Category Archives: Sockerberoende

– Om att hantera ett sockerberoende. –

Givande helg om sockerberoende.

Ja, jisses. Vilken utbildningshelg, även om det var förra helgen. (Man ska ju hinna skriva ett inlägg också och det här är så viktigt att det var skönt att låta det sjunka in…) Två dagars komprimerad klokskap från Bitten Jonsson, som är addictionsspecialist. Och tänk vad det har hänt saker under åren, bara sedan jag var liten. Nu är det sockerarter överallt.

godisFast det visste jag förstås redan innan utbildningen. Jag är väldigt tacksam över att det fanns så pass “lite” socker och sötningsmedel när jag var barn.  Undertecknad har i perioder balanserat farligt nära gränsen för sockerberoende, men jag undrar om jag är där…? Det handlar inte om undanflykt här nu, jag är bara lite osäker på kriterierna. Men jag har definitivt ett skadligt bruk. Inget snack om den saken.

Fast alla har inte det. Precis som att alla inte får samma sort sjukdomar, det är högst individuellt vad vi har för känslighet. Det finns de som inte påverkas alls, de som kan ta en eller två bitar godis eller något annat och sedan känna sig nöjd (yeah, right) eller ta ett äpple istället – de kallas för “normies”. De normala. Det sägs att de finns. 😉 Personligen har jag brottats med en sorts överkonsumtion hela mitt liv, skulle jag tro. Det behöver nämligen inte vara så tydligt. Men jo, måttfullhet blir mer och mer min sak, det har bara inte varit naturligt så här långt.

Fyra glas med rosévin i en skål.Jag har alkoholism i släkten, det kan absolut påverka känsligheten för socker i det här läget. Att jag har en lägre motståndskraft för de signalsubstanser (hej dopamin, till exempel) som drar igång i mig vid sockerintag och gör att jag blir “radiostyrd”… det är nog farligt nära ett beroende, ser jag nu när jag skriver om det. Oavsett så är jag numera väldigt medveten om det, vilket troligen är min räddning. Det är också den insikten som har lett mig hit, till mitt jobb och min plats idag.

Hur som helst, det var en omvälvande helg med många saker jag har hört och visste redan innan. Men också rejäla ögonöppnare och en ännu större förståelse för att socker kan kallas för en “drog”. För vissa av oss, åtminstone.

Och här kommer något riktigt obekvämt. Jag vet rätt många (flera i alla fall) som säger “Jag har inget problem med socker…” men vissa dricker väldigt mycket alkohol, och ofta. Öl efter öl efter öl. Alkohol är ju flytande socker. Eller vin. Eller energidrycker. Jag ser många träna hårt och ofta, liksom lite i överkant. (Och jag menar inte dig här, Jas, om du tror det. Cross my heart. 😉 ) Andra spelar dataspel eller går på casino. Somliga blir beroende av sex. Så där att det inte är “normala” (vad det nu är) mängder. Men det kan även leda till missbruk av diverse tyngre droger,  faktiskt. Socker är som en inkörsport.

Enligt de som vet, är detta samma form av beroende. Även om vissa substanser och ämnen räknas som “lättare ” än andra. De är inte alltid det.

Slå inte ihjäl budbäraren här, jag vill bara förmedla vad jag har lärt mig. Och varit uppe i själv – radiostyrd och signalsubstansorienterad. Inga konstigheter, mat och dryck är ju en av våra utmaningar i den här livstiden Många äter och dricker ihjäl sig, det är inget nytt. I vår tid handlar det inte så ofta om svält som det gjorde förr i tiden, vi är exponerade för för mycket av allt, skulle man kunna säga. (Men det är mina ord.)

Och ofta är det den beroende som inser detta sist av alla.

kanelbulle med pärlsocker_Enligt Bitten Jonsson startar alla beroenden i hjärnan – med en och samma sak: SOCKER. Det är det första som “kidnappar” våra hjärnor; flera av deltagarna på kurshelgen mindes faktiskt sin “jungfrufix” – det tillfälle då de först kände sockrets rus. Några berättade att de fortfarande kunde få en speciell känsla av att tänka på en viss sorts godis de fick som barn! Jag minns inte min första fix, men jag vet att jag som barn ofta gick omkring och sög på en sockerbit. Jag fick förstås inte göra det, men gjorde det ändå.

Jag har själv i vuxen ålder sett ett 6-årigt barn låsa in sig på toaletten (!) med en ask russin. Barnet i det här fallet hade en missbrukande förälder.

Torkad frukt, inga konstigheter kanske? Men trots allt har russin GI-värde runt 90+ (listorna säger lite olika) och det går snabbt ut i blodet. Och kanske blir man arg eller irriterad som förälder. Varför detta trams? Men det hjälper liksom inte, det är på blodigt allvar för suget är så starkt (tänk alkohol eller socker), att barnet tar det som finns till hands och gömmer sig. Big warning.

hjärta av vinbärDet är viktigt att tänka på här, anser jag. För det ÄR ett problem, åtminstone enligt de föräldrar som fyllde upp lokalen. Alla tampas med liknande saker. Barn som vägrar äta vissa saker men kan äta hur mycket socker som helst. Såklart, vi är gjorda för att ha en försmak för att äta kolhydrater – men förr i världen var det bär och rötter där det gick att få tag i, för att få energi. Idag går vi in i butiker fyllda från golv till tak med rent socker eller ännu värre – sötningsmedel. Konstgjort och knepigt.

Dessutom handlar det ju inte bara om “godis”, vilket kan vara det första vi tänker å när vi hör ordet socker. Det gäller sockerarter, så det handlar även om läsk. Saft. Om mjölmat såsom pizza, knäckebröd, mjuka mackor, pajer, pannkakor, bakverk, tårtor och kakor – även om de är glutenfria. Mjöl är socker. Annat som ligger i gränszonen för sockerkänsliga, är frukt och inte minst torkad frukt. Det blir en hel del när man tänker till.

Vad gör man då med ett barn som har problem med socker? Enligt Bitten, ska man som förälder – om man har problem med socker själv – börja just där. Söka hjälp för att komma underfund med sitt eget beteende, först efter det kan man hjälpa sina barn. Ni vet på flygplanet, instruktionen att man ska sätta på sig sin egen syrgasmask först för att sedan hjälpa barnen… det gäller även här.

Lätt för mig att säga, va? Som inte har barn. Men även om jag inte har erfarenhet av föräldraskap, så var jag det där barnet med ett komplicerat förhållande till sött.

