Category Archives: Näringsbalans

Svaret är: absolut inte. Och det är ingen hemlighet. Men det är positivt att det nu kommer forskning som visar det gång på gång, hur lightläsk kan påverka kroppens funktioner och ge sötsug, fastän många inte tror det. Nog för att var och en har sitt eget ansvar att ta, men att det skulle var “fritt från socker och kalorier” och därmed ett bättre alternativ och ofarligt…? Jag menar, kom igen.

Det är en sak att vilja dricka läsk med sötningsmedel, det är en mänsklig rättighet att välja vad man vill tillföra sin kropp. Men idag 2017 känns det bara fel att vilseleda de människor som fortfarande tror att det är bra med något som heter till exempel Zero för att det är “noll kalorier i det”…

…kalorier per se är inte fel. Tvärtom. Vi BEHÖVER ju näring för att kunna bygga upp våra kroppar. För hjärta, lungor och hjärna inte minst. Om det däremot är “skadliga” ämnen som tillförs (till och med istället för näring) så påverkar det definitivt hur vi mår på insidan, även om vi inte känner det. Man vet idag att mycket kan ske på insidan under lång tid och så en dag slår det till.

Kroppen är fantastisk i sin konstruktion. Ett verkligt mirakel. Den har egentligen samma funktioner som den alltid har haft, sedan vi bodde i grottor. Vi reagerar på samma sätt idag, även om det var rötter och bär vi åt då. Sött ger sötsug och det skapar obalans inom oss, även om vi tror att det är nyttigt. Tyvärr.

Men det här är inte nytt, vi kanske bara väljer att bortse från det; här Professor Göran Peterssons  “Sötningsmedel värre än socker” från 2012. Läs gärna.
Här skriver han om Sukralos och sötningsmedel från 2007.

Och vad vi än väljer istället för vitt socker, om det så är honung, lönnsirap, rissirap, kokossocker eller råsocker så påverkar det oss som socker gör. Det blir aldrig bra med för mycket sött i våra system, om det så är godis, alkohol, fikabröd eller … “sockerfria” drycker. Det är bara det att vi har det runt omkring oss konstant. Frestelser.

Och nu har det alltså visat sig i tester vid universitetet i Sydney, där man har testat hur djur reagerar när de får dryck med sötningsmedel, att Sötningsmedel kan leda till fetma och Diabetes typ-2.

“Efter fem dagar märkte vi att djuren som fått sötningsmedel åt 30 procent
fler kalorier från annan mat. Obalansen mellan sötma och energi
utlöste en kroppslig reaktion som om djuren fastade.
Det gjorde dem hungrigare och gjorde sockret godare, så att de åt mer, säger Greg Neely, en av forskarna bakom studien.”

Man misstänker att dessa sötningsmedel kan påverka tarmfloran och det är ju även känt att magen påverkar hjärnan och hjärnan magen, inte minst via det enteriska nervsystemet. Det är viktiga saker, det här, inte minst för framtiden. Visst känns det så, eller är det bara jag…?

I artikeln står även att “en ny studie visar också på en risk att gravida kvinnor som dricker mycket lightläsk i högre utsträckning
riskerar att deras barn drabbas av barnfetma”.

När detta dyker upp är det – i min värld – av högsta vikt att ta det på allvar, vi har bara en kropp att disponera i detta liv; ett tempel som ska hålla i många långa år. Och enligt epigenetiken, som är så oerhört viktig, så lägger vi nu grunden för hur framtida generationer ska må.

Vi har en möjlighet att strunta i vilket, det har vi rätt att göra. Dock går det inte att säga att man “inte hade en aning” i dessa tider av upplysning… det är samtidigt en av nackdelarna med att bli allt mer medveten. Man kan inte backa och det är svårare att blunda för saker som är uppåt-väggarna-galet.

Men det blir samtidigt mycket lättare att fatta vissa beslut, det är ju tur det.

// Kram Linda

Phew! Knepigt att knäppa den översta knappen i byxorna? Har siffrorna på vågen gått uppåt, samtidigt som humöret dalat…? Du är inte ensam om det, vill jag lova. Efter en “smarrig sommar” kan det börja virvla tankar i huvudet om att gå ner i vikt. Det är nog en känsla var och en av oss har varit med om någon gång i livet. Eller flera gånger.

