Category Archives: Inspiration

– Inspirerande människor, möten, platser och annat. –

Matbok 4.Picknick & resa… på gång

Aaah, vintertid. Igen. Jag har ingenting emot det, jag tycker om att få kura och tända ljus. Jag kan tycka att sommaren kan vara en lång radda av “nu är det sol så nu måste vi ut och ha roligt!” fastän man kanske inte har lust med det. Jag är förtjust i höst och vår, de känns mer kravlösa. Och nu, vintertid.

20161030-paradisvyJag “firade” in min omställning till vinter med att sova i TIO timmar (!) – och jo, jag vet att det är en sömnstörning, som det är att bara sova 5 timmar – och vakna upp på den plats som är min favorit. Vidare firade jag med en lång promenad (vad sägs om 4,5 timmar?) i klar luft och sol med fint sällskap och avslutade dagen med en god middag. Toppen.

Men annars då? Jo tack, här är det matbokssnickerier på gång. Sedan jag drog igång detta halvgalna projekt “jag-ska-göra-sex-stycken-matböcker-med-olika-teman” så vet jag liksom vad jag har att göra i oktober/november varje år, för att matboken ska vara klar i december. Nu är nummer 4 på gång. Men det vore synd och skam att klaga, det är ju roligt! Jag önskar bara att dygnet hade fler timmar ibland.

20161030-disk-i-koketIbland önskar även jag att jag hade en diskmaskin, men bara en kort stund – för jag tycker egentligen att det är rätt meditativt att handdiska. Förutom när jag lagar flera olika måltider parallellt och det blir så mycket glas, porslin, rostfritt stål och skålar att jag helst vill gå och lägga mig… Då kan jag drömma om stora fina industridiskmaskiner som är färdiga på 15 minuter. En liten stund, åtminstone.

Men för det mesta är jag tacksam. Det här är ett roligt projekt. Och jag säljer gärna mina böcker till likasinnade, men även om de inte får någon köpare så är det en möjlighet för mig att manifestera det jag tror på och står för – ett sätt för mig att skapa det som jag aldrig har hittat själv. Fastän jag har sökt högt och lågt. Annars hade jag förmodligen nöjt mig med att köpa det som redan fanns. (Men man ska aldrig säga aldrig…)

20161030-layoutfixDet är något visst med att sätta ihop en produkt på egen hand. Från idé till färdig trycksak, liksom. (Från ax till limpa? 😉 ) Även om – vilket jag är väl medveten om – det hade kunnat bli ännu bättre om jag hade tagit hjälp av proffs. Men det var inte syftet här, jag är glad att jag fattade det i tid. För det var att det skulle bli good enough – tillräckligt bra – att det blir som det ska vara men att det allra viktigaste var att – jag skulle göra det själv. För processens skull. Det hade kanske inte blivit min sak annars.

Jag är tvungen att lägga perfektionen åt sidan. Prestationsångesten och kraven som varit så höga genom mitt liv. Jag är inte kock, ingen receptmakare, inte heller AD eller copywriter – faktiskt inget av det. Men jag behöver kanske inte vara det heller för att förmedla det jag vill? Nej, det har visat sig att det går utmärkt att göra sig förstådd ändå, trots att jag har fått backa på mina egna krav på mig själv…

Ett hjärta av gräs.Good enough, alltså. Tillräckligt bra, det finns ju ett uttryck för det så det bör ha en mening. Tänk om flera av oss kunde komma dit, att det räcker med att göra sitt bästa – man behöver inte betala med sin energi. Sin hälsa. Dessutom var jag trött på att kämpa, stressa och aldrig någonsin vara nöjd över det jag gjorde. Och om jag är nöjd spelar det ju ingen roll vad andra tycker. Det är väldigt skönt att ha fattat det. (Om än sen på bollen.)

Det gäller att hitta sin egen nisch. Och jag har mitt lilla “hörn” i Universum. Vad som sedan händer vet ingen, men jag har kul här och nu. Det är det viktiga.

20161030-lax-och-gronsakerSå i nuläget är matbok 4.Picknick & resa på gång. Jag har gjort inköp av mat, tillagat den, fotat och nu – layout. Good enough. En del i processen. Det är skönt nu när hösten gjort sitt intåg, att drömma sig tillbaka till varma sommarbilder – även om jag även har fotat en vinterpicknick! – och skapa igen. Layouta och leka.

Är du nyfiken på den kommande matboken, för att du har funnit en glädje i att trolla med mat och livsmedel som utesluter gluten (vete, korn, råg), mejeriprodukter från ko, vitt socker, fläskkött och en massa annat som känns jobbigt för kroppen att hantera…? Läs gärna mer här (mer info kommer) eller se bilder nedan som ett smakprov på vad den innehåller. Pusslet läggs bit för bit.

I december finns den till försäljning för 300 kronor.

20161030-matbok-4-picknick-resa-framsida

20161030-matbok-4-picknick-resa-paj

20161030-matbok-4-picknick-resa-wrap

 

 

 

20161030-matbok-4-picknick-resa-kaka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske skulle du till och med unna dig själv en julklapp…?

Okej, vi hörs om det! Nu ska jag jobba vidare här. Må så gott.

// Kram Linda

Att ta sig en sväng Dalom.

Idag, måndag den fjärde juli, börjar jag på ett vikariat i fem veckor. Man kan nog kalla det för sommarjobb. Det var ett tag sedan. Jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå och det föll på plats så bra, när jag har färre klienter och uppehåll i yogaklasser. Helgen har jag fått tillbringa i Dalarna, som en liten uppladdning inför. Det har varit otroligt mysigt.

2016 natur i hjärtaGrekland i all ära (det är en favorit på många sätt), men vi lever i ett oerhört vackert land. Så bildskönt att man tappar andan. Inte bara Dalarna, men det var där jag var just den här helgen. Den frodiga gröna – tack till regnet – och kuperade naturen. De vackra blommorna och sjöarna.

När jag fyllde år fick jag i present av min faster och hennes man att få se den vackra Siljan med omnejd, åka på rundtur i ett sagolikt vackert landskap. De ville ta mig med på en tur i i det landskap där de har en stuga sedan många år och det finns så mycket att göra. Det finns så mycket jag har velat göra men inte tagit mig för – nu dök äntligen den chansen upp.

2016 sundbornVi besökte Carl och Karin Larssons Sundborn i Falun, det har jag velat göra länge. Och vi fick en underbar guide som brann för deras kärleksfulla liv – det är något särskilt när man får äntra rummen i huset som de har levt och verkat i. Historiens vingslag, verkligen. Får höra om den djupa kärleken, barnen och se konsten. Det var en väldigt fin och inspirerande vandring. Inte minst som en grund för hur en familj skulle kunna se ut idag, med texten som stod över en av dörrarna: “Älsken Hvarandra, Barn, Ty Kärleken är Allt.”