En levande eld som brinner.Något jag på allvar BRINNER FÖR (skriker lite här) är det faktum att barnet kan påverkas av det mamman äter under graviditeten.  Det är så oerhört viktigt, inte minst för att många resonerar att “jag ska ändå bli tjock så jag kan äta vad som helst” under de kommande nio månaderna. Jag menar inte att döma någon, det som är gjort är gjort och alla väljer sin väg, utan främst påtala att forskning har visat att “Du är vad din mamma åt”. Visst är det fantastiskt? Vi kan alltså påverka barnen redan i fosterstadiet, genom att göra extra genomtänkta matval! I love it.

Dock, berättar medvetna mammor för mig, att även om de har ätit exemplariskt under graviditeten så blir ungarna ändå sockerråttor när de kommer upp i ålder. Det må så vara, vi lever med den problematiken idag – men “tänk vilken tur att du då åt så genomtänkt under graviditeten, vilken bra start för barnet!” brukar jag svara då. Allt vi gör till det bättre, spelar ju roll.

jag äter inte bakelseMin vän Tiina gav inte sina barn saft eller glass förrän de var ett par år gamla och själva förstod att det ens fanns – så otroligt imponerande! Det är ju ofta vuxna som vill att de små barnen ska “få unna sig”. (Gissa vad dessa vuxna har för förhållande till socker…?) Barnen har ingen aning om vad de missar. Och det är absolut inte barnmisshandel att undanhålla dem socker när de är så små, anser jag. Aldrig i livet. Min vän Louise var på ett barnkalas där hennes ettårige son höll på att få tårta serverad, när en jämnårig liten flicka blev matad av sin mamma. Louise fick många konstiga blickar och var nog “udda” när hon förmedlade att han inte åt tårta. Som om det var det märkliga i sammanhanget.

Så. Det är hög tid att vi skapar nya tankar och utför nya handlingar. Tänker lite längre och kanske tar tag i vårt eget förhållande till socker. Hur rolig är fredagskvällen utan ett glas vin eller öl, egentligen…? Om du ska vara helt ärlig? Här kan du göra ett test för att se om du ligger i riskzonen…

Kanske helt naturlig. Är du en “normie”? Grattis till dig.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Vi andra får ta en dag i taget. Förhålla oss till det beroende, eller skadliga bruk, som vi har. Det är nog det bästa sättet. Att vara medveten om sin “svaghet” (men det är inte att vara svag att vara medveten, anser jag) och varje dag börja om. Och förstå att vi är många som sitter i samma båt. Det om något lärde jag mig av kurshelgen. Ingen är ensam.

Det bara känns så ibland.

// Kram Linda

Jag har inte kompetens att hjälpa sockerberoende, men om du känner att du har läget under kontroll och vill ha hjälp med att skapa en individuell kostplan eller göra en hälsoundersökning, kan jag stå till tjänst. Här bokar du tid. Varmt välkommen!

Om “GLUTEN & SOCKER” i Gustavsberg 14/10.

Jajamensan. I förra veckan startade vi upp vår kostkurs i Märsta med en bunt roliga deltagare, så nu är vi igång för terminen! Det känns galet kul. Både att få vara med och prata om hur det vi äter påverkar vår hälsa – men kanske särskilt att människor kommer och gör ett aktivt val att lära sig mer; skaffar kunskap för att själva kunna förändra och påverka sin framtid. En härlig utveckling.

Kanelbulle med pärlsocker.Nu har jag blivit ombedd att prata en kväll – faktiskt på motsatt sida stan – i Gustavsbergs hamn, hos min vän / kollega Sussie och hennes kollega Cilla på Balans med Omtanke.  Onsdag 14/10 kl 18.30-21 ska jag alltså hålla ett föredrag på temat:
Hur påverkar gluten och socker din hälsa?
eftersom vi tycker att det… ligger i tiden.

Gluten och Socker - Balans med Omtanke 14 oktober 2015

Och har du ännu inte hittat till Balans med Omtanke, så är det där jag har min vän och eminenta ekologiska frisör Sussie, sedan hon flyttade salongen dit från Mariatorget. Gilla dem gärna på Facebook. 🙂 Hon och Cilla har en stor egen kundkrets, men jag går ut med det här hos mig också.

Sockrade geléhjärtan - godis.Kanske passar ämnet, platsen, datumet och tiden även dig? Då är det förmodligen menat att du ska vara med. Är du intresserad av att  delta kan du gärna mejla via kontaktformuläret  här eller till balansmedomtanke@gmail.com. Det är en så fin lokal men med begränsad yta, så försten att fäktas med väderkvarnar får först… ja, du fattar.

Kvällen kostar 300 riksdaler (tänk vad kul om nån kunde komma med en rykande färsk 200-lapp, jag har inte sett dem på riktigt än) och du får en massa “matnyttig” teoretisk information som du kan ta med hem till din vardag. Ditt liv.

Och jag kan inte säga det nog; kunskap om hälsa är makt för framtiden.

brödJag har själv gått igenom tuffa perioder av läckande tarm, svår näringsbrist och sockermissbruk till läkning, först idag kan jag se och summera vad jag har lärt mig genom åren och min egen resa.
(Och jag förstår nu att ju mer jag lär mig – desto mindre begriper jag.) Men jag hoppas kunna göra nytta för dem som famlar runt efter svar. Idéer. Tips.

En fördel med att ha gått före, är att kunna dela ut kartor med en lite tydligare utmärkt stig framöver. Som en snitslad bana mellan frestelser, lockelser, utmattning, värk, obalans och smärta. Se upp för träsk, gungfly och sankmarker. Håll dig på den säkra, torra och stabila sidan sidan så slipper du kanske trilla i, eller falla huvudstupa framåt. Uppåt, framåt.

smågodis färggladaMen, vissa misstag måste vi själva begå. Vi kan inte lära av andras jämt. Dock kan vi göra fallet lägre och det kan gå att landa mjukare… hur som helst är vi alla olika och kan/ska inte tvinga in varandra i specifika mönster, bara för att vi tycker att det vore bra. Som runda bollar i fyrkantiga hål. Ibland måste vi stå på näsan, för att lära. Tydligen.

Vill du lära dig mer om sockrets och glutens påverkan på kroppen, så häng gärna med. Det skulle vara kul att träffas. Eller tipsa en vän? Och kontakta mig först, så att vi vet att det finns utrymme. Tack! 🙂

// Kram Linda

Fettisdagen, med eller utan semla.

Semmeltider. År 2008, när jag gjorde mitt ImuPro-test, fick jag veta att jag hade en intolerans mot gluten, laktos, ägg eller nötter (för att min tarm var alldeles för genomsläpplig, så framförallt dessa ämnen skulle undvikas). Ödets ironi ville att detta skulle ske på våren; precis i tid för att äta semlor.

en semla, en bild tagen från nätetOch jag minns att det var vad jag tänkte: gluten, mjölk, nötter och ägg – “INGEN SEMLA?!” Haha. Som om det var det värsta. Och det var det ju, just då. För att socker styrde hela mig, det var min drog och enbart tanken på saker jag var tvungen att sluta äta, skulle vara en sorg… under en lång tid.

