Jag fick en fråga härom dagen som fick mig att haja till och sen tänkte jag inte mer på det, trodde jag… men det fastnade tydligen i mig, för det flimrade förbi med jämna mellanrum när jag diskade eller stod i duschen. Eller nåt annat. Du vet, när tankarna har en tendens att drifta iväg.
Det var vid lunchtid på ett av mina extrajobb som jag satt ner och åt. Inte helt ovanligt, det händer i stort sett samma tid och på samma plats varje pass, inte heller var det ovanligt att jag hade med mig min “pillerburk”. Helst tar jag mina kosttillskott till varje måltid.
Jag har varit svårt “sjuk”. Inte diagnostiserad (tack och lov), men med så grav näringsbrist och problem i kroppen att jag idag är genuint tacksam över att det hittills har gått så pass bra som det har gjort. Kroppen är sannerligen det största miraklet av alla. Men jag har ätit mängder av tillskott för att bygga upp min kropp igen, sedan sommaren 2012.
Där brukar folk rygga tillbaka, men jag KÄNNER hur det har förändrat min kropp – mitt liv. Det här är ett nytt liv, i allra högst grad. Om framtiden vet jag inget, men jag vet varifrån jag kommer och… det var inte kul. Smärtan, utmattningen, magen som var i uppror, matintoleranser, leverns avgiftning, sockermissbruket… nej. Och jag behövde ingen diagnos för att veta att jag mådde sk*t. Jag behöver inte heller en diagnos för att känna att jag mår bättre idag.
Dock har jag INTE ätit planlöst, jag har inte gissat och tagit “en av den och en av den” för att jag kanske behöver det. Aldrig i livet. Jag har gått till kunniga terapeuter, mätt min näringsstatus med QMA (frekvensmaskin) och gjort en HMA (hårmineralanalys) för att se vilka näringsämnen just min kropp önskade. Och i mitt fall var det väldigt mycket. Men jag VILLE göra det, för chansen att jag skulle kunna må bättre.
Och det vill jag fortfarande. Det är därför jag jobbar med att hjälpa andra idag.
(Ska du satsa på dig själv och din kropp, så gå till någon som kan. Inte bara någon som tycker att det är “kul”, gör dig själv tjänsten att gå till någon som har utbildning. Ta reda på vad just du behöver. Och hur näringsämnen fungerar – eller inte – ihop med varandra, det är ett stort ämne…)
Vi har alltid alternativ. Vi kan alltid säga “jag vill inte” eller “jag orkar inte” eller “jag är inte intresserad” eller “jag tror inte på det”. Vi har alla alltid rätt till våra personliga åsikter, jag skriver inte det här för att övertyga någon annan. Det räckte för mig att känna i min kropp och läsa om hur cancer, diabetes och demens ökar lavinartat. Jag VILLE styrka min kropp. Otvivelaktigt.
I alla fall. Jag satt alltså där i godan ro och åt min för dagen medhavda matlåda – utan att behöva värma den i någon av de otaliga mikrovågsugnarna (javisst, jag har knåpat ihop en fjärde matbok om picknick och matlådor utan gluten) – och hade ett härligt sällskap. Det händer också varje lunch, ett riktigt guldställe att jobba extra på.
Nåväl. Min kollega såg min pillerburk, att jag tömde den på ett antal (kanske 10 stycken?) och tog dem i anslutning till måltiden. För att hjälpa och stötta matsmältningen, binjurarna, ämnesomsättningen, sköldkörteln, blodet… ja, de har ett syfte var och ett av dem – men de jobbar bäst tillsammans. Det är vad man kallar synergieffekt. Hon såg på mig, frågade lite försiktigt vad det var och jag svarade. Då säger hon det som jag sedan kom att tänka på lite då och då.
“- Hur ska det då se ut när du är 50 år?”
Jag förstod direkt att hon syftade på att med tiden kommer det ju ännu mer piller och mediciner och hur ska det då se ut om det är så HIMLA mycket redan nu…?
Och det är ju egentligen rätt tänkt. Och ändå så snett. För, vi har ju en sorts bild av hur livet ska se ut. För att inte tala om ålderdomen. Som att vi förväntar oss att det ska bli smärta, sjukdom och demens. Som om det vore naturligt. Det är det inte. Bara för att många hamnar där. Om vi vill kan vi hjälpa kroppen på många sätt, för att stärkas och balanseras. Det behöver inte alltid vara med kosttillskott, men tro mig – de kan göra något som känns som ett under. Och allt kan inte räddas, men det går väldigt fort att rasera med dagens livsstil. Vi kan strunta i allt, men varför skynda på åldrandet?
Det handlar inte om att kränga tillskott. Det handlar – för mig – om att kunna förmedla ett sätt att leva för att förlänga livet och det goda med det. Visst, jag är ärlig med att man bör välja till och från vissa saker att äta eftersom kosten är grunden, bränslet. Det vi bygger våra kroppar av. Att vi bör undvika att skapa inflammatoriska processer. Det gäller att fråga sig själv vad det är värt. Att hitta nya goda saker.
Jag har pratat en del med äldre människor runt 80-årsstrecket och för att vara diplomatisk kan man väl säga att “det är svårt att lära gamla hundar sitta”… man vill “unna sig”. När man ändå är så gammal. Varför göra det ännu svårare när de inte mår bra? undrar vän av ordning, fast jag har förstått att det inte är lika lätt för alla att faktiskt göra en förändring. Men, senast när vi pratade hade det gjorts förändringar för att det “inte är värt att må så dåligt” som man gör av socker och gluten. Bingo. Inte för mig, utan för deras hälsa. Ett bättre liv.
Det känns underbart att kunna få människor på andra tankar, möjligheten att kunna introducera en kost som stärker och förklara vad som raserar. (Det vi ofta äter varje dag, tyvärr.) Så jag äter gärna mina kosttillskott, för jag vet att de ger mig stöd. När min kropp är i bättre balans kan jag dra ner på dem. Jag rekommenderar mina klienter det de behöver (allt är individuellt) och trivs med att kunna hjälpa. Bara det är jag så jäkla glad och tacksam för.
Vad jag svarade på hennes fråga? Jag är glad att jag fann mig, för det finns inget jag hellre hade svarat. Så är det sällan i stunden. men det var väl bara så naturligt.
“-Nej nej, då är det inte så många. Det är därför jag äter dem nu.”
Den som lever får se… men det är min ambition.
Jag önskar dig en fin vecka.
// Kram Linda
