Category Archives: Mod

– Om att visa mod och därmed även göra saker som man kanske egentligen inte vågar. –

När säkerheten betyder allt.

Posted on 2017-05-25 | Comments Off on När säkerheten betyder allt.

Jag vaknade sent i tisdags morse, slog på Gomorron Sverige och reagerade direkt på känslan av allvar som kom ut från rutan. Vad hade hänt? Barn. Konsert. Död. Självmordsbombare. Jag fick hög puls på ett par sekunder, jag visste ju ingenting om nattens dramatik i Manchester, attentatet efter en Ariana Grande-konsert.

Man blir så ledsen. Igen. Det sker igen. Och den här gången riktat mot främst barn. Vi vet inte var eller hur, men det händer. Det vet vi och kanske är vi alldeles för beredda på det, även om det blir en chock varje gång någon framför ett fordon bland människor eller spränger sig i en folksamling. Vansinnesdåd. Man känner sig så maktlös. Vansinnigt maktlös.

Plötsligt slår det mig. Vänta lite här nu…? Och så är det vad alla pratar om, i båda morgonprogrammen på tv: Friends Arena. Den stundande Europa League-finalen mellan just Manchester United och Ajax som väntades samla så många människor under samma tak, jag kände en kall ilning längs ryggraden. Via en fin vän var jag sedan en tid tillbaka inbokad för att jobba på arenan, jag har jobbat där förr med personallogistik, även om det det var länge sedan… men nu var det dags igen. Precis nu. Vad är oddsen för det? Och hur säkert kändes det?

terrorattentat rubrikFör snart 7 veckor sedan satt jag hemma och var chockad av händelserna på Drottninggatan. Då snurrade gärningsmannen runt min egen husknut innan han greps ett par meter från mitt hem. Jag var absolut inget offer i det hela och jag åkte gärna för att hämta hem min kusin, men det var en hel del tankar kring var man är skyddad och nu hade jag bokat upp mig för att jobba på ett större idrottsarrangemang dagarna efter ett attentat…

…det är inte utan att man blir lite fundersam. Inte minst eftersom de hela tiden pratade om risken för attentat i media. Phew. Men, med tanke på den rigorösa säkerhet à-la-Fort-Knox som var bara för att hämta ut min ackreditering inför jobbpasset på dagtid, så ville jag hoppas och tro att det skulle att gå bra. Högt ansvariga för säkerheten uttalade sig om läget och att de har planerat inför detta evenemang – och tänkbara händelser – under ett års tid… ja, vem vet egentligen?

Man får ju hoppas och tro.

 För annars tillåter vi dem att ta makten över oss. “Förlorarna“, som Trump kallar dem. Annars tillåter vi dem att påverka oss och vi krymper. Det minskar våra världar och ökar vår rädsla. Är det rätt väg att gå? Rädsla? Nej, kärlek och tillit. Det är den enda vägen framåt. Hur läskigt det än är. För det är modigt att göra det man inte riktigt vågar. (Även om man naturligtvis ska vara försiktig och tänka sig för en gång extra ibland.)

Dagen efter attentatet i Sthlm gick jag på Dramaten, för jag hade en biljett sedan tidigare. Jag gick på skakiga ben och var så förundrad över tystnaden i innerstaden – mitt i city. Men jag gick. Jag har varit (är?) rätt harig av mig och har varit mycket rädd i mot liv, men kände att ingen annan skulle få begränsa mig. Mitt liv. Så det kändes skönt att våga.

Samma sak nu, jag hade nog gärna stannat hemma om jag hade tänkt lite för långt, men… nej. Jag skulle jobba dagtid (även om det just då kändes tillräckligt). Det fanns bara en sak att göra som kändes rätt, det var att ge mig ut och vara där. Även om jag funderade och benen skakade igen. Men när jag själv såg och upplevde säkerheten under morgonen och dagen, kände jag mig trygg. Jag tänkte inte ens på det efter en stund, arbetsdagen bara passerade.

Vid ett tillfälle på eftermiddagen kom det två polisbilar (piket) fullproppade med poliser som hoppade ut och började klä på sig inför kvällen och arbetspasset. Nog för att de hade uniform innan, men de skydden! Den säkerheten. Det var så intressant att se hur det plötsligt stod Robocops intill oss och hade jag inte haft respekten för deras koncentration och uppladdning, hade jag lätt kunnat gå fram och tacka för deras insatser för att skydda sina medmänniskor. Dessa hjältar.

När jag gick hemåt efter arbetspasset, via Mall of Scandinavia, mötte jag många vakter och poliser. Sjungande fans åt alla håll jag kunde se och höra. Det kändes fint. Det kändes fritt. Jag njöt av solens strålar från den blå himlen. Värmen. Känslan av att vara min egen och kunna göra vad jag vill.

Jag var återigen nöjd att jag vågade.

// Kram Linda

Ps. 48.000 besökare såg matchen som Manchester United vann, “ingenting” hände och mitt förtroende för polis och säkerhetsansvariga i Sverige är högt. Vi kan inte skydda oss mot allt, men vi kan nog våga mer än vi tror…

Comments Off on När säkerheten betyder allt.

Posted in Mod, Rädsla, Verklighet

Fem år och över fyrahundra inlägg senare…

Posted on 2016-11-10 | Comments Off on Fem år och över fyrahundra inlägg senare…

Idag 10/11 “fyller” mitt företag 5 (fem!) år. Det är ju smått galet. Om man säger så. Eller så är det precis tvärtom, väldigt klokt. Som en underfundig liten femåring. Så fort det går när man har roligt. Det gäller att fånga upp tiden (här 1, 2, 3 och 4 år) och följa med. Leva fullt ut i varenda ögonblick. ♥

femarsljusI dessa tider, när vi ena dagen ser ett omvälvande presidentval och andra dagen möter det värsta snöovädret på hundra år (eller ja, de sammanföll faktiskt på samma dag…) gäller det att stå stadigt. Att ha en stark grund att stå på. Vi testas, på så många sätt, i denna tid.

Personligen tycker jag att dessa “test” oftast skapar något nytt, oavsett om det är en obekväm eller behaglig upplevelse. Man tvingas vända sig inåt, bestämma sig för vad man vill representera. Stå för. Kanske blir det inga större överraskningar, men det är ändå bra att landa i sina värderingar. I hjärtat.