Idag kan jag skratta åt det. Minnena. Mina fullständigt toxiska tankegångar och paniken inuti; hur skulle jag någonsin kunna hitta en annan väg framåt än den jag kände till? Eftersom jag idag har ett annat perspektiv och kan se bakåt, så vet jag vad jag hittills ändå har lyckats med. Inte lätt som en plätt, men nästan. (Plättar eller pannkakor äter jag förresten inte heller längre, som de såg ut förr med vetemjöl i alla fall. De går att göra på andra sätt!) Jag förstår alla de som idag beställer mina matböcker för att kunna hitta egna, nya vägar. Använda mina idéer som grund och kreera på egen hand. Jag hade ingen sådan bok att hålla i, allt jag hittade innehöll något jag inte ville äta, utan har själv fått gå den långa (om)vägen, nu vill jag kunna underlätta för andra.

Kärleken övervinner allt.Hur kommer man över det faktum att man inte ska kunna äta semlor igen…? Man lär sig om saker och ting som betyder någonting – egentligen.  I jämförelse. Människor i ens närhet som betyder mycket. Glädje. Det man tycker om att göra. Hälsa.  En kropp som vill och kan fungera. För min kropp var trasig, jag led av grav undernäring  fastän jag vägde mer än jag borde. Hela spiralen hade börjat gå åt fel åt, nedåt och i rasande fart. Att bromsa in och undvika semlor var bara en början. Men det var tillräckligt jobbigt just då.

Jag valde bort gluten helt i den vevan, våren 2008. Jag fick veta att vete, korn och råg var toxiskt för kroppen och att få höra det än idag i flertalet kurser och utbildningar med specialister från USA, känns skönt. Efter en helg med Tom OBryan, funderar ungefär 100% av alla deltagare på hur de ska kunna dra ner på glutenintaget i vardagen… eller sluta helt. För min del var det så befriande att inte ens behöva bry mig. Får jag i mig gluten idag så är det av misstag, typ soja till sushi; jag väljer i så fall alltid en som inte innehåller vete (Tamari) – om jag äter sushi… för socker är ännu svårt för mig, det mättar inte så länge utan drar igång stressen inom mig. Men jag har inga som helst problem att slita mig från en macka idag. Tack och lov.

Närbild på nybakat bröd.Jag som levde på mackor. Det var ju världens bästa “snabbmat”. Lätt att hålla i handen, även om man är på språng på stan mellan arbetsplatser, alla pålägg kan passa, det är lättillgängligt och framför allt – gott. Brrr. Idag kan jag titta på en macka, bulle, kaka eller semla gjord på vetemjöl utan att känna ett uns av begär. Eller jo, snålvattnet kan börja rinna vid åsynen ibland, men jag skulle aldrig äta den. För jag ser bara något som är toxiskt. Något som har kostat mig en halv förmögenhet i kosttillskott för att läka, något jag inte kommer att skada min tarmslemhinna med igen.

Och jag jobbar ju inte heller med snabbmat längre, utan med långsam mat som läker kroppen. Det här är mitt nya liv, det gamla ligger numera bakom mig.

Jag vet att när många försöker undvika gluten, så upplever de ingen skillnad. För att de provar i 2-3 veckor. Och för att kroppens organ behöver vara helt fria från gluten i 10 MÅNADER för att slippa stresspåslaget och autoimmuna reaktioner. “-Du kan inte äta lite gluten, som du inte kan vara lite gravid”, som Tom O’Bryan så fyndigt brukar säga. Annars ligger kroppen fortfarande i stress och försöker att “lösa problemet” med toxiner inom oss…

Kanelbulle med pärlsocker.Vissa får PANIK vid tanken på att undvika bröd. Läs gärna den meningen igen. Om man då lägger till paj, pizza, pasta, kanelbullar, bröd, kakor och toasts så är livet praktiskt taget över. Och öl?! Aaaaldrig i livet. Men allt fler, inser, tänker till och är beredda att kanske göra en förändring… kanske ligger det något i all den forskning som kommit fram om gluten?

Imorgon är det fettisdagen och media härjar runt med provsmakning av vanliga “gamla” semlor och nya semmelwaps och – jag bryr mig inte ett dugg. Jag bakar ibland och gör olika glutenfria varianter på annat, men en semla är en semla så den låter jag vara (laktosfri mjölk använder jag inte eftersom jag även vill undvika proteinet kasein och glutenfri mjölmix innehåller så mycket annat “jox” att det inte kommer in i mitt hem). Och det är så befriande. Vad och hur andra gör lägger jag mig inte i, men jag är oändligt glad och tacksam över detta för min egen skull.

Som att ta ett litet steg ur ett svårt missbruk. På riktigt, för min del.

Om du önskar hjälp att ta dig ur glutenträsket, för framtiden och kanske även för din kropps skull, så har jag samlat ihop mina erfarenheter hittills genom åren till matbok 1.Grunderna och matbok 2.Vardagsmat. Du kan hämta upp eller få skickat mot porto; mejla mig via detta kontaktformulär.

Jag önskar dig en fin fettisdag, med eller utan semla. 

// Kram Linda

Du är (inte) vad du äter.

Det finns ett uttryck som lyder “Du är vad du äter”. Har du månne hört det förut? (…uttjatat till leda?) Jag håller numera inte med om just den ordföljden.

Studiematerial, skolhelg i Funktionsmedicinska Näringsskolan.Bara själva uttrycket är laddat och har förmåga att skapa en del ångest, tror jag. Och det ligger väl i och för sig hos var och en att definiera, men jag tycker inte att detta uttryck passar någon längre. Inte sedan jag började läsa funktionsmedicin
samt kost och näring, ända ner på minsta biokemiska cellnivå
.

Jag tror dock att “det du äter” kan säga en hel del OM dig – eller mig, för den delen. Om vi väljer inbakad pizza, groddade grödor, dynamiskt odlat, take away, hembakat, helfabrikat, LCHF, rawfood, vegetariskt eller någonting helt annat… så säger det en del om våra val och vad vi faktiskt – äter. Men det säger inte vad du är. Nödvändigtvis.

Varför inte, då? Jo, för att jag ser bland mina klienter att vissa av dem (liksom jag, tidigare) har oerhört svårt att ta upp och absorbera näring. För även om vi har trott att vi “bara äter och det sköter sig självt” inom oss, så är det dags att vakna upp och skaffa mer kunskap nu. Vi är en fantastisk fabrik ända ner på cellnivå, men det handlar om att ta hand om mage och tarm, slemhinnor och en matsmältningsapparat som kan vara nedsatt och belastad av stress, brist på enzymer, saltsyra (HCl i magsäcken), inflammation eller någonting liknande – det är ofta lika individuellt som allt annat. Och rätt vanligt.

