Category Archives: Döden

Det viktigaste av allt.

Radiotystnad igen. Oktober redan. Livet, det är bra knepigt ibland. Plötsligt kan mattan ryckas undan och man famlar i fallet på vägen ner, innan man möjligen slår hårt i botten. Och så försöker man på alla sätt att resa sig för att klättra upp igen, fastän ben och armar är som gelé och det bara snurrar runt i huvudet.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Men, när det verkliga livet händer och allting ställs på sin spets så utkristalliseras det som är viktigt. Det som verkligen betyder något. Bakom alla ridåer, fasader, masker och hittepå – verkligheten. Det är när något som detta sker, som man kan sortera. Välja ut. Avfölja, radera och avstå. Vila.

För det finns så mycket yta. Så mycket onödig utfyllnad. Fillers. (Jag menar inte skönhetsingrepp här, to each his own). Det finns mycket som görs och sägs för att man inte vill ha stillhet, inte står ut i tystnaden. Ensamheten. För att man hellre vill vara i rörelse. Tro mig. Jag vet. Jag kan allt om att vara i rörelse, för att tänka på annat och slippa – känna. Så såg mitt liv ut förut och jag gör numera allt jag i min makt för att våga stanna upp.

“Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mej
Allt det jag säger dej”

Jag känner mig modig, för att jag gör det jag egentligen inte vågar. Saktar in. Står kvar. Öppnar upp hjärtat. Tillåter mig att känna, även när det värker. Utan att fly. För en omvälvande livshändelse väcker ofta andra känslor och minnen som slumrat. Som tryckts ner, som har ignorerats. Som tystats.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Den där inre rösten. Gode tid, den kan sätta igång så mycket när den vet vad den ska påminna om. Som berör. Det som behöver läkas ut. Sorg. Sorger från förr. Jag har rensat i veckor – månader och år, känns det som. För att bevara det som ska vara kvar och låta resten få gå vidare. Sorterat. Processat. Avhandlat. Så tillfredsställande.

För några veckor sedan lämnade min fina mormor denna värld. Det var något av det värsta och det vackraste jag har varit med om, att få sitta intill och vara så nära i tre veckor. Ynnesten att kunna stanna kvar och slippa gå, att inte lämna en sjuk människa ensam. Vi trodde först att utgången skulle bli en annan, men man kan inte alltid välja eller bestämma själv. I så fall hade vi gjort det. Men vi fick vara med, där. Vara delaktiga. Det var fint, på sitt sätt.

“Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej”

Älskade mormor. Jag är så tacksam över att jag fick vara med och hjälpa dig. Över hur jag och mamma spenderade nätterna med dig. Att vi fick vara dig nära. Hur jag lärde mig av mamma vad vi kunde göra. Lyfta och vända dig. Att få hålla handen, badda pannan med en våt handduk, fläkta dig med en solfjäder och få viska i ditt öra. ”Jag älskar dig”. Jag saknar dig, men det hjälper mig något, inbillar jag mig. Att du hade familjen omkring dig, både dag och natt. Att vi fick göra det för dig. Och att du tog emot det.

Personalen (som insåg att vi skulle stanna kvar hos dig i skift och därför ställde in en extra säng till oss) var så fin och som var du än har varit så blev du även här en av deras favoriter. Precis som i hemtjänsten, där de tävlade om att få gå hem till dig. Den effekten hade du på så många, mormor. Har man träffat dig så förstår man. Hemtjänstpersonalen saknar dig och de ringde oss och grät. Varit med på din begravningen. Det du. Det händer inte alla. Du kunde det där med att knyta kontakter och vara social.

“Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
Och värma dej”

Personalen på sjukhuset var så omtänksam och gav dig tid och energi, det var fint att se. Vi var så tacksamma för Linn, Jimmie, Mathilda, Frida, Sanna, Shokria och de andra som hjälpte till. Som lyfte, smärtlindrande, lugnade och brydde sig så även om oss anhöriga, om det så var mitt i natten. I tider av kaos – vilket vi även kunde bevittna på akuten – var vi ändå lyckligt lottade med ett så värdigt och respektfullt bemötande och hjälp när vi behövde den. Jag var nog ändå lite överraskad där… det borde jag kanske inte ha varit.

Ett hjärta av gräs.Mormor, jag är så tacksam över att vår tid med dig även fick flera av oss andra i familjen att komma närmare varandra. När vi sågs så mycket och ofta, även om det var en hemsk tid i sig. En tid av förlust. Hur vi bidrog på olika sätt, som sällskap på dagar och nätter, med att baka bröd till frukosten, komma med lunchlådor, vara på besök, genom samtal, ge kramar och skänka tröst. Livet i sin renaste form. Det är minnen jag kommer att bära med mig i hjärtat för evigt. Tack för det, alla ni. 

Det är sådant som verkligen betyder något. Det viktigaste av allt.

“Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser”

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Älskade mormor, hur tackar man för de 42 år vi fick tillsammans? För vår relation, för alla otaliga samtal? För all matlagning, alla skratt, för alla berättelser om ditt liv som jag fick lyssna till och fråga om – och alla våra kortspel? (Min fråga är, vem ska jag nu spela ”Sympati” med?) Alla nyårsaftnar vi firade tillsammans med skaldjur, bubbel och samtal.

Jo, jag vet. Att 89 år är en aktningvärd ålder, att ingen lever för evigt och att du har haft ett långt och bra liv… men det är en klen tröst ibland. I stunder av saknad. Jag saknar ditt skarpa intellekt, din humor, dina principer och ditt sällskap. Men livet går vidare utan dig på plats (jag hoppas att du är med mig).

Vi har tagit farväl, med tacksamhet och kärlek över det vi har fått ha tillsammans med dig. Det var svårt, men samtidigt så vackert, som du själv ville ha det. Så nu ska jag vara modig igen och göra det jag egentligen inte vågar. Gå vidare framåt.

