Category Archives: Stress

Oh. My. God. Allvarligt talat. Det här är just nu en bikt. En sockerbikt. Igår kväll skrev jag ett inlägg som jag väljer att publicera idag, jag har sovit 8 timmar på det och nu är jag redo att trycka på just – “publicera”…

“I skrivande stund är jag så sockersugen att jag inte vet åt vilket håll jag ska vända mig. Det enda jag tänker på just nu är… choklad. Gaaaah!!! Problemet är att jag vet att min lever absolut  inte vill ha koffein (i form av teobromin). Eller om det är magnesium kroppen längtar efter. Men det spelar tydligen ingen roll, eftersom min kropp skriker
“JAG VILL HA!!!” som ett litet barn… den har inte riktigt greppat läget här.

Och som tillnyktrande sockerberoende, vet jag förstås att det är sånt här jag måste möta. Men f*n, vad jobbigt det är! Socker är helt klart en drog, annars skulle det inte vara så här jobbigt. Då skulle jag rycka på axlarna och tänka “nej men, vad lustigt… jag är lite sugen på socker!” med ett leende och göra någonting helt annat. Jag skulle inte känna att kroppen skakade av abstinens. Att mina tankar kretsade så mycket kring sötsaker, som i nuläget.

Det har såklart funnits stunder i livet då jag rättfärdigat mitt sockerbruk med att tänka  “kroppen behöver ju socker”… men genom det jag lär mig om grundläggande näring och  funktionsmedicin, vet jag att det är långt ifrån sant. Kroppen behöver kolhydrater, det är absolut rätt och viktigt. Men kolhydrater får vi till exempel i oss via ekologiska grönsaker, vilka även kan ge vitaminer och mineraler i en bra dos – om vi har tur, eftersom jordarna utarmats på just detta… men socker i sin vita pulverform, det behöver inte kroppen. Det vet jag ju.

Så, vad är det då jag har missat eftersom jag är så j*kla duktig och har börjat ett helt nytt sockerminimerat liv? Jag har inte ätit något socker, medvetet. För det första är jag långt ifrån perfekt, det är därför jag själv gör resan. Så enkelt är det. Vore jag i fas på alla plan och nivåer, hade jag inte befunnit mig här. Sen får jag lov att erkänna för mig själv, om och om igen, att jag kommer att ha en kamp med mitt sockerberoende  genom livet. Jag kommer inte att kunna äta “lite socker” och inte bli påverkad, lika lite som en alkoholist kan ta “bara ett litet glas” vin eller öl… men det är egentligen inte det stora problem för mig.

Sorgen över det förlorade sockret har jag nog kommit över, det känns så. Men det verkar bara vara början på sockerresan.

Det är snarare det att jag hela tiden måste tänka på att vara så pass i balans att jag inte börjar längta efter socker, att tankarna kring mat eller sötsaker börjar härja i huvudet. Det är som att trycka på en knapp och sätta igång en inre motor som “vill ha nåt att äta”…sällan särskilt rationella tankar. Stress får min kropp att tänka på choklad och andra sötsaker. Och jag orkar inte ha det så, orkar inte känna stresspåslaget eller vara trött och ha ont i huvudet. Socker måste banne mig vara en drog, jag säger det igen. Det skulle väl inte vara så jobbigt annars. Eller…?

Och mitt i allt detta har jag ju lärt mig vad det är som gör mig så sötsugen. Det är inga konstigheter eller svårigheter, det är basics. Grundläggande fakta som jag bör hålla mig till, eftersom det hjälper och stärker mig. Varför envisas jag att glömma det och gå på som en målsökande robot, då? För att jag inte är mer än människa, för att jag är långt ifrån perfekt – men jäkligt bra. Good enough. Jag ska bara komma ihåg den lilla detaljen.

Men det är alltså återigen dags att jag påminner mig själv om mitt eget förhållningssätt till socker och sötsaker (vilket jag inte ens ätit!), för att slippa kampen och de krigande tankarna. Lugna ner, stilla och harmonisera. (Phew!) Vad är bättre än en sockerbikt? Nu kan jag ju inte smita.