Läkande kost i sprakande färger på en turkos tallrik.Därför har jag lärt mig att det snarare heter att:
“Du är vad du kan ta upp”.
Du är den mat du kan tillgodogöra dig. Inte det som bara passerar. För det du äter, bryts (i bästa fall) ner och tas upp av din kropp, det omvandlas till dina inre organ, skelett eller kroppsdelar: som hud, hår och naglar. Hänger du med?
Du BLIR i så fall den näring du kan ta upp. Bygga din kropp av. Helt enkelt.

Tänk tanken: om du tar ett majskorn (vilket blodgrupp O inte bör göra alls, by the way) och sväljer det helt utan att tugga sönder det, så kommer det att kunna passera magsäck, tarmar och slutligen komma ut i andra änden helt utan att ha brutits ner – då har det bara passerat det “långa veckade rör” som man kan säga att matsmältningsapparaten är… Så, majskornet passerar helt och kommer ut, utan att bli en del av dig. Inte sant?

Medan det du faktiskt kan ta upp, blir en del av dig. Din kropp.

Det betyder att om du har nedsatt matsmältning eller näringsupptag, så kan du i teorin äta “hur nyttigt som helst”, utan att din kropp kan tillgodogöra sig den största delen näring. Så gjorde jag tyvärr: åt nästan jämt och var ständigt hungrig, men eftersom min tarm var trasig togs en väldigt liten del av näringen upp genom alla meter tunntarm. Därför är det så viktigt att inte bara tänka på VAD jag äter, utan HUR jag kan ta upp det…. och om jag gör det? Annars är det där allting börjar, det måste fungera. För att illustrera:

Framsida av en hårmineralanalys.Bilden nedan är min egen hårmineralanalys  gjord 21 januari år 2000, alltså ganska precis 14 (!) år sedan. Staplarna bör här ligga relativt jämnt inom de båda vitmarkerade områdena och det gör mina (obefintliga) staplar absolut inte. Näringen är här i princip på botten, förutom högt med Kalcium som indikerar försurning… Jag hade läckande tarm, låg saltsyra (HCl) i magsäcken och tog därmed nästan inte upp någon näring alls. En riktigt negativ spiral rakt ner i utmattning, för mig. (För att inte tala om den höga stapeln Kvicksilver/Hg till höger, jag som inte ens har en enda amalgamfyllning (tack, mamma!) i mina tänder. Märkligt.)

Jag ställer mig inte frågande till ATT jag kraschade, det som är otroligt är att det hände först 6 år senare… hur orkade jag?! Det var där sockret (energin) gjorde sitt, framför allt, för att hålla mig uppe. Det är ju ofta så, kaffe eller choklad, allt för att fortsätta framåt. Och om några av oss “går omkring och ser ut så här”, är det då konstigt att vi känner oss orkeslösa och trötta? När järnet (Fe, som till exempel transporterar syre i blodet) inte ens syns på analysen…? Jag tror inte det.  Verkligen inte.

 

Resultat av hårmineralanalys, gjord år 2000.

Jag åt väldigt mycket socker då, vilket i högsta grad bidrog till denna bild, men jag hade vuxit upp på “bra lagad mat”; det gjorde att jag hade en bild av att jag var en sund och frisk människa. Inte hade jag en aning om hur fruktansvärt lågt näringsupptag jag gick runt med. Och NÄR jag åt, tog jag inte upp så mycket som jag borde, därmed var det ännu viktigare VAD jag åt och väl fick i mig…

Kroppen är en makalös och komplex skapelse, om det är så att vi har en nedsatt matsmältning är det prio ett att återställa den… tänk bara vilken förlust av näring om vi kör runt vår fantastiska farkost av kött och blod utan “bensin”. Eller med gasen i botten fastän handbromsen är åtdragen. I det läget, skulle huvudvärk/migrän, inflammationer av någon sort, utmattning eller utbrändhet, depression och värk vara så konstigt då? Nej. Inte alls. Det är tvärtom precis så här sjukdomar kan byggas upp över tid, i det tysta.

Jag gör även hårmineralanalyser nu, om du är intresserad av att göra en.

Sötmandlar som formar ett hjärta.Det här kan vara kämpigt att börja tänka på, när ett nytt år startat och frågor kring vad man “bör” äta snurrar runt, runt oss… men om du är tillbaka i vardagen på jobbet och har landat i din hemmiljö, så kanske du ska fundera på saken?

Att du är vad du kan ta upp.

Dags att ställa dig vid rodret på din egen skuta? Jag skulle gå vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig” (där vi delar med oss av egna erfarenheter) och skapa mig en egen uppfattning om jag vore du… för att skapa en bättre individuell förutsättning för just dig. För framtiden.

Varmt välkommen!

// Kram Linda

Fruktstund – en het… potatis.

Japp. Nu sticker jag ut hakan igen, men du som läser detta vet vid det här laget att man med ett enkelt klick kan ta sig härifrån – och det här är ändå något jag ser som jag vill dela med mig av… så nu åker vi!

Gren med äpplen på, mot en klarblå hösthimmel.Det här  med frukt har ju alltid varit en solklar “nyttighet” för oss. För frukt sägs innehålla de vitaminer vi behöver och det är snällare mot kroppen än godis. Så en fruktstund har setts som en fantastisk “mellis” för barnen och vi vuxna serveras färgglada och bågnande fruktkorgar i parti och minut på många olika arbetsplatser.

…för jag har själv sett dem, både korgarna och personalen som tassat dit och plockat på sig en mindre fruktsallad i form av bananer, apelsiner, äpplen och päron innan de dragit sig tillbaka till sin kontorsplats. I mitt jobb som växtskötare, en kort period i Stockholms innerstad, hann jag se en hel del sådana olika bankkontor, advokatbyråer, huvudkontor för storföretag och investmentbolag. Men jag har även jobbat som städare, som säljare i butiker med olika inriktning och inom eventbranschen – jag har sett frukt även där.

Klient vars värden visar indikation på begynnande fettlever.Och nu, när jag själv börjat jobba med att göra hälsoundersökningar  på människor som är måna om sin hälsa, hittar jag ett tydligt tecken av fruktens effekter. Nämligen fettlever. Det är sockret i frukten – fruktos – som blir “socker” i levern.
Där är skillnaden ingen alls, kroppen reagerar på socker – oavsett om det är glukos eller fruktos, så socker + socker = fett.  Precis som med triglycerider (blodfetter) i blodet och särskilt när det är ett – överskott.