Sov i ro, mormor. Vi älskar dig. ♥ Kärlek, för alltid.

// ditt barnbarn, Linda

Älskade vän.

Idag skulle du ha fyllt 42. Och vi sågs senast när du var 35. Tiden går, fina du. Jag saknar dig såklart, vissa stunder mer än andra. Mycket mer, även om jag längtar efter att få träffa dig mest hela tiden. Min kusin fyllde jämt i måndags och honom kunde jag fira… det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Ett tillfälle när saknaden efter dig kändes lite (läs: mycket) extra, var på Guns N’Roses konsert i somras. Du är/var så mycket Guns N’Roses för mig. Och vi lyssnade ju så ofta på dem och sjöng. Vi sjöng ju jämt, till det mesta. “I used to love her”, “November rain”, “Paradise City” och inte minst”Patience”…
De var ju våra verkligen tonår.

Under en av de kanske mer otippade låtarna – “Yesterday” – var det som om jag hörde dig. Som om du var där. Det slog mig med all kraft. En saknad som gör sig påmind och ändå en närvaro som är så stark. Även om det har gått så pass lång tid. “Igår.”  Konstigt, det där, hur det slungar en tillbaka i tiden.

Vår skoltid, när vi sov över hos varandra, hur vi mötte vuxenvärlden, hur du åkte till USA, när du födde dina barn, din sjukdomstid och vårt allra sista möte…

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Det är något med musik och harmonier som har en förmåga att gå rakt in i hjärtat och öppna upp känslominnen, oavsett hur långt borta de är i tid. Plötsligt känns de återigen så aktuella, så där brännande och berörande – även om det är länge sedan det var på tapeten. Sedan minnena skapades.

Du lär mig ännu så mycket om livet. Hur jag tänker, känner och reagerar. För idag kan jag stanna upp och reflektera, en lång tid i livet sprang jag bara för fullt. Över vad som är viktigt och vad som inte är det. Vad jag kan välja bort. Och prioritera. Tänk, att du är så närvarande i mitt liv.

Men en sak känns väldigt märklig. Det har snart gått sju år sedan du gick bort. Och det sägs att alla våra celler i kroppen förnyas på sju år, vilket innebär att jag snart är en annan person än när du gick härifrån. Det är en insikt som känns både sorglig och… lugnande? Ja, jag tror det. Även lugnande.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.För mycket har faktiskt hänt. Jag HAR blivit en annan person, genom många transformerande och utvecklande processer. Jag valde ju till slut att se in i de mörkaste vrårna och dra fram det som inte längre passade in i mitt liv, ut i ljuset. Sådana mönster och beteenden från förr som jag själv ville bli fri ifrån. Bearbeta och förändra. Så nu är jag en annan… men på sätt och vis mer mig själv. Konstigt, det där.

Och vi kan liksom inte prata om det, heller. Jag kan tycka att sju år är en lång tid. Sju svåra år. Å andra sidan känns det som vi sågs för inte så länge sedan alls. Tiden är jättekonstig så. Men jag hoppas och tror att du är någonstans bredvid mig, att det är därför du känns så nära. Även i tid.

Man kan filosofera hur länge som helst kring det här, i alla fall jag. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller skriva. Mer än att jag är så oändligt glad att jag mötte dig som åttaåring och för de dryga 25 år vi fick tillsammans.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Snälla du, fortsätt att gå vid min sida och var hos mig medan jag lägger min tid och energi här på att vara med dem jag tycker om – i det här livet. Och att visar dem hur mycket jag uppskattar att de faktiskt finns för mig och jag för dem. För tiden går fort…
…men du har lärt mig att ta vara på den.

Tack för det. 

// Kärlek, Linda

Saker som sagts och gjorts. Eller inte.

Hej vännen. Jag brukar skriva till dig den här tiden på året efter som det är nu din födelsedag infaller…. eller jag har gjort sedan du lämnande oss, men nu i år kände jag att jag inte hade något att säga. Så jag avstod först. Jag tycker att det är skönt att vara tyst när jag inte har något jag verkligen vill säga.

Solen strålar från en blå vårhimmel.Luften är fri men samtidigt så dyrbar. Jag vill inte fylla den med tomt pladder, bara för att skriva om något, även om vissa av mina texter säkert kan passera för sådana om man frågar andra. Men hur som helst. Jag kom på att jag visst hade något att säga dig. Något som skaver i mig.

Du har inte funnits här på fem år nu, snart blir det sex. Var den tiden har tagit vägen orkar jag knappt reflektera över – en dag här, en annan dag borta. Och ju äldre jag blir, ju mer livserfarenhet jag samlar på mig… desto svårare blir vissa saker. Ur ett annat perspektiv än det man hade då. En massa nya insikter radar liksom upp sig.

Tiden har gått. Saker och ting har förändrats. Jag har förändrats. Jag ser saker och ting i ett nytt ljus, på ett nytt sätt, även om det var som det var då. Och det som smärtar mig ibland, är de saker jag inte gjorde och sade när jag hade möjligheten.  Är det tomheten och tystnaden som får en att märka sånt…?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag saknar dig ännu, men det behöver jag inte ens skriva. Tänker på dig. Pratar med dig ibland. Önskar att jag kunde be om ursäkt för vissa saker jag har insett idag. Saker jag har sagt och gjort, fast jag önskar att det inte varit så. Saker när vi var små, när vi blev äldre och när du blev sjuk… men det går ju lik förbaskat inte att göra ogjort.

Du var så enkel att vara med. Chosefri. Jag vet att du (förmodligen) skulle utbrista “Men, lägg av!?” om du stod framför mig och hörde hur jag tänker, men det är kanske vad det handlar om att vara människa. Att reflektera över sina handlingar. Vad man sade, hur man gjorde det och – varför? Du skulle kanske inte förstå vad jag menar här, men vissa saker fastnar. Som när du gav mig beskedet om din sjukdom. Jag kunde nog ha tagit emot det på ett annat sätt, känner jag så här efteråt. Även om jag gjorde mitt bästa då. Förlåt.

