entréplanet på sjukhuset innan vi lämnade BB sa att hon själv var tvilling och att det är något speciellt…

…och det är klart. Utöver att de är svåra att tajma med mat och sömn (fast ibland är det löjligt lätt, ändå) och det tar bra lång tid att komma iväg hemifrån med två som inte alltid är samarbetsvilliga, så är de det bästa som hänt. Och att de är två är en gudagåva. Att det blev syskon, att de har varandra efter så lång tid och så många försök.

Nu har det gått fem månader sedan de kom. Vi har just upplevt vår första jul och nyår tillsammans, ihop med nära och kära som öser så mycket kärlek över mina barn. Herregud. Jag är så tacksam för det och för mina fina föräldrars hjälp i de dagliga sysslorna. För vänner som erbjuder hjälp. Barnen tycks charma allt och alla, jag är en mycket stolt tvåbarnsmor efter år av ingenting. Det är vad mitt 2019 har kretsat kring: hur mina älskade vackra små barn växer och frodas, hur de har utvecklats från små orörliga paket till att le och skratta högt, kunna greppa efter saker och känna igen oss i familjen. Och min framtid.

Ni som har barn vet ju, jag är så tacksam över att jag får vara med om det. Tacksam över att vissa tycker att de liknar mig, över att de börjar likna varandra mer och mer. Över de mjuka och fina energier de har, den stora kärlek de kom med som är bortom allt jag har sett eller upplevt tidigare. Och oron, känslan av otillräcklighet och funderingar kring framtiden. Men också känslan av samhörighet och att höra till. Vara en familj.

Härifrån går vi tillsammans framåt. Bara den stora tanken, den känslan. Enormt. Välkommen 2020, jag hoppas så på ännu ett bra år

Namaste.

// Kram Linda

Mitt nya liv – med tvillingar. ♥ ♥

Hej min vän.

Det är väldigt länge sedan nu. Jag hade tänkt skriva långt tidigare, men så har det inte funnits tid till det… dag och natt har båda mina armar varit upptagna, nästan, så jag har liksom inte kunnat sitta ner för att öppna datorn.

Och det är lustigt ändå hur allt annat i mitt liv strax innan saktade in; hur mina klienter inte bokade in sig på samma sätt som tidigare och hur mejlen inte kom i samma strida ström som förut, men jag fick ett annat jobb på heltid. Jag hade redan valt att dra ner till två yogaklasser istället för tre i veckan. Jag hann inte heller skriva inlägg den takt jag önskade – eller lyckas kommunicera varför. Som att det på ett sätt redan var klart, att det förbereddes utrymme för den tveklöst största resan i mitt liv hittills.

Att bli mamma.

Och vilken resa det har varit. Jag valde att bli mamma på egen hand via en klinik i Danmark, med start i oktober 2014, en resa jag gärna hade delat med dig men kanske har du sett det från ovan. Man brukar ju säga att om jag hade vetat om hur jobbigt det skulle bli, så hade jag aldrig vågat. Och så säger man, “men jag hade aldrig velat vara utan det”, när det har gått bra. Fram till nyligen tänkte jag att det nog inte skulle gå vägen, inte efter fem års fruktlösa försök. Jag hade inte börjat bearbeta att jag skulle bli barnlös – det ordet kunde jag bara inte identifiera mig med – men insåg att det kunde vara dags att börja.

Tack och lov fick jag ut många ägg i mina försök, ägg som befruktades och delades, som kunde frysas ner. Så de gånger jag kunde göra nya frysförsök var många. Under de fem år jag reste kontinuerligt, under mina 14 resor till och från Danmark, gjorde jag 10 försök. Men 9 av dem blev inte ens ett plus, jag blev aldrig gravid. Förrän i det allra sista försöket, med de två sista ägg som fanns kvar i frysen. Otroligt. 

Båda valde att stanna, den sista gången. Båda valde att utvecklas till små, vackra människor som hänför mig dagligen (och nattetid). En pojke och en flicka. En dröm som gick i uppfyllelse, tvillingar blev nästan för mycket att hantera, för bra för att vara sant. Men nu är de här: Isak och Juni. Två bedårande själar som jag är så tacksam över att få leva med – över att överhuvudtaget få träffa!

När människor i min omgivning frågade mig – under denna femåriga process – om jag hade barn, svarade jag ofta bara kort “Nej…” och tänkte: “…inte än“.

Det var någonting inom mig som inte gav upp, något jag ofta kunde vara lite arg och irriterad på. Varför kunde jag inte bara vilja vara utan barn…? Varför skulle det betyda så mycket? Varför kunde livet inte bara vara nog som det var, skulle inte det vara enklare? För alla försök, all längtan, all väntan, all smärta och sorg (utöver alla pengar) var så tungt utmanande och utmattande. Men jag kunde inte ge upp. För mig var saknaden och tomheten alltför stor, där skulle det bara vara barn. Så, så länge jag hade ägg kvar gjorde jag mina resor. Det var planen, så fick jag tänka till sedan.

Vissa mornar gick tåget till Köpenhamn runt kl 07 från Stockholm, så jag kunde ta nattbussen till Centralen. Jag vände hemåt efter behandlingen och landade på Centralen igen runt kl 22, ofta med huvudvärk. Om jag inte fick sällskap av min fina pappa som gjorde flera resor med mig. Så följde en två veckors nervös väntan. Det blev en vana att göra graviditetstestet, kliniken önskade ju besked, en fredagskväll eller lördagsmorgon, så att jag kunde hantera min sorg under helgen och vara ‘fit for fight’ på måndagen. För sedan var det ju klientmöten, yogaklasser och jobb igen. Och tanken på att åter försöka föddes.

