Category Archives: Energier

– Om energier i atmosfären, i kroppen eller runt omkring oss. –

Ger det eller tar det energi..?

Hej, hur är det? Peppad och positiv eller trött och sliten? Så här i stundande juletid med det tillhörande julstöket och stressen (?) är det intressant att sätta sig ner och andas en stund, definiera vad som verkligen ger och vad som tar energi.

Jag är inne i en röjarperiod. Sedan en tid tillbaka och det är en av de största jag har haft, dels due to min personliga utveckling – som går långsamt, men framåt – som både tillåter och tvingar mig att göra avslut. Det känns så givet och naturligt att rensa ut och göra mig av med det som har gjort sitt i mitt liv den här tiden – jag måste ställa mig en viktig fråga:

“Ger eller tar det här energi?”

Och med tanke på produktionen av fem matböcker, erfarenhet av flera dekorfirmor samt en inredningsbutik, plus en lätt horder-tendens på det (bristtänkande, anyone?) har det blivit för mycket prylar hemma. Som jag “lätt” kan göra mig av med, jag behöver bara lära mig just – det.

Glasskålar, burkar och flaskor i olika storlekar och former.Saker, böcker, porslin, glas, papper, kläder… det är lätt att bli sentimental och tänka lite för långt och länge, när jag bara behöver en bråkdel av det jag har. Att rensa ur ger lätthet. I kroppen. Själen. Lättare att andas. Och inför ett stundande nytt år, när jag ändå har kommit så långt som jag har gjort och står stadigare, så vill jag gärna göra mig av med en hel del (känslomässig) barlast. Jag tänker att det blir ännu lättare då.

Det är enkelt, egentligen. Jag behöver bara tänka: “ger det här energi, eller tar det?”. Sortera. Slänga, ge bort eller spara (det som har ett affektionsvärde, men det gäller att dra en gräns ganska snabbt där också).

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Ingenstans är jag så fri som i mitt älskade Paradis. När jag sitter på min trappa och ser ut över åkrar, skog, sjö och berg fylls jag av en sådan energi och kärlek att jag nästan spricker. Inte minst vid solens upp- eller nedgång. Det är ren lycka. Den känslan kan jag alltid relatera till (men den går aldrig att tävla med), eller i alla fall en bråkdel av den.

Om jag blir stark, glad och känner mig pigg? Då får jag energi av saker, människor, situationer och platser. Om jag blir trött, låg och tung? Då tar det energi. Easy peasy. När det är lekande lätt och saker bara faller på plats? Energi. När jag kämpar, försöker och ber om hjälp, men ändå står och bara stampar…? Hmm. Inte så stärkande alls.

Tänk vad mycket vi går omkring med i våra liv eller intill oss, som ständigt skaver. Hur vi jämkar, fastän det är ojämnt, hur vi bönar och ber, konflikter och problem som vi drar runt på fastän vi “bara” skulle ställa oss en enda fråga… Men vad skulle det kunna leda till? Vi vågar kanske inte tänka på det. Så vi krisar och kämpar vidare, istället för att leva i lugn och harmoni. Intressant och komplicerat.

Det är skönt att lyssna inåt, göra det som kanske inte alltid anses vara korrekt av omgivningen – men jag står mig själv allra närmast, precis som alla andra. Och de val jag gör idag är inte säkert de jag hade gjort för ett par år eller ens månader sedan. Vi utvecklas. Och tur är väl det, världen behöver visdom och kunskap.

Jag ser fram emot att kliva så ren jag kan in i ett nytt år, oavsett vad det nu kommer att bära med sig. Det enda jag kan påverka på riktigt är mig själv, mina tankar och känslor – mina beslut. Att rensa ut energitjuvar känns tillfredsställande.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Så här i juletid kan en utmaning vara att tvingas umgås med människor vi kanske helst hade valt bort, som tar energi och gör en arg eller ledsen, skuldtyngd eller frustrerad. Det må så vara. Då är ett tips att i tysthet definiera detta. Utan att visa det utåt och skapa konflikter i helgerna. Tänka för sig själv. “Du stjäl av min energi och jag är medveten om det nu, kanske tillåter jag det till och med…?”

Efter jul och alla helger kan du själv välja med vem och hur du vill umgås. Och jag skulle råda till att välja de som ger energi – dem det bara är lätt och enkelt att vara sig själv med, utan att behöva välja sina ord på guldvåg. Dem du passar med som du är. Och vem vet? Kanske blir du piggare och starkare under 2018 om du gör det som känns genuint rätt på djupet…?

Det kan vara värt ett försök.

// Kram och God Jul, Linda

Att ha sen semester. (Älskar’t.)

Jag var aldrig den där ungen som uthålligt kunde spara en påse lördagsgodis längre än någon annan, för att sedan sukta de som redan hade ätit upp sin. Tvärtom. Men när jag tänker på det, är kanske känslan jag har nu det närmaste jag har kommit…? Att ha semestern kvar.

Nu befinner jag mig på en jobbplats i livet som jag är så tacksam över. Den där jag slipper känna att jag “måste ha semester för att få komma ifrån jobbet!”. Det är så obeskrivligt skönt, jag försöker att uppskatta det hela tiden.

Regn på en glasruta, med ett suddigt landskap i bakgrunden.För jag har haft den paniken på arbetsplatser (jag har ju haft några jobb under åren…) där jag har känt mig inlåst och så har luften gått ur mig den första eller andra semesterdagen. Inte sällan har nån förkylning har brutit ut för att man släpper taget; kortisol och andra stresshormoner sjunker successivt och så – voilà! – blir man sjuk från ingenstans (not so much ingenstans…), well you know the drill. Jag kände mig sällan helt utvilad heller, sedan kom jag tillbaka till ett jobb som jag kanske inte ville vara på. Hu.

Sedan 2012 har jag kunnat kombinera mitt eget företagande med ett och annat sommarjobb, då jag förvisso har varit låst i perioder under vissa somrar, men jag har å andra sidan varit friare resten av året – älskar’t! Det är så värdefullt för mig att kunna planera mina dagar på egen hand. Friheten.

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Och jag har ynnesten att ha ett jobb som mer känns som ett intresse, en hobby. Inget jag “måste bort ifrån” för att få vara ledig. Dock blir det inte samma pengar in under de månader yogisar och klienter är lediga, helt naturligt. Då får man söka och hitta andra lösningar, helt enkelt.