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Och jag vet, det tjänar ingenting till att älta. Det blev som det blev, för att det är som det skulle vara. Kanske. Men när jag först tänkte att jag inte hade något att säga dig, kom jag på att det har jag ju visst. Jag vill be dig om ursäkt för allt det jag inte såg, förstod eller sade genom livet. För den gråt som var opassande, min tystnad, de skratt som kanske störde och min tjurighet. När jag inte visste hur jag skulle göra eller vara. Det där svåra med att vara människa.

Det är inte alltid lätt att göra rätt, om man säger så.

Någonstans så tror jag ändå att du förstår precis. Men det känns viktigt att få förmedla mig just nu, om det så är rakt ut i Universum. Jag kan ju för tusan inte nå dig på annat sätt, än att vara nära dig i tanken. Känslan. Ibland känns du extra nära i hjärtat. Du är saknad av så oerhört många här och kanske tänker vi lite extra på hur vi kan vara mot varandra just nu. Jag gör det. Visdomen kommer med åren, right…?

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Jag vill återigen och på djupet tacka för alla år vi fick ihop. Du var en så stor och viktig del av mitt liv. Och du är det än idag. Jag saknar att jag aldrig kan “återuppleva” våra USA-minnen med dig, inte heller utan dig, tyvärr. Det är inte detsamma att prata med andra om vår resa. Det kommer för alltid att vara “vår sak”. Men så får det vara, det var kanske menat så…?

Må så gott där du är, kära vän.

// Stor kram, Linda

Jag beklagar din förlust.

Åh, livet. Min nära vän fick för någon vecka sedan veta att hennes nära vän inte har lång tid kvar att leva. Mitt i sommarvärmen blev det alldeles isande kallt. Det kom förstås som en chock att  läget var så mycket sämre än de hade trott, även om de kanske kände på sig att det var rätt illa.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Med en snabb utveckling av sjukdomen och spridning ut i kroppen, hade så många organ påverkats. Och även om ingen riktigt vet eller bör säga hur lång tid någon annan har kvar att leva, verkar det handla om veckor… Veckor. Vad gör man när man fruktar att det bara är veckor kvar?

Hur gör man när tiden är så utmätt? Jag vet inte. Men jag vet att jag gick in i någon sorts “umgänges-mood” när min vän blev sjuk. Ville ses så mycket som möjligt, utan att vara för påflugen för någon av oss, samtala och bara vara. Som tur var kunde jag styra min tid och mina dagar extra mycket just då, något jag alltid kommer att vara tacksam över. Vi pratade inte så mycket om döden – utan om livet. Det var inte så deppiga samtal, just. Men det VAR samtal.

vår, knoppar i motljusOch när jag tänker på det nu, kunde det mycket väl ha blivit precis tvärtom egentligen. Tystnad. En osäkerhet; vad säger man? Vad tusan passar i en sån situation? Kanske ingenting, men mest troligt allt. Tricket då var att vara “precis som vanligt” i en ovanlig situation. Jag ville för allt i världen inte zooma ut och försvinna. Jag kunde inte det. Även om det kanske kan vara lockande ibland att vika undan med blicken och sticka huvudet allt längre ner i sanden. Tvinga undan sorgen för att slippa känna.

Vi fick dessvärre inte så många veckor när hon blev sämre, men det är ovärdeliga dagar och minnen, sådana samtal som jag önskar att vi kunde ha idag.

Min nära vän, som nu är på väg att förlora sin vän, är likadan. Hon vill umgås och prata. Skapa minnen. Men framförallt visa medmänsklighet och kärlek. Inte prata om döden – om man inte vill – utan ge av sin tid. Medan den finns.

Dimma och dis, men ett ljus som bryter igenom.“- Jag beklagar sorgen”, brukar man säga till anhöriga när någon har gått ur tiden. För att det är den spontana reaktionen, såklart. Men jag läste någonstans (var minns jag inte) att formuleringen “jag beklagar din förlust” kan vara mer passande i det sammanhanget. I’m so sorry for your loss.

Naturligtvis är en förlust även en sorg, men den visar ju också att vi har ÄLSKAT – och det vill vi ju inte vara utan. Kärleken. Det betyder inte att vi inte kan sörja, tvärtom. Sorg kan komma som en följd av att våga älska med ett öppet hjärta. Så även sorgen har sin rättmätiga plats, även om den är smärtsam och kan kännas bottenlöst djup. Så ser ju livet ut.

En gulrosa ros, symbol för färg.Men förlusten kan verkligen beklagas. Tomheten efter en person som kan ha varit självklar så länge men inte längre finns där. Som inte kan svara, berätta, umgås och ge råd. Tystnaden som skär i i öronen, längtan efter kloka ord. Närheten. Kramarna. Saknaden efter en uppenbarelse. En stor förlust.

En förlust som följer med, som en skugga man försöker lära sig att leva sida vid sida med. Även om det skaver och aldrig känns bekvämt. Det är en del av livet. Det här är något vi levande måste lära oss att hantera, att leva med dem vi har omkring oss medan vi har möjligheten. Ta vara på den tid vi har och göra det bästa av det. Att våga älska fullt ut, även om det kan innebära sorg senare.

Att låta sorgen ta sin plats, är också att låta tårarna finnas. Eller som jag tolkar gruppen Kents formulering i den magiska “Mannen i den vita hatten“, att tårarna är de dyrbaraste smycken vi har.

“Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser”

Ja, vad vet jag? Men kanske är det en del av vad livet handlar om…?

Att leva medan vi kan. 

// Kram Linda

Grattis på 40-årsdagen.