Jag har ju suttit med försök som har blött ut under yogaklasser, insett vad som skett men bitit ihop och med lugn röst guidat genom passet, för att släppa fram gråten när deltagarna gått. Det har varit smärtsamt, nätterna långa och resorna många. Och ändå, när jag sitter här med de allra vackraste (bokstavligt talat) små själar som jag har sett, när de ligger och sover bredvid mig, är det ju värt allt. Varenda tågresa, varenda natt med funderingar, varenda tår. Märkligt, att det kunde ske till slut.

Kanske hade du ett finger med i spelet ovanifrån? Jag kan ju intala mig sådant… och vem kan motbevisa mig? Kanske höll du även ett vakande öga över den förlossning som kunde ha utvecklats till ett trauma, men som stannade vid att bli ett drama. Det som kunde ha blivit sugklocka och akutsnitt, för att pojken (kallad “tvilling 1”)  inte hade kommit ända ner i bäckenbotten och min livmoder var uttröttad efter två dygn, men då kom krafter djupt inifrån som gav mig ork att krysta fram dem. Den 29 juli 2019, 16 minuters mellanrum. Herregud. Jag trodde inte att jag hade det i mig. Men nu vet jag. 

Det tog alltså två dygn, kostade 1,5 liter blod och med ett Hb på 81 fick jag åka lite rullstol efteråt, men det var så värt det – såklart. Det gick ju bra. Nu är de här och vi fortsätter framåt tillsammans, det är mitt fokus i nuläget. En dag i taget, vi lär känna varandra fortfarande och jag är så oerhört tacksam över att jag orkade. Att jag inte gav upp. 

Här börjar en ny tid, ett nytt liv. Som en vän och kollega uttryckte det, så har mitt företagsnamn aldrig varit mer passande. Hur det ser ut framåt nu vet jag inte riktigt, men jag ska ta all tid jag har för att vara tillsammans med mina barn. Vara närvarande – så mycket jag kan. Jag ser på min gudson som idag är 19 och vänners barn att det går fort. Jag vill vara hos och med dem.

Idag skulle du ha fyllt 44 år, min vän. Samma dag som vi ska fira att en av mina barns vackra gudmödrar fyller år. Tänk, livet och döden. Jag hoppas att du finns med oss någonstans, att du ser, följer och vakar över oss. Tanken känns fin.

Att du ändå är med. 

Kram och kärlek,

// Linda

Sommartid är inget aprilskämt. ☀

Sommartid nu. Jag bara ÄLSKAR ljuset. När aprilsolen skiner är det helt ljuvligt (bortsett från hur tydligt det blir att fönstren behöver putsas). Våren är min favoritårstid, tätt följt av den klara och färgsprakande hösten. Jag är ett vårbarn och det påverkar säkert, men mest handlar det om att ljuset äntligen kommer tillbaka efter en flera månader lång, kall och mörk period.

bländande vårsol över snöDet är när vi kommer ut ur grottorna och kisar som vampyrer mot ljuset som man inser hur LÄNGE det faktiskt har varit mörkt. Kanske hade man nästan gett upp hoppet om att det skulle skina en sol igen. Och att dagarna skulle vara längre än till klockan 15 på eftermiddagen… men nu är det ljust lääänge!

För genom horisontellt regn, yrsnö och hal is kan det kännas tröstlöst och man längtar efter solen och våren. Det kan vara lite som att irra runt i en tjock och ogenomtränglig dimma när man plötsligt kommer ut på andra sidan. Och man kisar som en yrvaken mullvad. Haha.

När det i mars varit ömsom snö, ömsom sol kunde jag inte räkna alla omkring mig som klagade. Jag har för få fingrar och tår för det. Det är för kallt, för blött, för nånting. Oavsett. Som om det inte har varit så alla marsmånader hittills i mannaminne. That´s vår for ya! Hur orkar de? Jag orkar inte klaga på vädret. Jag kan ogilla det, men det förändrar ingenting att bränna energi på vare sig vind eller stiltje.

Jag fyller år i slutet av april, även då kan det vara snö på marken. Det var det ibland när jag var barn. Eller så soligt och hett att det känns som högsommar, det hände året jag tog studenten. Det är det som är så häftigt med årstider och jordsnurr. Det växlar. Man vet inte. Det gäller att vara flexibel, ta det som det kommer. Jag tror att många har svårt att förhålla sig till att vara rörlig, man vill ha varmt och sol jämt. Men skulle vi längta efter sol då? (Minns alla som klagade över hettan förra sommaren…)

Det som är så tydligt för våren – tycker jag – är att oavsett regn, snö eller sol så är det känslan i luften. Ljuset. Det kan snöa fastän det är vår, såklart. Vintern är över och sommaren ligger framför oss. Låt oss njuta av skiftet nu. Av att vi har gått in i sommartid. Gå långsammare, stanna upp och höra fåglarna. Fågelkvitter en tidig vårmorgon kan vara ett av de vackraste ljuden som minner om djurliv. Liv som vaknar ur dvala. Sommartid.