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Jag började skriva här en kall januaridag i 2012, då var det dags att öppna upp portarna till det “bygge” jag hade snickrat på inom mig i flera år. Åh, denna eviga och ständiga tankeverksamhet. Från min egen krasch, genom min långsamma återhämtning, via utbildningar tog det form… det som skulle bli till min plattform. Jag kände att jag ville knyta ihop det hela, men kunde inte omfamna vidden av det eller hur det skulle se ut, det var på sätt och vis omvälvande. Med darriga fingrar publicerade jag det första inlägget.

Jag ville lyfta fram min egen resa. Hur jag hade kämpat för att komma in på rätt spår, även om det fortfarande var långt kvar då. För att jag både ville och behövde bearbeta mitt och se om det kunde hjälpa andra på deras väg, då skulle min kamp kännas ännu mer värdefull (alternativt ha ett värde alls, det är svårt att se när man är mitt uppe i sin egen process). Men även om jag var efter många i min utveckling låg steget före några i min utveckling – så jag kunde börja hjälpa dem så smått med mina insikter…

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Och jag ska vara ärlig; jag hoppades kunna nå ut till andra och ge stöd eller verktyg för att de skulle kunna ta sig framåt på egen hand. Men. Även om ingen annan hade brytt sig om det, var det ett oerhört värdefullt och viktigt steg för egen del att ta. Det här var viktigt för mig själv.

För det innebar att vara riktigt ärlig. Så sann jag vågade vara, mot mig själv och andra. Att sluta ljuga, ducka och gömma mig. Det är skrämmande när man har levt på ett sätt hela livet, för att sedan bli “någon annan” och skapa något nytt. Men eftersom det handlade om att verkligen hitta till mig själv på ett nytt och speciellt sätt, kändes det bra. Jag ville utmana mig själv att våga stå kvar även om andra inte tyckte som jag. Fastän det var läskigt.

Det kändes fint att ha en plats att uttrycka mig på. Och idag tycks det ofta vara just det som lockar människor till hälsoundersökningar, yoga eller individuella kostrådgivningar. Att jag har varit igenom en tuff period själv. “Du vet ju hur det är.” Det känns också fint.

manus-på-väggOch jag har alltid skrivit, med ett par års uppehåll när jag inte ens har orkat skriva. Sedan fem-sex års ålder har jag skrivit små böcker, noveller och andra texter. Dagböcker, anteckningar, dikter… jag har haft det som en naturlig ventil i hela mitt liv. Ord. Meningar. Texter. Känslor.

Men det har aldrig varit som det är idag. I snart fem år – helt otroligt – har jag skrivit inlägg om sådant jag har gjort, tänkt eller funderat på. Tankar och ämnen som känns viktigt för mig, min syn på det. Intressant det där, jag som har levt med prestationsångest i den större delen av mitt liv. Om jag skriver från hjärtat, om vad jag vill, så flödar det. Oavsett hur det känns när jag publicerar. Ofta känns det good enough. Ibland till och med “yes!”

Närbild på textning av "Ja, visst gör det ont...?" av Karin Boye.Men om någon annan “lägger sig i” vad jag ska skriva – även om det är av välvilja – så låser det sig gärna. Så jag har valt att skriva ifrån hjärtat, det som “behöver” bli skrivet. Oavsett om folk läser eller ej. Och naturligtvis gör det mig glad om någon tycker om det jag skriver; kan finna tröst eller känna sig mindre ensam. Eller för att bli uppmuntrad, pushad och informerad. Om någon håller med om det jag skriver.

Men mest av allt skriver jag för att jag måste = jag vill.

Idag har det blivit över 400 inlägg. Det är vad rubriken syftar på. Först gjorde jag inlägg måndag/onsdag/fredag (syns du inte så finns du inte?), sedan glesade det ut till publicering måndag/torsdag (man vill ju inte tjata för mycket) och nu är det så ibland, men ofta endast måndagar. Det är lurigt det där. Jag vill ju skiva, men varken för mycket eller för lite. (Lycka till, med det.) Sen hinner man ju inte alltid få till något som är bra nog. Jag vill inte bara skriva “för att”, jag vill vara rädd om den plats jag har.

Flamingodekor från mitt förra liv, på en trädgårdsmässa i Sthlm.Jag frågar alltid mina klienter när vi ses om hur de hittade till mig och de allra flesta svarar “via nätet” (andra svarar att de kommer via någon vän eller kollega som har varit hos mig tidigare). Jag blir både glad och tacksam. Det känns lätt att försvinna i mängden och lite klurigt att nå ut, att “annonsera” och försöka synas. Men ändå verkar det gå bra so far. Det här är mitt skyltfönster, för att tala som en fd dekoratör.

Och jag vill fortsätta skriva. Tills jag viker in skägget, går hädan eller drar ett sista andetag. Gissar jag. För att jag tycker så mycket om det och har funnit min kanal, en plats för mig där den som vill kan läsa och lyssna. Den som tycker att det passar andra bättre, behöver ju inte läsa. Jag ser fram emot många fler inlägg med tiden och hoppas komma ihåg att prioritera det, eftersom det ger mig en möjlighet att ventilera. Mina åsikter och känslor.

Även om det står stilla ibland och jag verkligen vill hitta på något att skriva om.

publicerade-sidorUtöver de inlägg som publiceras i veckorna, finns det över 250 fasta sidor under kategorierna i överkant på hemsidan. 269 stycken i nuläget, för att vara exakt. Där finns mer information och ämnen jag vill upplysa om. För den som önskar några tips och råd utan att det kostar. Och det blir säkert fler av de sidorna också, ett steg i taget. En sak i taget.

Det har hänt en hel del på fem år. Som kostkurser, utbildningar jag själv har gått, yogaklasser, privata sessioner, hälsoundersökningar och personliga möten med en herrans massa härliga människor. Jag är stolt över att mitt företag seglar ännu, efter dessa första år. Och hoppas förstås på många fler kreativa, utvecklande, ventilerande texter, inlägg och år. Det vore en dröm.

Tusen tack, för att du läser, mejlar och möter mig som du är. ♥

Jag hoppas att du vill följa med mig in i framtiden.

