Category Archives: Förändring

Sommartid är inget aprilskämt. ☀

Sommartid nu. Jag bara ÄLSKAR ljuset. När aprilsolen skiner är det helt ljuvligt (bortsett från hur tydligt det blir att fönstren behöver putsas). Våren är min favoritårstid, tätt följt av den klara och färgsprakande hösten. Jag är ett vårbarn och det påverkar säkert, men mest handlar det om att ljuset äntligen kommer tillbaka efter en flera månader lång, kall och mörk period.

bländande vårsol över snöDet är när vi kommer ut ur grottorna och kisar som vampyrer mot ljuset som man inser hur LÄNGE det faktiskt har varit mörkt. Kanske hade man nästan gett upp hoppet om att det skulle skina en sol igen. Och att dagarna skulle vara längre än till klockan 15 på eftermiddagen… men nu är det ljust lääänge!

För genom horisontellt regn, yrsnö och hal is kan det kännas tröstlöst och man längtar efter solen och våren. Det kan vara lite som att irra runt i en tjock och ogenomtränglig dimma när man plötsligt kommer ut på andra sidan. Och man kisar som en yrvaken mullvad. Haha.

När det i mars varit ömsom snö, ömsom sol kunde jag inte räkna alla omkring mig som klagade. Jag har för få fingrar och tår för det. Det är för kallt, för blött, för nånting. Oavsett. Som om det inte har varit så alla marsmånader hittills i mannaminne. That´s vår for ya! Hur orkar de? Jag orkar inte klaga på vädret. Jag kan ogilla det, men det förändrar ingenting att bränna energi på vare sig vind eller stiltje.

Jag fyller år i slutet av april, även då kan det vara snö på marken. Det var det ibland när jag var barn. Eller så soligt och hett att det känns som högsommar, det hände året jag tog studenten. Det är det som är så häftigt med årstider och jordsnurr. Det växlar. Man vet inte. Det gäller att vara flexibel, ta det som det kommer. Jag tror att många har svårt att förhålla sig till att vara rörlig, man vill ha varmt och sol jämt. Men skulle vi längta efter sol då? (Minns alla som klagade över hettan förra sommaren…)

Det som är så tydligt för våren – tycker jag – är att oavsett regn, snö eller sol så är det känslan i luften. Ljuset. Det kan snöa fastän det är vår, såklart. Vintern är över och sommaren ligger framför oss. Låt oss njuta av skiftet nu. Av att vi har gått in i sommartid. Gå långsammare, stanna upp och höra fåglarna. Fågelkvitter en tidig vårmorgon kan vara ett av de vackraste ljuden som minner om djurliv. Liv som vaknar ur dvala. Sommartid.

Det är klokt att sakta in. Kanske stanna upp. Vila. I andra länder skrattar de åt oss tokar som stannar upp vid en husvägg i lä och vänder ansiktet mot solen. Men det är ju en påminnelse om liv. Värme. Det är ändå fint att vi kan uppskatta något som andra faktiskt vant sig vid och tar sig för givet. Det är fint att kunna njuta.

Ibland kan det kännas som att ett långdraget obehag tar slut, att livet blir allt bättre. Som när en värktablett börjar verka, man kan slappna av och öppna upp. Solen hjälper oss att ta in, blomma ut. Jag såg massvis av små gula Tussilago-solar i helgen. Krokusen lyser gul eller lila mot brun jord. Tänk, bara ett par veckor (!) kommer rabatter att blomma och dofta ljuvligt. Underbart.

Ett knippe gula tussilago i en mini-vas, bredvid en sten med texten "puss och kram".Vi vet ju av erfarenhet att hösten och nästa kalla, mörka vinter ligger på andra sidan sommaren, men så är det ju varje år. Och långt innan dess kommer sommarvärmen och inte minst – våren. Den nya tiden, det nya ljuset. Och det är dags för oss att njuta av det. Sommartid.

Namaste.

// Kram Linda

Hej då 2018. Hej 2019!

2018. Ännu ett år som passerar och försvinner, som öppnar för ett nytt. 2019.
Jag tycker att det känns spännande, då de senaste åren har varit rätt kämpiga överlag och inte har levererat så värst mycket positivt – vilket jag tycker att många med mig vittnar om. Jag fokuserar gärna på det positiva, men även 2018 har varit ganska slitigt (…i ärlighetens namn).

Dock finns det ju undantag i skimrande ögonblick – och nu börjar det banne mig känns som att en ny tid gryr! 😍 Vem vet, kanske blir 2019 riktigt bra…?

2018 började som 2017 slutade: med värme, skratt och samhörighet på jobbet, med viktiga, vänliga och vackra arbetskolleger. Jag blev till och med avfirad med buller och bång och presenter, otroligt fint och tacksamt då det inte ens är brukligt att göra det med ”timmisar”…? Eftersom jag blev av med min tillfälliga anställning då kontoret/enheten jag jobbade på stängde ner, så jag föll fritt där för en kort stund.

Jag bestämde mig tidigt för att 2018 skulle få bli ett roligt år, att jag skulle låta glädjen och lusten styra mig – även om det kunde innebära sämre ekonomi, jag ville inte bara leva med plikter, måsten och krav… i ett jobbigt ekorrhjul. Och tack och lov gick det bra. Över. Förväntan. Jag sökte tre timmisjobb och fick – fyra. Galet. Tänkte att ‘nu är det bara att satsa’ och försökte lära mig helt nya datasystem och rutiner, regler och strukturer – samtidigt. Som jag lärde känna nya kollegor. Spännande, så här i efterhand var det många öppnade dörrar som gjorde att jag kunde välja när och var jag ville jobba. Det kändes kul!

Jag har en förmåga att göra det onödigt krångligt för mig själv, men… äh. Det bara blev så och det gick ju bra! Vintern och våren var bra med allt nytt och yogan gick som tåget med fulla yogaklasser. Det var en lugn och stilla plats att få vara på, för balans och återhämtning även för mig. Jag åkte till mitt ljuvliga Jämtland både på sportlovet i februari (hej -29 grader) och över påsk – jag fick även vara där över midsommar, lyxigt!

Det firades bemärkelsedagar, mina vänner fyllde 30 och 35 och 40 år under vintern och våren och hyllades med stora kalas eller rent av överraskningar… jag fyllde själv 42 i slutet av april och kände att det kanske är svaret på allt… ändå? Under sommaren fyllde min bror 40 och min mamma 65. Det var många kalas!

I början av juni gjorde jag en otrolig resa med en god vän till Göteborg för att gå på en efterlängtad Foo Fighters-konsert. Det var en av mina absolut bästa konsertupplevelser hittills. Kanske också för att vi åkte till hennes hemstad, så hon kunde visa mig den i tre dagar – i vackert väder. Sist jag var på en konsert i Göteborg var Michael Jackson 1997! Det var också speciellt att få stå så nära (längst fram nästan) en legend. Må han vila i frid.