Och det här intresserar mig – massor. Inte minst med tanke på hur många jag möter som önskar gå ner i vikt. Och det finns förstås individuella anledningar till att vilja göra det (“bara jag tappar ett par kilo så kommer allt att bli roligare och jag lyckligare” / “jag vill underlätta för mina knän” / “jag vill känna mig snyggare” osv)… men det handlar även om att få med kroppen på det. Och det är där mitt största intresse ligger. För det fungerar inte i längden med tvång.

Vad vi vill och vad kroppen behöver är nämligen inte alltid samma sak. Alls.

Jag tar gärna ett exempel ur mitt eget liv, för att förklara hur det kan bli om hjärnan och kroppen vill olika saker. Den inre konflikten. Och jag vill vara (över)tydlig med att det här är MIN story. De allra flesta rör sig säkerligen på ett medvetet och genomtänkt sätt, de allra flesta avlastar sina fina kroppar (hellre än att skapa slitage) men jag kan ju förklara hur det kan bli om man inte riktigt har koll på läget… för det handlar alltid om att hjärnan och kroppen bör vara överens och vill / kan göra samma sak. Samarbeta.

Något annat jag vill vara tydlig med, är att vi har olika blodgrupper. Det handlar inte bara om vilken (blodgrupps)kost som är mest anpassad för blodet – även om det är grunden i min värld – utan också om hur vi människor har olika förmåga att bygga muskler på grund av muskelfibrerna, vissa vill motionera hårt och fysiskt, gärna för att även ventilera känslor och dämpa inre stress, medan andra helst lugnar ned sitt nervsystem med yoga. Vi är olika och bör låta det vara så. Ingen kan tvingas in i en motionsform för att någon annan tycker det.

Vi är lika olika som våra fingeravtryck, så den här texten handlar inte om vad som är rätt eller fel i träning. Sådant kan inte jag och låter experterna ta hand om det. Men som jag redan nämnt, kan jag beskriva vad jag har lärt mig av att göra “fel”, och kanske kan det hjälpa någon förstå sin egen situation bättre.

En sommar för några år sedan var jag i min älskade stuga i norr i två veckor. Vi bor vid foten av ett stort fint berg och om man bestämmer sig för att promenera runt det, så får man en sträcka på ca 11 kilometer. Alltså 1,1 mil. Och jag var vansinnigt bestämd den sommaren, jag ville verkligen bli av med några överflödiga envisa kilon. Men eftersom jag då ännu befann mig på en plats i livet där jag var fartblind, stressad och omedveten, tänkte jag som jag alltid har gjort; “det är bara att köra“. Att bara sitta och vänta skulle ju ändå inte lösa mitt problem. (…eller?)

Jag bestämde mig alltså för att promenera ett varv runt berget – varje morgon. I två veckor. Fjorton varv. Det blev F-E-M-T-O-N  M-I-L. Med det menar jag inte att det är långt på 14 dagar och jag gick relativt sakta, det var bara så att mina binjurar redan var utmattade. Det hade inte varit en överraskning att höra att de små organen som kämpar järnet för att hantera låggradig och utdragen stress över tid hade jobbat övertid allt för länge, men jag visste helt enkelt inte om vad det innebar. Jag ville gå ner i vikt och pressade min kropp, över en mils promenad varje dag – när jag till viss del borde ha legat ner och vilat, för att sedan stärka min kropp med bra mat anpassad för min blodgrupp och stärkande, balanserande kosttillskott för att stötta organen och få igång funktionerna igen. Funktionsmedicin.

Det säger ju en hel del om prestationskänslan. Behovet av att “göra”.

När jag gick över en mil varje dag för att min hjärna ville det, för att jag hade bestämt mig och knöt näven i fickan… samtidigt som min kropp inte alls orkade och slitaget på min kropp blev allt värre, tror du då att det var kroppen eller hjärnan som vann “tävlingen”? Kroppen, såklart. Jag förlorade inte ett gram i vikt. Kroppen är inte dum, den kör över hjärnan på ett kick – oavsett vad jag vill. Den vet vad den behöver göra om det är en krissituation (vilket det kan vara om man inte vet eller lyssnar inåt och gör tvärtemot vad kroppen behöver, även om det är omedvetet). Den jobbar emot helt naturligt när det inte finns näring och bränsle nog, för då kan det bli ytterligare ett stresspåslag.

Det kan vara om det är obalans i hormonerna. Stress(hormoner) har en stor del i det, de tröttar för övrigt ut binjurarna som måste vara i fas för att kroppen ska vilja gå ner i vikt. Och där kan även sköldkörteln vara inblandad och belastad. Om man har näringsbrister generellt upplever kroppen att det är “svält” – så då släpper den ogärna vikt. Kroppen vill ha balans och gör vad som helst för att nå dit, det är uppgiften.