Den här sommaren har jag återigen fått möjlighet till ett roligt jobb (assistent på Migrationsverket) med kolleger som jag tycker så mycket om! Som har gett mig massor, ett spännande utbyte. Kunskap, om livet och inte minst – om världen. Jag hade glädjen att ha samma jobb förra sommaren och det är så kul.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Men det har varit en viss period och nu väntar ett par fria veckor innan mina terminer med yoga snart drar igång, innan mina klienter har hittat tillbaka från salta bad och sand mellan tårna. Jag tycker mycket om augusti. Det finns ett hopp där om att kunna få det juni och juli kanske inte kunde leverera. Hej värme? Men det blir alltid som det blir.

Juli månad är ljuvlig i innerstan, för det finns inga bilar i korsningarna. Alls. Stockholm blir en spökstad – I love it. Men annars blir det lätt köer överallt, stressade människor och alla ska göra samma saker samtidigt? Oftast inte min kopp te om jag får välja. Jag föredrar mitt hus i skogen framför alla packade-sillar-stränder i världen. Tror jag. Jag har gärna semester när få andra har det, även om jag tycker om att umgås.

En stilla och ljus sommarnatt i Jämtland.När vi var på Kreta förra året berättade en av de restaurangägare vi träffade, att de turister som “har pengar” gärna kommer dit redan i april/maj och sedan i sept/okt. Det låter ljuvligt. Min melodi, lite grann. Då var vi där i juni, men före midsommar och innan det stora turistkaoset slog till… gillar’t.

Nåväl. Jag vill nog egentligen bara att du ska veta att när du nu går tillbaka till jobb och har din semester lite i backspegeln, så checkar jag ut. Vilar, andas, yogar och mediterar. 😉 Som i maj. Det är nästan så jag längtar efter regn nu för att slippa känna att jag “måste” göra något. SOM jag har längtat, efter en hektisk sommar med en massa inklämda nöjen mellan arbetspassen…

Njuter lite av att sommaren känns… förlängd? Det kan trots allt vara en hel del kvar. Utan samma trängsel som under högsommaren. Vi får väl se. Jag har redan känt en skiftning i luften som lutar åt höst (jag brukar vara en månad för tidig), men det är bara välkommet. Jag tycker om bytet av årstider. Faktiskt.

Peace out. 

// Kram Linda

Jag välkomnar hösten. Och yogastarten.

Åh, de här klara dagarna med lite kyligare luft. Sol och värme i all ära, men nu får det gärna ske ett årstidsskifte. Trots att jag har jobbat i sommar med sen semester nu på slutet, har jag haft möjlighet att vara i solen på förmiddagar och/eller kvällar i stort sett hela sommaren. Därför känner jag mig nöjd nu. Annars hade det kanske känts värre…?

Regnränder på en glasruta.Igår var det jämngrått medan jag satt på snabbtåget mellan Alvesta och Stockholm, efter en fin ledighet hos nära vänner. Det kändes avslappnat och skönt när regndropparna på rutan rann iväg i snabb fart åt olika håll. Som att det inre tempot liksom kan varva ner något… eller är det bara jag?

För mig har höstens smygande intåg i augusti/september oftast känts positiv. Jag känner mig kreativ när träden skiftar färg. Inte just därför, men det är något i atmosfären. Den klara, friska luften. Fram till att löven trillar av och de blir till en gråblaskig smet på asfalten, är det lite som ett… naturligt energipiller? Jag försöker att insupa det allt jag kan.

gyllene höstlövMen ser fram emot tjockare tröjor, halsdukar och stövlar. Och så yogan. Snart är det dags för den nya terminen att dra igång igen. Och det känns kul att så många nya redan har hört av sig för att vara med. Jag mötte en av mina fina yogis på affären i förra veckan och hon frågade (möjligen bedjande) :
– När börjar yogan igen…? 
Haha. Det är så kul att jobba med något som människor längtar tillbaka till. Det har varit ett långt uppehåll sedan maj och även om vi alla har haft semester eller åtminstone har upplevt en sommar, är det inte säkert att lugnet har infunnit sig.

Nästan tvärtom va, i många fall? Ja, jisses vad mycket det är som ska pressas in under en och samma ledighet. Mycket beror på vädret och det är lätt att ha höga förväntningar. Stress, omkringkuskande och ganska lite vila. Tur ändå att vi har haft rätt rikligt med sol, så att det inte har varit ett helt bedrövligt väder

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerEller så har man verkligen kunnat befinna sig i nuet och vara närvarande. På stranden, i stugan, till sjöss eller utomlands. Fast jag vet ju själv hur det är. Oj, jag vet hur jag ska andas och tänka för att bli mer balanserad. Gör jag det? Hm. Mer än förr, absolut. Men jag andas inte alls alltid som jag gör under ett yogapass – förrän jag påminner mig själv om tekniken. Vi har det ju med oss hela tiden, det gäller bara att komma ihåg det. Och eftersom vi är människor är det väldigt lätt att glömma bort…

Därför har jag förstått att mina klasser (och även andras) är så viktiga. I mitt fall blir det en tillåtelse för deltagarna att lägga sig ner och vila – som att göra ingenting en liten stund. Släppa prestationen. Bara få vara i sig själv, bry sig om sin egen kropp och släppa ansvar om alla andra runt omkring. Det finns nog fortfarande en brist på det i vardagen. Men här är tiden avsatt för just det.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Så det ska bli skönt. Även om jag inte helt kan släppa taget och vila i de yogaklasser jag håller, så är det en stillhet som är läkande. En atmosfär som lugnar. Innan jag provade yogan kunde jag inte förstå att det gick att finna ett sådant lugn. Nog för att det kan kräva sin övning – men det finns där.

Dessutom, varje höst när det närmar sig färgade löv, börjar jag gnola på Melissa Horns “Under löven” (den funkar i och för sig även i andra årstider). Jag har delat den förut och för den som tycker om den, kommer den här igen. Passar perfekt. Gärna i kombination med stor halsduk, stickad tröja och stövlar. 😉

Jag önskar dig en fin och lugn start på hösten, även om den kanske inte officiellt har kommit till hela landet ännu…?

Men den känns ju i luften.

// Kram Linda

Jag fyller 100 år på våren 2076.

