Har du hört talas om uttrycket att “falla fritt“?
Det är kanske något av det mest komplicerade vi människor kan utsättas eller utsätta oss för. Och egentligen är det väldigt nyttigt, om man har tillgång till någon form av stresshantering. Men det kan vara overkligt slitigt och smärtsamt också.
Vad jag egentligen menar är att vi människor alla verkar ha en inbyggd instinkt för att överleva. Överlevnadsinstinkt. Det hänger liksom med på köpet. Många människor måste använda detta redan från barndomen och utvecklar tidigt en strategi för att klara sig och hantera omgivningen – förutsättningarna – om de inte blivit bemötta på just det sätt som de kanske hade behövt. Vi är alla olika. Andra har inte rädslorna utanpå kroppen utan agerar om och när de måste, men tar livet ganska soft i övrigt.
Men det finns såklart en anledning till att ha ett stort kontrollbehov (hur negativ klang ordet än har) och det är att slippa smärta. Sorg. Känslor som väcker så stora reaktioner och gör det svårt att andas. Det rättfärdigar dock inte att manövrera eller försöka styra sin omgivning, men det är en förklaring.
En förmildrande omständighet…?
Som vuxen har jag förstås ett ansvar att hantera de egenskaper och sidor i min personlighet som har… “utvecklingspotential”. Att på gott och ont möta mina mindre positiva sidor, de som kan bli lite mjukare och finare. Fila lite på dem. Inte för någon annans skull, utan för min egen – även om det är bra mycket lättare för andra att leva med mig om jag har koll på mitt eget beteende…
Men det handlar inte bara om att omvandla, utan också om att acceptera mig själv, den jag är och det jag gör. Istället för att låta reaktionerna tala och agera ut, som det sårade barnet inom mig. Att kunna ta saker som de är och vila i det.
Jag tycker att det kan vara svårt att falla fritt.
Jag har det väl inom mig att vilja sejfa med hängslen, livrem, flytväst, hjälm och flytkuddar på armarna. Jag har känt på sorg och smärta i livet, som alla andra med den erfarenheten vill jag inte gärna gå sönder igen. Det finns en mening med att ett bränt barn skyr elden. Gör ont. Orkar inte.
Så det där “falla fritt” som man måste ägna sig åt ibland i livet när man inte riktigt kan bestämma själv (om andras känslor, åsikter eller beslut, till exempel)… det är ovant. Men jag övar ofta. Åtminstone har det känts så på sistone, är det kanske för att jag blivit medveten om det först nu?
Tillit. Jag övar på att lita till mig själv och att saker och ting är precis som de ska vara. Att allt faller ut på bästa sätt. Utan att jag kan eller ska vara och peta i det! Här får jag rätt bra användning av stresshanteringen i det långa, djupa andetaget, ska jag villigt erkänna. Det är inte alltid lätt att andas sig lugn, men jag vet hur jag gör, så ursäkterna göre sig icke besvär. Hantera situationen.
Det kan vara så svårt ibland. När jag vet hur jag vill ha det och önskar att jag kunde styra andra mot samma mål, för att mötas där… men inte ska, får eller kan. Har det med överlevnadsinstinkten att göra? Förmodligen. Vem vill tappa all kontroll?
Fast egentligen är det nog så att vi tror att vi har kontroll… och det kan vi ju aldrig riktigt ha.
Tid. Tiden gör att saker och ting faller på plats. Egentligen vet jag det och jag har ju sett det hända både i mitt liv och omkring mig tusen gånger – minst. Jagvet att allt ger sig i slutänden, men hur vet jag hur länge jag behöver vänta? Jag vill ju att det ska hända NU. Vilket leder mig in på nästa punkt.
Tålamod. Nämen, det är inte mitt starkaste ämne. Alls. Jag är envis som person, fokuserad och inriktad. Har det mer med överlevnadsinstinkt än envishet att göra, förresten? Jag måste se till att skaffa ett bättre tålamod. Stärkanervsystemet. För som jag har levt tidigare, brukar jag stå först i kön. Prova på innan många andra. Hitta nya sätt och vinklar, jobba fort och accelerera. Men tålamod? Hmm. Utvecklingspotential.
Jag är lite livrädd, men provar ofta ändå. Säger ofta ja. Ja-sägare. Vet att det inte finns något annat alternativ. Att kapitulera har aldrig varit min grej, så jag måste våga hoppa rakt ut och falla fritt utan skyddsnät. Utan flytväst och hjälm. Friskt vågat, kan det vara hälften vunnet? Jag riskerar att slå mig som… bara den, men numera vet jag också att tiden sakta läker sår. Måste våga. Skrämmande känsla. Men jag fortsätter framåt.
Modig. Stark. Och lite livrädd.
// Kram Linda