Det är klokt att sakta in. Kanske stanna upp. Vila. I andra länder skrattar de åt oss tokar som stannar upp vid en husvägg i lä och vänder ansiktet mot solen. Men det är ju en påminnelse om liv. Värme. Det är ändå fint att vi kan uppskatta något som andra faktiskt vant sig vid och tar sig för givet. Det är fint att kunna njuta.

Ibland kan det kännas som att ett långdraget obehag tar slut, att livet blir allt bättre. Som när en värktablett börjar verka, man kan slappna av och öppna upp. Solen hjälper oss att ta in, blomma ut. Jag såg massvis av små gula Tussilago-solar i helgen. Krokusen lyser gul eller lila mot brun jord. Tänk, bara ett par veckor (!) kommer rabatter att blomma och dofta ljuvligt. Underbart.

Ett knippe gula tussilago i en mini-vas, bredvid en sten med texten "puss och kram".Vi vet ju av erfarenhet att hösten och nästa kalla, mörka vinter ligger på andra sidan sommaren, men så är det ju varje år. Och långt innan dess kommer sommarvärmen och inte minst – våren. Den nya tiden, det nya ljuset. Och det är dags för oss att njuta av det. Sommartid.

Namaste.

// Kram Linda

Dags för lugn och stilla yoga igen.

Ja äntligen. Efter ett uppehåll på 10 veckor (!) över vinter, jul och nyår är det dags att dra igång de lugna kvällarna igen… inte just nu då, utan i slutet av januari. Men jag längtar. Det har hänt en hel del under denna paus.

För alla dessa storhelger… hur mycket man än vill vila, så hänger man (läs: jag) ändå på i stressen och tempot, springer fram och man (jag) ska prestera så himla mycket. Göra fint, göra gott. Hade det bara handlat om MIG så hade jag kunnat sitta hemma med tända ljus, men det är ju många som ska samlas för att fira och det gör ju att man (jag) vill kamma till sig lite och göra sitt bästa. För det ÄR ju mysigt…

…jag hade en jättefin och rolig jul, men samtidigt är det skönt när januari drar in och det blir stilla. Efter alla måsten. Ett nytt år är ett oskrivet blad, där allting går lite långsammare. Skönt ändå. Och det känns mysigt att få komma igång med yogaklasserna igen. För min del som lärare handlar det om samhörigheten, lugnet, tilliten, stillheten, tystnaden och andetagen. En förnämlig plats.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Jag älskar musiken, den vackra och berörande, och att människor vill vara med. Att känna in, vrida och vända, sträcka ut och lyfta – men framför allt vara som de är. Det är så rörande. Att våga lyssna på oss själva är något av det viktigaste vi har att lära oss i det här livet, om det så är att alla andra gör tvärtom – att våga hålla sin linje.

Själv har jag egentligen alltid velat undvika platser där man måste “vara bra”, prestera. Jag har varit blyg och haft lätt för att skämmas, så jag ville själv skapa en plats där du får göra som du vill. Där det enda som spelar roll är hur din kropp talar till dig. Gör det ont? Stå över. Det vet bara du. Vill du ligga ner och andas när andra sitter upp? Fint. Huvudsaken är att du lyssnar inåt.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Därför känns det fint att samla grupperna igen, till en plats för lugn och stillhet. För lugn rörelse. För musik, sång eller tystnad. Du väljer. Det är så skönt att i denna tävlingsinriktade värld att ta bort just det – tävlingen. För att du inte kan böja dig lka djupt framåt som alla andra, det säger ingenting om dig som person. Du är fin precis som du är.

Det är två veckor kvar, men jag längtar redan. 

Både klasserna i Märsta och på Södermalm fylls på nu, men om du är intresserad kan du kontakta mig här, kanske finns det plats över.

Namaste,

// Linda

Hej då 2018. Hej 2019!

2018. Ännu ett år som passerar och försvinner, som öppnar för ett nytt. 2019.
Jag tycker att det känns spännande, då de senaste åren har varit rätt kämpiga överlag och inte har levererat så värst mycket positivt – vilket jag tycker att många med mig vittnar om. Jag fokuserar gärna på det positiva, men även 2018 har varit ganska slitigt (…i ärlighetens namn).

Dock finns det ju undantag i skimrande ögonblick – och nu börjar det banne mig känns som att en ny tid gryr! 😍 Vem vet, kanske blir 2019 riktigt bra…?

2018 började som 2017 slutade: med värme, skratt och samhörighet på jobbet, med viktiga, vänliga och vackra arbetskolleger. Jag blev till och med avfirad med buller och bång och presenter, otroligt fint och tacksamt då det inte ens är brukligt att göra det med ”timmisar”…? Eftersom jag blev av med min tillfälliga anställning då kontoret/enheten jag jobbade på stängde ner, så jag föll fritt där för en kort stund.

Jag bestämde mig tidigt för att 2018 skulle få bli ett roligt år, att jag skulle låta glädjen och lusten styra mig – även om det kunde innebära sämre ekonomi, jag ville inte bara leva med plikter, måsten och krav… i ett jobbigt ekorrhjul. Och tack och lov gick det bra. Över. Förväntan. Jag sökte tre timmisjobb och fick – fyra. Galet. Tänkte att ‘nu är det bara att satsa’ och försökte lära mig helt nya datasystem och rutiner, regler och strukturer – samtidigt. Som jag lärde känna nya kollegor. Spännande, så här i efterhand var det många öppnade dörrar som gjorde att jag kunde välja när och var jag ville jobba. Det kändes kul!

