Jag åker rätt mycket tåg. Pendlar. Och kanske lite för ofta med blicken fäst vid min smartphone. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra gör under sina tågresor till och från jobbet (men ser att de allra flesta sitter och stirrar ner i en varsin telefon), fast för egen del har jag känt att jag vill SLÄPPA taget om min smartphone lite oftare. Utan att för den sakens skull bli bestulen på den.
(Ta i trä.)
Alex Schulman beskrev det så träffande nyligen i en kolumn om mobilberoende, jag kände igen mig i mycket av det och gillar inte känslan av att vara i “ostkupan” så ofta… det känns som om livet springer förbi där utanför. Håller du inte med? Lite som om verkligheten och närvaron stängs av, när det finns så mycket annat att sysselsätta sig med. Med det sagt dömer jag ingen annan som använder sin smartphone ofta och det finns så många funktioner jag älskar med den, som faktiskt underlättar livet på resande fot. På flera sätt.
Men jag har ändå känt att jag velat släppa taget om den lite mer. Göra annat än att sitta med “gamnacke” och planlöst surfa runt bara för att jag har långtråkigt.
Och jag har – tro det eller ej – börjat om med att lösa sudoku (!). Kanske är det som att byta ett beroende mot ett annat (?), men det känns skönt att tänka till; att inte bara surfa runt och bläddra, utan istället vara mer analog. Med en penna och ett papper. Det finns ett sudoku i varje nummer av Metro, som av en händelse är en gratistidning på tåget. Så lämpligt.
Jag löste ett par sudoku för ett tiotal år sedan, men det “gjorde” liksom ingenting för mig då. Idag har jag upptäckt det på nytt. Det är ju en utmaning att hitta den enda lösning som finns. Och även om jag inte tycker om ramar och restriktioner i alla läget, passar det mig här. Särskilt när svårighetsgraden höjs (och den är väl inte så hög i Metro, tror jag?) så man måste tänka till massor. I olika steg.
Men det hände någonting när jag började lösa sudoku, som ett steg i riktningen att släppa taget om min smartphone och slappna av. Jag började se och hitta likheter. Med kroppens funktioner. Bara en sån sak.
I varje sudoku finns det 81 smårutor; uppdelade på 9 lite större rutor, som var och en ska innehålla siffrorna 1-9. Varje siffra får endast förekomma en gång i var och en av dessa 9 rutor och dessutom ska varje rad (9 lodräta och 9 vågräta) innehålla dessa siffror; 1-9. Beroende på svårighetsgrad är ett antal siffror redan utplacerade, som kan ge ledtrådar till rätta lösningen och – det går inte att gissa rätt svar: det finns endast en rätt lösning, så det gäller att peta in rätt siffra i var och en av dessa 91 rutor. Jag gillar att det kräver tanke och struktur. (…ja, det här är förmodligen en jättedålig beskrivning av sudoku, men det går att googla vad det går ut på/hur man gör.)
Det går säkerligen att gå in i “ostkupan” även här. Och jodå, jag var så “smart” i början att jag laddade ner en sudoku-app. Hm. Men eftersom en del i detta var att släppa-taget-lite-mer-om-min-smartphone, kändes det rätt att gå tillbaka till pappersform och penna. Old style.
Kroppen då? Vad har den med saken att göra? Jo, var och en av dessa siffror som skrivs ner på pappret påverkar alla andra. Åt alla håll. En enda felplacerad siffra kan förstöra resten av spelplanen. Medan en korrekt placerad siffra kan få alla andra att lira. Lite som man kan relatera till organen i våra kroppar. När de är fyllda av energi och näring, stöttar och hjälper de varandra. Men om de tappar fokus och försöker få tag om situationen igen, kan de istället belasta och dra ner de andra. Tänk på hur en inflammation i kroppen kan matta ut binjurarna. Och hur ett par utmattade binjurar (efter långvarig stress) kan belasta sköldkörteln. “Katten på råttan och råttan på repet”, som i den gamla sagan om pojken som inte ville gå till skolan…
Jag är fascinerad av hur allt hör ihop. Helheten. Hur en svaghet kan skapa ett fall som drar med sig andra, likt uppradade Dominobrickor. (Ja, det var sånt vi kunde leka med som barn när vi varken hade datorer, paddor, laptops eller smartphones… men det finns kanske Domino som en app idag?) På samma sätt kan alltså stärkta organ underlätta för de andra. Avlasta och stärka.
Jag gillar även de svåra varianterna av sudoku. De “för mästare” som man kan hitta i vissa tidningar eller böcker, de som kan kallas för “djävulska”. Det betyder inte att jag löser dem. Men tanken på att det finns EN lösning. ETT sätt att placera ut siffrorna på. Jag gillar problemlösning. Risken är dock att jag grubblar, stirrar, vrider och vänder på dem ett tag…
…och att det ändå slutar med att jag plockar upp min smartphone ur fickan och surfar runt runt, planlöst. Bara för att slappna av en stund. 😉
Vill du göra en hälsoundersökning för att hjälpa dina organ att stötta varandra? Du når mig via detta kontaktformulär eller bokar besökstid här. Välkommen!
// Kram Linda