Kära du. Vi hörs ju av naturliga skäl inte så ofta, även om jag nog pratar med dig rätt mycket. Eller i alla fall tänker på dig. Och det här är kanske lite konstigt, men jag vill ändå uppmärksamma det faktum att du skulle ha fyllt 40 år – idag. Det är ju både en märklig och mäktig tanke.

halloweendekorJag minns så väl när du fyllde 30 år, när ni hade klätt hela huset i spökkostym med Halloween-tema. Svarta tyger för väggarna, klibbigt spindelnät överallt, tända ljus. Hur ni gått all in, dekorerat och tänkt till.  Och hur kul vi hade! Alla sminkningar, kläder, mat och musik. Det var du för mig. Navet. Glädje och generositet. Tänk, det är 10 år sedan nu. Håll i hatten.

Vi fick 5 år till. Och du lämnade oss för över 4,5 år sedan nu. Det har nog sjunkit in att du inte finns ibland oss längre, även om saknaden alltid kommer att bestå. Och jag för min del tycker att du finns här hos mig ibland, hos oss som haft dig i våra liv. Du finns här någonstans – extra nära. Jag respekterar de som anser att man bara försvinner efter döden och det blir mörkt, kallt och tyst. Men nix, det är inte min syn på saken. Det kommer det aldrig att vara.

Fyra glas med rosévin i en skål.Idag skulle du ha fyllt 40 år. The Big Four-O. Vilken tanke. Det låter vuxet att fylla 40 år, jag gör det själv om ett halvår. Jag funderar lite grann på hur du hade ställt till det med fest och firat om du varit kvar här, men framförallt blir jag lite extra påmind om hur viktigt det är att fånga dagarna. Stunderna. För att vi ju inte vet hur lång tid vi har på oss. Helt enkelt. Jag försöker att lägga allt mindre tid på oviktiga saker och fokuserar mer på det som egentligen betyder något. Relationer. Glädje. Innehåll. Mening.

Sedan du lämnade oss, har flera stycken från både din och min “årskull” gått bort och lämnat den här världen. Både på grund av sjukdom och olyckor. Det känns overkligt även om det faktiskt händer, är vi inte fortfarande väldigt unga…? Ska vi inte leva länge till? Jag ser på min mormor som är 86 år och önskar mig ett långt liv, därför strävar jag också efter att leva så hälsosamt jag mäktar med (läs: sockerkänslighet och beroendepersonlighet är en utmaning) redan nu. Så att min egen ålderdom kan få bli en angenäm upplevelse.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.För vet du, på ett sätt tycker jag att livet nu bara blir bättre. Du kanske har sett där ovanifrån vilken brant uppförsbacke det har varit här många gånger. Phew! Å andra sidan är det väl ingen av oss som har medvind jämt, det som definierar oss som personer är nog främst att vi kan resa oss upp när vi slår i backen… och även om det går att play it safe är det väl ändå intressant att ta risker och sticka ut hakan ibland? Du vet hur jag är, även om jag många gånger ångrar mig och önskar att jag tagit en enklare och tryggare väg. Men jag är ju sån.

Jag hoppas att du firar i himlen. Att du blir firad. Fast där spelar det kanske ingen roll? Finns tiden där? Det är nog mest jag som varit van att uppmärksamma dig på ditt datum i över 25 år. Det sitter där i mig, liksom. Hur som helst tänker jag på dig idag. Det vill jag nog bara att du ska veta om. För att du var så viktig för mig, i mitt liv. Och fortfarande är.

Jag har tänt ett ljus för dig här.  Grattis, älskade vän.  

// Kram Linda

Det vore så himla typiskt dig.

Hej. Det är höst här nu. Du vet, så där lite skiftande mellan färgglada-löv-som-snart-faller-av-träden-mot-klarblå-himmel-i-solsken och hoppsan-nu-regnar-det-banne-mig-i-sidled-och-himlen-är-mörkgrå-varifrån-kom-det?… Men jag gillar det. Du vet hur jag är. Det är som att vardagsprestationen får en stunds vila helt naturligt, att tempot nu saktar ner och det inte är lika hetsigt som på våren när sommaren ligger framför en och allt ska hinnas med och pressas in…

Höstfärger på trädens kronor nere vid sjön, i solskenet.Själv då? Hur har du det? Jag tänker extra mycket på dig den här tiden på året. Och det är ju inte så konstigt, eftersom du skulle ha fyllt år nu på söndag. 39 år. Ja jäklar. 3,5 långa år har snart passerat. Ändå är den här tiden på året så mycket “du”. Kommer det alltid att vara så? Hur länge stannar minnen kvar när det bara finns en som kan minnas? Vi är förstås oerhört många här som saknar dig, men… du vet vad jag menar.

I somras var det så påtagligt. Jag tänkte inte på dig just då, jag var på väg på jobb och klev på en buss när jag satte mig ner och hörde musiken från radion som chauffören lyssnade på. Ögonblickligen fick jag en klump i magen och gråten stod mig upp i halsen, ögonen tårades och jag tänkte inte på någon annan än dig. Jag hörde dig sjunga den, inom mig. Från ingenstans. Jag blinkade och blinkade, men det gick inte att hindra tårarna från att rinna. Hela den dagen tänkte jag på dig mer intensivt än på länge.

Minnen från det vi gjort tillsammans och hur de på något sätt glider allt längre och längre ifrån mig… ändå var jag mitt i det vi haft – av musik. Visst är det mäktigt? Sådana saker kan man inte värja sig emot. Det bara blir. Av ljud. Det är helt galet. Hur du fattas. Jag vänjer mig nog aldrig.

För ett tag sen sökte jag efter dig på nätet. Jag ville se dig, höra dig igen. Och jag hittade en artikel med där de intervjuat din son, han var inte gammal då. Om dig. Om er. Situationen. Det blev såklart gråtkalas här när jag såg dig på bild, mina tårar vätte ner pappren på bordet nedanför mig. Blicken blev suddig, du försvann ur det som annars är min synskärpa… det känns som ett märkligt sätt att umgås, men det var ändå ett sätt att vara nära.

Eller är du här intill mig på något annat sätt…? 