Jag har en förmåga att göra det onödigt krångligt för mig själv, men… äh. Det bara blev så och det gick ju bra! Vintern och våren var bra med allt nytt och yogan gick som tåget med fulla yogaklasser. Det var en lugn och stilla plats att få vara på, för balans och återhämtning även för mig. Jag åkte till mitt ljuvliga Jämtland både på sportlovet i februari (hej -29 grader) och över påsk – jag fick även vara där över midsommar, lyxigt!

Det firades bemärkelsedagar, mina vänner fyllde 30 och 35 och 40 år under vintern och våren och hyllades med stora kalas eller rent av överraskningar… jag fyllde själv 42 i slutet av april och kände att det kanske är svaret på allt… ändå? Under sommaren fyllde min bror 40 och min mamma 65. Det var många kalas!

I början av juni gjorde jag en otrolig resa med en god vän till Göteborg för att gå på en efterlängtad Foo Fighters-konsert. Det var en av mina absolut bästa konsertupplevelser hittills. Kanske också för att vi åkte till hennes hemstad, så hon kunde visa mig den i tre dagar – i vackert väder. Sist jag var på en konsert i Göteborg var Michael Jackson 1997! Det var också speciellt att få stå så nära (längst fram nästan) en legend. Må han vila i frid.

I slutet av juni släppte vi taget om vår fina yogastudio sedan tio år tillbaka. Det var supertungt men vad vi hade bestämt oss för. Det kändes viktigt att få vara ledsen och sörja, minnas alla fina möten och människor – även om man vet att det måste bli på ett visst sätt. Man vet att allt förändras, vet inte vad man kan få och saknar det som varit… men jag är lyckligtvis rätt bra på att ladda om. Framåt filar jag lite på ett nytt sätt att arbeta med klienter, var vi än befinner oss…

Sommaren var magisk och varm så in i… ugnen. Jag gillar ju norra Sverige och har inget problem med kyla, så de +30 graderna jag plötsligt hade hemma var lite väl överdrivna, tycker jag. Låg mest i mina föräldrars pool när jag inte jobbade och det var mitt sätt att överleva. I juli gjorde vi i familjen en resa till magiskt vackra Österrike. För att fira min mamma skulle fylla 65 och att min bror hade fyllt 40. Det var en suverän vecka i makalös natur, vi såg så mycket på en vecka att vi var helt slut efteråt. Men vilket land, så vackert och vänligt! Jag skulle lätt kunna åka tillbaka dit.

Under sommaren bjöd mina jobb på en massa kontraster, inte minst jobbade jag på Arlanda när det var fotbolls-VM och fick träffa både resenärer till matcher och några av fotbollsfruarna. Jag jobbade under poolpartyn på Pride, annars dök det upp både trolleriartister,  en Hollywoodkändis (som jag inte kände igen!) som beställde champagne, dokusåpadeltagare som var urtrevliga och en himla massa vanliga härliga människor! Nu under hösten hamnade jag mitt i händelsernas centrum genom att bland annat dagligen möta många personer som beviljats att vara kvar i Sverige för att studera (läs: gymnasielagen). Märkligt hur man hamnar mitt i utan att aktivt söka sig dit. Både intressant och spännande.

Och från det ena till det andra… i slutet av augusti avled min älskade mormor efter en tids sjukdom. Vi har stått varandra nära i livet och naturligtvis var det svårt, men vi fick (läs: tog oss) möjligheten att vara hos henne dag och natt i tre veckor, både på sjukhus och hospice. Det gör något med en att vara så nära en döende och döden under flera veckor, det där som vi liksom inte vågar närma oss annars. Här tvingade jag mig själv att våga vara nära, ärlig och stå kvar. Det var så mycket närhet och tillit, självklart en massa sorg men också mängder av kärlek. Nu finns saknaden kvar, men även en tacksamhet över att få ha spenderat så mycket tid med henne på slutet.

Mitt i sorgen över att hon låg för döden, gick jag med min bror på en musikkonsert som varit planerad sedan 8 månader – Lars Winnerbäck på Södermalm. Och om Foo Fighters hade varit magisk, så var det här snäppet vassare ändå. Det var som en tröst för två brustna eller tilltufsade hjärtan. Han är bra på sådant, Lasse. Vi var väldigt i valet och kvalet om vi ens skulle gå mitt i allt, men valde att göra det tillslut. Två dagar senare somnade hon in för alltid. 

Samma morgon som hon drog sitt sista andetag och vi hade varit där och tagit farväl, började sms:en att rasa in. Min yogatermin skulle starta på Söder samma kväll och en efter en hörde deltagare av sig och meddelade att de inte skulle delta alls under den hösten. Samma dag. Det var tungt. Jag hade just tagit farväl för alltid av min älskade mormor och skulle släpa mig till en arbetsdag,  när mina yogisar plötsligt meddelade att de inte ville delta. Det var en vidrig känsla en vidrig dag. Jag funderade på vad det var Universum ville säga mig, skulle jag avstå helt från yogan? Lägga ner? Men de var två som verkligen ville vara med så vi körde, jag ville ha lugnet och läkningen även för egen del i det jag befann mig i, och under terminens gång växte gruppen till att vara i princip full när det var sista tillfället för terminen. Det kändes bra. Tack till er som deltog och kom tillbaka, det var värt mycket för mig.