2016 ZorngårdenVi var även till Zorngården i Mora, Anders Zorn och Emma Lamms hem. Det “moderna” (hej linoleummatta) och exklusiva (privattelefon och interntelefon!), maträtter som introducerades (pasta), apparater som togs hem från någon av alla resor till Amerika… Även här fick vi en dedikerad guide som berättade deras historia, man kunde känna dem i rummen. I like it. Det tillhörande museet berättade mer om Zorns konst, han var ett ytterst begåvad allkonstnär. Möjligen lite väl glad i damer. Men fascinerande, kunnig till tusen.

(Dessutom var Carl Larsson och Anders Zorn goda vänner, som ofta umgicks tillsammans med sina makar. Guiden på Zorngården hävdade att en viss flätad (?) lampa hade skapats av Emma Lamm, som sedan lärde Karin Larsson tekniken. På Sundborn berättade de historien tvärtom, att Karin lärt Emma och både guiderna skrattade åt det. “Ja, vi brukar säga olika.” Charmigt att alla hävdar sin rätt.)

2016 dalahästarUtöver konstnärerna, besökte vi även Dalahäst-tillverkningen i Nusnäs. Där har jag varit förut, men det hör till en rundtur. Och DE är väl förresten verkligen konstnärer! En lite mindre kuse tar 15 minuter att tälja. En kvart. Tänk dig att få en träbit i näven, en Morakniv och höra ett “kör!”. Bara att tälja ut en liten häst med fyra ben… det låter helt omöjligt.

Kvinnan som målade hästar drog ett par streck, lika avspänt som om någon skulle torka av en bordsskiva. Inga konstigheter. Ändå blir det så otroligt fint (oavsett vad man tycker om dalahästar). Hantverket! Det finns ju otaliga sorter av hästar, en favorit var den bruna “pepparkakshästen” men den största surprisen var den violetta Melodifestivalhästen. Vilken kreativitet i tanke och händer… 😉

2016 Nusnäs_

Jag är – som före detta dekoratör – mycket förtjust i design, färg och form. Så är även min fina faster så, vi besökte både Nittsjö keramik och Jobs handtryck. Oh joy. Det här är ingen reklam för något av det, jag vill mest tipsa dig som funderar på att göra en semesterrunda. Det finns så mycket fint att se! Själv fick jag nöja mig utan några större inköp, men det är så roligt bara att titta. Inspireras och drömma. Inte sant?

2016 Nittsjö & Jobs

Tänk, vad mycket fint det finns att göra i vårt eget land, på vår egen “bakgård”. Det gäller bara att lyfta blicken och vilja se vad man kan göra i närheten. Eller i andra änden av landet, för den delen, hela Sverige erbjuder ju magiska platser med vacker natur. Det kan ge minst lika mycket upplevelser och minnen som en resa utomlands. Men kanske till och med kosta lite mindre…?

I bilen på väg hem igår lyssnade vi på Tom Malmquist rörande Sommar i P1. En sann historia som inte går att värja sig för, ärligt utan att bli ältande. Sorgligt utan att bli svart… är det okej att tycka så? Vilken klok och modig man och pappa. Klumpen i min hals avslöjade ett av de bästa programmen i sommar – troligen. Jag vill även höra Gunhild Stordalen och Ahmad Khan Mahmoodzada, som jag har missat. Tipsa gärna om du har en favorit. Jag har inte hunnit med någon hittills… och det är ju rätt många kvar, ändå. De hör sommaren till. Skönt att man kan lyssna i efterhand också.

2016 utsiktsplatsTusen tack fina Sylvia och Magnus för en härlig helg. Trots att vädret växlade mellan mulet, regn och sol var upplevelserna underbara. Tack för all god mat, för skratt och alla mil i bil genom trolska skogar. För de svindlande utsikterna. För fotbollsmatchen. Och för Vasaloppsmål. “I fäders spår för framtids segrar.”

Jag ser redan fram emot vår helg i september, jag har ju hittills inte sett det magnifika Dalhalla… mer än på håll genom en bilruta. 😉

Må så gott så länge, vi ses snart igen.

// Kram Linda

Greetings from Greece. ♥

Ah, en tidig semestervecka. Så ljuvligt. En möjlighet att kunna skapa distans till sin livssituation och börja se saker från ett annat håll, ur ett lite annat perspektiv. Det sägs ju att det är när vi är sommarlediga som vi får tid att tänka, känna och reflektera. På gott och ont. Annars rullar vardagen på och det är lätt att det kan kännas “samma lika”… om och om igen i ekorrhjulet. Aaaandaaaas.

Regnränder på en glasruta.Sommarens semesterveckor kan vara det man längtar efter hela året. Som en förlösande ledighet efter många veckors slit i mörker, så att det gärna kan bli lite väl höga förväntningar på vädret (annars jäklar…) och så har jag också känt förr om åren. Idag är jag oändligt tacksam över att kunna jobba med något som liknar en hobby och åtminstone är ett intresse. Så en ledighet inte lika befriande nu, men absolut härlig. Förstås.

När jag fyllde 40 i våras, fick jag en gudomlig present av min fina kusin och hans lika fina fru. En resa till Grekland. I juni. Redan då kändes det förstås härligt, men overkligt (det är lurigt att tänka sig in i den värmen och lugnet i april) och ju närmare vi har kommit, desto mer har det känts i kroppen. Snart åker vi! Och jag fick mina önskningar besvarade dessutom, eftersom det faktiskt regnade när vi for. Jag längtade till de vitkalkade husen, olivlundarna, apelsinträden och det klarblåa vattnet, men tycker att det är svårt att lämna ett högsommarvackert Sverige i strålande solsken.

avgångstavlan taxfreebutikOch så förväntan. Känslan, glädjen. Redan på Arlanda. När väskan (som hemma packats, tömts, packats om igen och…) väl är incheckad och droppad. När pengarna är växlade. När man har vallats som boskap fram till säkerhetskontrollen (och pipit) och passerat – då är det SEMESTER. Ledighet. Utan krav. Bara kul. I love it. Vem gör inte det?

Jag minns vagt en intervju med Rikard Wolff när någon frågade något i stil med “när är du som lyckligast?” (med reservation för mitt taskiga minne här) och han gav svaret “när jag inte har något planerat”. En dag utan något han måste göra, det var hans definition av lycka… eller om det var frihet? Och det är så sant. Man vill såklart ha ett jobb, men just att kunna göra sig fri ifrån “måsten”. Det kan vara framtidens rikedom, det.