I många av de fall där jag hittar en indikation på just fettlever, har jag fått svaret att “jo, det har nog blivit en hel del frukt” på min fråga. Och det vill jag dela med mig av, för att du ska kunna undvika detta och göra andra val. Självklart finns det andra anledningar till fettlever (alkohol, läsk) men just frukt har snabbt seglat upp som en stark nykomling… och varför är det då så? Jo, för att det totala intaget av socker och kolhydrater har ökat så enormt i vårt samhälle, att levern inte hinner med i tempot. Särskilt inte den lever som är tungt belastad eller har nedsatt avgiftning, av andra orsaker.

För en frukt har så många fördelar – den kan pigga upp, vara en tröst, mätta och framförallt vara lättillgänglig i sin förpackning!

Det här är riktningen vi har valt, men ibland följer vi människor med strömmen som radiostyrda utan att reflektera eller ens veta, medan det går att tänka till och därför vill jag förmedla vad jag ser i mitt jobb och har kommit fram till.

Klient vars värden visar indikation på begynnande fettlever.Jag säger inte med detta att alla ska sluta äta frukt. Inte alls. Men som alltid vill jag påpeka att om den totala belastningen är stor, kan även ‘en liten tuva stjälpa ett stort lass’, som det brukar heta. Samtidigt som en person med stabila näringsvärden kanske inte reagerar på frukt, ger det en stor påverkan på en utmattad person med ett lågt, trött och nedsatt immunförsvar eller skapa jäsning i en nedsatt matsmältning.

För vi ska aldrig lura oss själva att olika delar av kroppens funktioner inte hör ihop, det är ett tänk som hör till dåtiden.

“Frukt och immunförsvar har väl inget med varandra att göra?” Jo, för allt hör ihop. Framtiden är här redan nu. Men. Du kan också börja göra konstruktiva och medvetna val om du vet vad som kan påverka dig. Du kan välja att minska ner på frukten och till exempel dricka mer renat vatten, du bör få i dig 2,5 liter varje dag, och därmed kanske även “suget” dämpas. Det låter inte alls lika roligt, jag vet – men om du känner en stark reaktion nu, att “jag skulle aldrig kunna släppa min frukt!” så fundera på varifrån den känslan kommer. Jag var själv sån, jag gjorde så, jag åt enorma mängder frukt och – jag hade även fettlever.

Vad betyder då fettlever – och vad gör man åt det?

Själv fick jag snudd på panik när jag hörde ordet fettlever år 2008 och befarade att jag skulle dö… så var det inte riktigt, men det lät absolut inte sunt. Och fettlever kan leda till värre obalanser. Det är så att det kallas för fettlever när levern innehåller mer än 5% fett, eftersom den inte kan lagra så mycket åt gången, men kanske ändå belastas med mer…

Klient vars värden visar indikation på begynnande fettlever.…och vad gör man då åt det? Riktigt. I många fall behövs en förändring av kost och/eller livsstil. Man kan säkert äta “hur många piller (kosttillskott) som helst” för att vända fettlever, men om man bibehåller sitt beteende så blir det ändå bara – symtombehandling. Och så ska jag inte jobba som (blivande) funktionsmedicinare.

Jag förespråkar en ändring i livsstil, en kostomläggning och försöker hjälpa till med att göra resan så smidig som möjligt för min klient. Tillsammans går vi igenom hur förändringen enklast läggs upp. I början kan det till och med behövas kosttillskott, om din näringsstatus är så låg att det är svårt att hitta en balans, men syftet är att kunna stärka sig själv med att äta läkande kost och stresshantering i förlängningen.

För sanningen är den att fettlever kan leda till ännu större obalanser, som vi förmodligen inte alls vill ha med att göra.

* Här kan du läsa en artikel från Expressen om att en femtedel av svenskarna lider av fettlever och vad det kan leda till i förlängningen.

* Jag har även hittat en finsk studie från 2009 om kopplingen mellan fettlever, metabola syndromet och diabetes typ-2.

* Linköpings Universitet skriver 2011 att fetma är större risk för fettlever än alkohol, här nämns dessutom att var fjärde (!) svensk har fettlever.

Ett äpple med en tugga biten ur det.Och vad är det som skapar fetma…? Ofta stress, en kosthållning som är osund och särskilt – socker.  Det börjar vi ju lära oss nu. Men vi glömmer bort (eller vet inte) att även frukt kan påverka oss. Så varför inte ta detta på allvar och fundera en liten stund på vad detta gör mot oss – samt hur det även påverkar våra barn? Kanske är en skalad morot och en näve nötter eller ett kokt ägg lite bättre mellis än en fruktstund? Det är den totala belastningen av godis, läsk och annat socker som påverkar oss.

Och glöm för allt i världen inte bort “allvaret” med torkad frukt. Det är högt koncentrerat socker och ett alternativ till smågodis. Bara där kan man misstänka fettlever i framtiden, därför är det viktigt att tänka till i tid.

Jag vet. Det är jobbigt att läsa om sånt här, för att det är deppigt. Och det tycker faktiskt jag också. Men jag kommer aldrig att ge upp hoppet om människans styrka och vilja att förändra, du kan göra något för dig och din familj – om du vill. Det är så här det ser ut.

Klient vars värden visar indikation på begynnande fettlever.Och jag då? Är jag så duktig, äter jag aldrig frukt? Jodå, det gör jag. Vissa dagar får jag för mig att jag kan hantera det – socker i vilken form som helst. Vilket jag ju egentligen inte gör, som tillnyktrande sockerberoende. Så antingen äter jag för mycket och blir som en duracell-kanin av kicken och “måste ha något mer” i ungefär en vecka framöver… eller så blir det som senast, när jag tog i och åt både en banan och ett äpple – samtidigt – vilket sänkte mitt immunförsvar och drog igång en overkligt tung förkylning med snuva och tappad röst. Kanon. Förvisso kan en förkylning komma på hösten iallafall, men fruktoskicken är definitivt långt ifrån stärkande för mitt immunförsvar och processen “snabbades på”, kan man säga. Så återigen undviker jag frukt, för mig är det inte stärkande vitaminer – snarare tvärtom. Det går att börja om varje dag, men idag är jag åtminstone medveten om min problematik och kan skratta åt det.
Mellan nysningarna och hostan.

Jo, jag undviker potatis också, vilket jag antydde i rubriken. Att inta fiberlösa kolhydrater på det sättet kan vara som att äta socker med sked… särskilt för mig som är så känslig, jag skulle kunna somna efter en potatismåltid.

Behöver du hjälp, stöd och kanske själv vill veta hur du ligger till på “fettleverfronten”, så vet du var jag finns. Här är mitt kontaktformulär.