Åh. Har du sett “Det är inte så dumt att bli gammal”, dokumentärerna av Åsa Blanck på SVT1? Vilka suveräna program, helt i min smak! Eftersom det även är olika positiva bilder av åldrandet som lyfts fram, så har jag börjat fundera på min egen 100-årsdag. Det är en svindlande tanke.

tårta i guldApril 2076. Då blir det stort kalas, minsann. Om jag inte har klivit ut genom fönstret och försvunnit då. För det låter ju onekligen en bit bort och jag hoppas att det är lång tid kvar dit. Men jag såg en intervju med den nu 103-åriga och bedårande bloggerskan Dagny (700 000 personer läser hennes blogg) i en morgonsoffa nyligen och hon sade att den bästa tiden i livet var nu. Nu. Det känns ju väldigt lugnande, på sätt och vis.

foto Ivan Blanco

foto: Ivan Blanco

Kom inte till mig och säg att det var bättre förr. För det var det inte. Nu ska jag leva lajban den tid jag har kvar.” (klicka på länken för artikeln)

Leva lajban, alltså. Det känns så fint. Eftersom resten av världen är skräckslagen när det kommer till mänskligt åldrande (hej botox, hej kloning, hej galenskap) – och jag kan erkänna att de senaste åren har jag själv funderat en hel del på mitt eget 40-årsstreck – så är det inspirerande att se så fina förebilder som Dagny! 

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Egentligen är det en väldigt kort period av våra liv som vi är riktigt “unga”, våra första 18 år. Vi kan alltid vara unga i sinnet och det är väl det viktigaste, men vår medellivslängd 2013 var 83,7 år (kvinnor) och 80,1 år (män) och vi anses bli “vuxna” vid 18 års ålder… vilket i sig är intressant, eftersom hjärnan sägs vara färdigutvecklad först vid 25 års ålder. Men, det ger ca 60-65 års möjlighet att gå och oroa sig över att man inte är “ung” längre. Om det vill sig riktigt illa.

Istället för att njuta av livet och vad det har att erbjuda. Nu.

I min värld är erfarenhet ovärderlig. Om jag vill ha hjälp med något – oavsett ämne eller område – så ber jag allra helst människor med livserfarenhet om hjälp. Gissa kan jag liksom göra själv, men om jag vill ha kloka råd från någon som har sett och upplevt livet, så frågar jag helst någon äldre. Jag älskar att prata med äldre. Min mormor är 86 år, min farmor och farfar gick bort strax innan de fyllde 80 år. De har lärt mig massor om livet – deras liv – och jag slog tidigt mina jämnåriga kompisar i svåra korsord för att jag lärt mig en massa ålderdomliga ord och uttryck som passar in där. Och Melodikrysset.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.Nu är det väl kanske inte just det jag eftersträvar att bli bättre på (längre), men jag tycker att vi alla borde uppskatta erfarenhet och kunskap mycket högre. Ålderdom i sig kan vara så vacker, inspirerande och motiverande. Att ha levt ett helt liv bakom sig och tagit lärdom av det.  Vi behöver skifta fokus från de historier vi hör om gamla som ligger i sin avföring och skapa nya, friska bilder. Jag tror inte på att vi behöver ha ont och gå sönder för att sedan gå resten av livet och upprepa mantrat, “det är ju åldern” när vi blir äldre… men det är därför jag jobbar som jag gör (tillför den näring som kroppen saknar och förändrar kosthållningen så att det skapar mindre slitage på insidan), för att fokusera på en friskare framtid.

Att göra det vi själva kan för att hålla balansen tidigare i livet och kunna åldras med hälsa och glädje. Det tycker jag är en rimlig målbild. Vill du ha hjälp på traven med individuell rådgivning, kan du boka tid här.

Men jag tror på att vi, när generationer glider isär idag, skapar stor tomhet och ensamhet. Fundera på saken. Har du någon äldre i din närhet? Varför inte besöka honom eller henne idag? Lär dig vad hon eller han tyckte om att göra i din ålder, om livet personen har levt hittills, kanske kan du få tips och råd på din egen resa. Idag. Vi är alla människor med samma sorts drömmar, behov och önskningar – även om vi har levt och lever i olika tider.

Fyra glas med rosévin i en skål.Jag tycker att vi ska strunta i tiden och åldern. Vi kan väl fokusera på att göra det allra bästa av livet i varje stund? Tidens gång kommer vi inte att rå på, men vi kan välja vad vi vill fylla våra år med. Snusförnuftigt, jag vet. Men hellre det, än att gå och klaga och förvänta sig (eller fasa för) en tråkig eller smärtsam och ensam ålderdom. Aldrig i livet!

Jag siktar på ett hejdundrande födelsedagskalas i april 2076. På att vara pigg och nöjd, kunna se tillbaka på ett långt liv som bara blivit bättre med åren. Och om du fortfarande är “med” då, är du varmt välkommen att delta.

Men jag laddar för min egen 40:e först. Det är en bra bit kvar dit.

// Kram Linda

Mycket magisk midsommarafton.

Du kanske känner igen känslan. Ibland befinner man sig på en plats som bara är helt rätt. Även om man har lidit en massa kval innan dess, för att bestämma sig för vad det finns energi och ork till. Inuti.

rosalila blomsterSå kände jag mig när jag blev inbjuden på ett midsommarfirande med människor jag inte känner sedan tidigare. Jag befinner mig personligen och just nu i en utvecklingsprocess som kostar mycket energi och tålamod, så jag hade helst velat stanna hemma och dra täcket över huvudet på ett sätt – och samtidigt var känslan given i kroppen:

Jag vill och ska vara med.

Bara att mobilisera kraft för att åka dit var en ansträngning. Jag svalde bort klumpen i halsen och tog djupa andetag. Fokuserade på det positiva. Och jag visste innerst inne att det skulle bli bra, bara jag kom dit.

Vi hade knytis, alla tog med något att äta och så delade vi på det. Sill, glutenfritt bröd, smör och ost. Sallader, lax och hemgjorda chutneys. Runt sen lunchtid satte vi oss till bords och inom ett par timmar hade de sista kommit in, till slut var vi ett tiotal personer runt ett långt vackert bord i en stor underbar villa. Jag kände (till) totalt fyra av dessa personer.

syrén mot stenI den sitsen kan det vara lätt att känna att man inte passar in. Om man är på det humöret. Fundera på vad som förväntas av en i det sociala spelet. Jag kände mig inte helt bekväm i mig själv stundvis, för jag ville visa en positiv sida men var ledsen inuti och kände mig väldigt trött och slut.