Yogaklassen i Märsta blev stor men deltagandet svajade lite under terminen. Jag hittade en annan lokal som inte var samma sak som den fina studio vi haft, men jag blir varm av de deltagare som kan sluta sina ögon och ändå känna att “det är samma sak, bara en annan plats”. Ni är så starka, kloka och värdefulla. Tack.  Jag ser fram emot en vårtermin som blir ännu bättre i en ännu bättre lokal!

Mitt lilla företag Mitt nya liv fyllde 7 år i november. Hösten var lite tung av olika anledningar, men jag har nu samlat energi och kraft för att förhoppningsvis möta 2019 starkare. Man vet aldrig med livet. Jag har gett mig själv tillåtelsen att göras INGET när det har varit trögt, därför var hösten och vintern inte helt hundra i inlägg på hemsidan. Det kanske inte märktes, men jag valde att vila och är stolt över mig själv för det.

Så 2018 har varit mörkt och dystert, men även ljust och roligt. Både kvällar för sig själv och resor – inombords och ut i den stora världen. Om man ska fatta det kort. Utvecklande och givande, det är tur att man kan lära fortfarande.

Jag önskar oss alla ett fint 2019. 

// Kram Linda

Alla goda ting är… sju?

För en månad sedan idag, den 10 november, “fyllde” mitt företag 7 år. Det känns fortfarande spännande. Jag minns ännu den där gråa torsdagseftermiddagen 2011 när jag sprättade upp kuvertet som jag hämtat in från brevlådan; Mitt Nya Liv var fött. Och som jag hoppades och trodde att det skulle bli ett nytt liv.

Det blev det verkligen. Det var en tid i förändring som kom, med många roliga och fina kontakter. Vänner, kollegor, lärare och elever. Det har varit en ynnest att samtidigt få utvecklas tillsammans med så många av samma sort. Med samma energi. De som har haft en annan energi har jag nog omedvetet backat lite bort ifrån, för att kunna vara den jag är; bibehålla mig själv. Spännande och lärorika tider.

Nu har det passerat sju år. Det känns nästan overkligt men tiden är ju sådan, ibland svishar den förbi och ibland släpar den sig fram. Fascinerande. Jag har haft mycket kul och skrattat högt, gråtit en hel del, kämpat på i motvind och försökt surfa fram i medvind och nedförsbackar… det har runnit en hel del vatten under broarna, kan man sammanfatta det. Så oerhört mycket har hänt, ändå.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Och en egenskap jag uppskattar så mycket, är att jag kan stanna upp och reflektera. Jag är inte lika rädd för det längre, det gör inte lika ont, jag springer inte fram med skygglappar och stänger av. Och jag gissar att det till stor del beror på att jag har vågat möta allt det jag försökte springa ifrån. Att jag har mött mina rädslor och smärtor… släppt fram dem i dagsljus och tillåtit mig själv att hantera situationen. Jag ville aldrig, men det blev så. Tack och lov. Det har blivit ett helt nytt liv. Jag är en helt annan – men ändå jag.

En av mina stora fascinationer i livet är att kroppens alla celler byts ut över en tidsperiod på sju (7) år. Det ger mig hopp, om något! För ju mer vi lär oss om oss själva, livet vi lever och hur våra organ fungerar – desto mer kan vi ju påverka. Jag är alltså inte riktigt densamma idag som när jag fick brevet i min hand att mitt företag registrerats. Jag älskar den tanken. Man säger att alla goda ting är tre, och jag funderade lite över om de är sju… men med tanke på de sju dödssynderna, sakramenten och de sju små dvärgarna så vet jag inte längre. 😉

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har lagt minst sju år på att vrida och vända på allt. “Älta” skulle nog många säga, men jag ser det som att jag slutligen valde att sluta fly. Man orkar inte springa hur länge som helst, i alla fall inte jag som är mer explosiv än maratonlöpare. Jag får lätt håll (“mjältperson”) och tycker att det är vedervärdigt att vara ute och löpa. Skönt då att jag nu tillåter mig själv att sakta ner. Att jag idag kan vara utan att prestera. Glädje.

Och även om jag i grunden fortfarande är jag, så sker det saker under resans gång. Ett sätt att se på världen och situationer ur en annan synvinkel, ett annat perspektiv, en vilja att förändra. Den där lilla rastlösheten som ändå hjälper mig framåt, är även den en generator. Jag ogillar att stå stilla på en plats och stampa, det vet den som känner mig. Men inte för att undvika lugn och ro, jag älskar känslan av trygghet, utan för att få stimulans. Att inte ledsna.

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Så jag väljer nu att gå in på en ny väg. Jag vet först efteråt om den riktningen håller, men jag måste prova eftersom jag har fått frågan! Jag har lagt om min tid och mitt liv lite grann efter nyår; därför kommer jag nu att erbjuda kostrådgivning på distans (Skype/FaceTime) en period (till att börja med) istället för fysiska möten. Och jag tror att det kan vara bra både för dig och mig. Jag kan ta emot samtal från hela landet – eller från andra länder! Du kan sitta hemma utan att köpa en tågbiljett eller att behöva bege dig ut i trafiken, kanske lite mer i lugn och ro. (Har du varit på hälsoundersökning hos mig tidigare och vill göra ett återbesök, kontakta mig här!)

Detta är inte “up and running” i nuläget, men kommer att starta efter årsskiftet. (Du får gärna meddela mig här om det är av intresse för dig.) Just nu snickrar jag på vad man ska få med sig från det mötet. Jag kommer att prata om kost  (efter blodgrupp), livsstil och hälsa med samma energi och intensitet som jag gjort hittills! Jag kommer dock inte att ge råd om kosttillskott som jag då personligen inte kan följa upp och kontrollera med min maskin, men jag tror och vet att många har frågor om kosten – och önskar hjälp och stöd på sin väg.

