Vi skriver mars månad 2013. Vårmånad. Hallå där. Det var ju midsommar nyss? Midsommar till mars sade bara “sssssssswosch!” när perioden flög föbi. Galet.
Och apropå galet – i februari för 7 år sedan lyfte jag en fast telefonlur med skakig hand. (Ja, det var en fast telefon, en sådan som kids idag får googla “bild” på). Jag ringde i desperation till psykakuten (märklig känsla) nära mitt dåvarande hem och bad om att få komma dit och prata med någon, för att jag mådde så oerhört dåligt (läs: djup ångest). Den trötta rösten i andra änden kunde erbjuda mig en tid två MÅNADER senare och jag hasplade sorgset ur mig att “men, då vet jag inte vad jag gör…” utan att riktigt tänka mig för. Jag fick en tid samma eftermiddag.
Där nånstans, i min sjukskrivning 2006 för “utmattningsdepression“, som det hette då, började min väg tillbaka. Eller, framåt. Först trodde/tänkte jag att jag skulle söka mig tillbaka till den jag en gång varit, sedan förstod jag att det inte var någonting att sträva efter – eftersom jag inte varit sann mot mig själv.
Åtminstone hade jag inte levt på det sätt jag ville leva. Fasaderna och maskerna hade varit otaliga och jag hade vänt så många kappor efter vindarna, jag var så trött i mina armar och ben, huvud och mage – hela min kropp krisade och jag blandade ihop maskerna… vilken hörde till vad?
Det hade blivit ett ändlöst greppande efter halmstrån. Någonting som kunde lugna mitt inre kaos. Jag förstod att jag inte kunde börja om – utan måste börja från början. Helt.
Jag kan knappt greppa hur fort tiden passerat och mitt liv har förändrats i grunden, även om vissa minnen ännu är glasklara.
För åren sedan mitt sammanbrott när jag inte tog mig upp ur sängen, har hastat förbi, jag hör samma ssssssswosch djupt inom mig och tänker “hur har sju år gått så fort?!” Jag har på sistone börjat kalla min process för “sju svåra år”… för det är nu så länge sedan jag kraschade fullständigt. Tänk, sju år kan kännas som en fullständig evighet – och samtidigt gå så fort! Ändå.
Hade jag fött barn för sju år sedan, hade jag haft en son eller dotter i skolåldern. Ändå känns det som nyss, när jag var tvungen att bromsa in, reda ut mitt liv och börja om på ny kula. Vilken resa. Det är helt galet. Vi lär genom hela livet och även om jag inte på något sätt är framme eller på väg att gå i mål, “firar jag av” dessa sju år som en period i mitt liv som aldrig kommer åter – oavsett vad framtiden bär i sitt sköte. Dessa sju år är gjorda. Det är förbaskat skönt.
Och vilka år! Jag har varit arg och jag har gråtit, känt mig fruktansvärt ensam, gått i samtalsterapi, vänt ut och in på mig själv, hittat och fokuserat på att acceptera mina otaliga tillkortakommanden, mönster och mindre smickrande egenskaper. Men också lärt mig vad jag är bra på, hur jag kommer till min rätt på bästa sätt och vad jag vill göra. Vad jag tycker om.
Jag har yogat, valt att möta mina rädslor och lärt mig hantera min inre röst. Jag har försökt definiera innebörden av självkänsla och självförtroende, samt jobbat på dem båda. Stresshanterat. Lagt om min kost. Läkt.
De “sju svåra åren” är ursprungligen omtalade i gamla testamentet om Egyptens sju år i överflöd, som följdes av sju svåra år med missväxt, hungersnöd och lidande. Därför har det blivit ett talesätt att “se ut som sju svåra år” och det kan man ju verkligen säga att jag har gjort! Herregud. Från att ha varit en kreativ dekoratör med en generös normalvikt och intresserad av både kläder och utseende, till att puppa in mig i en kokong, gå upp i vikt och isolera mig… det har varit en intressant process. Och det var aldrig i livet någonting jag hade valt självmant, men som med andra livskriser och levnadskaos har jag kommit igenom. Åtminstone både hoppas jag och tror det.
Dessa sju svåra år (oavsett vad som kommer framöver) mellan 2006 och 2013 är nu genomlidna. Och jag är en helt annan person idag, mot när utmattningsdepressionen slet ner mig i det mörka, bottenlösa slukhålet. Och jag KAN inte heller vara samma person idag, eftersom alla celler i kroppen förnyas på sju år. Samtliga celler. Vilken tillfällighet…? Och tänk, om sju år till är min kropp helt ny igen!
Det känns bra, både att tänka tanken och uppleva känslan att jag kommit ut på “andra sidan”, genom just denna kaotiska katarsis – detta omvälvande renande. Och kanske är det också av högsta vikt, att nu göra ett avslut och känna att var sak har sin tid. På sätt och vis är jag tacksam glad och stolt över att idag kunna knyta ihop säcken lite mer, se och förstå vad jag har behövt gå igenom, eftersom det så många gånger och år under resans väg har känts meningslöst och hopplöst… det har varit krävande. Minst sagt.
Jag vill innerligt tacka min fina familj som alltid funnits för mig. Som stöttat och gjort det ni har trott varit bäst, även när jag inte velat ha den hjälpen till och från. När jag tampats med mina mönster, demoner, rädslor och livskriser har det varit skönt att veta att ni funnits där. Som en tydlig och trygg stöttning, men på avstånd. Tack.