Strax innan 2006 kraschade jag ofta, började gråta när jag hade klätt upp mig och gjort i ordning håret för fest, så att jag fick tvätta av allt smink och börja om. Ofta. Jag kämpade emot så hårt, ville ha det på ett visst sätt, det andra skulle inte få bryta igenom. Men det gjorde det, slutligen var jag tvungen att ta itu med det och resan har gått hit, där jag befinner mig idag.

Nu till midsommar var jag inte så “fixad” alls, förutom att min vän frisören hjälpte med att blåsa mitt hår, utan kände att mitt fokus låg på att vara där. Öppen. Närvarande. Bara jag.

Ett hjärta av gräs.När alla hade samlats runt bordet, skulle vi berätta om oss själva, en och en. Vem man var och genom vem man hade hittat dit. På en gång och redan med den första personen, kändes det genuint. På djupet. Det var berörande och känslosamt, utan att bli kletigt eller klyschigt, det var ärligt och äkta. Där jag ville vara. Det satt så många fina öppna hjärtan runt samma bord – så många som letade efter ett större och djupare, bredare sammanhang. Något av vikt. Det var så rörande liv och levnadshistorier, så mycket upplevt. Så mycket klokhet.

Jag har numera svårt för grunda samtal om väder, yta, ägodelar och pengar, om jobbkarriärer, bostäder och materiella ting. Jag vill känna, jag vill lära mig, jag vill bli berörd – på riktigt. Ner på djupet. Själslig näring, likväl som bra mat för kroppen. Och här satt flera andra med samma önskningar, drömmar och förhoppningar. Vi pratade om livet, känslor och upplevelser, processer och utveckling, delade skratt och prat, men även tårar och rysningar. Gåshud. Vi satt rund det där långa bordet i flera flera timmar, medan stearinljusen brann ner omkring oss.

Vita blommor och gröna blad.Då och då brast vi ut i befriande gapskratt och sa att “ja, det här är ju en helt vanlig svensk midsommar”, men ingen av oss hade varit med om något liknande riktigt. Stämningen. Känslan. Dock hade var och en av oss haft stor tillit till att de som bjöd in visste att vi skulle passa ihop, finna en ton och en tillhörighet som vi alla ville vara i. Jag var glad och mycket tacksam över att jag hade följt med ändå. Det kändes fint.

Vissa hämtade mat och andra fyllde på sina glas, men alla lyssnade. Lät den som hade ordet för tillfället få tala till punkt. Det var både roligt och känslosamt, rörande och viktigt. Det är verkligen något jag rekommenderar för dem som vågar öppna sina hjärtan med människor de litar på. Vi tog en kort paus emellanåt för toalettbesök och bensträck, men samlades snart igen, med fokus och intresse – var och en fick berätta om vem den var, vad han eller hon hade gått igenom för att komma just dit idag. Många djupa, svåra och utvecklande resor.

Det var personer med olika härkomst och rötter; fransk, finsk, norsk, dansk, brasiliansk och en samisk. Vi hade alla samlats just där och då, från olika håll, för att lyssna på varandra. Lära av varandra. Var och en fick frågor ställda till sig efter sin historia. Jag berättade om min egen resa genom min sjukdomstid och förklarade hur jag jobbar idag med klienter som söker hjälp. Det blev många frågor att svara på, jag upplevde ett stort genuint intresse.

Två händer vars fingrar formar ett hjärta.När vi sade farväl och kramades fick jag höra från flera olika håll att jag verkade väldigt kunnig, var avslappnad och hade en fin, läkande utstrålning. Det var inte vad jag kände när jag laddade för att åka dit, men är glad över hur det hela utvecklade sig. Och om någon av er som var med läser detta, så vill jag återigen passa på att tacka för alla de ord och upplevelser jag själv har fått med mig på vägen, tankeställare och ögonöppnare som kunde föra mig framåt i mina processer. Lyfta mig uppåt. Tack.

Jag vet att jag kommer att träffa flera av er igen, som jag aldrig har sett förut. Det känns bara så rätt och berikande. Där jag vill vara. Det jag vill göra.

Om det regnade? Säkert. Det gör det ju så ofta på midsommarafton. Men det var inte där mitt fokus låg. Inte alls.

Jag hoppas att du hade en fin midsommarhelg där du var.

// Kram Linda

Alla Hjärtans Dag – i år igen. ♥

Inlägget nedan skrev jag och publicerade på alla hjärtans dag för två år sedan. Jo, tiden går fort när man har roligt… och jag står fortfarande för varenda ord, så jag väljer att publicera det igen. Jag kommer inte på något bättre.  (Recycling.)

Om du tycker att rätt ska vara rätt, kan du läsa det först på lördag. 😉

Men jag hoppas att du tar hand om ditt hjärta. Var du än är och vad du än gör.

// Kram Linda

♥        ♥        ♥        ♥    ♥    ♥        

“Jag har alltid älskat formen av ett hjärta och vad symbolen står för – så jag tycker att det känns rimligt. Att alla hjärtan där ute får en dag. Till exempel idag.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.För idag är det alla stora och små hjärtans dag. Runda, platta, bulliga och tunna hjärtans dag. Det är ensamma hjärtans dag och socialiserande hjärtans dag. Det är smärtande, sorgsna, brustna och tilltufsade hjärtans dag. Det är lyckliga hjärtans dag, bubblande, flygande och njutande hjärtans dag. Det är glashjärtans, metallhjärtans, porslinshjärtans och trähjärtans dag. Det är enfärgade och de regnbågsfärgade hjärtans dag…

…det är ALLA hjärtans dag. Okej?

Ett hjärta ristat i frost på ett fönster - "fate".Men denna dag rymmer också känslor tillhörande hjärtats dag. Kanske är det kärlek, längtan, glädje och empati, tillförsikt, värme, tålamod och tillit. Eller är det besvikelse, sorg, saknad och smärta? Varje mynt har sina två sidor, medan varje hjärta har två kammare… och två förmak. Det är lurigt, det där.

