I dagens konkurrens om arbete tycks det bli allt viktigare hur vi presenterar oss, skriver våra CV (Curriculum Vitae = levnadsbeskrivning) och vad vi varit med om i (arbets)livserfarenhet…
När det gäller “mitt tidigare och förra” arbetsliv – innan Mitt nya liv – har mitt CV varit en historia för sig, kan man säga. Länge undrade jag var det skulle sluta, många gånger funderade jag på min väg och försökte själv nysta upp den röda tråd som bara trasslade: Vad är det jag håller på med, egentligen… och vart ska jag?
Och jag har definitivt inte varit ensam om de frågeställningarna – fråga bara mina vänner, bekanta, min familj och mina släktingar. Det är nog egentligen ingen oss som har förstått vad jag har hållit på med genom åren. Vad är det jag har drivits av, som en “hoppjerka” genom snudd på osannolikt antal byten mellan arbetsplatser? “Var är det du jobbar, nu igen?” har varit en relevant fråga. Jag har också undrat det.
Men ä.n.t.l.i.g.e.n har det klarnat – även för mig.
För jo, som mitt CV-pussel har sett ut, har det faktiskt varit lite klurigt att gå på arbetsintervjuer genom åren – trots det har jag landat så många olika sorters jobb. Både före och efter min period av tre egna dekorfirmor och krasch i livet, när jag ledsnade och ville prova nåt annat, sökte jag otaliga jobb mellan himmel och jord… bara för att få nåt!
…men hur förklarar man ett hål på ett år i CV:t, där man varit sjukskriven för utmattningsdepression, men inte velat skriva ut det? Hmm. Och varför har jag varit så korta perioder på så flera av dessa ställen? Rastlöshet, obeslutsamhet eller bristande social kompetens, ointresse och okunskap…? (“Pass” på den.)
Men nej, sanningen är den att jag är väldigt vetgirig och intresserad av det mesta, när jag ser tillbaka har jag tydligen velat prova på mycket av det livet haft att erbjuda i jobbväg. Oftare “ja-sägare” än att svara nej. Så enkelt är det. Jag har haft roligt, lusten har oftast styrt mig. Och det har definitivt inte varit så lyckat varje gång att vara impulsiv och hoppa på tåget, men – då har jag iallafall lärt mig det. Och jag har lärt mig massor varje gång jag har vågat.
Många, många gånger har jag ramlat, snubblat och slagit mig blå. Ibland har jag undrat över mina val och frågat mig själv “…vad skulle jag hit att göra?”. Men jag visste inte riktigt åt vilket håll jag ville och har iallafall provat – nu idag kan jag ur djupet av mitt hjärta uppskatta alla bra eller galna val jag gjort. När jag summerar det hela hittills, kan jag lätt konstatera att jag aldrig annars hade fått erfarenhet från så vitt skilda områden. Det förstod jag inte mitt uppe i det.
Jag har både varit “min egen” som dekoratör och haft anställningar: bland annat på kontor, jobbat på diverse lagerplatser med organisation och struktur, varit med och byggt upp butiker och jobbat som säljare i diverse inredningsbutiker, mat- och klädaffärer, samt detaljhandeln i övrigt. Jag har även varit dekoratör i butiker och klängt i både stegar och saxliftar för att sätta upp dekorer i köpcentrum, varit projektledare i dekorjobb, inom fest- & eventbranschen, byggt mässmontrar och burit mässvägg på ryggen…
…jag har gått i arbetsbyxor och släpat runt byggmaterial. Åkt runt och skött hyrväxter på stora erkända advokatbyråer och huvudkontor för storföretag i innerstan. Målat plank och brädor. Jag har mött högt uppsatta och välkända människor, likväl som jag jobbat på “golvet”, haft flera städjobb sedan jag gick i gymnasiet och varit tvungen att både samarbeta och ta egna initiativ. Dessutom har jag sett flera företag inifrån, som Lindex, BAUHAUS, IKEA och Clas Ohlson. Det är en bra erfarenhet.