Det blir ett nybesök första gången även över telefon eller dator och sedan uppföljning, precis som jag har haft tidigare med mina hälsoundersökningar. Detta för att det är viktigt för mig att skapa en relation, att få veta vem du är och inte bara rabbla vad jag tror på – jag vill hjälpa till. Alla är olika och jag vill att du ska förstå hur jag tänker, så att det landar genuint hos dig och för att det ska kunna bli en rutin – eller en ny livsstil?

För tiden går, sekunder och minuter blir till timmar som blir till dagar, veckor, månader och år. Jag vill göra det allra bästa jag kan av min tid och det börjar – här och nu.

Vill du följa med?

// Kram Linda

Det viktigaste av allt.

Radiotystnad igen. Oktober redan. Livet, det är bra knepigt ibland. Plötsligt kan mattan ryckas undan och man famlar i fallet på vägen ner, innan man möjligen slår hårt i botten. Och så försöker man på alla sätt att resa sig för att klättra upp igen, fastän ben och armar är som gelé och det bara snurrar runt i huvudet.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Men, när det verkliga livet händer och allting ställs på sin spets så utkristalliseras det som är viktigt. Det som verkligen betyder något. Bakom alla ridåer, fasader, masker och hittepå – verkligheten. Det är när något som detta sker, som man kan sortera. Välja ut. Avfölja, radera och avstå. Vila.

För det finns så mycket yta. Så mycket onödig utfyllnad. Fillers. (Jag menar inte skönhetsingrepp här, to each his own). Det finns mycket som görs och sägs för att man inte vill ha stillhet, inte står ut i tystnaden. Ensamheten. För att man hellre vill vara i rörelse. Tro mig. Jag vet. Jag kan allt om att vara i rörelse, för att tänka på annat och slippa – känna. Så såg mitt liv ut förut och jag gör numera allt jag i min makt för att våga stanna upp.

“Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mej
Allt det jag säger dej”

Jag känner mig modig, för att jag gör det jag egentligen inte vågar. Saktar in. Står kvar. Öppnar upp hjärtat. Tillåter mig att känna, även när det värker. Utan att fly. För en omvälvande livshändelse väcker ofta andra känslor och minnen som slumrat. Som tryckts ner, som har ignorerats. Som tystats.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Den där inre rösten. Gode tid, den kan sätta igång så mycket när den vet vad den ska påminna om. Som berör. Det som behöver läkas ut. Sorg. Sorger från förr. Jag har rensat i veckor – månader och år, känns det som. För att bevara det som ska vara kvar och låta resten få gå vidare. Sorterat. Processat. Avhandlat. Så tillfredsställande.

För några veckor sedan lämnade min fina mormor denna värld. Det var något av det värsta och det vackraste jag har varit med om, att få sitta intill och vara så nära i tre veckor. Ynnesten att kunna stanna kvar och slippa gå, att inte lämna en sjuk människa ensam. Vi trodde först att utgången skulle bli en annan, men man kan inte alltid välja eller bestämma själv. I så fall hade vi gjort det. Men vi fick vara med, där. Vara delaktiga. Det var fint, på sitt sätt.

“Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej”

Älskade mormor. Jag är så tacksam över att jag fick vara med och hjälpa dig. Över hur jag och mamma spenderade nätterna med dig. Att vi fick vara dig nära. Hur jag lärde mig av mamma vad vi kunde göra. Lyfta och vända dig. Att få hålla handen, badda pannan med en våt handduk, fläkta dig med en solfjäder och få viska i ditt öra. ”Jag älskar dig”. Jag saknar dig, men det hjälper mig något, inbillar jag mig. Att du hade familjen omkring dig, både dag och natt. Att vi fick göra det för dig. Och att du tog emot det.

Personalen (som insåg att vi skulle stanna kvar hos dig i skift och därför ställde in en extra säng till oss) var så fin och som var du än har varit så blev du även här en av deras favoriter. Precis som i hemtjänsten, där de tävlade om att få gå hem till dig. Den effekten hade du på så många, mormor. Har man träffat dig så förstår man. Hemtjänstpersonalen saknar dig och de ringde oss och grät. Varit med på din begravningen. Det du. Det händer inte alla. Du kunde det där med att knyta kontakter och vara social.

“Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
Och värma dej”

Personalen på sjukhuset var så omtänksam och gav dig tid och energi, det var fint att se. Vi var så tacksamma för Linn, Jimmie, Mathilda, Frida, Sanna, Shokria och de andra som hjälpte till. Som lyfte, smärtlindrande, lugnade och brydde sig så även om oss anhöriga, om det så var mitt i natten. I tider av kaos – vilket vi även kunde bevittna på akuten – var vi ändå lyckligt lottade med ett så värdigt och respektfullt bemötande och hjälp när vi behövde den. Jag var nog ändå lite överraskad där… det borde jag kanske inte ha varit.

Ett hjärta av gräs.Mormor, jag är så tacksam över att vår tid med dig även fick flera av oss andra i familjen att komma närmare varandra. När vi sågs så mycket och ofta, även om det var en hemsk tid i sig. En tid av förlust. Hur vi bidrog på olika sätt, som sällskap på dagar och nätter, med att baka bröd till frukosten, komma med lunchlådor, vara på besök, genom samtal, ge kramar och skänka tröst. Livet i sin renaste form. Det är minnen jag kommer att bära med mig i hjärtat för evigt. Tack för det, alla ni. 