Jag har sett honom några gånger nu. Ena stunden ser jag honom med tunga påsar från Systembolaget i händerna, han ser så där skönt obekymrad ut. Inga konstigheter. Sen ser jag honom på en av uteserveringarna med sina “polare” en tidig eftermiddag, när jag går förbi. Högljutt skrål och rajtantajtan, ögonen går lite lätt i kors. En annan dag går jag förbi honom inne på mataffären, där han står och pantar sina ölburkar. Sopsäckar med burkar. Där och då är det som mest tydligt. Jag hinner nästan ta mobilen i handen, innan jag tänker tanken fullt ut och hejdar mig. För min impuls är att vilja prata med dig och berätta vad jag sett, för att du är den enda som skulle kunna förstå.

Då är det som mest tydligt. Att du inte går att ringa. Jag har till och med raderat ditt telefonnummer ur mobilen, sedan länge. Stod inte ut med att se det.

Två händer som formar ett hjärta med fingrarna.Den insikten väcker mig ur mina tankar kring hur han lever idag. Varför bryr jag mig ens, han tillhör ju ett helt annat liv? Men jag har alltid brytt mig, alltid sett saker i ögonvrån, alltid registrerat detaljer. Alltid. Och kommer alltid att göra. Skillnaden nu är att jag inte kan dela dem med dig. Och intellektuellt är jag helt på det klara med det, men när det rycker till av skratt i mungipan eller en klump av oro växer i halsen, utan att jag hinner förbereda mig, så inser jag återigen hur mycket jag vill ha dig här.

Saknaden och mitt sätt att förhålla mig till den växlar ständigt. Den blir som ny stup i kvarten, när nya situationer och lägen kommer upp. Och nånstans tror jag att du ser, vet och håller med mig. Förstår. Det är jag helt säker på att du gör, ett så stort hjärta ser och hör allt. Även från den andra sidan.

Min kusins dotter är på ett utbytesår till USA och det väcker tankar och känslor till liv. Vips är jag tillbaka till 1994 när du satt med brevet i din hand, det som just kommit från “din familj” i Chicago. Där du skulle vara au pair i ett år. Och vi visste att de hette Ryan i efternamn, men vad kunde sonen heta i förnamn? Bryan? Bryan Ryan? (Det går inte att dra det skämtet för någon, jag har försökt. Det faller platt.) Ingen skrattar som vi gjorde då. Som man brukar säga när det saknas en poäng; I guess you should have been there. Det är jag glad att jag var. Där. Att jag åkte till dig i USA och hälsade på. Det är minnesbilder värda sin vikt i diamanter och guld. För evigt.

Vita, ljuvligt doftande sommarblommor i en rabatt.När jag klev in i hissen hemma en dag, hade någon stått där innan med en parfym som påminde om den där duschkrämen jag hade när vi var i USA. Jag slungades av ett doftminne tillbaka i tiden, när vi satt på det där hotellrummet och såg på tv-rapporteringen från Jim Carreys gjutna hand- och fotavtryck i cement vid Mann’s Chinese Theatre i Hollywood, där vi just hade stått och sett honom, “Clintan” och Jay Leno live. Där vi lekte med tanken att dricka upp din pappas whiskey. När vi struntade i det och körde runt i Beverly Hills istället för att leta efter kändisars hus… alla dessa hus. Och hittade “bara” till “Brendas” i “Beverly Hills 90210”. Haha.

Kanske är det här ett märkligt forum att skriva till dig, men även sorg och saknad får ta sin plats. Jag är inte ensam om att ha förlorat någon. Eller att komma att förlora i framtiden. Och jag gläds väldigt gärna över dem jag i allra högsta grad har kvar omkring mig, men ibland dyker det upp människor och situationer som gör att jag vill skriva av mig. Du har din plats i mitt liv ännu. Även om jag tack och lov har de vackraste vänner jag kunnat önska mig.

Ett lysande gult löv mot regnvåt mörkgrå asfalt.Det var nog det jag ville säga för nu. Att dina avtryck finns kvar och vårdas med kärlek, att jag avundas dem du får hänga med nu. Jag och min kollega Carina åker till Göteborg för att hålla kostkurs i helgen, men på söndag tänker jag på dig. Jag är övertygad om att ni har värsta draget där du är och firar din dag med sång, musik, festligheter och… matchmaking.

Det vore nämligen så himla typiskt dig.

// Kärlek, Linda

Elof och Aron

Jag minns knappt hur det började. Gör du? Det var menat som ett kärleksfullt skämt, det är jag rätt säker på, och vi gick möjligen i… mellanstadiet? Högstadiet?

Ett hjärtformat rädisblad.Jag tror att det var du som började prata då om “namnsdagsbarnet” den sommardagen; Elof 30/6 och sedan Aron 1/7. Dessa underbara namn. Vi kom skrattande fram till hur “passande” de var på oss… vi kallade varandra för Elof (det var väl du?) och Aron (jag) – eller var det tvärtom? Och skrattade.

Minnena bleknar, men jag kommer ihåg att vi ibland sa:
– Hörru Elof?
– Ja, Aron…? och skrattade. Som bara barn och tonåringar kan när de tycker att de kommit på något riktigt kul. Har något gemensamt. Sådant där som de vuxna inte begriper. Eller ens tycker är kul. Jag vet inte om vi fattade själva eller om det ens var roligt, men jag minns det så. För det ögonblicket finns fortfarande kvar inom mig.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Sent igår kväll såg jag i kalendern att Elof har sin namnsdag idag. Och Aron har sin imorgon.
Jag tänkte direkt på dig.
På minnena av alla skratt vi delade, jag tror till och med att vi kallade varandra Elof och Aron i ett par års tid. Sporadiskt.