Oavsett om jag är för mig själv eller en del i ett par, så är jag min egen. Jag äger mina egna känslor och du äger dina. En dag som denna är det fritt fram att tycka, känna och göra det som kommer ifrån hjärtat – och är äkta. Men det finns inga måsten eller krav, det behöver inte vara på det ena eller andra sättet. Allt är som det ska vara och det är perfekt – särskilt när det känns bra. Känslan.

Två mathjärtan gjorda av stekta linser, på en turkos tallrik.Jag vill slå ett slag för att stärka sitt hjärta med positiva tankar, frisk luft, rent vatten, god sömnläkande kost och förlängande skratt. Så kanske det slår rytmiskt i hundra år. Till. Hjärtat stärks när man tar hand om sig, när man dämpar stressen i sitt liv och lyssnar inåt, till den där tysta rösten som knappt hörs när det skrålar runt omkring. Men när jag springer fort. När jag tappar fokus. Det är då det kan skava.

Och ingenting är väl någonsin statiskt? Allting förändras, det är nog det enda jag kan vara säker på. Just när jag “visste” hur jag skulle förhålla mig, så byts det jag trodde ut, förutsättningarna ändras. Men så länge jag kan vara flexibel och ändå vågar känna kärlek, känns det som jag är på rätt väg…?

Ett hjärta format av grönt, repat gräs.Hjärtat är gjort för kärlek. Empati. Omsorg och omtanke. Gjort för att älska. Fylla på med glädje och drömmar. Att våga sig ut även på den svagaste is, för att det lockar och drar, och sedan konstatera att den faktiskt var tjock nog att bära en över till andra sidan – eller för att få ett iskallt dopp och planera om lite. Att backa tillbaka, utrusta sig med ännu bättre isdubbar, matsäck och mod för att börja om. Våga igen.

För hjärtat ska väl inte stängas in, låsas in och glömmas bort för att skyddas från livet? Att bli lätt vidbränd är väl lite som hjärtgymnastik, vi överlever det mesta och det stärker oss. Vilka skulle vi vara om vi inte vågade älska? Jag vill absolut inte återuppleva mina hjärtesorger eller sopa upp skärvorna av mitt hjärta igen, men så här i efterhand kan jag ändå se hur mycket jag har lärt mig.
Om mig själv.

Rött stenhjärta med texten "kärleken övervinner allt" på latin.Jag vill hylla modiga, starka och entusiastiska hjärtan. Men även svaga, brustna, rädda och försiktiga hjärtan, som ändå vill och försöker. Som vågar vara i hjärtat och låta någon annan få möjligheten att hålla det, utan att det går förlorat. Tack till alla vackra, goda och varma hjärtan i vänner, familj, klienter och andra medmänniskor, som jag hittills har fått äran att möta. Det har varit en ynnest så här långt.

Jag önskar ALLA hjärtan där ute en fin dag! ♥

// Kram Linda

Håll mitt hjärta – Björn Skifs”

Svenskt julbord – en riktig “grisfest”.

December snart. Söndag 14/12 (tredje advent) bjuder vi – som ett avslut på terminens kostkurs Mat för mig, kanske för dig – till en alternativ julbuffé på Havregatan i Stockholm med bekanta smaker, men ändå utan laktos/kasein, gluten, vitt socker/sötningsmedel och fläskkött. Det är något allt fler efterfrågar idag och vi serverar nu vårt tredje julbord (både 2012 och 2013 var toppen!).

Julbuffémat_1Är du intresserad av att vara med efter att ha läst denna text, är det julbuffé för 350 kronor per person och 600 kr för två personer vi erbjuder. (På stan får du betala runt 500 kr per skalle och dessutom få massor med allergener som gluten, kasein och fläsk, så det är billigt i jämförelse…) Du behöver inte heller ha gått vår kostkurs, men kanske blir du intresserad av att gå den i vår…? Vi sätter nya datum snart, troligtvis en helg i februari/mars 2015.

Grisfesten, då? Naturligtvis finns det några av våra svenska julbordsrätter som är baserade på annat än gris/fläskkött. Till exempel fisk som gravad lax, lutfisk och inlagd sill. (Eller Janssons frestelse, den hade jag säkert njutit av om jag fortfarande hade ätit potatis… men även den går att göra på annat sätt. 😉 )

Delar från gris.Men, som det var “förr i världen” så slaktade man en gris på gården till jul och gjorde allt man kunde av samtliga delar: julskinka, prinskorv, andra korvar, köttbullar, revbenspjällgrisfötter, leverpastej, sylta – till och med tunga. Allting var viktigt att ta tillvara, det handlade både om den tidens kokkonst, att kunna hushålla och trolla fram många olika maträtter av en enda gris. Idag är det (tyvärr) inte riktigt samma sak…

…när jag började läsa om, inse och förstå vidden av hur fläskkött påverkar människokroppen – under samma period som jag mådde dåligt – så slutade jag äta gris. Då var det för att jag skulle läka ihop inifrån, men jag äter det helst inte än idag och tycker numera att fläskkött till och med luktar surt. Bara att känna stekoset av bacon gör mig smått illamående idag. Så var det aldrig förr.

Fläskkotlett.Jag jobbar mycket med att dämpa människors inflammatoriska processer och just fläskkött är inflammatoriskt. Det är histaminrikt och det kan trigga igång allergiska reaktioner. I sin struktur är fläskkött väldigt likt människokött (idag kan grisars organ transplanteras i människor), vilket kan skapa förvirring; ska det processas och smältas eller ut ur kroppen?! Det blir lätt slem som fäster i våra vävnader. En annan anledning till att jag undviker fläskkött är att grisar inte svettas (se under “hälsa” i länken) vilket innebär att om de inte svettas ut toxiner, som vi gör när vi svettas, så blir toxinerna kvar i köttet och kan skapa problem. (Om djuren dessutom blivit uppfödda på tillväxthormoner, skapas ännu fler obalanser.)

Här är två exempel i media på hur grisar utvecklar tumörer eller bölder:

Fredrik köpte kött – fick en obehaglig överraskning
(22/10 2014)

 Böldangripen filé – höll på att kräkas
(27/12 2013)

Förutom detta läste vi tidigare i höstas (24/9 2014) i media att:
mer än vart femte paket fläskkött i danska butiker är smittat
med multiresistenta MRSA-bakterier

Julbuffémat_2Nej, vårt julbord är inte vegetariskt. Här blandas grönsaker och rotsaker med andra sorters animaliska proteiner. Min kära kollega Carina har bytt ut och ersatt fläskkött med annat, så passa på att få inspiration till ditt eget julbord, om du känner att det är dags att dra ner på gris. Det går att göra nya spännande rätter, bara man vet var man ska börja.