Det är sådant som verkligen betyder något. Det viktigaste av allt.

“Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser”

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Älskade mormor, hur tackar man för de 42 år vi fick tillsammans? För vår relation, för alla otaliga samtal? För all matlagning, alla skratt, för alla berättelser om ditt liv som jag fick lyssna till och fråga om – och alla våra kortspel? (Min fråga är, vem ska jag nu spela ”Sympati” med?) Alla nyårsaftnar vi firade tillsammans med skaldjur, bubbel och samtal.

Jo, jag vet. Att 89 år är en aktningvärd ålder, att ingen lever för evigt och att du har haft ett långt och bra liv… men det är en klen tröst ibland. I stunder av saknad. Jag saknar ditt skarpa intellekt, din humor, dina principer och ditt sällskap. Men livet går vidare utan dig på plats (jag hoppas att du är med mig).

Vi har tagit farväl, med tacksamhet och kärlek över det vi har fått ha tillsammans med dig. Det var svårt, men samtidigt så vackert, som du själv ville ha det. Så nu ska jag vara modig igen och göra det jag egentligen inte vågar. Gå vidare framåt.

Sov i ro, mormor. Vi älskar dig. ♥ Kärlek, för alltid.

// ditt barnbarn, Linda

Dags att yoga igen. ✨🙏🏻✨

Heeej! Allt väl med dig? Här har det varit radioskugga… eller skrivarskugga ett bra tag nu. Och skugga kan nog vara fel ord i sammanhanget, för det har man ju knappt funnit någon i sommar, men rekordvärme och en sorts “ledighet” i skön kombination, gjorde att det föll sig naturligt att ha ett uppehåll. Bara så.

Gröna lövkronor i sommarsol mot blå himmel.Och det är rent överraskande hur jag faktiskt har “loggat ut” från vissa saker, det märker jag nu när jag till alla konton där jag ska logga in igen slår jag fel lösenord och får börja om… men jag tror att det är en bra sak. Att helt släppa taget för en stund. To detach. Andas. Tänka andra tankar.

För det är också då man börjar längta igen, efter avbrottet. Och i det här läget längtar jag efter yogan – och mina fina yogis och yoginis. Vissa av er har ju skickat sms under sommaren med frågan “…men, nääär börjar vi igen?!” och det gör mig såklart glad. För mina yogaklasser är ju ingenting (mer än ett tomt rum med en mysig stämning och bra musik, enligt mig) utan ert deltagande.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Men du – det börjar dra ihop sig nu! Det är snart dags för terminens yoga. Och jag har platser kvar, både i Märsta och på Södermalm. Det är ett naturligt och sunt flöde, deltagare kommer och går. Byter aktivitet till något annat, kommer tillbaka och lämnar. The flow of life. Det är inte alltid samma saker som tilltalar oss i perioder, jag vet verkligen hur det känns. Men i yogan trivs jag, särskilt den lugna, stilla, meditativa och vilande jag får förmånen att leda och vara i.

Livet är tillräckligt stressigt och aktivt i övrigt, jag behöver någonstans där jag verkligen kan få vila. Landa. Läka. Andas. Bli stark igen. Utan att behöva tänka på prestation och att vara duktig, vig, smal eller snabb. Nej tack. Här handlar det om att känna efter, vända sig inåt och ta hand om kropp, själ och sinne. Sånt där som kan både låta och kännas läskigt. Och visst, andningen och lugnet kan göra att känslor tillåts komma upp till ytan. Men det är inte farligt, då betyder det bara att det är dags att möta dem…

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerÄr du intresserad av att yoga i Märsta på tisdagar kl 18.30-20 (Forum, biografen) alternativt på Södermalm (Havregatan 10) på måndagar kl 17.30-19 eller torsdagar kl 18.30-20, så hör gärna av er här! Skriv en rad om önskemål gällande tid och plats, så återkommer jag om hur det ser ut!

Jag hoppas att hösten och vintern 2018 kommer att gå i lugnets tecken. Där vi kan slappna av, sakta ner, vila, andas och närma oss det inre; oss själva. Det går bra att vara aktiv och träna parallellt med detta, men vi kommer att ägna oss åt att lugna ner hjärna och nervsystem.

Låter det inte ljuvligt…?  

Namaste.

// Kram Linda

(Anmäl gärna ditt intresse för terminen här.  🙂 )

“Jag vill bara ha roligt!”

Ja, så sa en kompis till mig i höjd med årsskiftet efter en utmanande tid –  ”jag vill bara ha kul!”. Något klack till i mig och jag tänkte ”jag med”. Jag ville också ha kul. Efter en tung period och omvälvande år, kändes det välkommet att 2018 skulle få bli roligare än de senaste åren. [Come what may.]

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har (som många andra, jag är inte unik där) haft tuffa år i olika delar av livet, där jag inte har haft så himla kul. Där jag har isolerat mig och det har varit en kamp. Men jag kände liksom inte för att kämpa så längre. Jag ville faktiskt bara släppa taget och “vara” – se vilka situationer och människor som skulle kunna komma till mig om jag slutade fäkta. Vilka händelser och vilka skeenden som skulle dyka upp då.