// Kram Linda

PS. Hur jag ska fira? Genom att imorgon gå på Laleh i Globen med min fina vän Jasna. Jag återkommer med en rapport om hur konserten var. Längtar.

Comments Off on Fem år och över fyrahundra inlägg senare…

Posted in Känsla, Mod, Verklighet

“Bara få va mig själv.”

Posted on 2016-07-21 | Comments Off on “Bara få va mig själv.”

Åh. Som. Jag. Längtar. I november ska jag gå och uppleva Laleh på Globen, dit hon har flyttats från Hovet för att hon har sålt så många biljetter. Det blir ju att båda se och höra henne, men det känns mer som en upplevelse. Det är något visst med henne, på så många sätt.

Redan i filmen “Jalla! Jalla!” tyckte jag att hon strålade, som den stjärna hon är. Så oerhört vacker och när hon sedan släppte sitt debutalbum 2005 var jag fast. Den låt som fastnade som mest hos mig då var “Tell me”. Dessutom var jag fascinerad över att hon blandade språk hejvilt så som hon gjorde, fick man göra så? Ja, tydligen. Vem kan säga något om det? Hon kompromissar inte med sin musik.

Hon tycks alltid ha gått sin egen väg, med en otrolig fingertoppskänsla, integritet och en stor konstnärlig begåvning som jag verkligen beundrar. Genom tillfällen som “Så ska det låta“, “Scenen är din” på Gröna Lund och “Some die young” i Norge efter Utöya… allt hon har gjort har det lilla extra. Tycker du inte…?

Ett knippe lila, ljuvligt doftande syréner med gröna blad.Men varför tar jag upp det här nu, månader innan konserten? Jo, för att hon har varit väldigt aktuell som upphovskvinna, när hennes “Goliat” har sjungits på så många skolavslutningar. Den är helt magisk och texten så bra. Tänk, så många fina barnkörer som sjunger om det världen behöver nu:

“Vi ska ta över världen
vi ska bli stora,
vi ska bli mäktiga.
Och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer.”

Se gärna den makalösa videon längst ner. (Sjung gärna med!) Tänk om barnen kan känna att de faktiskt är mäktiga och viktiga, att de kan göra jorden hel…? Vi måste hitta något positivt som lyser vår väg framåt (det händer väldigt mycket mörkt i världen nu), så att vi kan fokusera vår energi åt rätt håll. Sprida ljus.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På samma sätt, tror jag att vi alla behöver budskapet i hennes “Bara få va mig själv“ – inte minst barnen! Så att de får lära sig att man inte alltid behöver passa in i de fyrkantiga ramar som vuxenvärlden har skapat (och har så svårt att gå ifrån). Att det finns någon som säger “Jag ska bara få vara mig själv, vill bara mig själv”. Det kan göra stor skillnad för ett barn som inte vet hur det ska vara. Som kanske känner att det inte passar in alls där det befinner sig. Så att de vet att de är perfekta som de är.

Världen behöver vackra (jag menar insidan, även om hon är bedårande även på utsidan) och viktiga förebilder, här en modig, stark och klok kvinna som har tagit sin strålande karriär i sina egna händer – det inspirerar mig stort! Hon har inte haft en enkel väg i livet, ändå fortsätter hon att hänföra. Säljer så många biljetter att konserter måste byta arena. Vad kan jag säga? Jag längtar verkligen.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Det gäller att fånga upp budskap som rymmer hopp och optimism och låta barnen marinera i dem. Stötta och supporta dem i att utforska sina egna vägar, att det går att vara sin egen – den man innerst inne är. Oavsett vem andra vill att man ska vara. Det är viktigt att de vet det. Vi vuxna också. Fantastiska Laleh. Eller som hon uttrycker det:

“Så tro på mig, för jag vet att du är modigast. Du kan.”

// Kram Linda

Comments Off on “Bara få va mig själv.”

Posted in Glädje, Mod, Musik

“Allt jag behöver har jag inom mig.”

Posted on 2014-03-17 | Comments Off on “Allt jag behöver har jag inom mig.”

I mina lugna yogaklasser betonar jag gärna vikten av återhämtning och vila för att stärka kroppens läkande förmåga, om vi har mycket aktivitet  och rörelse omkring oss i vanliga fall. Jag tycker det är lättare att lyssna till kroppens signaler om det inte slamrar och bullrar runt omkring mig hela tiden.

Lättare att höra min egen inre röst.

Vintersol från blå himmel, som glittrar i vit snö.För vi alla har egentligen svaren inom oss. Svaren på de frågor som vi alla ställer oss om livet, som det är lättare att leta efter utanför än inuti. Vad vill jag, vart ska jag och hur? Vi kan söka hos andra människor genom deras råd, tips och erfarenheter. Vi tror sällan att de egna erfarenheterna och egna känslorna duger, bekräftelsen från andra är viktig. Jag var beroende av andras erkännande väldigt länge. Och jag kämpar ännu med att våga vara fri och stå för mig själv… för det mesta känns det bra, men ibland är det läskigt. Ensamt. Skrämmande.

Jag möter mina rädslor så gott jag kan i mitt liv och försöker stötta andra i att hitta sin egen väg. Inte den jag gått, eller göra som jag gjort, utan hitta sin helt egen. I yogan och andningen kan jag hitta till lugnet och min stillheten djupt inom mig och känna om min magkänsla signalerar “ja” eller “nej”. För jag vet ju egentligen. Men jag kan fatta bättre beslut om det är rofyllt. Allt jag behöver har jag inom mig, hur märkligt det än kan låta. Det betyder inte att jag är oberoende av alla andra och klarar mig själv och allena för evigt kanske… men jag vill hävda att ingen är bättre än jag på att vara just – jag. Och du, på att vara just du. Kom ihåg det, om det känns tungt.

Svarta siluetter av träd mot en stålgrå himmel.Därför har du inte svaren på mina frågor och jag har inte svaret på dina. Det kan vara provocerande i en tid av snabba lösningar med önskningar om quick-fix-manualer. Jag vet. När jag började gå i samtalsterapi för att reda ut alla mina livstrådar som hade trasslat ihop sig till ett enda tjorv, hade jag gärna sett att mitt liv var “utrett och klart” onsdagen veckan efter klockan 15, för att det skulle kunna passa bra in i schemat. Jo tjena. 