Sådana enkla små minnen får mig förstås att sakna dig ännu mer. Får mig att känna att du lämnade oss alldeles för tidigt, även om himlen blev en ängel rikare.  Vi skulle ha fått så många år till, för att skratta åt löjliga saker, tillsammans. Tycker jag. Att minnas de där åren som barn, vad vi skrattade åt då. Skapa nya skämt att skratta åt. Som vuxna.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Men det tjänar ingenting till att tänka så, för att det inte förändrar någonting. Du finns intill mig när jag behöver det. Inom mig alltid. Jag önskar bara att jag kunde få skratta med dig igen.  Jag har så vackra vänner omkring mig idag, jag vet att det skulle glädja dig och det gör mig lyckligt lottad, men du har en alldeles egen plats i mitt hjärta. För evigt.

Jag tänker lite extra på dig idag, Elof. På det vi hade och på något sätt ännu har.

// Kram Aron

Ännu ett år utan dig.

Min vän. Nu är vi här igen. Har det verkligen gått ett år redan? Men det var ju din födelsedag i lördags, så… bevisligen, ja. Det är ju helt galet. Jag önskar att jag hade kunnat krama dig och ge dig vad som helst i present, säga att jag tycker om dig. Men det är inte jag som ska önska, det är ju du som skulle ha fyllt år…

En gul skinande solros mot en blå himmel. Jag trodde i min enfald att det på sätt och vis skulle bli lättare, men det blir det ju inte. Ibland känns det bara värre och värre att du inte finns kvar här längre.
Missförstå mig rätt, för det känns precis aldrig lätt. Men på sätt och vis har det sjunkit in i mig, så mycket som det nu kan göra det. I vissa perioder – ibland riktigt långa sådana – går det bra. Jag förlikar mig med det. För att jag måste, nåt annat vore en stor förlust av energi. Men jag vill egentligen inte, vilket är en helt annan sak…

Och det blir ännu tydligare kring din dag i oktober, då tänker jag extra mycket på dig. Ibland kommer det över mig att vi aldrig kommer att ses igen, även om jag mycket väl vet att det är så. Det blir så tydligt. Inte i det här livet åtminstone. Du vet vad jag tror på och det gjorde nog inte du, men hoppet är väl det sista som överger oss människor? Jag tror fortfarande att vi ses igen, nånstans. Jag har liten erfarenhet av äldre människors bortgång, där det liksom skett av ålder… för att vi inte kan leva för evigt. Det har sin gång.
Liv och död.

Närbild på en orange lilja.Men – du. Du gick så mycket tidigare än jag hoppats. Alldeles åt h*lv*te för tidigt och jag vet inte riktigt var jag ska göra av allt jag vill säga till dig. Det är nog därför det hamnar här, som svarta bokstäver mot en vit bakgrund i en sorts evig rymd. Istället för två och ett halvt års outtalade ord. Men jag pratar med dig ibland. Som om du ännu vore här.
När jag vill förmedla något jag tänker på eller tycker eller bara vill minnas. En ordlös kommunikation, som jag inte förstår. Eller kan. Eller vet hur man gör. Men jag försöker. Du känns liksom närmare då, det känns skönt.

När det har gått bra en längre tid, kan jag plötsligt känna en doft, höra en röst, ett uttryck, ett skratt – något som (obarmhärtigt) påminner mig om dig. Då går det mindre bra, skulle jag vilja säga. Det blir så sorgset i hjärtat och jag påminns om att jag inte kommer att kunna prata med dig, som vi brukade göra. Om allt. Och oavsett hur lång tid som förflutit. Det är märkligt, hur snabbt det kan pendla mellan kärlek, saknad, hopp och förtvivlan.

Du var en vän i så många bemärkelser. Vi växte ju upp tillsammans som barn och tonåringar, i vuxen ålder sågs eller hördes inte så väldigt ofta, men när vi träffades eller ringdes, var det som om tiden stått stilla. Jag var så tacksam för det. Du frågade aldrig var jag hållit hus eller varför jag inte hört av mig, precis som jag aldrig pressade dig, du hade ditt och jag mitt, men när vi sågs var det extra mycket kvalitetstid. Du var så naturligt enkel och opretentiös, det saknar jag i en komplicerad värld. Mer och mer för var dag som går.

Blommande ljuslila och ljusrosa syréner.Jag fascinerades många gånger av din gränslösa generositet. Att du faktiskt alltid visade intresse för vad jag gjorde, fastän du inte riktigt hade koll på vad jag höll på med… men du, det hade inte jag själv heller. Jag mådde inte så bra alls när jag var utmattningsdeprimerad och trött, men du var en trygghet och en stadig punkt i en skrämmande värld. En stark, god och vacker vän. Jag saknar inte den tiden, men jag saknar dig. Att du var så fin och naturligt enkel. Jämt. Jag gick förbi ert hus för ett tag sedan. Dina energier fanns inte kvar, ändå önskade jag att du kunde stå i trädgården. Sitta på altanen. Gå förbi köksfönstret och bara vara hemma. Frisk. Som förr. Jag var låg och ledsen den eftermiddagen när jag kommit hem, men sen bestämde jag mig för att vända på det. Jag valde återigen att vara glad över att du funnits, även för mig.

För att jag fått dela mer än halva livet med dig och din vänskap innan du gick. Jag tänker ofta på vår USA-resa, våra fester, skratten. Du övergav mig inte när du gick, istället delade du så mycket med mig i många år. Jag ska såklart se det så, uppskatta det. Vad skulle jag annars göra? Vår vänskap var inte utan mening. Du har lärt mig så oerhört mycket om livet, du är en av mina allra bästa lärare. Att du inte finns hos mig, så att jag får ventilera på samma sätt som förut, det måste jag bara hantera. Resten av mitt liv.

Men det finns ändå så mycket jag skulle vilja berätta för dig idag.

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Kanske ser du mig ovanifrån och vet vad jag gör. Hur jag snubblar och snavar på små tuvor, men tar ny sats och hur dörr efter dörr ändå öppnar sig framåt. Det är vad jag hoppas på. Hade du hört mig säga att jag hoppas du vakar över mig, skulle du skratta och himla med ögonen – jag ser det framför mig. Ändå lät du mig tro på vad jag ville. Fina, vackra vän. Jag värderar vår vänskap väldigt högt. Det ska du veta.