Stort tack till de vänner som orkat stå kvar, fastän jag inte har deltagit. När jag inte har orkat eller velat vara där och istället isolerat mig. Som har sett mig göra min resa och funnits där när det “funkat”, som varken har pressat eller tvingat. Som ibland har ifrågasatt och fått mig att inse vad som är viktigt för mig i livet, för det är jag också mycket tacksam.
För sju år kan vara en förbannat lång tid. Oöverskådlig när det är ensamt, kallt och smärtar. När man bara vill kliva av tåget och må bra igen… och plattformen eller perrongen aldrig dyker upp. Resan känns som om den aldrig någonsin ska ta slut. Och ändå kan det ske så snabbt, inte tusan känns det som sju år idag. Det känns som en tydlig men suddig del av mitt liv, som avslutas här. Med det menar jag inte att utmaningarna är över. Högmod går före fall. Jag behöver bara göra ett avslut här och nu – efter en sju år lång period som varit så omvälvande.
Vad som sker framöver har jag ingen aning om. Jag varken vill eller kan spekulera i det, jag försöker ännu lära mig att ta livet lite mer “på volley” och det lär fortsätta så… men jag är säker på att det finns fler utmaningar och läxor att lära. Och även om jag inte kan kräva “sju år av överflöd”, så känner jag att jag äntligen har hamnat i en sorts flow. Nu är det flyt och möjligheter som öppnas upp och jag bara försöker följer med i det.
Att må dåligt och uppleva fysisk eller psykisk smärta är ingen lek. Att sjunka till botten i mörker och inte veta hur man ska ta sig upp till ytan, det gör ont. Att tvivla på sig själv och sina egna egenskaper är smått panikslaget. Vem är jag? Vad kan jag? Vad har jag att erbjuda här? Vem vill ha med mig att göra?
Jag är idag där jag vill vara, bara det är en stark känsla. Om jag kan hjälpa andra, som famlar efter halmstrån och stötta dem att må bättre, är det en ynnest. Jag som mest “hattat runt” och inte vetat var jag skulle hamna – till synes planlöst – men idag är det så uppenbart vilken väg jag skulle gå för att landa här. Den genom Livets Skola. Sånt ser man ju inte mitt uppe i sin skärseld. För det vill jag kalla den.
Om jag bara hade förstått då det jag vet idag, så hade det dock inte varit någon skärseld eller katarsis att gå igenom och lära sig av. Det förstår jag. Det är bara så skönt att ha den insikten idag och att våga tillåta mig själv att vara – jag. Alla kommer inte att gilla mig, men så länge jag tycker om mig själv, i mitt eget sällskap och genom mina val, så må det vara hänt. Jag får “gilla” att jag inte är förträfflig i allas ögon. Jag har lärt mig att det är värre att försöka vara tvärtom, det var därför jag gick sönder. Det är svårt att vara alla till lags.
Nu avslutar jag just denna sjuårsperiod och går in i en ny fas. Jag har rullat igång ett företag som bygger på min resa, för att kunna hjälpa andra med fokus på individuella råd inom kost, näringsstatus och Medicinsk Yoga.
…jag har precis i dagarna fått min ansökan om varumärkesregistrering beviljad – och det är jättestort för mig! Jag har haft tre tidigare företag, men aldrig skapat ett varumärke förut. PRV anser att jag har en unik idé. Så jag hoppas på flow och fler vinster i att jag även i mörka stunder trott på att det en dag blir bättre, men jag njuter dessutom i nuet…
Av frisk luft under vingarna, glädje och hopp om framtiden.
Och allt detta önskar jag även dig på din väg, fina du.
// Kram Linda
För kanske kan det kännas så ibland? Att det faktiskt inte spelar någon roll, att ingenting egentligen har en mening. Så pass att vi glömmer bort vad livet faktiskt är värt? Och varför vi är här? Att känslan av meningslöshet nästan tar över allt annat.
Känns det igen? I så fall hoppas jag att du också kan hitta till känslan av vad som är värdefullt. Kunna stänga av alla störande influenser runt omkring, logga ut och stänga ner för att kunna och våga lyssna på den inre rösten.
Ibland var det svårt, eftersom tystnaden och stillheten var smärtsam och svårt, obehagligt avslöjande. Jag kunde verkligen höra vad jag tänkte och kände, det jag hade försökt dölja och glömma. Men samtidigt hade jag längtat efter att få göra det. Att leva på ett annat sätt. Och eftersom jag yogade varje dag i ett års tid, vande sig kroppen stegvis. Jag vågade släppa taget och efter att tag kunde jag även njuta av att tillåta mig själv vara stilla. Men det behöver inte vara i ett år, en dag är en god start…
Att en dag kunna och våga vara sin egen närmaste vän. Att lyssna till och bejaka sina egna önskemål, drömmar och känslor. Det är kanske något av det mest komplicerade. Och vi har nog alla våra egna sätt och metoder för att hitta dit, vi kan välja det som passar bäst för stunden. Idag ser jag en mycket större mening med allt, mitt liv känns mer meningsfullt. Det känns som jag kan leva, snarare än att bara överleva. Bara kämpa. Att även kunna njuta.