Jag tycker sällan att det finns “rätt tid” för någonting som planeras, däremot händer allt när det ska ske. Så det kan verka hur bökigt och otajmat som helst, när det egentligen är det enda rätta. Det är dubbelt det där. Jag började gå i mina samtal år 2006… och jag går i samtal fortfarande. Hos min nuvarande terapeut sedan hösten 2010 och det har varit andra under tiden Det är det bästa och mest kärleksfulla jag har gjort mot mig själv. Jag blev således inte klar “onsdagen efter, klockan 15”, kan man lugnt säga. Men det har förändrat mitt liv och mitt inre till det bättre på så många sätt att det är helt ovärderligt.

Men inte tusan ville jag göra det just då. Prata om mitt liv med någon. Kanske en annan dag. När jag hade tid. (Jo tjena.)

En yogis hand i "Gyan mudra", tumme mot pekfinger.Idag, när jag kommit en bit på vägen, vill jag hjälpa människor att stärka sig själva inifrån, och
av en händelse är jag numera Funktionsmedicinsk Näringsrådgivare som jobbar med den medicinska yogan. Slumpen? I don’t think so… för jag tror ju på synkronicitet. Och jag har kämpat emot i livet så att jag slagit mig blodig, men sedan jag släppte taget och började följa med flödet, så går det så mycket bättre… fastän jag egentligen inte vågade det.

Och ibland sker saker som bara känns som de stämmer överens, fastän man kanske inte trodde det från början. (Synkronicitet.)

I februari 2014 studsade nämligen fem fantastiska killar ut på Linköpings scen, i Melodifestivalens andra deltävling. De heter Panetoz och de sjöng, dansade och hoppade: “Jag sprider kärlek, de som hatar bara försvinner” med en sådan positiv energi, att jag tänkte på barn och ungdomars framtid…

Jag önskar att barn och unga som växer upp och står inför vuxenlivet, ska ta till sig deras budskap: “allt jag behöver har jag inom mig”. Tänk om vi tidigt vågade lita på att det jag känner inom mig är sant och att våga tro på det, vad andra än säger att jag är eller kan. Det hade väl varit härligt?

Lyssna gärna, inspireras och ta till dig av Panetoz musikalitet och livsglädje här:

http://youtu.be/W1Y_oIBQJI4

“Det finns inget som kan hålla ner mig
Det finns inget som kan trycka ner mig
Jag tar mig fram i livet, jag behöver inget
Allt jag behöver har jag inom mig”

Och det är ju så det är: “Efter solsken kommer värsta regnet, det är inget hinder för jag glider genom stormen”. Livet bjuder på upp och nergångar, sol och regn, det gäller bara att orka fortsätta framåt även om och när det är mörkt och mulet. Att kunna hitta en drivkraft och dansa igenom kaoset.

Kom ihåg att du har allt du behöver inom dig, hela tiden – alltid.

Det gäller bara att hitta nyckeln för kunna att låsa upp den inre skattkistan.

Den lilla… detaljen.

// Kram Linda

Comments Off on “Allt jag behöver har jag inom mig.”

Posted in Funderingar, Glädje, Mod, Musik

Om att leva medan vi kan.

Posted on 2014-03-03 | Comments Off on Om att leva medan vi kan.

I dagarna är det nio år sedan min farfar gick bort och två år senare gick farmor efter honom, det känns både som igår och som plågsamt långa år. Jag saknar min barndomsvän Therese också, nu är det tre år sedan hon lämnade oss. En annan fin vän förlorade härom kvällen sin älskade morbror, utan förvarning efter en operation som fått en annan utväg än önskat.

Det händer saker. Och det kommer vi aldrig att komma ifrån, för vi lever ju inte innan vi föds och vi ska tillbaka “dit” när vi har levt klart här på jorden. Men vad gör vi med tiden däremellan? Det frågar jag mig ibland.

Jills veranda med Kristian Gidlund via SVT Play.Jag såg nyligen Jills Veranda som gästades av bortgångna Kristian Gidlund och av naturliga skäl satt jag med en klump i halsen rakt igenom det hela… men det handlade kanske inte så mycket om att vi alla ska dö (om man hårddrar det) utan om det fantastiska och storsinta sätt han valde att hantera sin situation på. Vackert. Och modigt.

Kristian Gidlund har sagt och skrivit så mycket klokt genom sin blogg I kroppen min – om sin slutligen obotliga magcancer – genom brevet till sitt ofödda barn,  för att inte tala om hans sommarprogram i P1 (som blev ett av de allra mest lyssnade på). Men även i detta eminenta program med Jill hade han så sunda och kloka perspektiv gällande så mycket. Det är synd att sådana änglar behövs någon annanstans, medan vi får glädjas åt de stunder de förgyllt hos oss.

Jag har väl inte varit särskilt mycket för country som musikstil, egentligen, men inte haft något emot den heller. Med detta avsnitt såg jag att det finns mycket att tycka om, ur “banalt” eller “pråligt” det än kan tyckas vara. Deras sång från ett hustak, en varm sommarkväll i Nashville, var en fin stund att få bevittna. Här kan du se och höra “Night flyer”.

Vilka samtal. Vilka hästar, vilken connection. Och vilken musikkunskap.  Kristian Gidlund har fått mig att tänka till gällande flera saker. Att just våga, innan allting är över. Förbi. Och det handlar inte om att leva med en ständig rädsla för döden, utan att ta mig för att göra det jag vill. Att sluta backa och oroa mig, att ta ett steg framåt. Man kan ju alltid ångra sig och backa tillbaka…? Men  “Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”, som Verner von Heidenstam sade. Inte sant? 

Tack Kristian för att du så generöst delade med dig av så många klokskaper till oss andra, som blir påminda om att fånga upp tiden på bästa sätt och att leva medan vi kan. Vi har ju alla en utmätt tid. Trots allt.  Må du vila i frid.

Här kan du se Jills Veranda med Kristian Gidlund i sin helhet, vilket jag förstås varmt rekommenderar. Av så många anledningar.