I slutet av juni släppte vi taget om vår fina yogastudio sedan tio år tillbaka. Det var supertungt men vad vi hade bestämt oss för. Det kändes viktigt att få vara ledsen och sörja, minnas alla fina möten och människor – även om man vet att det måste bli på ett visst sätt. Man vet att allt förändras, vet inte vad man kan få och saknar det som varit… men jag är lyckligtvis rätt bra på att ladda om. Framåt filar jag lite på ett nytt sätt att arbeta med klienter, var vi än befinner oss…

Sommaren var magisk och varm så in i… ugnen. Jag gillar ju norra Sverige och har inget problem med kyla, så de +30 graderna jag plötsligt hade hemma var lite väl överdrivna, tycker jag. Låg mest i mina föräldrars pool när jag inte jobbade och det var mitt sätt att överleva. I juli gjorde vi i familjen en resa till magiskt vackra Österrike. För att fira min mamma skulle fylla 65 och att min bror hade fyllt 40. Det var en suverän vecka i makalös natur, vi såg så mycket på en vecka att vi var helt slut efteråt. Men vilket land, så vackert och vänligt! Jag skulle lätt kunna åka tillbaka dit.

Under sommaren bjöd mina jobb på en massa kontraster, inte minst jobbade jag på Arlanda när det var fotbolls-VM och fick träffa både resenärer till matcher och några av fotbollsfruarna. Jag jobbade under poolpartyn på Pride, annars dök det upp både trolleriartister,  en Hollywoodkändis (som jag inte kände igen!) som beställde champagne, dokusåpadeltagare som var urtrevliga och en himla massa vanliga härliga människor! Nu under hösten hamnade jag mitt i händelsernas centrum genom att bland annat dagligen möta många personer som beviljats att vara kvar i Sverige för att studera (läs: gymnasielagen). Märkligt hur man hamnar mitt i utan att aktivt söka sig dit. Både intressant och spännande.

Och från det ena till det andra… i slutet av augusti avled min älskade mormor efter en tids sjukdom. Vi har stått varandra nära i livet och naturligtvis var det svårt, men vi fick (läs: tog oss) möjligheten att vara hos henne dag och natt i tre veckor, både på sjukhus och hospice. Det gör något med en att vara så nära en döende och döden under flera veckor, det där som vi liksom inte vågar närma oss annars. Här tvingade jag mig själv att våga vara nära, ärlig och stå kvar. Det var så mycket närhet och tillit, självklart en massa sorg men också mängder av kärlek. Nu finns saknaden kvar, men även en tacksamhet över att få ha spenderat så mycket tid med henne på slutet.

Mitt i sorgen över att hon låg för döden, gick jag med min bror på en musikkonsert som varit planerad sedan 8 månader – Lars Winnerbäck på Södermalm. Och om Foo Fighters hade varit magisk, så var det här snäppet vassare ändå. Det var som en tröst för två brustna eller tilltufsade hjärtan. Han är bra på sådant, Lasse. Vi var väldigt i valet och kvalet om vi ens skulle gå mitt i allt, men valde att göra det tillslut. Två dagar senare somnade hon in för alltid. 

Samma morgon som hon drog sitt sista andetag och vi hade varit där och tagit farväl, började sms:en att rasa in. Min yogatermin skulle starta på Söder samma kväll och en efter en hörde deltagare av sig och meddelade att de inte skulle delta alls under den hösten. Samma dag. Det var tungt. Jag hade just tagit farväl för alltid av min älskade mormor och skulle släpa mig till en arbetsdag,  när mina yogisar plötsligt meddelade att de inte ville delta. Det var en vidrig känsla en vidrig dag. Jag funderade på vad det var Universum ville säga mig, skulle jag avstå helt från yogan? Lägga ner? Men de var två som verkligen ville vara med så vi körde, jag ville ha lugnet och läkningen även för egen del i det jag befann mig i, och under terminens gång växte gruppen till att vara i princip full när det var sista tillfället för terminen. Det kändes bra. Tack till er som deltog och kom tillbaka, det var värt mycket för mig.

Yogaklassen i Märsta blev stor men deltagandet svajade lite under terminen. Jag hittade en annan lokal som inte var samma sak som den fina studio vi haft, men jag blir varm av de deltagare som kan sluta sina ögon och ändå känna att “det är samma sak, bara en annan plats”. Ni är så starka, kloka och värdefulla. Tack.  Jag ser fram emot en vårtermin som blir ännu bättre i en ännu bättre lokal!

Mitt lilla företag Mitt nya liv fyllde 7 år i november. Hösten var lite tung av olika anledningar, men jag har nu samlat energi och kraft för att förhoppningsvis möta 2019 starkare. Man vet aldrig med livet. Jag har gett mig själv tillåtelsen att göras INGET när det har varit trögt, därför var hösten och vintern inte helt hundra i inlägg på hemsidan. Det kanske inte märktes, men jag valde att vila och är stolt över mig själv för det.

Så 2018 har varit mörkt och dystert, men även ljust och roligt. Både kvällar för sig själv och resor – inombords och ut i den stora världen. Om man ska fatta det kort. Utvecklande och givande, det är tur att man kan lära fortfarande.

Jag önskar oss alla ett fint 2019. 

// Kram Linda

Alla goda ting är… sju?

För en månad sedan idag, den 10 november, “fyllde” mitt företag 7 år. Det känns fortfarande spännande. Jag minns ännu den där gråa torsdagseftermiddagen 2011 när jag sprättade upp kuvertet som jag hämtat in från brevlådan; Mitt Nya Liv var fött. Och som jag hoppades och trodde att det skulle bli ett nytt liv.

Det blev det verkligen. Det var en tid i förändring som kom, med många roliga och fina kontakter. Vänner, kollegor, lärare och elever. Det har varit en ynnest att samtidigt få utvecklas tillsammans med så många av samma sort. Med samma energi. De som har haft en annan energi har jag nog omedvetet backat lite bort ifrån, för att kunna vara den jag är; bibehålla mig själv. Spännande och lärorika tider.

Nu har det passerat sju år. Det känns nästan overkligt men tiden är ju sådan, ibland svishar den förbi och ibland släpar den sig fram. Fascinerande. Jag har haft mycket kul och skrattat högt, gråtit en hel del, kämpat på i motvind och försökt surfa fram i medvind och nedförsbackar… det har runnit en hel del vatten under broarna, kan man sammanfatta det. Så oerhört mycket har hänt, ändå.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Och en egenskap jag uppskattar så mycket, är att jag kan stanna upp och reflektera. Jag är inte lika rädd för det längre, det gör inte lika ont, jag springer inte fram med skygglappar och stänger av. Och jag gissar att det till stor del beror på att jag har vågat möta allt det jag försökte springa ifrån. Att jag har mött mina rädslor och smärtor… släppt fram dem i dagsljus och tillåtit mig själv att hantera situationen. Jag ville aldrig, men det blev så. Tack och lov. Det har blivit ett helt nytt liv. Jag är en helt annan – men ändå jag.