Ta hand om dig på bästa sätt och må så gott!

// Kram Linda

Berusningsmedel

Har du någonsin känt dig berusad på livet…?  Du vet, så där “high on life” – glad och lycklig – när allting bara faller på plats och saker och ting går som det ska? Grattis till dig! Det är en underbar känsla att få vara i och uppleva.

Men idag har jag tänkt skriva om en annan form av berusning…

Och jag vill passa på att varna för att det här kan upplevas som ett provocerande inlägg, det är jag fullt medveten om. Dock är det mina funderingar och åsikter, som ingen annan behöver hålla med om. Fundera på om du känner dig redo att hantera de känslor som möjligen blommar upp. Som ett litet test, kanske?

Skål i rosa champagne.Rubriken skulle kunna syfta på de allra vanligaste former av berusningsmedel vi har omkring oss, och de flesta tänker nog på dem i flytande form – som alkohol. Att “ta ett glas tillsammans” kan definitivt vara ett sätt att socialisera, och det är ingenting jag fördömer. Jag tar själv ett glas vin någongång ibland, men eftersom alkohol inte är min grej blir det sparsamt. Eftersom jag har problem med mitt sockerberoende och haft en trasig mage (läckande tarm) har jag valt bort alkohol i många fall. Så har det bara blivit, det är ingenting jag försöker övertala andra att släppa taget om.

Men om den pucken (alkohol) nu är avhandlad och jag säger att det finns någonting annat som många äter – som har i princip samma “effekt” fastän det är istället för alkohol…tänker du på något särskilt då? En ledtråd är att det är någonting som det går att göra alkohol av? Något som går att jäsa och framställa brännvin av?

Just det. Säd. Sädesslag. Det vi kan göra mjöl av går det nämligen även att göra brännvin av; till exempel ris, majs, korn, råg, vete och havre. Det har många kanske aldrig reflekterat över eller tänkt på – det hade inte jag heller. Förrän alldeles nyligen. Och det vill jag dela med mig av.

Alternativt glutenfritt bröd.Så, var jag vill komma med detta resonemang? Jo, till någonting som de allra flesta i vårt vackra land nyttjar i stort sett varje dag – kanske flera gånger om. Nämligen bröd. Mackor. Smörgåsar.
(Men just brödet på denna bild är faktiskt ett alternativt, glutenfritt bröd som vi brukar använda i våra kostkurser.)

Det finns till och med uttryck för dem som är beroende av bröd, de kallas för “torr-alkoholister” och/eller “mackerianer”. Och det kan låta både grymt och överdrivet, men är det något som folk i kostrådgivningar ofta säger till mig, så är det “… jag kommer aldrig att (kunna) sluta med bröd!” och det har på sätt och vis bekräftat detta för mig.

Dessutom har jag har själv varit där och känt precis så.

Sockrade rosa geléhjärtan.Vi stirrar oss numera blinda på socker, det vet vi verkar som en drog i våra kroppar och många av oss försöker att minimera intaget så gott det går. Men att bröd egentligen är detsamma som socker, fast i torr och fast form – det är det kanske inte många som reflekterar över.

Börjar det kännas här? Irritation? Vad är det här för jävla text? Eller tänker du “ja, det är såklart så det kan vara!“. Det här är ett känsligt ämne.
Vi vill inte gärna släppa det som skapar sköna, belönande signalsubstanser i kroppen – kanske särskilt inte om brödet på något sätt är en tröst för att trycka ner känslor. Om livet känns skit och det är lätt att självmedicinera (det vill säga att trycka ner känslorna) med mat, ligger socker, alkohol, mjölmat och liknande nära tillhands… tro mig, jag vet precis vad det handlar om. Även för mig var det bullar, kakor, mackor och socker i all övrig form som skapade en sorts “lycka”. Och det var fullständigt berusande, fast det förstod jag såklart inte då. Jag tänkte inte på så mycket annat omkring mig, jag bara åt det som var “gott” och det dämpade smärtan, ledan och stressen en stund.

Dimma över en disig vy.“Do you stuff your face – or do you face your stuff?” säger en klok vän och kollega.
“Äter du för att hantera livet eller bemöter du det som inte känns bra?” Jag var tvungen att stanna upp och reflektera. Åt jag utan att känna efter, som en radiostyrd, och var det kanske läge att trots allt konfrontera mina känslor? Ta hand om mitt liv? På riktigt? För jag har nog alltid – som så många andra – varit en “mackerian”, sedan barnsben. Levt på “gott” bröd i alla möjliga former, men inte förstått vilken drog det har varit för kroppen och vad följderna blev.

“-Men vad faan, ska man inte kunna äta någonting?!”

Jag hör nästan vad du tänker. Och skulle du nu vara arg eller smått irriterad, så fundera över din reaktion. Om jag istället hade sagt att det är skadligt att äta mört (vilket det kanske också kan vara, jag vet inte?) så hade det förmodligen inte väckt en sådan känsla. För mört kan vi ha eller vara utan, det skapar inte samma påslag av belöningssystemet i kroppen. Eller hur? Jag vill bara att vi ska veta om hur saker och ting funkar och vad vi gör, så att dina val är medvetna.

Men om vi går vidare från bröd, hamnar vi på något annat som är lika svårt att hantera som bröd – för dem som är känsliga för socker – nämligen torkad frukt. Torkad frukt har hårt koncentrerat socker och är egentligen inget annat än – sockergodis. Hur många av oss äter inte torkad frukt, i tron om att det är bättre – och kanske till och med “nyttigt”? Men i våra kroppar påverkar det oss på samma sätt som… alkohol.

Röda äpplen på en grön gren mot blå himmel.Frukt i färsk form är också tillräckligt lurigt att hantera, för sällan är det i normala “doser” idag när det finns fullbombade fruktkorgar på vart och varannat företag. Många äter frukter i tid och otid, utan att veta, tänka på eller förstå vad det gör med kroppen. Har vi problem med att hantera socker och möjligen känslor, kan till och med frukten fylla en självmedicinerande funktion. Personligen vräkte jag i mig frukt – ett sockerberoende är ett sockerberoende – och det ledde i mitt fall till – fettlever. Fruktsocker/fruktos är inte lättare för kroppen att hantera i stora mängder än något annat socker, så när levern blir belastad av så mycket fruktos tar det sig ett eller annat uttryck…

Många av mina klienter som har fettlever äter en hel del frukt.