Vill du/ni vara med oss söndag 14/12 eller har du några frågor om vår julbuffé? Kontakta oss gärna via detta kontaktformulär.

Varmt välkommen!

// Kram Linda

Det vore så himla typiskt dig.

Hej. Det är höst här nu. Du vet, så där lite skiftande mellan färgglada-löv-som-snart-faller-av-träden-mot-klarblå-himmel-i-solsken och hoppsan-nu-regnar-det-banne-mig-i-sidled-och-himlen-är-mörkgrå-varifrån-kom-det?… Men jag gillar det. Du vet hur jag är. Det är som att vardagsprestationen får en stunds vila helt naturligt, att tempot nu saktar ner och det inte är lika hetsigt som på våren när sommaren ligger framför en och allt ska hinnas med och pressas in…

Höstfärger på trädens kronor nere vid sjön, i solskenet.Själv då? Hur har du det? Jag tänker extra mycket på dig den här tiden på året. Och det är ju inte så konstigt, eftersom du skulle ha fyllt år nu på söndag. 39 år. Ja jäklar. 3,5 långa år har snart passerat. Ändå är den här tiden på året så mycket “du”. Kommer det alltid att vara så? Hur länge stannar minnen kvar när det bara finns en som kan minnas? Vi är förstås oerhört många här som saknar dig, men… du vet vad jag menar.

I somras var det så påtagligt. Jag tänkte inte på dig just då, jag var på väg på jobb och klev på en buss när jag satte mig ner och hörde musiken från radion som chauffören lyssnade på. Ögonblickligen fick jag en klump i magen och gråten stod mig upp i halsen, ögonen tårades och jag tänkte inte på någon annan än dig. Jag hörde dig sjunga den, inom mig. Från ingenstans. Jag blinkade och blinkade, men det gick inte att hindra tårarna från att rinna. Hela den dagen tänkte jag på dig mer intensivt än på länge.

Minnen från det vi gjort tillsammans och hur de på något sätt glider allt längre och längre ifrån mig… ändå var jag mitt i det vi haft – av musik. Visst är det mäktigt? Sådana saker kan man inte värja sig emot. Det bara blir. Av ljud. Det är helt galet. Hur du fattas. Jag vänjer mig nog aldrig.

För ett tag sen sökte jag efter dig på nätet. Jag ville se dig, höra dig igen. Och jag hittade en artikel med där de intervjuat din son, han var inte gammal då. Om dig. Om er. Situationen. Det blev såklart gråtkalas här när jag såg dig på bild, mina tårar vätte ner pappren på bordet nedanför mig. Blicken blev suddig, du försvann ur det som annars är min synskärpa… det känns som ett märkligt sätt att umgås, men det var ändå ett sätt att vara nära.

Eller är du här intill mig på något annat sätt…? 

Jag har sett honom några gånger nu. Ena stunden ser jag honom med tunga påsar från Systembolaget i händerna, han ser så där skönt obekymrad ut. Inga konstigheter. Sen ser jag honom på en av uteserveringarna med sina “polare” en tidig eftermiddag, när jag går förbi. Högljutt skrål och rajtantajtan, ögonen går lite lätt i kors. En annan dag går jag förbi honom inne på mataffären, där han står och pantar sina ölburkar. Sopsäckar med burkar. Där och då är det som mest tydligt. Jag hinner nästan ta mobilen i handen, innan jag tänker tanken fullt ut och hejdar mig. För min impuls är att vilja prata med dig och berätta vad jag sett, för att du är den enda som skulle kunna förstå.

Då är det som mest tydligt. Att du inte går att ringa. Jag har till och med raderat ditt telefonnummer ur mobilen, sedan länge. Stod inte ut med att se det.

Två händer som formar ett hjärta med fingrarna.Den insikten väcker mig ur mina tankar kring hur han lever idag. Varför bryr jag mig ens, han tillhör ju ett helt annat liv? Men jag har alltid brytt mig, alltid sett saker i ögonvrån, alltid registrerat detaljer. Alltid. Och kommer alltid att göra. Skillnaden nu är att jag inte kan dela dem med dig. Och intellektuellt är jag helt på det klara med det, men när det rycker till av skratt i mungipan eller en klump av oro växer i halsen, utan att jag hinner förbereda mig, så inser jag återigen hur mycket jag vill ha dig här.

Saknaden och mitt sätt att förhålla mig till den växlar ständigt. Den blir som ny stup i kvarten, när nya situationer och lägen kommer upp. Och nånstans tror jag att du ser, vet och håller med mig. Förstår. Det är jag helt säker på att du gör, ett så stort hjärta ser och hör allt. Även från den andra sidan.

Min kusins dotter är på ett utbytesår till USA och det väcker tankar och känslor till liv. Vips är jag tillbaka till 1994 när du satt med brevet i din hand, det som just kommit från “din familj” i Chicago. Där du skulle vara au pair i ett år. Och vi visste att de hette Ryan i efternamn, men vad kunde sonen heta i förnamn? Bryan? Bryan Ryan? (Det går inte att dra det skämtet för någon, jag har försökt. Det faller platt.) Ingen skrattar som vi gjorde då. Som man brukar säga när det saknas en poäng; I guess you should have been there. Det är jag glad att jag var. Där. Att jag åkte till dig i USA och hälsade på. Det är minnesbilder värda sin vikt i diamanter och guld. För evigt.

Vita, ljuvligt doftande sommarblommor i en rabatt.När jag klev in i hissen hemma en dag, hade någon stått där innan med en parfym som påminde om den där duschkrämen jag hade när vi var i USA. Jag slungades av ett doftminne tillbaka i tiden, när vi satt på det där hotellrummet och såg på tv-rapporteringen från Jim Carreys gjutna hand- och fotavtryck i cement vid Mann’s Chinese Theatre i Hollywood, där vi just hade stått och sett honom, “Clintan” och Jay Leno live. Där vi lekte med tanken att dricka upp din pappas whiskey. När vi struntade i det och körde runt i Beverly Hills istället för att leta efter kändisars hus… alla dessa hus. Och hittade “bara” till “Brendas” i “Beverly Hills 90210”. Haha.

