Påsken, alltså. Godisfest i vårt land i flera dagar. Det är egentligen helt chockerande, att det säljs godis för 280 miljoner kronor i påskveckan. Ja precis, 280 000 000 kronor. (Men många lägger annat än godis i påskägget.) Det är väl egentligen inte så konstigt – “för så har vi ju alltid gjort” – men om man nu börjar tänka efter lite och se hur dessa effekter landar i samhället omkring oss, så kan man bli lite… orolig?
Frida Boisen skriver så bra om det i sin krönika; Ja vi är sockerberoende. För ärligt talat, många av oss är just det. Men det är lite som alkoholmissbruk, tänker jag, att man inte riktigt (vill) se det själv. Och i det fall man påtalar att det är väldigt mycket socker i det ena eller det andra – om diskussionen kommer upp eller någon ifrågasätta varför jag inte äter det här eller det där… – så blir personen ofta defensiv och säger “jag äter inte så mycket socker”. Men om jag råkar se deras matlåda (mest kolhydrater) eller hör/ser hur mycket alkohol (sockerarter) de dricker… nja, så vi är inte där ännu.
Och jag ska inte kasta sten i glashus, inte alls. Jag är en av de största drogarna på socker, därför försöker jag hela tiden hantera min konsumtion (så lite som möjligt) och hantera det suget, men det är svårt när det är så mycket omkring oss som “triggar”… vi måste ju äta och det kan lätt bli obalanserat.
Jag har ett komplicerat förhållande till socker och sött, men inte svårt att erkänna det. Så långt har jag kommit i min process. Och när dessa artiklar på kort tid poppar upp som majskorn (socker) ur en kastrull, känner jag mig manad att fläta ihop dem till något som är lätt att förstå. Om man vill. Kanske är det någon som läser eller lyssnar och tänker till.
“Bara en tiondel av svenskarna äter hälsosamt“ enligt en ny rapport från Livsmedelsverket i mars 2018, där (…) “det är farligt att äta ohälsosamt. Det är det som orsakar mest ohälsa och för tidig död i Sverige.”
“Enligt Socialstyrelsen har en fjärdedel av alla svenskar så dåliga matvanor att de riskerar att bli sjuka och dö i förtid. Enligt WHO är dålig mat numera den största riskfaktorn att dö i förtid i Sverige. Och det är bara en tiondel av oss som äter så pass hälsosamt som Livsmedelsverket
rekommenderar alla att äta.”
Och det här är såklart ingen rolig läsning, men vi har två val. 1.Att vara nöjda och “göra som vi alltid har gjort” och sedan bara se var vi landar eller: 2.Ändra vår livsstil, även om vi inte har ont eller mår dåligt för stunden. Det där är lurigt, även det. Varför ändra något som inte plågar mig nu, om det så kan bli ett problem i framtiden…?
Svårt att hitta motivation? Då ber jag dig att läsa om att socker fungerar som knark för hjärnan, från Illustrerad Vetenskap. Känns det igen…?
“Väl inne i munnen träffar smaken av godisbiten tungans smakreceptorerna för sött och en signal skickas vidare till hjärnbarken där
områden bearbetar olika smaker.
Signalen frigör dopamin, som är ett ämne som skickar signaler mellan hjärnans nervceller. Ämnet utlöser en känsla av lycka och glädje.
Dopamin påverkar hjärnans belöningssystem, som är ett nätverk av signalvägar mellan hjärnregioner med dopaminreceptorer. Det är också här som ämnen som kokain och alkohol påverkar oss.
Stimulansen får oss att vilja upprepa handlingen för att få känna den sköna känslan igen. Och när hjärnan väl har lärt sig hur effekten uppnås finns det ingen väg tillbaka: Sockersuget ger sig till känna och godisbitarna blir oemotståndliga.
Det är inte farligt att äta en påse godis, men om kroppen får riktigt mycket socker blir hjärnans belöningssystem överaktiverat.
Det leder till missbrukssymptom som att man mister kontrollen och känner ett behov av vilja ha mer – precis som när en missbrukare är beroende av kokain. Kroppen vänjer sig vid att få socker, så du behöver mer och mer för att kunna uppnå lyckokänslan.”
Hur många har inte sett barn som gråter för att de inte får sött (eller för att de blir ifråntagna en ipad, det är samma reaktion, samma beroende) eller har upplevt känslan själv, abstinensen? Det är hemskt. Och det är på allvar nu. Det har det varit hela tiden, men det kommer upp alltmer nu. Vi blir mer medvetna.
Så vad fyller man ett påskägg med annars? Här är 25 tips på saker att stoppa i påskägget som inte är godis, från Loppi. Några förslag inför nästa påsk, med ett helt år att ställa om mentalt. Och även känslomässigt. Det är viktigt. Om barn lär sig redan från början att ett påskägg kan innehålla annat än godis och socker, är mycket vunnet.
Det är inte synd om barn som inte äter mängder av socker, tvärtom. Det handlar mycket om vuxnas känslor och projiceringar, att “barn måste få glass när det är sommar” är vårt påhitt. Våra känslor. Vårt behov, Vårt sug. Vår trygghet. Vi är medskapare till deras uppfattningar om livet. Hur vill du skapa?
Denna hälsoentreprenör ger alternativ till traditionellt påskgodis, i form av “raw food-godis som innehåller nötter, dadlar, gryn och fröer – bättre alternativ till godis”. Visst, raw food är också ofta sött men det är mindre kemikalier, tillsatser eller färgämnen (“Kan ha en negativ effekt på barns beteende och koncentration“) som stressar små barnkroppar : vi vet vad det innehåller.
Låter det orimligt att ditt barn skulle äta nötter och frön? Prova. Såvida det inte finns en allergi, förstås. Och om du går i tankar att bli gravid; ät gärna så nyttigt du kan under graviditeten eftersom det har visat sig att det kan börja där (om ADHD, “Du är vad din mamma åt” – du är till och med vad din farmor åt).
Det här är så lurigt på grund av alla känslor som socker bidrar med. Känslan av lugn, glädje och kick eller rus… för en stund åtminstone. För när blodsockerdippen väl träder in, tippar det över till stress inuti. Men vi är inte alltid medvetna om det. Det gäller att bli vän med sitt förhållande till socker, även om det inte är just som man önskar. Att ta det steg för steg, att skaffa stöd och hjälp på vägen för att göra annorlunda.
Eller, gör som Frida Boisen skriver; fyll påskägget med kärlek och tid. Erbjud telefonfria stunder med fullt fokus på den andra människan. Prata, men framför allt – lyssna. Umgås, lär känna och bara var i stunden. Lev.
…så du förstår säkert vart jag vill komma, var en förändring börjar någonstans för att sedan kunna spridas som ringar på vattnet? Ja just det, med oss vuxna. Och det handlar om vad vi gör, inte vad vi säger. För det ser ju barn igenom direkt.
Okej, det här är inte godis – men det är också det som är poängen, menar jag. Genom att tänka tanken att marknadsföra dessa “Rottuggisar – krispiga påskgula morötter för sylvassa häxtänder” försöker man skapa och erbjuda något annat. Jag blev glatt överraskad när jag såg dem i affären, sedan beror det på vad vi gör av möjligheten…
Frågan är alltså vad vi vill, orkar med och klarar av. På riktigt. Om vi har koll på våra egna impulser, beroenden eller ej.
Det är där det börjar. ♥
// Kram Linda