Vetebulle och saftglas - fika.Tänk bara på vad detta gör för de små underbara (och ibland klokare) miniatyrerna av oss i samhället – barnen. Innan de själva kan välja, ger vi dem bullar, brödbitar och torkad frukt som russin eller lite skrapad banan (det senare består av 30% socker och inte passar alla blodgrupper)… Det kan faktiskt vara så illa att det väcker ett sockerberoende hos barnet, om vi inte tänker längre och gör andra val. Vill vi ge små barnkroppar den dosen socker att hantera – så tidigt? Vill vi se dem gråta och krisa när de inte får “mer” och abstinensen sätter in? Vill vi se dem smita in på toaletten för att gömma russinpaket, när suget blir för stort? Vill vi att de ska vara hyperaktiva och inte kunna vila i sig själva…? Vill vi det?

Eller är det vi vuxna som har svårt att hantera våra egna beroenden och för över det till barnen, som själva inte kan välja?

Så, vad gör vi då åt detta? Min ambition är absolut inte att skrämma och göra någon nedstämd, utan att informera och sprida medvetenhet om de val vi gör. Om du känner dig obekväm, deppig eller arg efter att ha läst den här texten så reagerar hela du på några väl valda ord. Visst är det intressant? Kroppen talar och signalerar mer än vi tror.

Det handlar om att vi har möjlighet att göra egna och medvetna val, planera om och skapa andra förutsättningar att leva efter. En förändring kan vara både skrämmande och kännas hopplös, men där vill jag förmedla att kunde jag så kan även du. Kunde jag, som gravt sockerberoende, välja bort det som gjorde mig obalanserad och skapa nya rutiner, göra andra val, så kan andra det också.

Det är aldrig försent att börja om och göra nya val. Det mesta går att hantera, “det som är stört går att laga – förstört får man supplementera” som en vän och kollega brukar säga. Jag tror på det. På riktigt. Vi vill om vi kan.

Alternativt bröd på ungsplåt.Det finns alternativ till bröd, men det gäller att inte ersätta ett beroende med ett annat… Kan du släppa taget om brödet och äta annat istället, så grattis till dig. Känner du att du söker nya vägar och inspiration, finns det både kostkurser att delta i och individuella kostrådgivningar att göra. Det viktigaste är att du gör val som sliter minimalt på din kropp och ditt sinne, som kan stärka dig på många plan. Du får gärna höra av dig om du vill skapa en förändring i ditt liv.

Stort lycka till.

// Kram Linda

Fredagsmys och lördagsgodis.

– Men, vad äter du när du ska “unna” dig något gott?!

Närbil på färska röda hallon.Ja, det här är intressant… eftersom vi lever i ett samhälle som kretsar en hel del kring helgernas  “fredagsmys och lördagsgodis”. Många har ställt och ställer frågan, när de förstår att jag valt bort så mycket att äta (bland annat  socker,  vete  och mejeriprodukter) ur min kost.

Och jag förstår varför. Jag kände och undrade samma sak när jag i början av min kostomläggning försökte hitta ut ur labyrinten, ville söka mig mot ljuset i tunneln och få tips, råd och inspiration. “Vad ska jag välja istället?!”

Men kom nu ihåg att jag har gjort den här resan i snart sju år. Sju år. Det har blivit så mycket lättare att hantera situationen med tiden och om jag har lyckats, kan vem som helst göra det. Kom ihåg och ta med dig det. Jag har gått från gravt sockerberoende och helt “radiostyrd” till något mer sansad, lugn och nöjd. Det är en oerhört skön känsla, kan jag erkänna.

Så, vad väljer jag då när jag vill ha fredagsmys eller lördagsgodis? Det finns egentligen inget enkelt svar på det. Tyvärr. Lördag kväll tog jag en sväng på mitt närmaste Coop för att hitta någonting att ta med hem och efter ett antal rundor där jag väjt och duckat för produkter som innehåller socker, vete och/eller mjölkprodukter, fann jag några saker att avnjuta.

Aternativt lördagsgodis i form av avokados, nötter och raw bar.Det blev två stycken mogna avokados, en påse blandade nötter och en raw bar med dadlar, nötter och kakao. Nja, det är kanske inte optimalt för mig att äta, med tanke på att varken avokado eller kakao är vad min kropp (slemhinnor och lever) vill ha just nu. Och nötter brukar jag vilja blötlägga och torka själv, men det här var vad jag fann och kände att jag kunde och ville “unna” mig för kvällen.

Vad säger du om det…? Är detta “godis” för dig?

Kanske inte, va? Men du vet, jag äter ju inte längre geléhallon, lakritsremmar, chokladdoppade sockerbitar, kexchoklad eller några blå fiskar. Inte heller dricker jag läsk i någon form, äter glass eller ens… fruktsallad. Möjligen det senare nångång ibland och med väl utvalda frukter som passar mig.

re stycken avokados, varav en delad.Som sockerberoende blir det snarare fokus på hälsosamt fett för mig, som i avokado och nötter.
Om jag sedan vill blanda in lite frukt och kakao så dämpar fettet insulinpåslaget. Det gäller för mig att planera och tänka till, annars är ju “socker-beroende-karusellen” snart igång igen. Så kan det bli om man drar det hela lite för långt och förstör sin kropp, utan att man har en aning om det.

Jag sabbade min kropp på så många sätt och belastade mina inre organ med så mycket socker, vete och mejeriprodukter att jag i flera år varit tvungen att sanera allt jag väljer att äta, nästan. Då kan man ju konstatera att jag var rejält trasig inuti, eftersom det handlade om att välja bort eller att vara beredd på ännu värre obalanser och smärtor

Det var definitivt inget svårt val. Och idag vet jag att det är ett av de bästa val jag har gjort – hittills. Utan tvekan.

För jag mår så mycket bättre på alla plan utan. Trötthetensmärtan i magen och kroppen, stressen av sockret och den diffusa huvudvärken är i stort sett borta. Fantastiskt skönt. Det är klart att även jag “unnar” mig och syndar ibland – särskilt choklad kan jag vara galet sugen på i perioder, men inte längre på samma sätt som förr. Ibland äter jag lite, men upplever att jag känner av det koffeinliknande ämnet teobromin i både lever och binjurar.

Sockrade geléhjärtan i hög.Det var en tid då det var en sorg att välja bort det som smakade så gott. På riktigt.

Min hjärna ville verkligen ha de där sköna belöningskickarna, jag ville att signalsubstanserna skulle flöda. Jag ville ha färgglatt, segt, surt, lakritssalt eller sött smågodis. Mild och smältande choklad. Kall och gräddig glass. Bubblande läskedryck. Krispiga chips. Fluffiga popcorn.
Men allt det fick liksom bändas ur mina fingrar. För att jag var så  försurad i kroppen och hade ett högt blodsocker, ont i kroppen och både begynnande fettlever och benskörhet.