En av mina stora fascinationer i livet är att kroppens alla celler byts ut över en tidsperiod på sju (7) år. Det ger mig hopp, om något! För ju mer vi lär oss om oss själva, livet vi lever och hur våra organ fungerar – desto mer kan vi ju påverka. Jag är alltså inte riktigt densamma idag som när jag fick brevet i min hand att mitt företag registrerats. Jag älskar den tanken. Man säger att alla goda ting är tre, och jag funderade lite över om de är sju… men med tanke på de sju dödssynderna, sakramenten och de sju små dvärgarna så vet jag inte längre. 😉

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har lagt minst sju år på att vrida och vända på allt. “Älta” skulle nog många säga, men jag ser det som att jag slutligen valde att sluta fly. Man orkar inte springa hur länge som helst, i alla fall inte jag som är mer explosiv än maratonlöpare. Jag får lätt håll (“mjältperson”) och tycker att det är vedervärdigt att vara ute och löpa. Skönt då att jag nu tillåter mig själv att sakta ner. Att jag idag kan vara utan att prestera. Glädje.

Och även om jag i grunden fortfarande är jag, så sker det saker under resans gång. Ett sätt att se på världen och situationer ur en annan synvinkel, ett annat perspektiv, en vilja att förändra. Den där lilla rastlösheten som ändå hjälper mig framåt, är även den en generator. Jag ogillar att stå stilla på en plats och stampa, det vet den som känner mig. Men inte för att undvika lugn och ro, jag älskar känslan av trygghet, utan för att få stimulans. Att inte ledsna.

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Så jag väljer nu att gå in på en ny väg. Jag vet först efteråt om den riktningen håller, men jag måste prova eftersom jag har fått frågan! Jag har lagt om min tid och mitt liv lite grann efter nyår; därför kommer jag nu att erbjuda kostrådgivning på distans (Skype/FaceTime) en period (till att börja med) istället för fysiska möten. Och jag tror att det kan vara bra både för dig och mig. Jag kan ta emot samtal från hela landet – eller från andra länder! Du kan sitta hemma utan att köpa en tågbiljett eller att behöva bege dig ut i trafiken, kanske lite mer i lugn och ro. (Har du varit på hälsoundersökning hos mig tidigare och vill göra ett återbesök, kontakta mig här!)

Detta är inte “up and running” i nuläget, men kommer att starta efter årsskiftet. (Du får gärna meddela mig här om det är av intresse för dig.) Just nu snickrar jag på vad man ska få med sig från det mötet. Jag kommer att prata om kost  (efter blodgrupp), livsstil och hälsa med samma energi och intensitet som jag gjort hittills! Jag kommer dock inte att ge råd om kosttillskott som jag då personligen inte kan följa upp och kontrollera med min maskin, men jag tror och vet att många har frågor om kosten – och önskar hjälp och stöd på sin väg.

Det blir ett nybesök första gången även över telefon eller dator och sedan uppföljning, precis som jag har haft tidigare med mina hälsoundersökningar. Detta för att det är viktigt för mig att skapa en relation, att få veta vem du är och inte bara rabbla vad jag tror på – jag vill hjälpa till. Alla är olika och jag vill att du ska förstå hur jag tänker, så att det landar genuint hos dig och för att det ska kunna bli en rutin – eller en ny livsstil?

För tiden går, sekunder och minuter blir till timmar som blir till dagar, veckor, månader och år. Jag vill göra det allra bästa jag kan av min tid och det börjar – här och nu.

Vill du följa med?

// Kram Linda

Det viktigaste av allt.

Radiotystnad igen. Oktober redan. Livet, det är bra knepigt ibland. Plötsligt kan mattan ryckas undan och man famlar i fallet på vägen ner, innan man möjligen slår hårt i botten. Och så försöker man på alla sätt att resa sig för att klättra upp igen, fastän ben och armar är som gelé och det bara snurrar runt i huvudet.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Men, när det verkliga livet händer och allting ställs på sin spets så utkristalliseras det som är viktigt. Det som verkligen betyder något. Bakom alla ridåer, fasader, masker och hittepå – verkligheten. Det är när något som detta sker, som man kan sortera. Välja ut. Avfölja, radera och avstå. Vila.

För det finns så mycket yta. Så mycket onödig utfyllnad. Fillers. (Jag menar inte skönhetsingrepp här, to each his own). Det finns mycket som görs och sägs för att man inte vill ha stillhet, inte står ut i tystnaden. Ensamheten. För att man hellre vill vara i rörelse. Tro mig. Jag vet. Jag kan allt om att vara i rörelse, för att tänka på annat och slippa – känna. Så såg mitt liv ut förut och jag gör numera allt jag i min makt för att våga stanna upp.

“Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mej
Allt det jag säger dej”

Jag känner mig modig, för att jag gör det jag egentligen inte vågar. Saktar in. Står kvar. Öppnar upp hjärtat. Tillåter mig att känna, även när det värker. Utan att fly. För en omvälvande livshändelse väcker ofta andra känslor och minnen som slumrat. Som tryckts ner, som har ignorerats. Som tystats.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Den där inre rösten. Gode tid, den kan sätta igång så mycket när den vet vad den ska påminna om. Som berör. Det som behöver läkas ut. Sorg. Sorger från förr. Jag har rensat i veckor – månader och år, känns det som. För att bevara det som ska vara kvar och låta resten få gå vidare. Sorterat. Processat. Avhandlat. Så tillfredsställande.

För några veckor sedan lämnade min fina mormor denna värld. Det var något av det värsta och det vackraste jag har varit med om, att få sitta intill och vara så nära i tre veckor. Ynnesten att kunna stanna kvar och slippa gå, att inte lämna en sjuk människa ensam. Vi trodde först att utgången skulle bli en annan, men man kan inte alltid välja eller bestämma själv. I så fall hade vi gjort det. Men vi fick vara med, där. Vara delaktiga. Det var fint, på sitt sätt.

“Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej”

Älskade mormor. Jag är så tacksam över att jag fick vara med och hjälpa dig. Över hur jag och mamma spenderade nätterna med dig. Att vi fick vara dig nära. Hur jag lärde mig av mamma vad vi kunde göra. Lyfta och vända dig. Att få hålla handen, badda pannan med en våt handduk, fläkta dig med en solfjäder och få viska i ditt öra. ”Jag älskar dig”. Jag saknar dig, men det hjälper mig något, inbillar jag mig. Att du hade familjen omkring dig, både dag och natt. Att vi fick göra det för dig. Och att du tog emot det.

Personalen (som insåg att vi skulle stanna kvar hos dig i skift och därför ställde in en extra säng till oss) var så fin och som var du än har varit så blev du även här en av deras favoriter. Precis som i hemtjänsten, där de tävlade om att få gå hem till dig. Den effekten hade du på så många, mormor. Har man träffat dig så förstår man. Hemtjänstpersonalen saknar dig och de ringde oss och grät. Varit med på din begravningen. Det du. Det händer inte alla. Du kunde det där med att knyta kontakter och vara social.

“Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
Och värma dej”

Personalen på sjukhuset var så omtänksam och gav dig tid och energi, det var fint att se. Vi var så tacksamma för Linn, Jimmie, Mathilda, Frida, Sanna, Shokria och de andra som hjälpte till. Som lyfte, smärtlindrande, lugnade och brydde sig så även om oss anhöriga, om det så var mitt i natten. I tider av kaos – vilket vi även kunde bevittna på akuten – var vi ändå lyckligt lottade med ett så värdigt och respektfullt bemötande och hjälp när vi behövde den. Jag var nog ändå lite överraskad där… det borde jag kanske inte ha varit.

Ett hjärta av gräs.Mormor, jag är så tacksam över att vår tid med dig även fick flera av oss andra i familjen att komma närmare varandra. När vi sågs så mycket och ofta, även om det var en hemsk tid i sig. En tid av förlust. Hur vi bidrog på olika sätt, som sällskap på dagar och nätter, med att baka bröd till frukosten, komma med lunchlådor, vara på besök, genom samtal, ge kramar och skänka tröst. Livet i sin renaste form. Det är minnen jag kommer att bära med mig i hjärtat för evigt. Tack för det, alla ni. 

Det är sådant som verkligen betyder något. Det viktigaste av allt.

“Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser”

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Älskade mormor, hur tackar man för de 42 år vi fick tillsammans? För vår relation, för alla otaliga samtal? För all matlagning, alla skratt, för alla berättelser om ditt liv som jag fick lyssna till och fråga om – och alla våra kortspel? (Min fråga är, vem ska jag nu spela ”Sympati” med?) Alla nyårsaftnar vi firade tillsammans med skaldjur, bubbel och samtal.

Jo, jag vet. Att 89 år är en aktningvärd ålder, att ingen lever för evigt och att du har haft ett långt och bra liv… men det är en klen tröst ibland. I stunder av saknad. Jag saknar ditt skarpa intellekt, din humor, dina principer och ditt sällskap. Men livet går vidare utan dig på plats (jag hoppas att du är med mig).

Vi har tagit farväl, med tacksamhet och kärlek över det vi har fått ha tillsammans med dig. Det var svårt, men samtidigt så vackert, som du själv ville ha det. Så nu ska jag vara modig igen och göra det jag egentligen inte vågar. Gå vidare framåt.

Sov i ro, mormor. Vi älskar dig. ♥ Kärlek, för alltid.

// ditt barnbarn, Linda

Tack vackra yogastudio. För allt.

Juli nu. I slutet av förra veckan röjde vi ur vår fina lokal, stängde dörren och låste den bakom oss. Det känns speciellt och det blev känslosamt, för det är ju ändå en milstolpe. Mamma, du har haft den i över tio år och nu går du i pension. Eller ja, passion. För mig blev det lite som att “växa upp” som yogalärare här. Det är fint.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Det har varit en mycket skön och fin plats att få jobba på. I lugnet, i stillheten och med den svaga doften av söt rökelse. Att få se hur deltagarna kommer in och släpper ner sina axlar. Slappnar av. Säger “åh, det är så skönt att vara här” som Pavlovs hundar litegrann. Lugnet. Stillheten. Andningen.

När vi röjde ur, kunde jag inte släppa tanken på det skrattanfall vi fick när vår lilla vattenfontän gick torr och började gurgla ljudligt under en yogaklass. Ljudet av vattenglasen som har stått tätt ihop och skallrat i skåpet och gjort dig halvt galen, mamma. Eller när elementet kortslöt med en smäll och mörklade lokalen, som blev helt tyst. Jag dör, vad roligt och dråpligt. Just den tiden är över nu.

Yogastudio i Märsta, Saturnus Friskvård.Och kostkurserna, när vi har ställt upp stolar i yogasalen och det har lagats mat i lilla köket. Vi har samtalat, skrattat och kommit till allt större och mer intressanta insikter kring maten. Det har varit en lång och rolig resa och de 10 åren har gått på halva tiden. Känns det som. Det är över nu, för den här gången i alla fall.

Men minnena kommer att finnas kvar länge. Alltid. Några av mina yogisar deltog samtliga tillfällen – från första till sista gången – under en termin. Avvek inte alls. Närvarolistan såg ut som ett staket. Vilket kvitto, vilket beröm. Vilken ära. Tack igen alla som har varit med, det har gjort våra tio år helt suveräna. För att du har varit med oss. Och tack till dig som följer med mig framåt.

Det är mycket som väcks inom en vid avslut, gör vi rätt? Gör jag rätt? Men vi har ju försökt tänka tanken på att avveckla tidigare och då har vi inte riktigt varit helt klara. Vi behövde mer tid för tanke och reflektion. För och emot. För att vi skulle kunna landa i valet och känslorna. Så beslutet kom i helt rätt tid. Till slut.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack mamma, för alla dagar tillsammans. För allt tålamod. För all hjälp. För alla klasser vi har lett för varandra – och ihop. För alla gongbad och övriga aktiviteter. Tack för att jag har fått möjligheten att utvecklas i min lärarroll hos dig, det har varit värt så mycket mer än vi båda troligtvis förstår.

Jag är både glad och stolt över vad du har åstadkommit under 10 års tid. Hur omtyckt din (vår) yogastudio har varit. Att du nu stänger och varvar ner är ju inte på grund av svikande kunder – tvärtom kommer ju bara fler och fler – men det är klokt att sluta på topp. Njuta av livet med pappa. Det unnar jag er båda. Att kunna “cruisa” runt med bilen, åka ut med båten och bara… ja, ha kul.

Det tragiska i historien är ändå att den privata bostadsrättsföreningen skötte ärendet så illa som de gjorde och inte tog hänsyn till att du har skött dig exemplariskt som hyresgäst i TIO års tid, mamma. Jag vet att du kan lägga det bakom dig, men visst var deras oförmåga att kommunicera sorglig, liksom bristen på respekt för den verksamhet som ändå skulle fortsätta i lokalen (fastän folk utanför dörren – i en renovering sedan februari – skulle BILA BORT balkonger på husväggar där isoleringen var demonterad), oviljan att bemöta oss med ett schysst sätt – otrevliga svar och attityd på frågor om hur verksamheten skulle kunna fortlöpa. Hur kan man göra så? Även om de har rätten på sin sida, hur kan man vilja vara en sådan person?

Det har fått mig att tänka extra på det; hur är jag mot andra? Oavsett vad jag själv tycker och vad jag bestämmer mig för, lyssnar jag ens på andra? Bryr jag mig om vad de säger och vad de anser, även om det kanske inte alltid blir just som de vill? Visar jag dem respekt? Eller kör jag bara över, är otrevlig och vresig, hasplar jag ur mig hot? Det är viktigt att kunna stanna upp och reflektera.