Och av alla de artister och melodier som nämndes eller spelades i programmet, fastnade jag lite särskilt – det var många bra exempel – för Townes Van Zandts “If I needed you”, jag tycker att den varken är banal eller prålig utan talar om att finns till för att stötta när det behövs. Det är stort.

“If I needed you, would you come to me?
Would you come to me and ease my pain?
If you needed me, I would come to you
I’d swim the seas for to ease your pain”

Jag önskar dig en fin vecka.

// Kram Linda

Comments Off on Om att leva medan vi kan.

Posted in Balans i livet, Mitt nya liv, Mod, Musik

Att leva… eller överleva?

Posted on 2014-02-24 | Comments Off on Att leva… eller överleva?

Jag läste om den australiensiska tv-stjärnan Charlotte Dawson i helgen och att hon påträffats död i sitt hem, där allt pekar på självmord. Hon hade länge kämpat mot depression och näthatare. Alldeles nyligen skrev Aftonbladet om tonåringar som känt sig så maktlösa och mått så psykiskt dåligt att de valt att avsluta sina liv, men det kan alltså hända även de rikaste och mest kända av oss. Att det känns hopplöst.

Det vi bör komma ihåg är att ingen är lycklig jämt, då vore vi inte  människor. Livet är en berg-och-dal-bana, ner i djupet och upp på höjden. Och att det är i kriserna vi kan utvecklas… ordet “kris” betyder just vägval.

Vatten, skog, himmel och brygga i genomgråa nyanser.För kanske kan det kännas så ibland? Att det faktiskt inte spelar någon roll, att ingenting egentligen har en mening. Så pass att vi glömmer bort vad livet faktiskt är värt? Och varför vi är här? Att känslan av meningslöshet nästan tar över allt annat.

Gråa dagar har vi alla sett, men ibland är de så förbannat genomgrå att det till och med känns inuti. In till skelettet. Grått, kallt, regn, rusk och kyla. Även om solen skiner från en klarblå sommarhimmel, så kommer den där känslan av meningslöshet, den kan brutalt skölja över en och plötsligt känns som en dränkande flodvåg. Och sen gäller det att trampa vatten ett tag. Tro mig, jag vet.

Jag har själv snuddat vid den känslan, vid det tillfälle när jag varit utmattad. Slutkörd, trött och överbelastad med alldeles för många aktiviteter runt omkring, under alldeles för lång tid, utan god sömn. Ett flimmer av människor, möten och massiv stress som fick mig att tappa greppet, hoppet och lusten.

Jag hade kanske snarare kämpat för att överleva, än att… leva.

Ett hjärta ritat i beige sandstrandssand.Känns det igen? I så fall hoppas jag att du också kan hitta till känslan av vad som är värdefullt. Kunna stänga av alla störande influenser runt omkring, logga ut och stänga ner för att kunna och våga lyssna på den inre rösten.
-Vad vill jag? Vad behöver jag? Vem ÄR jag…? 

Ibland är tystnaden skrämmande talande, men det är oftast där svaret finns. Svaren. Min egen inre röst, min känsla för vad som är bra för mig. Och när den rösten och känslan skrämmer, är det skönast att dränka den med ljud, skrål, skrammel, jobb och aktivitet. Om inte dränka känslorna i “flyktsoda“, så kanske göra det med öronbedövande brus? Eller socker…?

Jag hittade till en större mening genom att våga vara i yogan. Även om det var många känslor och en inre röst som rev och slet i mig åt olika håll. Kanske var det inte så farligt, även om det var väldigt känslosamt. Det var mycket jag behövde möta, men jag hittade också en ärligare väg i livet – för mig.

En yogis hand i "gyan mudra" - tumme mot pekfinger.Ibland var det svårt, eftersom tystnaden och stillheten var smärtsam och svårt, obehagligt avslöjande. Jag kunde verkligen höra vad jag tänkte och kände, det jag hade försökt dölja och glömma. Men samtidigt hade jag längtat efter att få göra det. Att leva på ett annat sätt. Och eftersom jag yogade varje dag i ett års tid, vande sig kroppen stegvis. Jag vågade släppa taget och efter att tag kunde jag även njuta av att tillåta mig själv vara stilla. Men det behöver inte vara i ett år, en dag är en god start…

Att låta svaren komma till mig i tystnaden. När jag har en fundering på hur jag ska gå vidare, så är det i tystnaden jag bäst kan känna hur och vad jag ska göra. Det var helt nytt för mig och därför ganska omvälvande. Men befriande. Att få och kunna ta ner ältandet från hjärnan till – hjärtat.

En skugga av en människa som faller mot en solig grusväg.Att en dag kunna och våga vara sin egen närmaste vän. Att lyssna till och bejaka sina egna önskemål, drömmar och känslor. Det är kanske något av det mest komplicerade. Och vi har nog alla våra egna sätt och metoder för att hitta dit, vi kan välja det som passar bäst för stunden. Idag ser jag en mycket större mening med allt, mitt liv känns mer meningsfullt. Det känns som jag kan leva, snarare än att bara överleva. Bara kämpa. Att även kunna njuta.

Nöj dig inte med att känna meningslöshet – om du gör det. Lova mig och dig själv det. Våga be om professionell hjälp om du behöver det. Det är ett steg i rätt riktning, mot ett värdefullt liv. Det vi går igenom stärker oss. Tack och lov.

Jag önskar dig allt gott. ♥

// Kram Linda

Comments Off on Att leva… eller överleva?

Posted in Depression, Funderingar, Inspiration, Mod

Att vara unik och annorlunda.

Posted on 2013-04-22 | Comments Off on Att vara unik och annorlunda.

Man brukar säga att “vi föds som original men dör som kopior”, efter den engelske poeten Edward Youngs citat. Och det är dags att göra någonting åt situationen, tycker jag… tillsammans kan vi ändra på det.

Jag är helt säker på att du, liksom jag, har massor av gott att tillföra den här världen. För det har vi alla, det är därför vi är här. Vi har alla kunskap, värme och erfarenhet att sprida tankar, idéer, gester och handlingar som kan glädja en annan människa – eller flera andra människor. Egentligen spelar antalet människor mindre roll, bara att hjälpa EN människa till ett bättre liv eller en bättre dag… tänk, vilken ynnest. Att få en annan person att känna sig sedd, hörd och bekräftad – kanske är det vår tids problematik?

