Alltså… jag som jobbar med yoga och meditation, samt håller individuell kostrådgivning och kurser – jag borde ju ändå ha fått allt i ordning.
Inte sant? Pusselbitarna i livet, med mig själv och allt/alla runtomkring mig? Jo tjena. Det finns liksom en anledning till att jag sysslar med det jag gör, för att en dag komma lite längre i att vara – jag.
Vissa dagar i livet känns skit. Andra är det faktiskt rätt häftigt att få vara med! Tack och lov blir de bättre dagarna allt fler, men det är inte lätt jämt. Vissa dagar kommer jag på mig själv med att ha rotat fram den där gamla illasittande trasan ur garderoben. Noppig och ful, sned och saknar några knappar, ful färg och inte alls bekväm – dessutom ser jag helt galen ut i den.
Inte alls ett bra plagg, på något sätt – faktiskt. Vem uppfann den, egentligen?! Offerkoftan.
…varför ska jag kränga på mig den? Kan du tala om det för mig? Hur kommer det sig att vissa dagar känns så där “japp, idag händer det – it’s an offerkofta-torsdag!” och så åker den på. Trång, omodern och riktigt j*vla ful. (Nej, inte den på bilden.) Ibland till och med utan att jag ens reflekterar över det, den liksom bara ligger där när jag sträcker ut armen för att greppa Dagens Outfit – och så blir det så himla fel.
Men även om jag inte vill sitta och tycka synd om mig själv i en sliten offerkofta, kan jag ibland reflektera över att det har blivit så många och svåra motgångar och hinder i mitt liv. Smärta och sorg. Funderar stilla över hur jag valt, vad jag sagt ja till i livet och vad jag tackat nej till. Borde jag tänkt annorlunda? Men då glömmer jag ju för ett ögonblick bort all fantastisk glädje, alla glittriga rus och den bubblande kärleken som jag också fått uppleva…varför är det så? Varför känns kärleken flyktig och smärtan bestående? Märkligt. Offerkoftan?
Min mentor hävdar bestämt att “Det finns inga offer – bara frivilliga” och det mantrat tar jag villigt med mig in i framtiden. Jag vill inte vara ett offer – jag ÄR ju inget offer. Det är bara ett tradigt mönster (nej, inte det på bilden…) som jag tillåtit mig själv att kräla runt i lite för länge, som om det skulle hjälpa mig. Som om jag vore hjälplös.
Nej, offerkoftan ska brinna. Men känner jag mig själv rätt så blir den nog kvar längst inne i garderoben för att jag “kanske vill använda den någon dag…?”
Men nej, jag har möjlighet att vara fri, lycklig och göra andra val.
Och mer och mer förstår jag att jag genom livet behövt lära mig mer empati, större ödmjukhet och förståelse inför människor generellt och speciellt för den sysselsättning jag vill ha nu och i framtiden – att hjälpa-andra-hjälpa-sig-själva att må bättre. Min egen resa är en del av min inspiration, mitt liv, en autentisk känsla och min verklighet. Upplevelserna.
Vem vore just JAG om jag istället hade läst i flera år – otaliga böcker om sorg, smärta och svårigheter…för att sedan gå ut och försöka sympatisera eller visa medkänsla med människor som lider, lever i sorg och smärta? Nej.
Det är inte min väg att gå. Tydligen skulle jag rista in många av dessa känslor i min egen kropp, känna på dem och bära dem med mig. Aldrig glömma. Jag hoppas naturligtvis på solsken och lycka, men mina misstag och misslyckanden – även om jag inte ser dem så, utan som erfarenheter – har stärkt mig. Även när jag känt mig som svagast och mest hjälplös. Tänk om jag hade förstått det då.
Att minnet av varje platt fall ändå blir som en vacker glaspärla på en tråd. Styrka varvat med kunskap och insikt. Det är inte riktigt vad den där stickiga och kvävande koftan förmedlat, den har jag ju bara tyckt synd om mig själv i. What a waste.
Jag är beredd att börja låsa in offerkoftan. Och kanske hitta en annan, snygg och fin (…som den på bilden). Det är jag skyldig mig själv, jag kan inte fortsätta med att svika mig själv på det sättet. Jag vet numera att jag landar på fötter och överlever. Kanske inte in i det sista, men iallafall den större delen av tiden. Det bara känns som jag ska dö. Och varje gång jag vågar utmana mig själv är jag modig… själv då? Vågar du leva ditt liv och ta ansvar för dina val? I dare you.
Kom ihåg att vi alla lär oss någonting genom vår smärta och sorg, vi får med oss erfarenheter, kunskap och empati på resan. Annars skulle det ju vara meningslöst. Vi lär oss förstå andra. Livet är en lång räcka av uppradade upplevelser och erfarenheter. Och när du stänger en dörr bakom dig öppnas en annan, vi vet varken när eller hur – bara ATT det händer. Så är det. Bara den tanken är inspirerande.
Dörren som stängs kan skapa en djup förtvivlan eller befriande lättnad, men den måste stängas där och då – för att det är meningen. Det gäller att komma ihåg det när blicken är dimmig, tankarna suddiga och hjärtat tungt. När det gör ont att andas och livsgnistan flämtar till för att pendla mellan mörker och ljus. När hoppet känns som bortblåst och det är långt till inspiration och glädje.
Livets hemlighet är allt kommer att bli bra.
Ja, den gamla offerkoftan måste ut. Jag får införskaffa en ny och det verkar finnas många andra färger och former att välja på… Det kan vara ett helsike att leva när man är en känslosam person, men vem vore JAG utan dessa upplevelser som gör mig till den jag är idag? Inte Linda, iallafall.
…och plötsligt dyker det upp musik som bara passar in. Gamla eller nya låtar som passerar förbi. Det är inspirerande att en så här svart låt är så poppig att jag skulle kunna dansa. Texten är enkel men magisk. Fy fan, vad klockrent.
…eller bästa Robyn, tänk när allt bara är så där “elektriskt”. Vilken känsla. Det är magiskt att stanna i den och fånga ögonblicket – innan det försvinner. Att leva.
Var rädd om dig. Fundera på om du äger en eller flera offerkoftor – och hur många av dem du vill sortera ut och lägga undan… kanske har de fyllt sin funktion i några år av ditt liv, men nu är det slut med det. Jag ska botanisera runt här bland bilderna på H&Ms koftor och fundera på om jag ska välja någon annan att byta till. Ansvar och inspiration. Inte vara ett offer, utan frivillig.
Vi fixar det! Ska vi säga så?
// Kram Linda