Men vet du vad, mamma? Vi slipper dem nu, så de gjorde det faktiskt lättare för oss att slita oss, att vilja flytta ut, kunna låsa dörren och gå. Hade det inte varit för deras beteende, så hade det nog varit mycket svårare att avsluta. Nu ville vi inte vara kvar, med risken det skulle innebära att vara framtida hyresgäst. Så det finns en mening med allt. (Huset var snyggare innan renoveringen och vi slipper även det nu. 😉 )

Och jodå, det här är delvis skrivet i affekt. För man (läs: jag) blir besviken på vuxna män som beter sig som… något helt annat. Vet man att det ska BILAS BORT balkonger i en lokal där det är massage och yoga, där människor söker lugn och stillhet, så kan man väl ge nån form av lättnad om det inte går att ta emot kunder men man ändå krävs på hyra? Nej. Vilket tålamod du har haft, mor.

Oljudet dånade och huset skakade ibland så att saker föll ner från hyllor och väggar och gick sönder. Ändå inte förståelse, utan ilska och arrogans. Yogin i mig tog djupa, lugnande andetag och tackar igen för att jag kan gå. För att möta framtiden någon annanstans. För de energierna – som de blev – hade ändå inte passat mig. Jag vill vara där det är vänligt och vackert.

Men de goda minnena finns alltid kvar. Och vi har varandra, mamma. Det är viktigast. Resten får vara som det är, det blev som det skulle vara. Så. När dörren är stängd bakom oss… då kommer något nytt, vilket jag har skrivit och sagt hundra gånger bara i år… det ska bli spännande att se vad. Eller hur?

Kom! Vi drar! 🙂

// Kram Linda

PS. Du som är intresserad av att vara med på MediYoga i Märsta i höst, på tisdagar kl 18.30-20 från v 35 – i en annan central lokal – kan kontakta mig här! Om du inte redan har gjort det och betalat in anmälningsavgiften, då vet jag att du vill. Vi ses och hörs! DS.

General Data Protection Regulation

Ja, GDPR är ett förkortning av ett långt och krångligt uttryck som jag skriver om här, men jag mejlar inte ut om det eftersom du förmodligen redan har MEJLBOMBATS av hundra andra med information om det ökade skyddet av uppgifter om dig. Det är dock inte mindre viktigt för det.

Små vita blommor med gröna stjälkar och blad.Det är alltså en dataskyddsförordning som idag den 25 maj 2018 börjar gälla i samtliga EU-länder, en uppdatering av PUL (personuppgiftslagen) som gör att du kan känna dig ännu säkrare gällande företags hantering av dina personuppgifter. I början tyckte jag att det lät överdrivet men nu förstår jag att det handlar om vår integritet. Ett lite lurigt ord idag, när vi väljer att fläka ut och vräka ut det mesta om oss i sociala medier…

Men det är en bra sak! Se på bilden nedan (klicka för att förstora den ), vad som händer under 1 minut på Internet 2017. EN. MINUT. Den enorma mängden data, som 900.000 (nästan en miljon!) inloggningar på Facebook. Det skickas 16 miljoner sms. Görs 46,200 posts på Insta. 452,000 tweets. Varje minut – och detta ökar i rekordfart, vi har inte sett någonting liknande förut…

Och eftersom användandet ökar, vill EU att vår integritet ska skyddas allt mer.
Det innebär nu att många företag måste se över sina hanteringsrutiner och sin integritetspolicy – så även jag – men i längden hoppas och tror jag att det bara blir bättre för oss alla.

Även jag är privatperson utanför min yrkesroll och vill vara säker på hur mina uppgifter hanteras, so it goes both ways. Så att säga.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Med detta sagt, vill jag bara förmedla att även jag har vidtagit åtgärder som är viktiga för att hantera känsliga uppgifter: i det fall där du har varit hos mig för en hälsoundersökning, har jag bett om ditt personnummer, din vikt och din längd (för att kunna beräkna din hälsa via min analysmetod) – dock behåller jag bara dina uppgifter så länge vi har ett samarbete. Tre år efter avslutad behandling raderar jag journalen, som är anonymiserad och inlåst i ett skåp när de inte används, precis som analysmaskin och dator för detta ändamål.

Om du bokar ett besök hos mig via Boka Direkt ger du mig tillåtelse till att hantera dina uppgifter och om du registrerar dig för att få mina inlägg på mejl så får du själv godkänna och acceptera detta. Du kan även säga upp det genom att klicka på länken längst ner i det mejlutskicket.

Du kan när som helst kontakta mig på info[snabela]mittnyaliv.se om du har frågor eller funderingar, för att slippa utskick eller för att kunna rätta alternativt radera dina personuppgifter.

Vita väldoftande och blommande syréner.Kom bara ihåg – i enlighet med GDPR – att inte skriva något om din hälsa via mejl (vilket är en märklig sak då jag ju till stor del jobbar med just hälsa och hälsoundersökningar, men det är en känslig uppgift och dem ska vi behandla med stor respekt) , då det är som att skicka vykort. Det är för oskyddat. Så skriv ingenting om din hälsa i mejl till mig, så slipper vi den hanteringen av känsliga uppgifter. Det är för allas skull.

Här kan du läsa min integritetspolicy.

Tack på förhand, för din förståelse och ditt förtroende.

Ha en fin dag i solen! ☼

// Kram Linda

Om påskgodis och sockermissbruk.

Påsken, alltså. Godisfest i vårt land i flera dagar. Det är egentligen helt chockerande, att det säljs godis för 280 miljoner kronor i påskveckan. Ja precis, 280 000 000 kronor. (Men många lägger annat än godis i påskägget.) Det är väl egentligen inte så konstigt – “för så har vi ju alltid gjort” – men om man nu börjar tänka efter lite och se hur dessa effekter landar i samhället omkring oss, så kan man bli lite… orolig?

Frida Boisen skriver så bra om det i sin krönika; Ja vi är sockerberoendeFör ärligt talat, många av oss är just det. Men det är lite som alkoholmissbruk, tänker jag, att man inte riktigt (vill) se det själv. Och i det fall man påtalar att det är väldigt mycket socker i det ena eller det andra – om diskussionen kommer upp eller någon ifrågasätta varför jag inte äter det här eller det där… – så blir personen ofta defensiv och säger “jag äter inte så mycket socker”. Men om jag råkar se deras matlåda (mest kolhydrater) eller hör/ser hur mycket alkohol (sockerarter) de dricker… nja, så vi är inte där ännu.

Och jag ska inte kasta sten i glashus, inte alls. Jag är en av de största drogarna på socker, därför försöker jag hela tiden hantera min konsumtion (så lite som möjligt) och hantera det suget, men det är svårt när det är så mycket omkring oss som “triggar”… vi måste ju äta och det kan lätt bli obalanserat.