Stressade människor på Stockholms Central.Det är så mycket vi måste göra. Som krävs av oss i vardagen. Behov som vi ofta har skapat själva. Så sitter vi där, lite fast. Men att få checka in ett bagage och ha en orörd fri vecka framför sig i den värme som kommer att bli omkring 35 grader, det är frihet. Känslan! Att kunna sova så länge man vill. Åka vart man vill. Bada var man vill, hur man vill (“hav eller pool? hav? pool? hmm… båda”). Äta vad man vill. När man vill det.

Den friheten.

Vi hade en magisk vecka. Det är svårt att misslyckas i vackra, varma och vänliga Grekland. Men det var en kort vecka, den måste ha passerat på en par tre dagar…? Det kändes så. Och jag har inte varit i Grekland på 10 år, så det var ett kärt återseende. Vi har skrattat mycket. Och läst en hel del. Flera gånger har jag vaknat med min pocketbok i handen, oftast i en solstol och känt att jag nog verkligen har börjat slappna av i kroppen. Det kan ta sin tid, det där…

greetings from greece

Vi har tagit salta havsbad som (knappt) har svalkat i den 35-gradiga värmen. Legat vid poolen. Kylt av oss i turkost havsvatten som har sett ut som en pool, men varit på riktigt. Vi har vandrat i Samaria-ravinen, en sex timmars tripp när solen stod som högst (vi laddade med ätbart och salt, så det gick bra). Vi har strosat i Chanias underbara gränder. Vi har ätit lokala måltider på höga höjder, sett två fotbollsmatcher på en liten bar. Vi har träffat roliga människor och både ätit och druckit gott. Betraktat den vackraste av gyllene solnedgångar.

grekisk sallad strandbaren…apropå måltider så har jag konsekvent undvikit gluten och fläsk (det gör jag alltid om jag inte råkar få i mig gluten i tex sojasås). Men jag har valt en hel del Solanin under den här veckan, i form av tomat, paprika (hej greksallad) och till och med potatis. Jag har inte mått hundra av det, jag blev nog lite dåsig,  men det var ett test jag ville göra. Jag har inte ätit några mängder av tzatziki, men lite produkter av komjölk och – vips! – så fick jag några “blemmor” i ansiktet som jag sällan får numera. Intressant! Jag tror att nyckelordet är att välja, vad vill jag äta och inte? Sen känna efter i kroppen.

Jag har fått några fler idéer och uppslag för matbok 4.Picknick och resa. Det finns så mycket att göra för att spara in lite, äta det man mår bra av och till och med skapa små enkla mellisar och stora måltider. Man åker kanske inte till ett annat land för att enbart laga maten själv men om det handlar om ekonomi för att kunna komma iväg och se sig omkring i världen, så kan det vara klokt. Om man vill. Allt handlar om vilja.

fruset vattenOch tänk hur gott det är med vatten! Det var ingen överraskning att vatten är godast i hettan, även om vi lyxade till det med en varsin stor apelsinjuice var efter vår sextimmarvandring, haha! Men snäppet godare än vatten är – fruset vatten. Hittills bästa uppfinningen, jag älskar att slänga in vatten i frysen när man är vid Medelhavet. Så otroligt gott i hettan.

Det var svårt att slita sig och åka hem, det är alltid svårt att lämna ett paradis när man just har “landat”. Men all good things come to an end och jag är oändligt tacksam. Tack Daniel och Gunilla för en underbar 40-årspresent som jag kommer att minnas och ta med mig resten av livet.

Tack Gunilla för alla skratt och fina samtal, för att jag fick lära känna dig ännu mer på djupet. För alla delade förtroenden och att du ville åka med – mig.

Love you. 

// Kram Linda

Gasig i magen av bönor?

Det här tål att upprepas. Det finns ett roligt test jag brukar göra. När vi håller vår grundläggande kostkurs Mat för mig, kanske för dig ställer jag ofta frågan om någon blir gasig i magen av att äta bönor? “Åh, jaa” det är det ju många som blir, de skrynklar även ihop ansiktet när de tänker på det. Och så pratar vi om det.

hjärta av röda linserJag vet inte varför jag tycker det är roligt, förr var jag då inte det minsta road av att prata om gaser. Men jag tror för det första att det handlar om att vi alla är likadana på insidan. Ingen kommer ifrån lite “knas med magen” (till och från, eller ofta) om vi inte anstränger oss för att må bra, hur mycket pengar som än finns på banken eller om man står på stora  internationella scener. Det som är mänskligt håller oss kvar stadigt på jorden.

Det har jag insett efter allt “skitsnack” med klienter genom åren.

Men framför allt påverkas vi för att vi inte bör äta bönor som de är. Eller jo, det är klart vi ska. Vissa av oss. Mer än andra. Andra inte så mycket. Personligen älskar jag att äta bönor och baljväxter, men de måste hanteras och tillagas för att inte skapa ett problem i mage och tarm. För i grund och botten innehåller bönor ämnen som gör att de ska vara svåra att äta och smälta för oss människor. Det är meningen, det är bönans skydd i naturen mot skadedjur, insekter och liknande.

bubbligt bönkokVisst är det fascinerande? Våra intressen står mot deras, äta eller ätas? Men det är genomtänkt, vet du.
I bönor och baljväxter finns ett ämnen som heter saponiner och det är ett tvålämne, SAPO (latin) är ett ord som betyder just – tvål. Det är därför det löddrar och skummar så när man kokar bönor och baljväxter. Om man inte har blötlagt dessa bönor innan, följer en del av dessa ämnen med ner i mage och tarm. Och när man äter “tvålämnen”, tror du att det då kan skapa gaser och bubblor i tarmen? Oh yes.

Har man dessutom en nedsatt matsmältning – om man saknar vissa enzymer eller har brist på produktion av saltsyra (HCl) för att bryta ner maten i småbitar eller något annat – så blir det ännu kämpigare för magen att smälta denna mat. Gasigt.

Det finns mycket att lära sig om hur vissa matvaror bör hanteras innan de kan ätas. I bönor och baljväxter finns även lektiner, en sorts proteiner som jag tar hänsyn till när jag rekommenderar kost efter blodgrupp, för att avlasta just – blodet. I skrivande stund är hjärt- och kärlsjukdomar vanligaste dödsorsaken i Sverige, så i min värld och mitt nya liv är det smart att planera sin kosthållning. Tänka på vad som avlastar blodet och vad som kan belasta det, istället för att säga “-Ät precis vad du vill, det spelar ingen roll!” 

En färgsprakande tallrik med läkande kost.Missförstå mig rätt, jag jobbar inte heller med förbud. Jag kan inte lägga mig i andra människors val, jag har inte rätt att göra det. Även utifrån mina kostråd får man äta “vad man vill” (fastän jag mer än gärna informerar om gluten) men det skulle kännas oärligt om jag inte förklarade hur vissa saker vi äter faktiskt påverkar kroppen – när de frågar mig. Jag skriver ju mina åsikter här; vitt och brett och högt och lågt, men du har förmodligen valt att titta in, läsa detta och du kan även välja att klicka dig härifrån. Men vissa av er läser och förändrar på avstånd, vilket är jätteroligt och glädjande.