När jag tänker på dig, tänker jag alltid på musik. Skratt, musik, sång, rockkonserter på 90-talet med Aerosmith och Bon Jovi (…Scorpions?) – och allt bus. Alla skratt. På de otaliga nätter när vi gick hem tillsammans, när bussen slutat gå och jag tänker kanske särskilt på just den här grymt “orockiga” låten, som vi gick och sjöng i mörkret. Du var 16 och jag 15. Vi hade hela livet framför oss, hela världen för våra fötter. Vi kunde göra allt då. Den är du. Vi. Jag hör den sällan numera, men när jag väl gör det är det dig jag tänker på.

“Sometimes the very thing you’re looking for
is the one thing you can’t see.
Sometimes the snow comes down in June,
sometimes the sun goes ’round the moon
Just when I thought a chance had passed,
you go and save the best for last.
You went and saved the best for last.”

Jag hoppas och tror att du har det bra där du är. Men du är saknad, min vän. Av så många. Tack igen för våra 25 år tillsammans.

// Kärlek Linda

Tack för allt. Så länge.

Fina du. För en  knapp vecka sedan tog vi farväl av dig i en vacker ceremoni i en fin kyrka. Jag vill bara höra om du hittat fram och funnit din plats, där du är nu? Jag tror att du har fått frid och är smärtfri, att du rör dig obehindrat och fångar öring i de bästa av vatten. Vad skulle en storfiskare som du annars göra..?

Närbild på en röd ros och dess kronblad.Tack, för att du varit som en morfar för mig sedan nästan 20 år tillbaka. Tack för alla fina samtal, för att du berättade för mig om din uppväxt och din familj, din resa i livet och dina intressen.
Det har för mig varit en ära och min mormor har varit så lycklig tillsammans med dig. Tack.

Du var en enkel och vacker man, men långt ifrån simpel. Du var så klok och händig, med ett varmt hjärta av guld. Jag kommer att tänka på dig resten av mitt liv, men fokuserar på att glädjas för att du funnits i mitt liv. För den tid vi ändå har haft och fått tillsammans. Är inte det vad livet handlar om?

Närbild på en blomsteruppsättning för begravning, med en sista hälsning.En begravning är en väldigt speciell företeelse. Det är relativt sällan man ser sorgsna vuxna människor på det sättet i vårt land. Det ligger liksom inte för oss att visa vår sorg. Den blir lätt till ilska istället i vårt samhälle, att vara arg är inte lika känslosamt och privat som att vara ledsen. Men även om det var en sorglig stund, valde jag nu att fokusera på vilket långt och vackert liv du fått. Och att jag också önskar mig ett långt, fint och hälsosamt liv. Det är lätt i en sådan situation att tänka på vad man riskerar att ångra i livet… men jag har å andra sidan möjlighet att skapa min verklighet och framtid som jag vill ha den.

Ibland är det viktigt att göra även det man inte riktigt vågar, för att möta nya känslor. Nya rädslor och nya tankar. Och upptäcka att bortom allt finns en känsla som stärker. Det som inte dödar, det härdar. Och jag vill vara modig. Annars är jag väl bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle ha sagt. 

Det får mig att tänka på en dikt av en annan Lindgren, nämligen Barbro, som jag tycker mycket om. Prästen läste den för oss efter begravningen, men hey – jag hade den redan som favorit…

Gråt inte för att jag är död

“Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dej alltid
Du har min röst, den finns i dej
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp
Jag finns i dej
Du kan ta fram mej när du vill
Allt som finns kvar av mej
är inom dej

Så vi är jämt tillsammans”

Jag hoppas och tror att du sitter vid en kolmila någonstans med min farfar nu. Du ho-ho-ho-skrattar och han ha-ha-ha-skrattar. Du måttar med nävarna och visar hur stor fisk du fått upp, medan han knackar sin pipa mot en sten och petar lite i den, för att få fyr. Du har hängslen till din fina rutiga skjorta och han sin karaktäristiska gubbkeps lite på svaj. Och ni pratar lumparminnen från förr.

Skulle du kunna krama både honom och farmor, från mig? Jag har ju lite svårt att göra det själv, men längtar efter dem.

För dig och farfar vill jag spela musik som jag tycker passar er båda. Ni starka, sega och älskvärda 20-talsmän som jobbat så hårt, både i skogen och vid järnvägen. Slitit i ert anletes svett, för att försörja era familjer. Göra rätt. När jag lyssnar på just Dan Anderssons “Omkring tiggar’n från Luossa” tänker jag på er, båda två. Märkligt nog.

http://youtu.be/jGD6qILGt7g

“Följ mig, broder, bortom bergen,
med de stilla svala floder,

Där allt havet somnar långsamt
inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem,
har jag min moder,

Mitt i guldomstänkta dimmor
i en rosenmantel klädd.”

…och kanske är det den platsen bortom bergen som är ditt nya “hemma” nu?

(Min personliga favorit är Ulf Lundells version, men jag hittade ingen video.)

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vi ses när vi ses, igen. Det är jag helt säker på – även om jag inte vet var. Och exakt när. Tills vidare, var rädd om min fina farmor och farfar, så tar jag hand om mormor, här och nu.

Ska vi säga så…?

// Kram och kärlek till dig, Linda

Om döden och ånger i livet.

Nu blir det lagom muntert, vänner. En älskad släktings bortgång i dagarna, får mig plötsligt att närma mig ämnet något tidigare än jag hade tänkt mig… men så är det ibland. Livet är inte alltid vad vi tänkt oss, inte döden heller.
(Tycker du att ämnet är tungt, så kan du ju lämna med ett klick, när som helst.)