Jag har ett komplicerat förhållande till socker och sött, men inte svårt att erkänna det. Så långt har jag kommit i min process. Och när dessa artiklar på kort tid poppar upp som majskorn (socker) ur en kastrull, känner jag mig manad att fläta ihop dem till något som är lätt att förstå. Om man vill. Kanske är det någon som läser eller lyssnar och tänker till.

Bara en tiondel av svenskarna äter hälsosamt enligt en ny rapport från Livsmedelsverket i mars 2018, där (…) “det är farligt att äta ohälsosamt. Det är det som orsakar mest ohälsa och för tidig död i Sverige.”

“Enligt Socialstyrelsen har en fjärdedel av alla svenskar så dåliga matvanor att de riskerar att bli sjuka och dö i förtid. Enligt WHO är dålig mat numera den största riskfaktorn att dö i förtid i Sverige. Och det är bara en tiondel av oss som äter så pass hälsosamt som Livsmedelsverket
rekommenderar alla att äta.”

Och det här är såklart ingen rolig läsning, men vi har två val. 1.Att vara nöjda och “göra som vi alltid har gjort” och sedan bara se var vi landar eller: 2.Ändra vår livsstil, även om vi inte har ont eller mår dåligt för stunden. Det där är lurigt, även det. Varför ändra något som inte plågar mig nu, om det så kan bli ett problem i framtiden…?

Svårt att hitta motivation? Då ber jag dig att läsa om att socker fungerar som knark för hjärnan, från Illustrerad Vetenskap. Känns det igen…?

“Väl inne i munnen träffar smaken av godisbiten tungans smakreceptorerna för sött och en signal skickas vidare till hjärnbarken där
områden bearbetar olika smaker. 

Signalen frigör dopamin, som är ett ämne som skickar signaler mellan hjärnans nervceller. Ämnet utlöser en känsla av lycka och glädje. 

Dopamin påverkar hjärnans belöningssystem, som är ett nätverk av signalvägar mellan hjärnregioner med dopaminreceptorer. Det är också här som ämnen som kokain och alkohol påverkar oss.

Stimulansen får oss att vilja upprepa handlingen för att få känna den sköna känslan igen. Och när hjärnan väl har lärt sig hur effekten uppnås finns det ingen väg tillbaka: Sockersuget ger sig till känna och godisbitarna blir oemotståndliga.

Det är inte farligt att äta en påse godis, men om kroppen får riktigt mycket socker blir hjärnans belöningssystem överaktiverat. 

Det leder till missbrukssymptom som att man mister kontrollen och känner ett behov av vilja ha mer – precis som när en missbrukare är beroende av kokain. Kroppen vänjer sig vid att få socker, så du behöver mer och mer för att kunna uppnå lyckokänslan.” 

Hur många har inte sett barn som gråter för att de inte får sött (eller för att de blir ifråntagna en ipad, det är samma reaktion, samma beroende) eller har upplevt känslan själv, abstinensen? Det är hemskt. Och det är på allvar nu. Det har det varit hela tiden, men det kommer upp alltmer nu. Vi blir mer medvetna.

Så vad fyller man ett påskägg med annars? Här är 25 tips på saker att stoppa i påskägget som inte är godis, från Loppi. Några förslag inför nästa påsk, med ett helt år att ställa om mentalt. Och även känslomässigt. Det är viktigt. Om barn lär sig redan från början att ett påskägg kan innehålla annat än godis och socker, är mycket vunnet.

Det är inte synd om barn som inte äter mängder av socker, tvärtom. Det handlar mycket om vuxnas känslor och projiceringar, att “barn måste få glass när det är sommar” är vårt påhitt. Våra känslor. Vårt behov, Vårt sug. Vår trygghet. Vi är medskapare till deras uppfattningar om livet. Hur vill du skapa?

Denna hälsoentreprenör ger alternativ till traditionellt påskgodis, i form av “raw food-godis som innehåller nötter, dadlar, gryn och fröer – bättre alternativ till godis”. Visst, raw food är också ofta sött men det är mindre kemikalier, tillsatser eller färgämnen (“Kan ha en negativ effekt på barns beteende och koncentration“) som stressar små barnkroppar : vi vet vad det innehåller.

Låter det orimligt att ditt barn skulle äta nötter och frön? Prova. Såvida det inte finns en allergi, förstås. Och om du går i tankar att bli gravid; ät gärna så nyttigt du kan under graviditeten eftersom det har visat sig att det kan börja där (om ADHD, “Du är vad din mamma åt” – du är till och med vad din farmor åt).

Det här är så lurigt på grund av alla känslor som socker bidrar med. Känslan av lugn, glädje och kick eller rus… för en stund åtminstone. För när blodsockerdippen väl träder in, tippar det över till stress inuti. Men vi är inte alltid medvetna om det. Det gäller att bli vän med sitt förhållande till socker, även om det inte är just som man önskar. Att ta det steg för steg, att skaffa stöd och hjälp på vägen för att göra annorlunda.

Eller, gör som Frida Boisen skriver; fyll påskägget med kärlek och tid. Erbjud telefonfria stunder med fullt fokus på den andra människan. Prata, men framför allt – lyssna. Umgås, lär känna och bara var i stunden. Lev.

…så du förstår säkert vart jag vill komma, var en förändring börjar någonstans för att sedan kunna spridas som ringar på vattnet? Ja just det, med oss vuxna.  Och det handlar om vad vi gör, inte vad vi säger. För det ser ju barn igenom direkt.

Okej, det här är inte godis – men det är också det som är poängen, menar jag. Genom att tänka tanken att marknadsföra dessa “Rottuggisar – krispiga påskgula morötter för sylvassa häxtänder” försöker man skapa och erbjuda något annat.  Jag blev glatt överraskad när jag såg dem i affären, sedan beror det på vad vi gör av möjligheten…

Frågan är alltså vad vi vill, orkar med och klarar av. På riktigt. Om vi har koll på våra egna impulser, beroenden eller ej.

Det är där det börjar. 

// Kram Linda

Ett antal avslut. Och en ny början.

Det har hänt mycket på väldigt kort tid (virvelvindsvarning) i mitt liv och jo, jag tycker om omväxling och fart. Tackar gärna ja. Men ibland kan det bli lite för mycket för snabbt. Som att bli fartblind och eftersom jag har varit där en gång, kört gasen i botten och tappat både fokus och hälsa, så känner jag att det är viktigt att vara uppmärksam… med foten lätt på bromsen.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det låter tråkigt, kanske. Men förnuftigt. Jag har tänkt vara förnuftig, men ändå gå på känsla här. Mitt 2018 har börjat med flera avslut. Skulle man kunna säga och även om jag är för omväxling så vill en del av mig gärna ha trygghet, stabilitet och säkerhet. Såklart. Så när marken börjar gunga under fötterna blir det lite ostadigt.

Samtidigt som jag vet att det måste till avslut för att ge utrymme för något nytt – det är ju så man säger och det är så spännande. Och lite skrämmande.