Ett foto på suddiga löv på marken, en symbol för stress.För vi springer så ofta så mycket, så fort och utan karta eller kompass. Hur ska vi hinna stanna upp, kunna lyssna in och ens urskilja våra egna andetag? Höra våra egna tankar? Följa våra egna känslor? För det behöver vi lite mer lugn och ro än att ständigt springa från punkt A till punkt B.

Går man i tunneln på Stockholms Central mellan tåg och tunnelbana är det så gott som omöjligt att hålla sin egen takt, man dras lätt med i det kollektiva tempot och forcerar framåt, för att inte bli omkullsprungen i den smala gången. Och gode tid, om man går åt fel håll, mot strömmen. Den bilden är ganska målande. Ibland när jag följer med horden av människor i den passagen och försöker att inte gå in i någon eller rulla min vagn (läs: det mobila kontoret) över någons fötter, så tänker jag stilla: “Vad gör jag här?” Varför går jag här i rusningstrafik – igen?” när jag har lovat mig själv så många gånger att resa före eller efter anstormingen…

…men förut tänkte jag inte ens på det. Jag bara sprang.

En björk allé med skir grönska, som symboliserar min nya väg i livet.Idag har jag “tvingats” in på en annan bana, ett nytt parallellt spår. Jag kan se mitt förra liv intill mig, men väljer att hålla en annan kurs. Jag vet att jag skulle kunna ramla tillbaka till viss del när det blir stressigt, men då skulle jag inte må så bra som jag gör idag. Då skulle jag snubbla och vingla och förmodligen falla igen, det är ingenting jag önskar.

Vissa stunder känns det svårt (läs: “ovant“) att vara stark – även inför mig själv. Jag vet att jag har styrkan, men det är lättare och tryggare att göra det jag känner igen. Dock vill jag inte ha de resultaten som mina tidigare val har erbjudit – det VET jag ju. Därom tvistar inte de lärde. Jag vill leva som jag gör idag, även om det är så annorlunda mot hur andra gör. Jag vet. Det kan vara provocerande och störande ibland, men jag försöker att inte ge andra problem med hur jag lever med min kost och min yoga. Det är knepigt nog ändå.

Två kupade händer som håller i nötter med skal.Och plötsligt – mitt i allt detta, mitt i in process och utveckling – möter jag andra människor som vill veta hur jag gjort för att må bättre. Det liksom färgar av sig på andra som vill skapa en ny, parallell och alternativ väg i sitt liv. Som tröttnat på sin vikt, värk, smärta, ångest, trötthet och vill göra en förändring. Jag häpnar. Oftast har jag ju försvarat mina val och valt bort att försöka förklara, nu blir de istället fler som känner att dagens livsstil inte håller. Att den lämnar så mycket övrigt att önska.

Jag kan känna idag att jag har saknat det. Längtat efter någon eller några fler som förstår och lockas av en förändring. Men nu kommer de. Och det gör mig så glad, både för deras skull men faktiskt även för min egen. Det är lättare när man är fler, tillsammans är vi starka(re). Jag har hittat ännu fler sammanhang att vara i och känna mig hemma, det är en sann glädje.

Närbild på en orange liljas vackra kronblad.Att vara unik är ingenting konstigt – det är vi alla. Våra fingeravtryck skiljer oss åt, så oavsett vad någon säger så är du ett original. Du har rätt att ta lika stor plats som någon annan, du behöver bara känna det själv och höra din inre röst. Och för att göra det, kan det behövas dra ner på takten. Skapa lugn runt omkring. Som att undvika rusningstiden på Centralstationen, till exempel… det kan börja just där.

Att vara “annorlunda” i andras ögon kräver lite mer. Mod, beslutsamhet, styrka och en stark inre tro på att det är rätt väg jag går på – även om andra ifrågasätter och kritiserar. Det spelar ingen roll vad någon säger om eller till mig, om jag själv har fokus på rätt saker – för mig. Om jag vågar tro på att det är min rätta väg. Kom ihåg att ett avvikande beteende skrämmer, för att det är nytt. Det kan skapa osäkerhet och otrygghet hos så många. Det betyder inte att du gör fel.

Stekta linser formade till hjärtan, på en turkos tallrik - ett alternativ på läkande kost.Men när tiden är rätt, kommer kanske fler och fler att ansluta sig till dig, dina drömmer och idéer. Gör det du gör från hjärtat, för att fler ska få nytta av det, sprid glädjen till andra som kan få blomma ut på sina unika sätt. På så vis behöver vi inte bli till bleka kopior av andra, utan leva hela våra långa, händelserika liv just som vackra original…

…vad tror du om det? Jag är själv inte Tele2-kund, men när jag såg den här reklamen första gången smälte mitt hjärta. Och jag tycker fortfarande om den. Tänk om allt fler av oss vågar vara “different” och annorlunda. Fina Francis.

Jag önskar dig en fin dag med många hjärtliga skratt.

// Kram Linda

Comments Off on Att vara unik och annorlunda.

Posted in Balans i livet, Funderingar, Mitt nya liv, Mod

…ALLA hjärtans dag. ♥

Posted on 2013-02-14 | Comments Off on …ALLA hjärtans dag. ♥

Jag har alltid älskat formen av ett hjärta och vad symbolen står för – så jag tycker att det känns rimligt. Att alla hjärtan där ute får en dag. Till exempel idag.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.För idag är det alla stora och små hjärtans dag. Runda, platta, bulliga och tunna hjärtans dag. Det är ensamma hjärtans dag och socialiserande hjärtans dag. Det är smärtande, sorgsna, brustna och tilltufsade hjärtans dag. Det är lyckliga hjärtans dag, bubblande, flygande och njutande hjärtans dag. Det är glashjärtans, metallhjärtans, porslinshjärtans och trähjärtans dag. Det är enfärgade och de regnbågsfärgade färgade hjärtans dag…

…det är ALLA hjärtans dag. Okej?

Ett hjärta ristat i frost på ett fönster - "fate".Men denna dag rymmer också känslor tillhörande hjärtats dag. Kanske är det kärlek, längtan, glädje och empati, tillförsikt, värme, tålamod och tillit. Eller är det besvikelse, sorg, saknad och smärta? Varje mynt har sina två sidor, medan varje hjärta har två kammare… och två förmak. Det är lurigt, det där.