Min närstående har dock fått leva ett långt, händelserikt och kärleksfullt liv, älskad och respekterad för den han varit. Jag är relativt säker på att han har varit nöjd med sitt liv i sin helhet. Så har det känts genom samtal när vi pratat om allt han varit med om, sett och upplevt.

En grå vy över vatten, träd och brygga vid Årstaviken.Men även om döden är ett naturligt slut på livet, ter det sig märkligt när den väl hälsar på. Man blir påmind om att allting har ett slut, om sin egen dödlighet. Att vi ju börjar dö den sekund vi föds och det vill vissa inte ens höra talas om. Jag njuter inte heller av att tänka på döden, men den finns där och är en naturlig del av livet… hur bör man förhålla sig till den? Tro mig, jag har verkligen inte en aning. Men jag känner att jag behöver ‘jobba lite’ på just den relationen och det blir väl egentligen mest tydligt när någon dör. “Hur vill jag leva?”

Det är lättare att förtränga när livet är som mest levande.

För ett tag sedan hörde jag talas om en australiensisk kvinna vid namn Bronnie Ware, som jobbade med palliativ vård, så under många år satt hon bredvid döende människor i livets slutskede och pratade med dem. Hon frågade dem vad de ångrade mest i sitt liv och deras svar har blivit en bok, The top five regrets of the dying“. Vad döende ångrar mest, topp 5. Intressant.

Kanske tror man spontant att det ska handla om vilken karriär man misslyckats med, vilket hus man inte bott i eller vilken bil man inte kört… Men, inte riktigt. nedan listar jag de fem punkterna, och under rubriken är författarinnans text på engelska. Om du inte förstår, kan du använda google translate för översättning, jag tycker bara att nyanserna är så vackra på ursprungsspråket.

En vacker gammal skrivmaskin får symbolisera - "författardrömmar"1. Det de flesta människor ångrade, var att de inte förverkligat sina drömmar, utan gjort det som förväntats av dem.

“This was the most common regret of all. When people realise that their life is almost over and look back clearly on it, it is easy to see how many dreams have gone unfulfilled. Most people had not honoured even a half of their dreams and had to die knowing that it was due to choices they had made, or not made. Health brings a freedom very few realise, until they no longer have it.”

Gamla stan, husfasader och klarblå himmel. 2. Att man jobbat för mycket. Och därmed missat mycket av barnens uppväxt och spenderat för lite tid med sin äkta hälft.

“This came from every male patient that I nursed. They missed their children’s youth and their partner’s companionship. Women also spoke of this regret, but as most were from an older generation, many of the female patients had not been breadwinners. All of the men I nursed deeply regretted spending so much of their lives on the treadmill of a work existence.”

En brinnande kase på ett gärde.3. Att man inte vågat säga ifrån och stå för sina känslor

“Many people suppressed their feelings in order to keep peace with others. As a result, they settled for a mediocre existence and never became who they were truly capable of becoming. Many developed illnesses relating to the bitterness and resentment they carried as a result.”

4. Att ha förlorat kontakten med sina vänner. 

“Often they would not truly realise the full benefits of old friends until their dying weeks and it was not always possible to track them down. Many had become so caught up in their own lives that they had let golden friendships slip by over the years. There were many deep regrets about not giving friendships the time and effort that they deserved. Everyone misses their friends when they are dying.”

5. Och att man inte tillåtit sig själv att vara riktigt lycklig. 

“This is a surprisingly common one. Many did not realise until the end that happiness is a choice. They had stayed stuck in old patterns and habits. The so-called ‘comfort’ of familiarity overflowed into their emotions, as well as their physical lives. Fear of change had them pretending to others, and to their selves, that they were content, when deep within, they longed to laugh properly and have silliness in their life again.”

Ja. Sent i livet inser flera tydligen att lycka är ett val, många harvar på i gamla hjulspår av gammal vana på grund av rädsla för förändringar. Man intalar sig själv att allt är bra, fastän skrattet och glädjen saknas… Till stor del handlar livet i slutänden alltså om att våga lyssna till sina egna drömmar och önskningar. Att välja de vänskaps- och kärleksrelationer man vill vara i.

Utsikt från en segelbåt på Mälaren, i sommarskymningen.Man behöver ju inte vara übersocial hela tiden och det är okej att vilja vara för sig själv. Också. Men vi är ändå människor och trivs ofta i sällskap. Sammanhang. Allra helst sådana jag valt själv, där jag kan vara den jag är – villkorslöst. Men att däremot befinna mig i en relation där jag inte känner mig hemma, med dem som inte berör mig, kan å andra sidan kännas oändligt ensamt. Nästan klaustrofobiskt.

Kanske kan dessa fem tips – ur hennes bok – vara värda att ta med sig och intressanta att vända och vrida på… hur får jag in dem i mitt eget liv?

1. Förverkliga dina drömmar.

2. Jobba inte för mycket.

3. Säg ifrån och uttryck dina känslor.

4. Vårda dina vänner.

5. Ge plats för glädjen och lyckan.

Som med allt annat i livet är man själv ytterst ansvarig för sin egen lycka. Det sägs att lyckan är ett val, men kanske känns det inte alltid så. Kom ihåg att du är värd det bästa, att skratta gott från hjärtat och le. Att få ett genuint utbyte med människor du träffar – ses bara så ofta du vill eller orkar – och vara den du är, göra det du vill göra. 

Närbild på en näckros med vita kronblad och gröna blad runt omkring.Även om andra påstår att du är, säger eller gör fel. För du är unik. Det är vi alla. Kanske är det du som går åt rätt håll och känner rätt – utifrån dina önskemål och drömmar? Kom ihåg att oavsett vad någon annan tycker om dig, har det ingenting med dig att göra. Det är ju bara deras syn på saken, det som egentligen betyder något är vad du tycker om dig själv – det är där du ska stå stadigt. Hur svårt och ovant det än kan verka, när man tänker på saker som döden…

Ta hand om dig och njut av livet!

// Kram Linda