Jag ska vara ärlig här. Det har varit rätt lätt hänt (för mig) genom livet att vilja vara med och bestämma. Kontrollera. Det är ett tveeggat svärd, eftersom det ju inte alltid är bäst att gå in och peta… eller? Många gillar att styra och ställa, så även jag, men försöker lära av det som har varit och inta en mer laid back hållning. Som att våga överlämna mig  – “surrender” –  till skeendet… är det flummigt? Kanske. Eller så stavas det helt enkelt TILLIT. (Jag älskar att ordet är ett palindrom.)

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Tillit till att det blir precis som det ska vara. Som det är menat – utan att en ska in och rota runt i allt. Om man bara stillar sig och inte alltid regisserar eller drar i några trådar. När man vågar vänta in, hur bitarna faller på plats. Lite som naturen i skogen; där ingen gör något men allt ändå händer i sinom tid – årstiderna har sina naturliga skiften. Det är intressant på många sätt, tycker jag. Något att processa och “jobba” med. Att släppa.

Och det är någonting speciellt med vissa avslut. De där som man inte har valt själv utan dyker upp. Som per automatik liksom bär emot på ett plan; kanske är det att “man vet vad man har, men inte vad man får” eller så är det bara så enkelt att det man önskar få behålla det som går förlorat… det är inte alltid en angenäm känsla, hur som helst. Särskilt inte då det är kluvet att tycka om nya skeenden, men ha svårt för avsked. Som man ändå vet kommer att komma. Åh, frustrationen.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Jag brottades med den känslan ett tag, jag har nämnt det tidigare här och troligtvis för att det har varit jobbigt –  det har varit oundvikligt. Det kunde inte bli på ett annat sätt och jag väljer att se på det med glädje och stor tacksamhet. “Don’t cry because it’s over – smile because it happened!”. Men på djupet fanns rädslan för en tomhet.

Det började som ett vanligt extrajobb sommaren 2016. För att få ihop timmar. Som blev till något av det roligaste jag har gjort på länge och en så viktig del i min personliga utveckling. Who knew? Det har såklart till stor del med alla mina kolleger att göra, att det blev så galet bra. För jag har haft så kul varje dag. Skämtat. Skrattats med och åt. Interna skämt. Humor. Så j*dra roligt.

Här är ett av dem. 😉

Och hur vi än har skrattat bakom kulisserna, har arbetet skötts professionellt. Jag har lärt mig massor om mig själv i olika situationer, men även om andra. Det har varit en genuint bra sammanhållning som liksom kom till vägs ände utan att vi hade bett om det, Jag visste att vi inte kunde stanna kvar, att jag skulle framåt härifrån. Men jag gav utrymme för saknaden, gav det syre istället för att trycka ner och tysta. Kände in. Avslutade. Det har varit som en rening för mig, tror jag. En process på flera plan. Hela den här tiden, faktiskt. En så viktig period i livet.

Men vi vet ju hur det är; gamla dörrar stängs bakom en för att nya dörrar ska kunna öppnas framåt, det är en häftig känsla – jag är öppen för det som komma skall. Och hur skulle en förändring kunna ske, om allt är “samma samma” dag ut och dag in? Jag har svårt för stagnation och stiltje, även om just det här har varit lite väl… omväxlande. Läskigt. Nu börjar något nytt ta form. Det nya kapitlet skrivs redan. Spännande.

Jag är så tacksam för de månader/år jag har fått uppleva detta, jag vet att det inte hör till vanligheterna. Så många arbetsplatser har jag sett och jobbat på… Lyllos mig. Lyllos oss! Och visst, vi är inte samlade på samma plats längre men vi finns alla kvar. I evighet. (Nästan.) Amen.

Var sak har sin tid. Ibland dyker det upp människor som tar en med storm, som påverkar ens liv mer än man trodde var möjligt – och det på en plats som gör att man aldrig annars hade träffats… eller? ✨ I detta fall en grupp människor som blev en del av min vardag på ett fint sätt. But all good things come to an end. Även vår tid tillsammans. Jag kommer alltid att minnas den här perioden och bära den i mitt hjärta, det var precis rätt läge i livet för den här gåvan. I won’t cry because it’s over, I will smile because it happened. ❤️ Tack för allt jag har fått (lära mig) av er, den största presenten var att vi alla träffades. Och nu? Nu börjar något nytt! ✨ #bästatidenpålänge #lyckatillnu #finastekollegorna #RIPAEMT #gemenskap #skratt #såroligt #adjöärejföralltidfarvälärinteslut

A post shared by Linda Liljefelt (@mitt_nya_liv) on

Eftersom jag visste att det var dags att släppa taget, så jag valde att tänka på “Sinnesrobönen“, den som har hjälpt så många missbrukare att hantera (ta sig ur) sitt beroende genom ett tolvstegsprogram. Oavsett om man är troende eller ej, tycker jag att den säger så mycket – den kan hjälpa alla. Att våga släppa taget om det vi inte kan påverka. Att acceptera läget. Jag tycker att den är fin – och sund.

“Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.”

I min process hittade jag även en vacker text om att våga släppa taget, ha tillit till att just ge upp kontrollen – även om det inte betyder att ge upp något eller att bli likgiltig, bara ge utrymme för det som kan ske, som jag skrev om ovan. Kanske handlar det om att sluta leta och istället vänta in? Håller du med? Inte? Alla har rätt till sin åsikt.

Why liberation is not a search, it’s a surrender.”

Så, forza. Framåt härifrån. Det har varit en otroligt bra tid, som jag kommer att bära med mig resten av livet. Men det blir samtidigt väldigt spännande att se vad som händer härnäst, jag föredrar att se på det så. 

För framtiden är ju redan här. 

// Kram Linda

…2018 är här. Gott Nytt År!

…känner du? Hur krispigt och fräscht det känns? Som ett vitt oskrivet blad. Och frisk luft. Jag ÄLSKAR de första dagarna på året, när det bara är helt nytt. När nyårsfesten har avslutats och skratten har ekat ut. När man har piggnat till igen, när det är dags att kamma till sig och göra det bästa av året. Oh joy.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Varje år i denna stund, känner jag mig lite som ett barn på julafton. För att allt är NYTT. Orört. Det kan bli hur som helst, inga tvång – friheten är i det läget enorm. Jag älskar den känslan. Vad som än kommer att ske, vet vi ingenting. Blir det ett bra år? Eller dåligt? Ingen vet ännu.

Jag vet knappt nånting om mitt 2018. Mer än att det har börjat bättre än 2017 slutade. Året ligger hyfsat oplanerat framför mig, förutom att jag kommer att bli av med två (2) jobb. Det är oundvikligt eftersom det ena kontoret (mitt roliga extrajobb) lägger ner och så vill min mamma växla ner för att gå i pension, så vi stänger vår yogastudio till sommaren. Men de dörrar vi stänger bakom oss kommer att öppna upp dörrar framåt… I’m sure.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Här nånstans brukar folk få stora ögon och säga, “oj, bra att du tar det så!” Men jag har inget val. Jag skulle kunna älta och oroa mig i flera månader, men det orkar jag inte med. Istället vill jag känna tillit till att allt faller på plats och blir precis som det ska vara, eftersom det alltid har gjort det tidigare i livet. Fastän jag inte alltid har trott det. Så det ska bli spännande att se. Var det är meningen att jag ska vara framöver.