Kanske är det här ett märkligt forum att skriva till dig, men även sorg och saknad får ta sin plats. Jag är inte ensam om att ha förlorat någon. Eller att komma att förlora i framtiden. Och jag gläds väldigt gärna över dem jag i allra högsta grad har kvar omkring mig, men ibland dyker det upp människor och situationer som gör att jag vill skriva av mig. Du har din plats i mitt liv ännu. Även om jag tack och lov har de vackraste vänner jag kunnat önska mig.

Ett lysande gult löv mot regnvåt mörkgrå asfalt.Det var nog det jag ville säga för nu. Att dina avtryck finns kvar och vårdas med kärlek, att jag avundas dem du får hänga med nu. Jag och min kollega Carina åker till Göteborg för att hålla kostkurs i helgen, men på söndag tänker jag på dig. Jag är övertygad om att ni har värsta draget där du är och firar din dag med sång, musik, festligheter och… matchmaking.

Det vore nämligen så himla typiskt dig.

// Kärlek, Linda

Som en sorts… “folkrörelse”.

Det var inte första gången. Och det kommer sannerligen inte att vara den sista. Men det är en intressant process, när det sker. En nedriven kontaktledning längs med pendeltågslinjen kan skapa ett sådant kaos. Eller?

Jag var på väg hem igår, nöjd efter en bra dag i stan med fina möten styrde jag kosan ut mot landet. Från rörelsen, trafiken, stressen och hetsen. Mot lugnet. Men det blev en lite längre väg än vanligt. Redan vid Centralstationen proklamerades i högtalarna – av en very serviceinriktad man – att det var tågkö i flera mil på grund av en nedriven kontaktledning.

Alltså, jag satt rätt skönt och kände att “det får ta den tid det tar… vad kan jag göra?” men redan efter ett par utrop till om samma sak och tåget fortfarande stod stilla, började jag ana oråd… det kändes som en lång väg hem. Och då började jag se det hela lite utifrån. För skojs skull. Jag hade längtat hem, sett fram emot en kväll i lugn och ro för att hinna ikapp sådant jag hade tänkt beta av en längre tid. Istället satt jag nu där på pendeltåget tillsammans med… hur många personer som ryms i ett tåg? Flera hundra, gissar jag. Så jag tänkte istället “vad är meningen med det här, nu då?”

Jag brukar försöka se på det så vid missade bussar, inställda avgångar, butiker som just stängt innan man hinner fram… vad betyder det? Kan det ha en mening? Att sitta här på ett säte och längta hem, men känna att det kommer att bli ganska segt att komma dit. Så småningom började tåget rulla, med ny information: tåget skulle stanna vid en viss station och vända tillbaka in mot stan igen.

Ersättningsbussar skulle frakta resenärer ända fram den sista biten. Anar ännu mer oråd. Inser att det kommer att bli tjorvigt på plats (man har ju varit med förr), men orkar inte alls stressa upp mig. Kanske har yogan landat fint inom mig, det fanns ingenting att elda upp sig för. Ganska skön känsla faktiskt. Jag hade ju kunnat gå bananas där och då, för att släppa ut min frustration över något jag inte kunde påverka och på helt fel plats, men det fanns inte i min tanke. Jag bara hängde på.

Människor på jakt efter ersättningsbuss eller taxi.Jag följde med pendeltåget till utlovad station och när vi sedan slussades ut från perrongen, ner genom trapporna och ut genom stationsbyggnaden, stod vi nästan stilla. Tog myrsteg. Ett hundratal människor stod typ rakt upp och ner i en kö som ledde ut mot platsen för ersättningsbussarna. Och där stod de: upplysta, uppvärmda, uppradade och redo att köra oss resenärer till våra slutstationer. Eller nej, de stod inte där. Det fanns ingenting förutom ett hundratal väntande personer.  Flera hundra kanske, det var svårt att räkna eftersom inte alla stod stilla (okej, de som kände sig uppgivna stod stilla men många irrade fram och tillbaka för att vara beredd när en buss eventuellt skulle rulla in och kunna agera á la Djungelns lag) och bara väntade, men ett tåg sägs väl rymmas i sex bussar? Nåt sånt är det.

Det var roande (kanske fel ord, men intressant då?) att stå där i lugn och ro, bara betrakta och undra vad det är som ska ske. Efter inte allt för lång stund insåg jag att 1. alla dessa människor skulle inte få plats på de ersättningsbussar som skulle köra 2. det fanns inga bussar i sikte 3. de taxis som rullade in blev snabbt anfallna av människor som ville hem och 4. i många fall var de redan förbokade av snabba resenärer som tidigt hade sett åt vilket håll det barkade.

Några väntar på ersättningsbussar. Inget ont om SL här. En “nedriven kontaktledning” känns inte som något man slänger upp lite hipp som happ igen. Det känns som lite mer planering på den. Förmodligen är det inte heller bussar som redan är i trafik som ska sättas in för ersättning, så det kändes som att tiden skulle börja rinna iväg. Jag plockade upp min telefon och slog numret till mamma. Hon som varit hemma däckad i förkylning i flera dagar, inte kunde jag ringa och störa henne? Men jo, när jag insåg att det kunde blir en lång, kall, trött och kissnödig väntan… så ringde jag ändå.

Hon ville såklart komma och hämta mig. Hon som alltid ställer upp när hon kan och “så sjuk är jag inte!” sade hon bestämt. TACK älskade mor! Jag sjöng lite i mitt inre och ställde mig en bra bit ifrån pendeltågsstationen för att invänta henne (på fel sida stationen skulle det sedan visa sig, men det var verkligen en petitess i sammanhanget) där det inte skulle vara lika trångt att hämta upp mig.