Mycket av det vi är vana vid att äta idag skadar våra kroppar, tyvärr. För att våra känsliga slemhinnor inte kan stå emot dessa ämnen hur länge som helst. Och då ska vi veta att kroppen kämpar för att balansera på insidan, innan det dyker upp symtom som trötthet, huvudvärk, hudutslag, värk i leder eller “ont i magen“. Det kommer sällan från “ingenstans”. Barn har en utvecklad tarm först vid ett par års ålder, så vad de äter tidigt i livet har också en stor påverkan från grunden. Eller maten modern åt under graviditeten.

Blötläggning av bönor i glasskålar med vatten.Men om vi blötlägger och kokar bönor och baljväxter, så kan våra kroppar ta upp näringen på ett helt annat sätt. Tillgodogöra oss näringsämnena bättre, för att vi slår bort de ämnen som stör mage/tarm och kokar i nytt vatten. Sedan skiljer sig bönorna även åt när det gäller blodgruppen; det kan skapa ännu mer gaser.

Får du någonsin rådet att “maten spelar ingen roll, ät vad du vill” så både tror och hoppas jag att du tänker själv. Lite längre. Jag märker det glädjande nog på allt fler som kommer till mig, de vet och känner intuitivt att maten de äter visst påverkar dem – kanske till det sämre i många fall. Och det här är vanliga människor som vem som helst, du och jag. Det behöver inte vara enstöringar som lever i skogen och bara äter kottar och blad, någon som gör “konstiga saker”. Allt fler känner ju i kroppen att det inte stämmer, att de blir “tunga” och trötta eller måste springa på toaletten omedelbart efter måltid. Alternativt kan inte gå alls, på flera dagar. Spelar det ingen roll…? För mig spelar det stor roll.

Stressade människor på Stockholms Central.En definition som jag älskar att dra upp här (ja, det blir mycket skitsnack när jag kommer igång), är att:
“Om du kan gå på toaletten och göra nummer två (bajsa) 3 gånger om dagen, så är du INTE förstoppad”. Visst är det intressant? Gissa hur många som har en mage som fungerar så? Men maten vill ut 24 timmar senare; vid frukost-, lunch- och middagstid. Däremot ska den inte vilja ut direkt efter måltid (och det kan den inte heller eftersom tarmarna är så långa, men den mat som stressar kroppen kan stressa fram ett toalettbesök och där har vi en “varningssignal”), så det är ett… delikat ämne, det här.

Funderar du på hur din mage fungerar, med eller utan gaser? Vill du lära dig mer?Skriv en matdagbok. Varje dag, vad du har ätit och hur du mår efter – upp till flera dagar efteråt kan det du äter påverka din kropp. En reaktion behöver inte komma ögonblickligen. I din matdagbok kan du sedan leta upp små ledtrådar som förklarar reaktionerna.

Blötläggning av bönor och baljväxter.Så, det här är en förklaring till varför din kropp kan reagera med gaser på bönor och baljväxter. Det är helt naturligt. Jag brukar få frågan om bönor på burk/förpackning i affären är blötlagda, men det vet jag inget om. Jag blötlägger alltid från grunden och kokar dem själv, det känns mest rätt för egen del.

Jag önskar dig en fin första dag, på resten av ditt liv.

// Kram Linda

Om makeup, foto och att vara lyckligt lottad.

Juli månads sista dagar. Den här sommaren blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men verkar ändå bli bättre än jag har trott. (Och då menar jag inte vädret, det lägger jag inte så stor vikt vid). Det gäller att vara flexibel i tanken och styra sin sinnesstämning – jag inser hur mycket jag har omkring mig att glädjas över.

Min fina vän Tiina flyttade söderut från Stockholm för några år sedan och jag saknar henne. Vi hörs ofta på telefon men ses av naturliga skäl inte så frekvent, nu passade det bra att åka och hälsa på under ledigheter. Det är jag glad för.

stjärnan i digHon är mycket denna vackra kvinna, förutom mamma till två och en god vän så är hon utbildad makeup artist – Makeup Artist Tiina – och en kunnig sådan. Bor du i Småland med omnejd (men hey, det är värt att åka längre än så!) kan jag varmt rekommendera att du tar kontakt med henne för en privat konsultation. Då får du lära dig vad som passar dig, dina drag och din hudfärg bäst – den här artisten vill även lyfta fram insidan… personligheten. “Jag tar fram stjärnan i dig.” Visst är det fint?

“När jag sminkar så gör jag inte det för att förändra en person, jag gör det för att förstärka den💗Alla är vi olika och det är ju det som är så fantastiskt.”

Jag tycker om att fokusera på och lyfta fram det som är individuellt, det stämmer även i det arbete jag gör i hälsoundersökningar och kostrådgivningar. Alla följer inte samma mall i allting, det är kul att lära sig hitta sin egen väg. Sin egen stil. Hon sminkade och gjorde mitt hår för att fota, så att jag kan uppdatera bilden på hemsida och i mina trycksaker, det är alltid roligt att bli “fixad” och fotad av den som kan. Vi hade jättekul, skrattade och tramsade en del emellanåt, men bet ihop för att vara seriösa och få ett par bra bilder.

fotosession 2015_.

Den som känner mig vet att jag inte är någon “selfie-person”, men här är det Tiina som har fotat och jag vill gärna visa hur duktig hon är (från att förvandla mina “mug shots” till en vardaglig look + en partylook med lösfrallor) på detta. Och vi fick ett par fina och naturliga bilder som jag bland annat kan använda på min hemsida. Jag brukar inte vilja ha bilder på mig själv, men nu känns det okej.

trisslott oskrapad juli 2015Jag är lyckligt lottad med en vän som hon. Och apropå just lyckligt lottad; när jag kom hem från henne häromkvällen gick jag in på affären för att köpa mat. Väl i kassan sade kvinnan som stod i kön framför mig att hon ville köpa en Trisslott också. Kassörskan höll fram två och hon valde den ena, jag hann tänka “…det är kanske en vinst på den andra?!” och när det var min tur bad jag om en Trisslott, jag också. Man vet aldrig.

Plötsligt händer det, säger de ju? (Och det tycker jag faktiskt att det gjorde.)