I övrigt? Musik är en stor del av mitt liv och jag har funderingar (läs: planer) på att se Foo Fighters på Ullevi i Göteborg i juni och Lars Winnerbäck på Zinken i Sthlm i augusti. Båda dessa ser jag mycket fram emot! Hur det blir utöver det har jag ingen aning om i nuläget. Come what may, tänker jag. Det blir inte alltid bäst för att man planerar ner på detaljnivå. Note. To. Self. Tänk om jag för en gångs skull kunde hinna upp till Storsjöyran…? 😉

Annars har jag tänkt jobba mindre (eh ja, det ger ju liksom sig självt nu…) just på fritiden. Det har varit mycket matboksfixande på kvällar och lediga dagar. Nu har jag i och för sig nya funderingar på att tala in yogapass, så det lär bli en del där… men jag ser fram emot det. Skulle du vilja köpa ett yogapass om jag talar in det? Låt oss hoppas det.

Nyårslöfte? Ja, jag ska sluta röka. Skojar. Jag ska bli ännu snällare mot min kropp och sova mer per natt, så det så. För jag mår verkligen JÄTTEMYCKET bättre när jag sover tillräckligt mycket, så det är dags att sluta snuva mina inre och yttre organ på den återhämtningen. Balansen. Ta hand om mig själv, eftersom jag är den viktigaste personen i mitt liv. Annars har jag inte så mycket jag måste göra eller lova. Förutom att vara en bra och medkännande medmänniska.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Mer än så är det svårt att göra inför ett nytt år. Men det går att möta dagen med ett öppet sinne och på så vis skapa mindre friktion… kanske? Ladda med nyfikenhet, glädje och tålamod, hoppas på medvind och samtidigt jobba för den. Flyta med. Surfa. Jag tror det; önska och försöka samtidigt.

Välkommen 2018. Jag hoppas att vi blir riktigt goda vänner.

På allvar.  

// Kram Linda

Omstart på Instagram.

Det finns dagar då jag kan bli lite imponerad av mig själv, hur snabbtänkt och förnuftig jag är (jo då, det händer), för att andra dagar undra om mitt huvud ens är i närheten av påskruvat…? Då känner jag att jag inte förstår något alls. Det här är väl ett sådant läge.

Och utöver det blir lite komplicerat ibland att en del av mig vill sträva bakåt. Ja. Mot utvecklingen. Och det låter ju inte klokt, jag vet, men jag kan (ofta) önska mig tillbaka till tiden före internet. När DET var lugnt, vi visste inte bara om det då. Jag kan drömma om den tid där man inte per automatik och gammal vana kollade sin smartphones meddelanden och mejl, googlade på vad-som-helst – då när man inte kunde kommas åt eller jobba dygnet runt, när vila och återhämtning var en naturlig del av livet. Leda också, förvisso. Men ändå.

Och givetvis är jag en av de första att hålla med om att vila är ett eget ansvar. Det ÄR det. Men i takt med att informationsflödet blir allt mer massivt, måste man ha den bromsen i sig och välja bort. Jag gör det också. Men draken är liksom redan väckt. Den fanns inte ens förr, det var inte ett (lyx?)problem. Det är nästan samma lurighet som att undvika socker – det gör jag också. Och det går olika bra i perioder. Det finns precis framför oss och “frestar”. Hela tiden och överallt.

Hjärtformat i rädislandet.Min “broms” säger de beror på att jag är född i oxens tecken – kanske är det så, för jo jag fördrar det jordnära i nästan allt – även om jag uppskattar det nya. Jag gillar tanken på kulram (okej, överdrift), analoga klockor och kottdjur; absolut kärringen mot strömmen med hälarna i golvet – “Stopp! Vill inte!”

Men, samtidigt, säger de som kan astrologi att jag även är lejon (ascendent) och vädur (månen… phew) vilket gör att en annan del av mig lägger gasen i mattan, full fart framåtutan broms. Det kan med andra ord gå lite väl fort. Kluvet, men samtidigt blir det nog en sorts balans i sig med dessa diametrala motsatser. Tänker jag.

Och visst, för att gilla kottdjur och fasta telefoner (alltså, vad hände där med att ta bort dem?) så var jag tidig som startade eget första gången som 20-åring. Jag har ofta sagt “ja” till vad-det-än-varit och ibland missat att koppla ihop mina handlingar med konsekvenserna av det. Det blir mycket att göra om man svarar jakande hela tiden. Därför har jag med glädje lärt känna ordet “nej”.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seSå, vart kommer detta resonemang nu att leda…? Jo. Att jag var relativt snabb på Facebook när det kom hit 2007, men sedan har jag valt att inte vara aktiv på nätet mer än min hemsida. Instagram, Snapchat och allt vad det heter? Nej tack. Inget mer som tar tid, som innebär ointressanta bilder (!) som ingen bryr sig om eller kräver min insats. Det är lätt att känna så om man en gång har varit utmattad. Ren empiri.

Men. Från ingenstans (eller, under en ledighet nyss på en fin plats) fick jag för mig att jag någon gång skapade ett Instagramkonto? Kanske vore det en idé att prova att logga in? Och döm om min förvåning (och kallsvett) när jag ser att jag på mitt konto från 2012 (!) har över 700 bilder publicerade – den ena sämre än den andra. På riktigt! Jag visste inte om det. Dessutom hade 8 (stackars) följare gillat och även kommenterat. Jag lade upp det senaste fotot 2013. Hela mitt inre ville säga FÖRLÅT! Snacka om att bjuda in – på en tråkig fest – med armbågen…

Anledningen till detta läge var att jag höll på – tror jag – med att endast (trodde jag) redigera foton för att använda till matböcker och hemsida… vilka jag sedan inte heller använde. De bara låg kvar där. Jag vet inte hur jag tänkte eller vad jag höll på med, men känner att om någon sett detta så ville jag förklara mig. Jag raderade 97% av dessa dåliga foton och det kan förstås dyka upp fler, men nu under mer kontrollerade former.

Jag tänkte att det här kontot ska få liv igen, om än utan krav på prestation för egen del och att med få ord – här på hemsidan blir det längre texter, för jag älskar att skriva! – fånga upp det omkring mig som knyter an till det jag jobbar med; kost och näring, vila och återhämtning, balans och obalans...

…följ med om du vill! Jag gör gärna sällskap på vägen.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seOch jag både hoppas och tror att de kommande åren blir bättre än de som har varit, det vore ärligt talat svårt att göra det sämre. Jag heter mitt_nya_liv sedan 2012, även om jag har orienterat lite fel så är jag tillbaka på stigen och du är välkommen om du har vägarna förbi.

// Kram Linda