Och vilket skådespel. Det är något särskilt med en situation där människor till varje pris ska se till att ta sig hem. Eller bort. Till ett annat tåg eller flyg som hade en bestämd avgångstid. Det var skönt att bara kunna stå där, slappna av och titta. Det var ett hundratal, som köade i klunga till de tänkta ersättningsbussarna som ännu var frånvarande, men många andra försökte stoppa taxis, även de redan bokade. Många ringde hem eller en vän, kanske till en förälder, vinkade in sina nära och kära som förvirrade körde runt och nästan höll på att krocka eller fastna i kaoset. Det var trångt och rörigt. Intressant

En kontakt.Och jag tänkte att kanske är just det här en sådan sak som gör att vi människor söker kontakt. Om inte med varandra (“vart ska du, ska ni åka med i taxin?”) så med de vi kanske inte alltid träffar så ofta. Familj. Vänner. Jag tänkte att det skulle bli kul att få träffa mamma igen, som en liten bonus. Visst jobbar vi ihop en del, men här fick vi lite extra tid tillsammans. Kanske var det fler som kände så, en djup tacksamhet över att kunna ringa “en vän” och få hjälp. Att kunna be om stöd. En lösning. Nästa gång är det min eller vår tur att ställa upp på de som behöver oss. Win-win.

Människor pratade med varandra för att kunna hitta en väg hem (“…kan man gå till OKQ8 längs den vägen, vet du det?”) och mitt i myllret av liv, tänkte jag att det är rätt vackert ändå. Vi kan stå och svära över alla anledningar som får tågen att stå stilla (lövhalka och snö känns ju annalkande), men vi kan också se det som en möjlighet till kontakt. Hur en nedriven kontakt skapar en annan. Bilar som körde in och ut till stationen i karavan, påminde om en sorts… folkrörelse. Such a movement. Människor av olika färg och ursprung ville åt samma håll och jobbade för samma sak. Det går att se det symboliskt. Jag tänkte på det i bilen på väg hem, i värmen och tacksamheten över att min mammas ansträngning för min skull, som för henne var helt självklar.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Vi människor behöver varandra. Vi kan be om hjälp och hjälpa, det är så det är att vara människa. Det går att se någonting konstruktivt även i ett pendeltåg som helt plötsligt står helt stilla.

Det beror på hur man väljer att se det.

// Kram Linda

I denna ljuva skördetid.

Åh! Jag är en stor anhängare av grönsaker i vissa färger och former (nix, jag inte vegetarian och äter gärna fågel och fisk, men håller mig helt ifrån fläsk samt undviker rött kött på grund av min blodgrupp) så den här perioden när så mycket gott kan skördas… visst är det härligt?

Det finns så mycket mer än isbergssallad, tomat och gurka att välja på – som  pumpor, kålrötter, kronärtskockor, bär och grönkål eller lök i olika färger och former! (Jag äter ju knappt potatis, tomater eller svamp längre.)
I love it!

Närbild ovanifrån på en kronärtskocka.Det går ju att njuta av olika sorters skörd den större delen av året, men i det gamla bondesamhället hade man en skördefest för att fira “den tidpunkt då förråden var som mest välfyllda med mat, vilket inträffade i augusti och september”. Tänk vilken bra idé att fira att vi kan få mat på bordet istället för all (ätbar) mat som åker i soporna. För det gör mig helt matt. Bidrar du till att 239.000 ton ätlig mat slängs varje år…?

Jag anser att det är viktigt att var och en tänker på hur vi inskaffar mat, hur vi förvarar den och – vilken sorts mat det är. Ju mer vi lär oss, desto bättre rustade är vi för framtiden. Vi kommer kanske aldrig undan GMO till 100%, men ju mer vi förstår desto mer kan vi… parera? Jag är inte, och kommer aldrig att bli, en anhängare av eller förespråkare för GMO. Men där måste var och en göra sitt eget val. För var dag som går kommer vi allt närmare framtiden (vi redan lever i).

Skördefest - morötter, persiljerot och sallad.Vi hade en “pyttig” liten skördefest i helgen, det vill säga att vi grävde upp en (!) liten persiljerot och några strån till morötter, men även plockade en BAMSE till squash som växt till sig som tusan och ett par äpplen. Persiljerötterna och morötterna skulle kanske ha gallrats ut lite i sommar för att få mer utrymme, men de får ytterligare en chans att växa till sig… och nu väntar vi in pumporna som ser ut att komma! 🙂

Mitt intresse för grönsaker och växtlighet skulle nog inte kunna kallas för “gröna fingrar”. Däremot är jag väldigt intresserad av själva skörden och sedan jag var liten flicka har jag tyckt om att plocka av mogna bär, frukter eller grönsaker. Min farmor och farfar hade ett fint landställe som formligen dignade av ärter, potatis och morötter. Äpplen och päron, plommon, körsbär och hallon. Fågelbär och vinbär. Och alla ljuvliga rosor! Hela trädgården runt huset var full av blommande växter och buskar. Det fanns så mycket att se, dofta, plocka och smaka på. Redan som liten tyckte jag att “skörden” kändes som en “rikedom”, något som verkligen berikade oss. Att få se det växa, gro och blomma. Ge frukt och bär som sedan förvandlades till hemgjord saft, sylt och gelé. Det har min mormor, farmor och mamma alltid gjort… jag har nog aldrig ens provat. 

Solmogna och skördade krusbär.

Squash som vuxit till sig rejält och skördats.Nyplockade och skördade svarta vinbär.

En kvist med äpplen från ett äppelträd."Skördade" dillkronor, astrar och hortensia i glasburkar på ett bord.

Skördade röda vinbär formade till ett hjärta.

Och man kan odla hemma själv eller hos någon annan, i en kolonilott eller bege sig iväg till Bondens egen marknad, som nu drar igång på flera håll i landet. Kanske till någon gård som ligger nära dig där du bor? För att se, köpa och njuta av fina, färska råvaror. Det är riktiga rikedomar för mig. 

Tänk bara på alla ugnsgrönsaker, gratänger, insaltningar och mjölksyrningar vi kan göra!

Okej, skörden är inte lika sprängfylld av näring som jorden var förr i tiden (och det är minst en anledning till att jag rekommenderar individuellt anpassade kosttillskott), men så mycket mer näringstäta än raffinerad, processad mat.

Två kupade händer fulla av nötter med skal. Vill du lära dig mer om mat och hur man kan tillaga grönsaker? Gå gärna in och se på vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig“.
Vi håller dem tre gånger under hösten i Märsta och på Södermalm, Stockholm samt en heldag på Södermalm, Stockholm.

Kom gärna på vår gratisdag/kväll i Stockholm lördag 23/8 kl 12-15 eller i Märsta onsdag 3/9 kl 18-19, för att prata med oss om vad det är vi gör.

Här (via detta kontaktformulär) kan du anmäla ditt intresse till vår gratis information eller till kursen i höst.

Varmt välkommen!

// Linda