Kassörskan såg på mig och mumlade något ohörbart, som om hon pratade med sig själv. Jag undrade om hon möjligen hade ställt en fråga till mig.
– Ursäkta? sade jag och väntade på hennes ord.
– Neej, jag ska inte fråga dig om leg, sade hon och hjärtat hoppade till i mitt bröst. Men du ser ung ut! lade hon till, som för att ursäkta sig.
Jag spärrade upp mina ögon och det kändes som jag redan hade vunnit! Andra  gånger i livet har jag tröttnat på att ha blivit tagen för yngre än jag är, men en sorts 40-årskris har ändå gjort sig milt påmind (tyvärr), så jag frågade glatt:
– Hur gammal ska jag vara?! med aningen för stor entusiasm.
18 år. Hon såg förstås att jag var äldre, men hon verkade inte helt tvärsäker.
– Du ser ung ut, skrattade hon till sitt försvar. Kvinnan bakom mig i kön skrattade.
– Jag är snart 40 år. JAG ÄLSKAR DIG, sade jag och höll fram mitt körkort.
(Som jag körde upp för 1994.) Det bubblade av glädje inom mig.

trisslott juli 2015Jag skrapade själva lotten senare på kvällen. Det dök tyvärr inte upp tre likadana summor någonstans, så jag behövde inte bekymra mig för vad jag eventuellt skulle ha för kläder på mig vid ett skraprace i tv. Men det spelade liksom ingen roll. Var det en nitlott…? Nej, det var en riktig vinstlott.

Tiina, den här härliga låten är till dig: “Lucky” med Jason Mraz och Colbie Caillat.

Tusen tack för allt! 

// Kram Linda

Augustikänsla.

Jag brukar vara ungefär en månad för tidig. För att det ska vara bekvämt för dem runt omkring. Men jag kan inte hjälpa det, ända sedan jag var barn har det varit så. Och eftersom det sker fyra gånger om året, blir det en del reaktioner. Som när jag börjar prata efter nyår om att det är vår i luften.

Bilväg i skogen. Nu senast skedde det i onsdags, när jag körde söderut genom vårt vackra land, lämnade de majestätiska topparna bakom mig och närmade mig den hufvudstad som gärna vill tro att världen kretsar kring  just henne… honom… hen. Men i alla fall, jag satt där och såg på vägen, betraktade naturen, luften och solen. Inga direkta konstigheter där, det var lika mycket sommar som dagen innan och värmen som vi fått njuta av under flera magiska varma veckor (om man gillar värme) fanns ännu omkring mig. Och bilen.

Men jag kände det, för första gången i år. “Nu är det höst.”

Jo jag vet. Det här är det känsligaste skiftet, helt klart. För att det innebär att vi på ett oundvikligt sätt rör oss från en varm sommar, mot en kyligare höst och en isande vinter. Men för mig är det ett av de vackraste, mest inspirerande skiftena och eftersom jag tycker om både hösten (tända-ljus-mys) och uppskattar vintern (tända-ljus-mys), så är det inget skällsord för mig. Höst.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Och “nää, har hon blivit galen?” tänker du kanske nu. Men nej, inte ännu. Även om det varit på gränsen efter denna värme (tack Jämtland för torr värme och sval skugga, i Stockholm är värmen som en varm våt duk av fukt). Däremot tycker jag att ljuset förändras. Det är inte mindre sommar och varmt för det, det handlar inte om kalla vindar och singlande löv, utan om en förnimmelse i luften. Att solen står annorlunda. Tycker du inte? Nähä.

Jag hade en sambo som var bra på att förklara det där för mig, men jag minns inte om det var att “ljuset var vitare på försommaren och liksom gulare på hösten”… eller var det tvärtom? Kan du det? Jag kan inte minnas eller urskilja just färgen på ljuset, men att det är höst på ingående… sånt känner jag lite för tidigt. Tydligen. Bara tanken på att släppa taget om badringar, roséglas, grillgafflar och bryggor kan skapa panik i stugorna, men det får vara upp till mottagaren. För mig är sommaren inte över för att ljuset förändras.

Men ärligt talat, det är augusti idag. Det är fortfarande en sommarmånad, men vi lämnar juni och juli bakom oss och följer Universums gång. Tiden går.

Färgsprakande höstträd mot en blå himmel. Och visst är det något speciellt med de där kalla, klara och soliga höstdagarna när luften är hög och krispig? Åtminstone tar det plats högt upp på min mys-lista. Jag blir sällan så inspirerad som på hösten (eller jo, det skulle vara våren då), det känns som att jag har sagt det förr och jag säger det igen, men jag kommer på många projekt under hösten, som jag vill genomföra. Som tur är kan jag numera sitta ner i båten och se hur saker och ting tar form, men det var lite intensivt där några år när jag ville hinna med allt och inte kunde säga “nej”, sånt som relativt lätt kan leda till en lång och segdragen utmattningsdepression. Förstår jag nu.

Jag njuter vidare av sommaren. Men jag ser även fram emot hösten. Dessa eviga skiften, årstiderna som går i och ur varandra. Det är en härlig tid.

Och en sorts… känsla. Augustikänsla.

// Kram Linda

Att plöja ner 10.000 timmar.

Det kommer en film på temat och jag har tänkt på det en längre tid. Faktiskt. Man brukar säga att för att bli riktigt bra på någonting, bör man lägga ner 10.000 timmar (tillsammans med hjärta och själ, skulle jag vilja säga) i det…

Skolmaterial för näringsrådgivare.…vissa studier säger att det kan handla mer om träning och övning än – gener. Det råder väl delade meningar om det, beroende på vilket område man grottar ner sig i, men det är en intressant tanke. Inte sant? Men visst, “övning ger färdighet” inom oändligt många områden.

Och, på riktigt: 10.000 timmar? Jag var väl aldrig så vass på matte (jag läste samhällsvetenskaplig inriktning på gymnasiet), men om vi räknar på 8 timmar arbete om dygnet, för att “öva” maximalt som ett “jobb”… blir det 10.000/8= 1250 dagar. Delat på 365 dagar, blir 10.000 timmar: 3,4 år.

Har jag räknat rätt (?) här, så utgår vi alltså ifrån att man försöker lära sig någonting på en “normal” arbetstid. Intressant.

En turkos tallrik med färgrik läkande kost.Om jag ser till mina egna intressen och vad jag själv “nördat in på”, så är ju saken den att jag har levt mitt nya liv (med exempelvis omläggning till läkande kost, stresshantering i form av Medicinsk Yoga)
dygnet runt – även när jag jobbat med annat – och försökt lära mig om min situation… sedan flera år tillbaka. Så om vi skulle räkna på att jag möjligen varit aktiv 16 timmar per dag (vilket är minimum, när man varje mål mat försöker trixa och komma underfund med “vad det är som ger mig så ont i magen?”) så har jag förmodligen rivit av de 10.000 timmarna på knappt 2 år. Kan jag tänka mig.

Och jag har ju rotat runt i detta i minst sju svåra år, det närmar sig 8 år nu, även om det inte är samma saker som är lika tuffa längre så tickar definitivt “lärotiden” på fortfarande. Man blir väl aldrig fullärd?