Note to self – gör detta för att minimera sötsuget, Linda:

1. Sov, för tusan. Jag har jobbat väldigt mycket under en period, det har kostat på sömnen. Jag har hållit yogaklasser och kostkurser i all välmening och glädje på kvällar, men även fortsatt med att fylla ut dygnets alla timmar med inte-så-viktiga-saker-att-göra-just-nu. Och jag vet ju hur sömnbrist  bryter ner återhämtningen, så egentligen har jag nu ignorerat det viktiga jag redan har lärt mig. Klokt? Mänskligt.

Eftersom jag sovit lite för lite, har kroppen drivits in i stress och när binjurarna    (som pumpar ut stresshormoner) blir trötta, kräver de “energi” och signalerar detta, varpå hjärnan väljer att tänka – “socker“. Så sov, för tusan!

2. Apropå stress… Jag har haft det rätt körigt en period, så både kropp och själ, sinne och psyke har stressats mer än jag önskat. Men vad gör vi människor när det krisar? Vi biter såklart ihop och löser problemen, ror skutan i land, släcker bränder och bygger skyddsvallar tills vi plötsligt kommer på att “men, nu har väl mina käkar varit hårt ihopbitna bra länge…?” Jag ska inte ner i den utmattningsdepression jag tidigare har upplevt,  och jag är långt därifrån, men jag ska dämpa stressen ytterligare.  Yoga lugnt och stilla. Andas och hantera mina känslor. Det längtar jag verkligen efter, hur tappade jag det greppet? Tillbaka upp i sadeln igen.

3. Drick vatten. Jag vet ju sedan länge att kroppens törstsignal kan misstas för sug. Får mig att känna mig “sugen på något.” Det har jag redan undersökt, genomlevt och vänt på. Och det är en otroligt jobbig kamp för kroppen att “be” om 2,5 liter vatten om dagen i form av sug, men istället behöva hantera missförståndet och få sånt som kickar kroppen –kaffe, fikabröd, godis, frukt… var tog vattnet vägen? Jag ska dricka mer vatten, mer regelbundet och renat sådant. Amen to that.

4. Ät tillräckligt med bra fett. Det här är en av de största och lurigaste bovarna i dramat, eftersom fett balanserar sockersuget. Och idag blev det en god fiskrätt till lunch, men jag förmodar att den drog igång mitt sug denna gång. Jag älskar fisk men hade inte tillagat den själv, och kände någonstans långt borta att det kunde vara en del tillsatser i den.
En vinäger, en speciell krydda, frånvaro av bra fett – kombinationen gör att jag inte blir helt nöjd och tillfredsställd av  maten, och därför vill leta mer och något annat. Men jag testade och fann att jag hade rätt, så magkänslan var helt enkelt god. Jag behöver balansera med rätt sorts fett för mig, för mitt liv och min blodgrupp. Check.

5. Kom ihåg att socker inte funkar. Jag kommer aldrig att kunna mätta eller tillfredsställa ett sockersug med – socker. I någon form. Inget missbruk mildras med en dos av föremålet för problematiken.
Och oftast kommer suget inifrån, i form av stress, så sockret blir bara en symtombehandling.
Självmedicinering. Kanske har jag låga serotonin-nivåer (“må-bra-hormon”), men då måste jag ju hitta orsaken till det. Det är vad funktionsmedicin handlar om.

Och jag vet ju att jag har haft vissa vitaminbrister, vilka påverkar omvandlingen av aminosyran tryptofan, så att det inte bildas serotonin. Nu har jag hävdat så länge att funktionsmedicin är framtiden (och det kommer jag att säga igen, tro mig!), så då kan jag inte hålla på att symtombehandla… inte sant? Mycket sant. Jag ska påminna mig själv om det vid nästa “anfall”. Igen. Nu ska jag fortsätta med att balansera mina näringsvärden. Ännu mer.

…så hur går det att bikta sig om hur sockerbiten jag är, lägga korten på borden och dra fram de små trollen i ljuset? Rätt bra, faktiskt! Jag är inte längre lika sugen och bara genom att räta ut för mig själv varför jag jagar socker (stress, trötthet, nedstämdhet och tristess) så känns det mindre jobbigt. Kanske inte så att själva grundproblematiken försvinner, men jag kan hantera mig själv. Mitt nya liv.

Och det är väl vad livet handlar om. Acceptans, förståelse och förlåtelse. Det är en skön insikt. En bra start. Och nu ska jag börja med punkt nummer ett, att gå och sova.”

Jag hoppas att du mår fint idag och får en härlig helg!

// Kram Linda