Och 2018 har hittills varit fint. Inte bara i upplevelser (det har pendlat där) men i känsla. Känslan av att känna hopp, glädje, mod och styrka. Det där att vara modig och våga göra saker som man knappt törs… Att utvecklas; ja att ständigt utvecklas som människa! Att släppa mönster som inte längre – läs: aldrig – har gynnat mig, men först nu var det läge att dumpa delar av den barlasten.

Och jag tror inte att jag var redo för allt detta tidigare. Jag vill tro att det finns en gudomlig plan av någon sort… som leder en fram till ett avgörande, en gräns, i precis rätt tid. När man faktiskt är redo. När saker och ting har fallit lite mer på plats i livet. Där och då kan saker förändras för alltid. Om man vill. Om man är motiverad nog.

Ljuvligt doftande hägg i solskenet.Det här har jag påmints om under året. Mitt löfte till mig själv, att faktiskt ha kul. Genom att göra det jag har velat, jobba lite mindre (även om det låter motsägelsefullt här) och därmed även spendera a little less. För att få mer fritid, tid att leva. Det har varit ett roligt, kreativt och samtidigt svårt halvår. Att förändra och förändras är ju ändå läskigt! Man vet vad man har, men inte vad man får…

…men det har dock skrämt mig mer att alltid veta vad man får. Som en kvävande känsla av stagnation. ”Samma samma”. Dag ut och dag in? Det är inte jag. Jag vill veta mer om nya saker, ställa frågor, träffa nya människor, lära om. Därför har jag alltid hållit mig rullande. Ibland i för hög fart för att riktigt hinna med och orka och ibland irrat planlöst runt, men ändå. Utan att stagnera, för det hade varit min största skräck. Trygghet, lugn och stillhet? Ja visst. Men stillastående? Nej nej nej. Tack.

Dator och uppkoppling för att kunna jobba på pendeltåget.Jag jobbar i mitt företag på halvtid och blev av med ett extrajobb mot min vilja (vi hade ju så kul!) i januari, men fick ett annat (som var minst lika roligt!) och sedan ett till. Och så ett till. Jag sökte andra jobb för att kunna fylla upp med enstaka timmar – och fick dem. Så mellan mina åtaganden med mitt företag (yogaklasser, hälsoundersökningar och annat) jobbar jag timmar på ett av Migrationsverkets förvar, på Arlandas ena Taxfreebutik (hej terminal 5) och på (Stockholms största) hotell Clarion Sign vid Norra Bantorget – högst upp på spaavdelningen där poolområdet är under bar himmel. Och det är superkul! Inte minst den variation som blir, och kollegorna jag träffar, när jag jobbar där det finns möjlighet.

Jag ser hur vissa rynkar pannan och undrar hur det egentligen står till när jag berättar att jag i nuläget har tre (!) extrajobb, men det är för att det är kul. Och nu vill jag ha roligt! Det speglas ju i det man gör. Det är förmodligen jätte-osmart att ta tre nya jobb ungefär parallellt, om man inte har lust att lära sig nya saker. Om man inte känner för att vara flexibel och “ta seden dit man kommer”. Om man inte vill ta in olika nya datasystem i huvudet på en gång, lära sig olika rutiner på olika ställen och – ska jag vara helt ärlig har det inte varit jättelätt. Men roligt! Jag behöver den stimulansen, utmaningen. Jag vill.

Sommarhimmel med slöjmolnJag har så intressanta samtal. Om högt och lågt, diskussioner jag aldrig hade haft om jag inte hade tagit dessa möjligheter. Det är supergivande. Ämnen som burfåglar, skäggvård, om HVB-hem,  spelarfruar, flighter, alkoholregler och lagar, om  mellanlandningar på olika flygplatser i världen. Att lära sig mer om smink, om att skapa en Aperol Spritz eller läsa på om utlänningslagen. Jag försöker och misslyckas (ibland), men det är mer okej att faila när man i alla fall gör sitt bästa, det känner jag på varje arbetsplats. Jag samlar på mig upplevelser och nya erfarenheter. En vän i familjen sa nyligen “Linda, varför skriver du inte en bok om allt du är med om?!” …men jag skriver här. Det räcker för mig just nu, och att uppleva dessa saker. Det är värt allt, nu.

Du vet den där ”Happiness is not a destination, it’s a way of life”-tavlan (som kanske hänger hemma hos någon du känner, strax intill det snirkliga ”Carpe Diem”-uttrycket på väggen)? Jag är lite ironisk nu, men menar allvar: vi har iallafall möjligheten som människor att kunna välja lycka. Det är till stor del ett mindset och det beror på hur vi ser på livet. Men jag vet hur jävligt det kan vara att försöka. Och vi kanske inte är förmögna att göra det JUST NU. Om vi går igenom sorg, förlust eller har en livskris. Men när dimman har skingrat sig och vi ser klarare – då är det upp till oss att skapa grunden, den miljö som lyckan skulle kunna gro i. Det kan vi inte springa ifrån.

Närbild på solgula blommor i solsken.Det känns bra att släppa taget och låta det ske som ska ske. Sluta lägga mig i så mycket och låta universum verka… “går det lätt så är det rätt” brukar man säga om när det är friktionsfritt, men sker det inte så var det väl inte meningen? (Klysch-SM?) Jag vet inte riktigt, men jag ska iallafall försöka att göra det mycket oftare. Våga. Om jag törs.

För jag vill ju ha roligt.

// Kram Linda