En handritad analog klocka, som symbol för "tid".När man fokuserar och går in för att göra något i 10.000 timmar, så tar det oftast en väldigt lång tid – men om tiden å andra sidan “bara rullar på”, så går de plötsligt rätt snabbt. Kanske är det så att “tiden går fort när man har roligt”…? Jag tycker inte alltid att mina svårigheter varit så roliga, men med lite perspektiv i backspegeln… vad mycket som hänt. Det känns intressant att ha plöjt ner så många timmar (minst 20.000 stycken) på det jag gör och jobbar med idag, men det bör väl å andra sidan innebära att det faller mer och mer på plats…?

Ibland frågar mina klienter hur jag hittat all information om det jag pratar om och hur jag kommer ihåg eller kan det jag lär ut. Men om du gör samma sak år ut och år in – som jag har gjort – i minst 10.000 timmar så lär du dig det också. Jag lovar. Jag har bara rotat lite djupare, där andra kanske inte söker så mycket. På samma sätt. För att göra det lite lättare för andra (här!).

Studiematerial på den Funktionsmedicinska Näringsrådgivarutbildningen. Jag har ju lagt ner 2 år på min utbildning till Lärare och Terapeut i MediYoga och 1,5 år på utbildningen till Funktionsmedicinsk Näringsrådgivare, vilket också tagit sina timmar i anspråk… hur många timmar kan det vara, tro?
Å andra sidan spelar det inte så stor roll.

På sätt och vis känns den här tiden trygg. Jag börjar hitta en botten i det jag gör och lär ut, även om jag till fullo förstår att jag har resten av livet kvar i den här skolan som kallas just – Livet. Det kan kännas förvirrande. Nya saker händer hela tiden, och även om jag inte alltid är fascinerad eller beroende av “forskning” (som brukar grundas på vetenskapliga bevis, vilket betyder en  “kvalificerad gissning”) så kommer det nya rön hela tiden att förhålla sig till. Ingenting någonsin eller någonstans är statiskt, allting förändras. Det gillar jag! För det känns både inspirerande och förnyande, långt ifrån stagnation.

Vita skira blommor, med gröna blad och blomknoppar i bakgrunden.Och jag kan konstatera att de första 10.000 timmarna har det inte varit så lurigt att komma upp i. Frågan är vad det blir i förlängningen, när jag ju faktiskt  jobbar med en sorts “hobby” som ständigt förändras… …kommer det att kunna stoppa med en miljard, tro? 😉

Jag blir trött bara jag tänker på det. Dags att ta helg snart.

Må så gott.

// Kram Linda

Världens yngsta pensionär?

Alltså, vi måste prata om det här. Jag ser ju själv hur jag “håller på” och tänkte förklara mig, så vi slipper någon form av missförstånd här. Eftersom jag beter mig lite udda ibland… men jag är så stolt över just det.

Blötläggning av bönor i glasskålar med vatten.Jag började redan för flera år sedan att kalla mig för för “världens yngsta pensionär”. Och jag minns inte exakt i vilket sammanhang, men jag tror att det var i en omgång av vår grundläggande kostkurs Mat för mig, kanske för dig när jag pratade om vikten av blötläggning i matlagningen. Som man visste mer om och gjorde oftare förr. För vem vid sina sinnens fulla bruk, under pensionsålder (ca 65 år), blötlägger sin mat idag…?
Faktum är att det är allt fler, men det verkar nog fortfarande lite galet för många. Innan man förstår vad blötläggningen faktiskt ger och hur den avlastar kroppen – ner på cellnivå. Något av det klokaste och viktigaste vi kan göra, anses vara något mossigt…?

Dock vill jag vara tydlig här, med att jag formligen avgudar pensionärer.  Så det är inte i någon negativ bemärkelse jag kallar mig för “världens yngsta” sådan. Tvärtom, jag har mycket kvar att leva upp till där. Pensionärer har en enorm livserfarenhet, det har levt länge och gått igenom både medgångar och bakslag i ett långt och brokigt liv. De har färgats av allt som hänt dem och med åren förmodligen blivit både kloka, ödmjuka och duktiga på att fokusera på det viktiga i livet. Meningen. Det är mäktigt.

Jag har sedan barnsben umgåtts mycket med äldre människor, genom farmor och farfar samt min mormor och hennes väninnor. Det som slagit mig mest är att även de äldre överraskande ofta är humoristiska, fulla-i-fan och busiga. Man behöver inte vara tråkig eller ha tråkigt för att man blir äldre, men gammal som ung kan förstås vara deppig och trött – det behöver dock inte vara kopplat just till åldern! Det tycker jag är viktigt att komma ihåg.

Linssoppa med ett hjärta av frön.Mina pensionärsdrag visar sig främst i min matlagning – som jag gärna kallar “back to basic”. Som farmor och mormor gjorde förr. Med blötläggning, långkok, råvaror, matens ursprungliga form (hela korn hellre än mjöl) och att hålla sig till så rena och oprocessade livsmedel som möjligt – sådana saker håller jag på med. Och det är inte för att sättet att laga mat tilltalar mig, utan för att det är skonsamt för kroppen. Jag har själv vuxit upp med många bra och hälsosamma saker, men mikrovågsugn, plastredskap och aluminium har jag gjort mig av med för länge sedan. Det är den biten jag är så nöjd med. Inte för att vara bakåtsträvare, utan för att just det var bättre förr – i min värld. Matlagningen. 

Allt fler äter ute på krogen idag, säger nya färska rapporter. Var tredje matkrona läggs där, faktiskt. Jag gör nog tvärtom. Världens yngsta pensionär är dessutom kärringen mot strömmen (varför flyta med och göra det enkelt för sig…?).

Röda vinbärsklasar färdiga att repa.Min mamma och pappa har inspirerat mig med sin matlagning från grunden, men även min  mormor och farmor var matmödrar från den gamla skolan. Mormor har alltid lagat god mat. På 90-talet kunde farmor kunde säga: “…kommer du upp till oss i veckan, så äter vi lite bönor?”. Så åt vi en massa goda bönor och kokt blomkål som hon hade tillagat. Jag älskade det. Hon med gröna fingrar som hade haft stora grönsaksland att odla i. Där vi som barn plockade och skördade potatis, morötter och sockerärter. Alla bärbuskar med vinbär i alla färger, hallon och krusbär. Päron-, äppel- och plommonträd. Hon lärde mig att tycka om det “enkla” och goda som kålrot, palsternacka, vitkål och – bönor. Jag älskar bönor och baljväxter (tack och lov har jag en blodgrupp   som funkar bra med dem!), när jag har blötlagt och kokat dem, så att de är fria från gasbildande ämnen och lektiner. Annars är det mindre kul i magen.

Ibland ser jag hur lik jag är farmor i det jag gör, det känns som ett fint arv.