Jag har deltagit i veckomöten med ledningsgrupper, träffat vd:s och inköpschefer, haft otaliga chefer på samtliga nivåer, (sam)arbetat med hantverkare i blåkläder, städare, cateringpersonal, artister backstage och projektledare på jag-vet-inte-hur-många produktioner.
För det var alltså det jag skulle göra, genom alla mina vitt skilda uppdrag, jobb och anställningar – nämligen skaffa erfarenhet i olika branscher. Träffa många olika sorters människor från olika platser och se många olika ställen. Förstå samhället lite mer. Så här långt senare känns det helt – solklart.
Men nej, jag har definitivt inte alltid varit framgångsrik i alla jobb. Långt ifrån. Vissa ställen har jag själv valt att lämna, på andra har jag inte levt upp till det som krävts av mig. Jag har sett och hört saker som jag inte trott varit möjligt, trots att det varit på allvar. Jag har både sagt upp mig och fått gå. Kickats. Man kan inte vara bra på allt, det har jag accepterat, men försöken har gett mig massor av minnen och idéer om hur jag inte vill ha det. Eller vad som varit bra och vad jag vill ta med mig in i framtiden.
Jag har varit med om chefer som försökt hantera avsluten med ödmjukhet och osäkerhet eller rena personangrepp, som egentligen inte hade något att göra med hur jag skötte mitt jobb – utan hur jag var som person. Det kunde ha varit tungt, men det sved inte så mycket då, för jag såg hur personen tappade greppet om både situationen och sin uppgift, jag fascinerades snarare av just personangreppen, vilket var långt ifrån vad företaget stod för. Det lovar jag. Tack och lov hade jag sinnesnärvaro och styrka nog att inse att just det problemet inte låg hos mig. Annars hade kritiken förmodligen varit tyngre att hantera där och då, självkritisk som jag är. Och så låg självkänsla som jag haft.
Men livet ger oss inte mer än vi klarar av och jag klarar av mer än jag trodde. Nu vet jag det. Och jag skulle ju inte vara kvar där. Jag har under åren funderat på vad alla dessa positioner och uppgifter haft gemensamt, varför jag inte kunnat/velat “behålla” ett jobb en längre tid. Och nu, när jag sammanställt dem ser jag vad jag har lärt mig. Vilken bra och givande skola det faktiskt har varit hittills. För jag hittade ju – hit.
I mitt nya liv som blivande funktionsmedicinsk näringsrådgivare är jag oerhört tacksam över att jag fått lära mig kommunicera med många sorters människor, på så många ställen och platser. Idag faller pusslets bitar än mer på plats. Det gäller ju i mina möten att kunna hitta en människa där han eller hon befinner sig, och inte där jag anser att personen bör vara, som en variant på Sören Kierkegaards fina Till eftertanke. Jag ska kunna tala med personen i fråga så att det är naturligt, avslappnat och välkommet. Det är en utmaning ibland, men ack så intressant.
Apropå Sören Kierkegaard, så sade han även att “Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv”…
Och en sak jag är väldigt nöjd med genom allt detta, är de mysiga människor och kunniga kollegor jag mött på vägen. Som ännu finns kvar i mitt liv, som kollegor eller vänner. Det fanns så många meningar med även denna resa – egentligen – och det börjar jag bli tacksam för, på riktigt.
Slutligen vill jag med detta säga, att även om du har luckor i ditt CV, så kan det lösa sig till det allra bästa. Ge inte upp, du kanske bara inte vet ännu var du ska landa. Jag undrar inte längre vart jag ska, på det sätt som jag har funderat över vad jag vill göra “resten av livet”. Nu vet jag mer än nånsin var jag vill vara. Precis här.
Så de där glappen i mitt CV – vilken oerhörd skattkista det visade sig vara. Det är skönt att det känns klarare nu. Och värt allt. Allt.
// Kram Linda