Så, vad händer då om kroppen pressas med ren vilja till att tappa vikt, om det inte finns en grund som är balanserad och solid nog att hantera detta? Just precis, jojo-effekten. Jag tänker mig den som ett långt gummiband som sträcks ut lite för lååååångt med tvång och vilja, men det är som att det funkar en viss tid och när greppet sedan väl släpps och snodden snärtar tillbaka… så är det lite för lätt att gå upp i vikt igen. För om grunden inte är stadig (tänk husbygge här), så blir det rangligt. Varning för ras.

Mitt tips är; fokusera på basen. Grunden. Balansen. Helheten. Även om det tar sin tid, även om det är annat än en quick fix. Grundjobbet är något av det viktigaste vi kan göra för framtiden. För oss själva.

Alla behöver inte göra så här, men kanske slår dessa ord an en sträng i just dig? Ett igenkännande “Ah, kan det vara det här det handlar om för mig?!”. Kom ihåg en sak: att träna är alltid att skapa inflammation i kroppen, vilket den själv ska ta hand om och läka ut. (Och om du får ordentlig mjölksyra som håller i länge, kan det vara ett tecken på försurningproblematik, värk i leder kan vara en annan.). Om kroppen inte har näring nog att hantera den inflammatoriska processen, så kan det skapas ett slitage – och det behöver vi inte märka av på många, långa år. Jag gillar tanken på återhämtning, så att kroppen också får tillfredsställa de behov den har. Inte bara hjärnan. Finn din form av vila.

Och det kan till och med vara så, att om man har relativa näringsbrister (av tex Ca, Na, Zn, B-vitaminer, C-vitamin, D-vitamin osv) så kan man behöva boosta kroppen med näring och först gå UPP i vikt (!) för att sedan kunna börja släppa vikt… visst är det intressant? Och det kan ta längre tid än vi tror eller hoppas. Men då görs det med en genuin hänsyn till kroppens funktioner. För med tvång och ren vilja kan kroppen i värsta fall tvingas ta byggmaterial från tarmen och om den börjar läcka, så blir det inte heller kul… tro mig. 😉

Det är just det här jag vill lära ut till de som är intresserade. Kunskap. Häng med på någon av våra kostkurser “Mat för mig, kanske för dig” under hösten och vintern, om du vill lära dig mer om hur maten påverkar kroppen – kostkursen är grundläggande och du behöver inte kunna någonting innan. Men för framtiden är det här superviktigt, tycker vi! Anmäl dig via detta kontaktformulär!

Så, jag vill påminna dig; köp inte rakt av att du måste slita konstant för att gå ner i vikt. “Ju mer desto bättre”, stämmer inte alltid. Absolut, för vissa (personer, blodgrupper och livssituationer) funkar det, men inte för alla. Vissa av våra utmattade och obalanserade kroppar behöver rejäl stöttning i kost, livsstil och kosttillskott för att bli starka nog att kunna gå ner i vikt, återhämta sig och komma i balans. Fundera lite kort på om de senaste åren kan ha varit tuffa för din kropp; fysiskt, psykiskt, mentalt eller andligt…?

Jag skrattade mest åt mig själv efter de 15 milen den sommaren. Andra skrattade åt mig (säkert de vars hus jag passerade varje dag under två veckor, också), men jag lärde mig en bra sak ändå. Det funkar nog inte alltid att nå dit man vill på ren och skär vilja – även om jag vet att viljan måste vara involverad i en önskan för att den ska slå in. Det handlar även om omständigheterna runt omkring också, den inre miljön. Det var sköna promenader, men jag var fullständigt slut i kroppen. Då blir det inte riktigt bra. Med bredare och djupare kunskap blir det bättre.

Vill du kickstarta hösten för din hälsa och ta reda på lite mer om vad du behöver – nu när det är DIN tid att fokusera på dig själv, din hälsa, din framtid…?

Här kan du boka tid för ett nybesök, så gör vi en hälsoundersökning och tar reda på vad du kan tänkas behöva. Jag lyssnar till dig i intervjun, så du hjälper mig att coacha dig att hjälpa dig själv. Inga konstigheter. Första besöket är 1,5 timme med samtal och mätning av näringsvärden, sedan lägger vi upp en plan för hur vi ska gå vidare. Varmt välkommen!

Mot framtiden, vare sig vi ses eller inte. Jag önskar dig en fin hösttermin!

// Kram Linda