Men, ibland skär det sig lite grann… En fin vän som jag nyligen lärt känna, berättade för en kort tid sedan att hon, när vi träffades första gångerna,  trodde att jag var fattig (det var ju inte alls långt ifrån sanningen – i och för sig) när jag hade med mig en glasburk med mellanmål i på jobbet. Hon tyckte nog lite synd om mig, för att jag hade några små bruna smulor i en glasburk med lock (en annan väninna brukade fråga “Är det strömming?!” om samma matsäck). Hon var så förundrad över att jag inte hade en plastlåda.

Men det var ju så att jag hade gjort mina älskade bönbiffar och packat med som mellis, i en glasburk för att jag numera vill ha min mat i plast så lite som möjligt – av den enkla anledningen att jag genom livet haft jobbigt med östrogenobalans och kände att jag var klar med det. (Plast = hormonstörande.) Och det var så praktiskt! Därav glasburken. Lustigt va? Hon såg ett tydligt drag av “märklig människa” i mig och jag kan definitivt förstå henne. Idag är hon högst engagerad i mitt jobb, gör sig steg för steg av med det som inte längre känns hälsosamt för henne, och går vår kostkurs för att lära sig mer. Jo då.  

Torsk med äggsås och råris.Det var väl “märkligt”, det jag höll på med i början, som den där unga pensionären… men det är ett epitet jag bär med stolthet. Och jag saknar farmor mer och mer, att fråga till råds om matlagning, men jag kan fortfarande ställa dem till mormor. Tack och lov. Hon, som alltid lagat mat “med smör och kärlek”, som lär mig om stekar och järpar och grytor och fisk i olika former, den där tidens kokkonst som många tyvärr väljer bort idag. Men jag tror att det kommer att vända. Och jag ska jobba för att inspirera andra att själva laga läkande mat och bli mer medvetna om vad de väljer att äta, inte minst för framtiden. Och det är jäkligt kul och givande, tycker jag.

Jag kokade en egen grönsaksbuljong igår, till exempel. Enkelt och gott.

Bara en sån sak.

// Kram Linda

Att leva… eller överleva?

Jag läste om den australiensiska tv-stjärnan Charlotte Dawson i helgen och att hon påträffats död i sitt hem, där allt pekar på självmord. Hon hade länge kämpat mot depression och näthatare. Alldeles nyligen skrev Aftonbladet om tonåringar som känt sig så maktlösa och mått så psykiskt dåligt att de valt att avsluta sina liv, men det kan alltså hända även de rikaste och mest kända av oss. Att det känns hopplöst.

Det vi bör komma ihåg är att ingen är lycklig jämt, då vore vi inte  människor. Livet är en berg-och-dal-bana, ner i djupet och upp på höjden. Och att det är i kriserna vi kan utvecklas… ordet “kris” betyder just vägval.

Vatten, skog, himmel och brygga i genomgråa nyanser.För kanske kan det kännas så ibland? Att det faktiskt inte spelar någon roll, att ingenting egentligen har en mening. Så pass att vi glömmer bort vad livet faktiskt är värt? Och varför vi är här? Att känslan av meningslöshet nästan tar över allt annat.

Gråa dagar har vi alla sett, men ibland är de så förbannat genomgrå att det till och med känns inuti. In till skelettet. Grått, kallt, regn, rusk och kyla. Även om solen skiner från en klarblå sommarhimmel, så kommer den där känslan av meningslöshet, den kan brutalt skölja över en och plötsligt känns som en dränkande flodvåg. Och sen gäller det att trampa vatten ett tag. Tro mig, jag vet.

Jag har själv snuddat vid den känslan, vid det tillfälle när jag varit utmattad. Slutkörd, trött och överbelastad med alldeles för många aktiviteter runt omkring, under alldeles för lång tid, utan god sömn. Ett flimmer av människor, möten och massiv stress som fick mig att tappa greppet, hoppet och lusten.

Jag hade kanske snarare kämpat för att överleva, än att… leva.

Ett hjärta ritat i beige sandstrandssand.Känns det igen? I så fall hoppas jag att du också kan hitta till känslan av vad som är värdefullt. Kunna stänga av alla störande influenser runt omkring, logga ut och stänga ner för att kunna och våga lyssna på den inre rösten.
-Vad vill jag? Vad behöver jag? Vem ÄR jag…? 

Ibland är tystnaden skrämmande talande, men det är oftast där svaret finns. Svaren. Min egen inre röst, min känsla för vad som är bra för mig. Och när den rösten och känslan skrämmer, är det skönast att dränka den med ljud, skrål, skrammel, jobb och aktivitet. Om inte dränka känslorna i “flyktsoda“, så kanske göra det med öronbedövande brus? Eller socker…?

Jag hittade till en större mening genom att våga vara i yogan. Även om det var många känslor och en inre röst som rev och slet i mig åt olika håll. Kanske var det inte så farligt, även om det var väldigt känslosamt. Det var mycket jag behövde möta, men jag hittade också en ärligare väg i livet – för mig.

En yogis hand i "gyan mudra" - tumme mot pekfinger.Ibland var det svårt, eftersom tystnaden och stillheten var smärtsam och svårt, obehagligt avslöjande. Jag kunde verkligen höra vad jag tänkte och kände, det jag hade försökt dölja och glömma. Men samtidigt hade jag längtat efter att få göra det. Att leva på ett annat sätt. Och eftersom jag yogade varje dag i ett års tid, vande sig kroppen stegvis. Jag vågade släppa taget och efter att tag kunde jag även njuta av att tillåta mig själv vara stilla. Men det behöver inte vara i ett år, en dag är en god start…

Att låta svaren komma till mig i tystnaden. När jag har en fundering på hur jag ska gå vidare, så är det i tystnaden jag bäst kan känna hur och vad jag ska göra. Det var helt nytt för mig och därför ganska omvälvande. Men befriande. Att och kunna ta ner ältandet från hjärnan till – hjärtat.

En skugga av en människa som faller mot en solig grusväg.Att en dag kunna och våga vara sin egen närmaste vänAtt lyssna till och bejaka sina egna önskemål, drömmar och känslor. Det är kanske något av det mest komplicerade. Och vi har nog alla våra egna sätt och metoder för att hitta dit, vi kan välja det som passar bäst för stunden. Idag ser jag en mycket större mening med allt, mitt liv känns mer meningsfullt. Det känns som jag kan leva, snarare än att bara överleva. Bara kämpa. Att även kunna njuta.

Nöj dig inte med att känna meningslöshet – om du gör det. Lova mig och dig själv det. Våga be om professionell hjälp om du behöver det. Det är ett steg i rätt riktning, mot ett värdefullt liv. Det vi går igenom stärker oss. Tack och lov.

Jag önskar dig allt gott. 

// Kram Linda

Bästa bantingstipsen.