Oavsett om jag är för mig själv eller en del i ett par, så är jag min egen. Jag äger mina egna känslor och du äger dina. En dag som denna är det fritt fram att tycka, känna och göra det som kommer ifrån hjärtat – och är äkta. Men det finns inga måsten eller krav, det behöver inte vara på det ena eller andra sättet. Allt är som det ska vara och det är perfekt – särskilt när det känns bra. Känslan.

Två mathjärtan gjorda av stekta linser, på en turkos tallrik.Jag vill slå ett slag för att stärka sitt hjärta med positiva tankar, frisk luft, rent vatten, god sömn, läkande kost och förlängande skratt. Så kanske det slår rytmiskt i hundra år. Till. Hjärtat stärks när man tar hand om sig, när man dämpar stressen i sitt liv och lyssnar inåt, till den där tysta rösten som knappt hörs när det skrålar runt omkring.
Men när jag springer fort. När jag tappar fokus. Det är då det kan skava.

Och ingenting är väl någonsin statiskt? Allting förändras, det är nog det enda jag kan vara säker på. Just när jag “visste” hur jag skulle förhålla mig, så byts det jag trodde ut, förutsättningarna ändras. Men så länge jag kan vara flexibel och ändå vågar känna kärlek, känns det som jag är på rätt väg…?

Ett hjärta format av grönt, repat gräs.Hjärtat är gjort för kärlek. Empati. Omsorg och omtanke. Gjort för att älska. Fylla på med glädje och drömmar. Att våga sig ut även på den svagaste is, för att det lockar och drar, och sedan konstatera att den faktiskt var tjock nog att bära en över till andra sidan – eller för att få ett iskallt dopp och planera om lite. Att backa tillbaka, utrusta sig med ännu bättre isdubbar, matsäck och mod för att börja om. Våga igen.

För hjärtat ska väl inte stängas in, låsas in och glömmas bort för att skyddas från livet? Att bli lätt vidbränd är väl lite som hjärtgymnastik, vi överlever det mesta och det stärker oss. Vilka skulle vi vara om vi inte vågade älska? Jag vill absolut inte återuppleva mina hjärtesorger eller sopa upp skärvorna av mitt hjärta igen, men så här i efterhand kan jag ändå se hur mycket jag har lärt mig. Om mig själv.

Rött stenhjärta med texten "kärleken övervinner allt" på latin.Jag vill hylla modiga, starka och entusiastiska hjärtan. Men även svaga, brustna, rädda och försiktiga hjärtan, som ändå vill och försöker. Som vågar vara i hjärtat och låta någon annan få möjligheten att hålla det, utan att det går förlorat. Tack till alla vackra, goda och varma hjärtan i vänner, familj, klienter och andra medmänniskor, som jag hittills har fått äran att möta. Det har varit en ynnest så här långt.

Jag önskar ALLA hjärtan där ute en fin dag! ♥

// Kram Linda

Håll mitt hjärta – Björn Skifs

Comments Off on …ALLA hjärtans dag. ♥

Posted in Känsla, Kärlek, Mod, Musik

Istället för jante.

Posted on 2012-09-17 | Comments Off on Istället för jante.

Vet du om att det finns en omvänd Jantelag? Det är dags att damma av den och påminna om att du ska våga vara dig själv – för att du är fantastisk som du är.

Närbild på vit, blommande och väldoftande hägg.Vi har alla bra och dåliga dagar, vissa är ett rent helvete när luften känns omöjlig att andas och andra är glittrande, lätta och kärleksfulla. Men din dagsform avgör inte ditt värde, vem du är och var du kommer ifrån. Bara att du finns ger dig rätt att vara utan att prestera, varför blev det så snett att vi inte har förstått det, tro…?

Den ursprungliga jantelagen uppdiktades  redan 1933 (!) av den norska författaren Aksel Sandemose i boken “En flykting korsar sitt spår” och sedan dess har vi på många sätt varit präglade av att inte tro att vi är något – och i många fall är vi det faktiskt fortfarande. Det är inte snyggt att sticka ut, ta plats och tro på sig själv. Och i många fall är det kanske främst grundat på avund.

Ett hjärta ritat i sandstrand.Men. Att vara viktig är inte samma sak som överlägsenhet. Stolthet är inte detsamma som högmod. Och självkänsla behöver inte krocka med ödmjukhet. Det handlar om balans, att förhålla sig till förutsättningarna och göra sitt bästa, från hjärtat. Att vara välkommen att ha sin plats.
Är det inte så?

Jag läste nyligen en helt annan text där det stod “Do everything with honor, humility and humanity” och det tyckte jag var fint –  en uppmaning att “göra allting med ära, ödmjukhet och mänsklighet”.

Och du, handen på hjärtat… hur många av påståendena nedan kan du ta till dig?

“Den omvända jantelagen.

1. Du skall tro att du är något.

2. Du skall tro att du är lika god som alla andra
och att alla andra är lika goda som du!

3. Du skall tro att du är lika klok som andra – ibland klokare!

4. Du skall veta att du är lika bra som andra.
Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta
dem som är bättre!

5. Ibland vet du mer än andra!

6. Du är inte förmer än andra.
Men du är enastående – som alla andra!

7. Du duger till mycket!

8. Skratta åt dig själv och din värld! – Det gör dig fri!

9. Du skall tro att många bryr sig om dig!

10. Du skall tro att du kan lära andra en hel del – och lära av dem!

Av vilken anledning? – För att du är någon, en som behövs!”

Författaren till denna version av är okänd, men att googla “den omvända jantelagen” ger över 20.000 träffar – det säger ju en hel del om att den behövs.

Ett hjärta skapat av repat gröngräs.Är du med på att ta dessa ord till dig, låta dem sjunka in och göra dem till din sanning? Även om det känns svårt, för att vi blivit fostrade i en helt annan anda? Att lära barn och unga, men även medelålders och äldre, att det är okej att vara den man är och känna stolthet över vad var och en har att bidra med? Släppa den förra jante du kände till och ersätta med den här, på de sätt du kan i ditt eget liv och din vardag…?

Ska vi säga så? Kanon. Då är jag nöjd.