Numera vet jag vad jag mår bäst av att välja och avstå ifrån. Och nu när våra kostkurser dragit igång för hösten är det roligt att möta glada och intresserade människor, kunna bjuda på inspirerande tips, även om de är mycket mer “naturliga” och kanske inte så mycket godis som det var förr.
Men vad skulle jag ta mig till – jag var ju tvungen att göra ett val…?

Förhoppningsvis slipper andra gå igenom samma sjukdomstid som jag gjorde, eftersom de kan göra andra val – mycket tidigare.
I min egen process hittade jag först och främst min egen motivation, för att orka igenom. Så kryddade jag min inställning med inspiration och utrustade mig med en stor portion uthållighet, positiv inställning och modTillit, tid, tålamod.

Två kupade händer med nötter i skal.Idag börjar det kännas riktigt bra inuti. Som en personlig vinst, faktiskt. Grattis till mig.

Det känns dessutom helt okej att mitt lördagsgodis kan bestå av några avokados och nötter. Det trodde jag väl aldrig.

Vill du ha hjälp med individuella kostråd och planering för egen del, hitta ditt “fredagsmys och lördagsgodis”? Du når mig enklast via detta kontaktformulär. Varmt välkommen.

// Kram Linda

Påsken och andra sockrade “godishelger”.

7 stycken sockrade rosa godishjärtan i en liten hög.Phew! Som recovering sockerberoende tycker jag att det kan vara relativt kämpigt att möta allt detta påskgodis som dukats upp i butikerna… Jag vill egentligen inte äta det och min kropp vill inte ha det i sig, men min hjärna reagerar faktiskt ännu på ett märkligt sätt. Som per automatik. Det är som ett djupt omedvetet sug, ett dovt hum om hur skönt det skulle kännas med en dos signalsubstanser som en dusch från hjärnans belöningssystem… märkligt men verkligt.

“Känner du fortfarande så?!” frågar människor omkring mig som vet att jag inte äter socker, men jag tror att jag alltid kommer att känna av sockersuget. Det har blivit något jag lärt mig leva med. Förhoppningsvis klingar det av med tiden, men med tanke på att det varit ett missbruk eller en destruktiv relation i över 30 år, så går det inte bort över en natt – för mig. Kanske är det inte alls på samma sätt för andra. För hade ett missbruk eller beroende “bara” försvunnit med hjälp av ren vilja hade jag inte lidit av det längre, det kan jag lova. 

Det är väl därför det är så komplicerat att “banta” och lätt att hamna i jojo-fällan. När viljan infinner sig går det att satsa 100%…ett tag. Några veckor eller månader. Tills kroppens signaler möjligen sätter sig emot och säger ifrån. Den tröttnar på att hålla ihop och ständigt anstränga sig, det blir som en stressande situation i sig. För hur gör man när det istället ska bli en livsstil att välja större del läkande kost? Det tar lite längre tid att vara fullständigt motiverad och övertygad i sig själv, kan man säga.

Men det går. Och det är det viktigaste. Ibland saknas bara stöd i processen.

Närbild på godispåse med dragéägg i rött, gult, grönt och chokladbrunt.Och oftast klarar jag mig bra, jag kan sitta bredvid en stor skål med lösgodis – även om det varit mitt “knark”  i alla år – utan att äta, men härom dagen sprang jag på detta påskgodis i affären. Ah, vad gott!! Det känns såklart märkligt att se en av mina favoriter i påskgodisväg och samtidigt känna att “aldrig i livet”… det är många spår i hjärnan som ska läggas om på nytt, liksom. Men numera är jag iallafall medveten om det, så valen jag gör kan bara jag ta ansvar för.

Jag tycker även att julen är knepig, med all marsipan, glögg och choklad. Jag vill inte längre ha det, jag vet att det är jobbigt för min kropp  (eftersom jag bland annat blir trött, kan få huvudvärk, bli uppsvälld, drivas av sockersug och känna smärta i mage/tarmar) av socker och koffeinliknande ämnen som choklad och kakao, ändå sitter smakerna och vanorna så djupt i mig. Det är mysigt att göra julgodis, sätta ihop och dekorera pepparkakshus, forma saffransgula lussebullar och små, söta (!) marsipanfigurer.
Traditioner och trygghet!

Ibland, främst i början av min kostresa, har jag tänkt att dessa högtider känns lätt meningslösa utan godis – så rodnar jag lite när jag just tänkt tanken. “SÅ kidnappad är jag väl inte av min hjärna?!” Jag vet ju egentligen hur jag ska bete mig för att vara balanserad, genom att sova tillräckligt mycket, dricka vatten i rätt mängd och INTE låta sockret få övertaget. Inte längre. Så, ingen påskmust heller. Så enkelt och så svårt är det.

Det låter väl helt motbjudande egentligen, “…för vad ska jag då unna mig? Vad ska jag då ha för glädje i livet? Vad är det för roligt kvar?” Det är frågor jag får. Men just den känslan har jag nu kommit över, det handlar mer om att hantera suget när det kommer. Jag vet att det finns mycket annat som spelar så mycket större roll i mitt liv. Det handlar om att hitta andra saker att må bra av, helt enkelt. Och vara medveten om mitt problem.

Påskkaka gjord på carob och kokoskräm, valnötter och torkade hallon.Visst, det är kämpigt att avstå när det smakar gott, men jag kan ändå uppskatta traditioner och det kan inte frånvaron av socker ändra på. Midsommar, nyår, jul och påsk: det funkar iallafall – för det måste det göra. Och det gör det med rätt umgänge – människor jag vill umgås med – och alternativt godis eller bakverk.

Till exempel använder jag mig försiktigt av frukt/bär, nötter och “choklad” i form av carobpulver och kokoskräm – det funkar för mig. Just nu knåpar jag på en recept- och inspirationsbok i ämnet. Du får gärna höra av dig om du är intresserad av en sedan, via detta kontaktformulär.
Det är förstås ingen bindande anmälan, mest intressant att undersöka om det finns en efterfrågan…? Jag vill gärna veta vad du saknar och söker!

Men faktum ändå är att det ännu känns i kroppen när det är “godishelger”, det ska jag inte förneka. Dock blir det väldigt mycket lättare för varje storhelg och det går definitivt åt rätt håll – tack och lov!

Om du vill veta mer om vad socker “gör” i kroppen ner på cellnivå, var det fokus på socker i Efter Tio med Malou, tisdagen den 27 mars. Där förklarar de vad som egentligen sker i kroppen – till exempel inflammationer – och det kan vara en god idé att ha denna medvetenhet med sig in i framtiden.

En riktigt god och Glad Påsk önskar jag dig. Må solen skina där du är, åtminstone på din insida (om vädret inte skulle vara med dig).

// Kram Linda