Den där William Banting visste nog inte riktigt vad han drog igång på 1800-talet, när han myntade det uttjatade uttrycket “banta” (“-Do you bant?”)…

Bergstopp med moln på Teneriffa. Det är nästan skrämmande, så här efter långa jul- och nyårshelger – och jag vill på sätt och vis tro att det är mer medias påhitt än människans.
Kan det vara så att var och en av oss vill ha tips på bantning i varenda tidning man slår upp? Otaliga sajter och webbsidor har reklam för olika pulverdrycker, livsmedelsbutiker gör reklamblad med produkter för viktnedgång. Annonser, priser och erbjudanden bara flimrar framför ögonen och överallt tipsas det om det absolut bästa sättet för att gå ner i vikt.

Bästa bantningstipsen.

“Det är inte lätt att vara människa”, som han sade den där August Strindberg.

Jag blev glatt överraskad en morgon, när tv:n stod på och en näringsfysiolog (?) eller liknande sade att det är skillnad på hälsa och att gå ner i vikt. Och det är sant, hon sade att vi kan gå ner i vikt av en magsjuka, utan att faktiskt vara det minsta hälsosamt. Och det var väl att slå huvudet på spiken? Idag är många beredda att göra i stort sett vad som helst för att gå ner i vikt, förutom möjligen det som faktiskt krävs…? (Läs: balans.)

Vita blommors kronblad och gröna blad bakom. Jamen, är jag så jäkla bra på att gå ner i vikt själv då? Hmm, kanske. Jag har aldrig varit “smal”, men det finns även andra saker som avgör hälsan. Att just tappa kilon är inte min första prioritet, efter min period av obalans och sjukdomjag siktar på att vara hälsosam även om det är utmanande och kräver tillit, tid och tålamod. För att min kropp är värd det. Och jag är medveten om att många sjukdomar och obalanser kan vara dolda under en lång lång tid, men jag gör mitt yttersta för att välja det som passar mig bäst. Över tid. Viktnedgången kommer därmed när den kommer. När kroppen är lugn och balanserad, inte tänker “svält” eller är stressad. Och jag har hellre några kilon extra, än en hormonobalans (vilket skapas vid stress, oavsett var den kommer ifrån).

Överallt nu är det tips på bästa maten, träningen, TRÄNINGEN och dieter. Det blir som att det slår lock för både mina ögon, öron och mun… jag vill bara slippa allting. All information. Är det för att jag jobbar med det jag gör idag, som det känns attackerande, eller har det eskalerat? Har det alltid varit så här? Jag hoppas så hett att du väljer det som verkligen gör gott för din kropp, dina inre organ, dina hormoner. Inte det som – paradoxalt nog – nödvändigtvis ger störst viktnedgång, eftersom en bestående viktnedgång sker över tid. Med kärlek till sig själv. Det betyder inte att du behöver lyssna till råd i denna lilla del av universum som är min, men för en hälsosam viktnedgång – tänk lite längre.

Det här med quick fix är ett nutidsfenomen. Att jag inte har tid att vänta – med någonting! Hur skulle schemat då gå ihop? Jaa du. Jag förlorade en av mina bästa vänner i bröstcancer, 35 år ung, och vet hur fort livet kan ta slut. Som att dra ur sladden. Jag tror fortfarande att hon finns där ute, någon helt annanstans, men plötsligt kan livet as we know it vara slut. Det är ett faktum. Och för mig har det blivit så mycket viktigare att ta vara på det vackra tempel till kropp vi föds med, på allra bästa sätt. Att få ett nytt organ (om något lägger ner) är nämligen ingen självklarhetDet är ingen mänsklig rättighet.

En björkallé, symbolik för en ny väg i livet.Vi har ett stycke kropp att förvalta, på det bästa tänkbara sätt vi kan. Det är min fasta övertygelse. Jag har också “bantat” tidigare i mitt liv, även på de mest destruktiva sätt. Men idag, när jag har läst mer om funktionsmedicin och förstår allt mer om hur våra organ och vår vävnad samarbetar ner på just cellnivå, förstår jag att det inte finns ett sätt och ett rätt. Att “banta” oftast inte är det bästa för kroppen. Men om det finns ett intresse för sina egna personliga förutsättningar, då finns en väg. 

Vad tidningarna och tv säger, nu efter nyår? “Ät mer, ät mindre, spring och rör dig mer, kalorier in – kalorier ut, viktnedgångsgarantier”… och allt det där. Alla har de bästa bantningstipsen. Min syn på saken i sammanhanget, är att fortsätta undersöka mer vad det är just du behöver. Inte vad din kropp vill ha, utan vad den behöver. Det är en stor och viktig skillnad där.

* * * * * * * * * *

…som av en händelse, vill jag förstås tipsa om vår kostkurs “Mat för mig, kanske för dig” eller min första matbok 1. Grunderna i läkande kost, som båda jobbar för balans och god hälsa…. eftersom jag själv har sökt det och velat anpassa informationen för andra som söker men inte riktigt hittar fram.

I samband med starten för kostkurserna, 6/2 i Sthlm och 12/2 i Märsta, har vi ett mingel på Havregatan 10 – lördag 25/1 kl 13-15, då vi bjuder på något lättare att äta, berättar och svarar på dina eventuella frågor, för att du ska få en bredare bild av kursens innehåll. Vill du vara med? Meddela mig gärna via detta kontaktformulär. Varmt välkommen, hoppas vi ses!

* * * * * * * * * *

Har du hört talas om eller upplevt jojo-bantning? Det är ett tydligt (och lite tråkigt) tecken på att quick fix inte är den optimala lösningen, särskilt inte för en kropp som slungas mellan svältsignaler och överätande. För att vi tror att det är rätt. Den förvirras ner på cellnivå, men försöker att hjälpa till genom att hålla din jämvikt dygnet runt, så det handlar om att börja samarbeta med sin kropp. Ta reda på sina egna svagheter och styrkor, bli sin egen närmaste vän.

Ordet "balans" skrivet i snö.“-Jag har inga allergier eller intoleranser, kan människor säga till mig. Men de har däremot migrän, snorar ofta och blir aldrig riktigt fria från sin “förkylning” eller har svårt att bli gravida. För det är ju inte kopplat till vad jag äter – väl…? Men idag vet vi bättre och mer än så, kanske är det snarare oviljan att förändra någonting som går djupare – och handlar om trygghet, vanor och rutiner? Kanske kommer det med tiden. När det börjar smärta ännu mer och bli obekvämt, ohållbart.

Det enda jag vet är att det måste börja från början, med var och ens kropp och organ. Ämnesomsättning. Hormoner. Blodgrupp. Livsstil. Stress. Balans.

För det finns ingen quick fix. Det är mitt bästa bantningstips.

// Kram Linda