Ha en fin dag och var rädd om dig.

// Kram Linda

Comments Off on Istället för jante.

Posted in Funderingar, Kärlek, Mod, Tillit

Alltid från hjärtat.

Posted on 2012-07-25 | Comments Off on Alltid från hjärtat.

Grön kvist med rosa löjtnantshjärtan.Hur och var fattar du dina beslut och gör dina val? Är det oftast från hjärtat eller är det uppe i hjärnan?

Väljer du åt vilket håll du ska gå i livet från hjärtat? Talar du från hjärtat? Känner du från hjärtat…?

Eller låter du hjärnan bestämma? Funderar du ofta fram och tillbaka på vilket val som är bäst och mest rationellt? Väger du för- mot nackdelar och ser vad som ger mest i, både kortsiktigt och i förlängningen? Använder du logiken och förståndet? Rådfrågar du andra om dina val? Tänker och grubblar du tills det känns som att hjärnan är överhettad, men blir ändå inte tillfredsställd med dina beslut…? (Phew!)

Det är svårt det där, med beslutsfattandet. Men personligen upplever jag ändå att det blir allt lättare, för egen del – tack och lov. Förr i tiden när jag  levde likt en vindflöjel och gick efter vad andra runt omkring mig tyckte, var det dock extremt jobbigt. Jag visste inte annat och tvingade mig själv att hela tiden ha koll på flöden, vad som passade sig, “måsten”, “borden” och vad man inte får eller ska göra… Vad som var rätt i andras ögon. Att passa in. Flyta med.

Men jag uppfattade inte dessa stressande problem då. Jag var ju liksom inte där, i min egen kropp, för jag levde mitt liv som “huvudfoting”. Jag var avstängd. Så här i efterhand har jag greppat det, accepterat läget och förlåtit mig själv för den respektlöshet med vilken jag körde över mig själv, men jag förstod inte då.

Det har varit en lång resa och det är också så jag har lärt mig att göra andra, mer hållbara val för egen del.

Sju små stenhjärtan i chakrafärgerna.Jag valde nämligen efter en tid i terapi att flytta ner besluten från hjärnan ner i hjärtat, att känna efter inom mig när känslan är rätt. Känna.

Jag som inte visste hur någonting skulle kännas.

Det var en turbulent tid att inte blicka på andra och göra som dem, tiden var ju mogen att fatta egna beslut. “Bättre sent än aldrig”, tänkte jag. Men det har gått bra och jag fortsätter att fatta beslut från hjärtat så ofta och mycket jag kan. För mig handlar det inte alls om taktik, planering och rationella val längre, på samma sätt som det gjorde för att passa in. Vara rätt. Nu väljer jag det jag vill göra och ha omkring mig, det som berikar mitt liv.

Det handlar såklart om att jag har blivit tryggare, starkare och säkrare i mig själv. Nu vågar jag stå för mina åsikter även om andra tycker det motsatta, men det började med att våga lyssna och känna. Det är väl samma sak som magkänslan för mig, att känna med hjärtat, istället för att välja det som i bästa fall “borde” vara rätt… När jag väljer från hjärtat, det som känns gott, varmt och upplyftande, blir det rätt. Det känns behagligt i kroppen.

Det handlar om att det ska kännas rätt i hjärtat. Då blir det rätt.

Rött stenhjärta med svart text "Omnia vincit amor".Mina val från hjärtat blir genuina, fyllda med ärlighet och ofta även glädje. Det kan vara läskigt bara att välja kläder som andra anser vara fula – men det är ju jag. Att bygga upp företaget på mitt eget sätt och göra det jag kanske borde undvika, utifrån mina tidigare värderingar, att vara lite mer jag… och därmed lite mer blottad och sårbar. Det är skrämmande ibland. Men det är det alltid att bryta mönster.  Ovant.

Och det är så värt det på alla plan, att välja från hjärtat. När jag väl har bestämt mig för vad jag står för, skänker det mig automatiskt ett inre lugn. Ett exempel på det är mitt förhållande till alkohol. I början av min sjukdomstid   valde jag att sluta dricka alkohol, eftersom det kändes som att hålla ner frätande syra i ett öppet sår (vilket var precis hur det var). Det kändes lite jobbigt ibland, eftersom det provocerade många och flera tyckte “Vad duktig du är som inte dricker!”  Duktig? tänkte jag. Är det duktigt? Modigt, möjligen, då det gäller att stå emot oskrivna regler om hur man ska bete sig bland folk. Men när mitt beslut var fattat ifrån hjärtat var det inte längre svårt. Det var grundat i mig.

Idag handlar det om alltifrån vad jag vill ha för kläder på mig, var jag vill bo, vad jag vill jobba med, vem jag vill leva med, var jag vill tillbringa min semester – till vilka jag vill umgås med och så vidare… Både mina små och stora val är viktiga för mig att ta in i hjärtat, istället för att som tidigare försöka resonera mig fram till ett logiskt svar som kanske blir det jag istället “borde” tycka. Svaret kommer kanske inte omgående, men det kommer… om och när jag lyssnar.

Visst blir det fel ibland, men det är livet. Varje dag kan jag välja att börja om, i varje ögonblick, lyssna inåt och prova igen. Det är utveckling.

Hjärta ritat i sand på en sandstrand.Jag vet vad som känns mest rätt för mig, även om det inte passar alla andra. Längre. Det handlar förstås även om att jämka, men att inte köra över  mig själv. Det är lite läskigt att stå för mina egna åsikter, men det är något jag jobbar vidare på.
Och det är en helt ny frihetskänsla.

Medan jag lär mig och blir starkare i mina egna val, väljer jag genom att känna efter och fatta beslut från hjärtat. När det surrar på och snurrar runt ordentligt uppe i huvudet mediterar jag lite med fokus i mitt hjärta, då kommer känslan och svaret. Kanske inte alltid på en gång eller som jag hade önskat, kanske är det inte heller särskilt lätt – men allt som oftast väldigt rätt. Det där ögonblicket när kropp och själ plötsligt är överens och i harmoni… finns det en bättre känsla?

Alltid från hjärtat.

// Kram Linda

Comments Off on Alltid från hjärtat.

Posted in Funderingar, Lugn, Mod, Tillit