Finaste Therese, den 19 oktober kommer alltid att vara din dag och ett speciellt datum för mig. Så även i år, fastän du inte finns med oss i livet längre. På sätt och vis. Men jag känner väldigt starkt att du är hos mig ändå. Närvarande.
Idag skulle du ha fyllt 37 år och det är snart två år sedan du lämnade det här jordelivet efter att ha förlorat kampen mot spridd bröstcancer. Jag tänker på dig väldigt ofta, kanske mer än jag hade trott att jag skulle göra vid det här laget – men du har ju varit en så stor del av mitt liv… nästan mina första 25 år. Så det är kanske inte så konstigt ändå?
Jag vet fortfarande inte hur man förhåller sig till en sådan här förlust, men jag gör så gott jag kan och när jag talar till dig och om dig så känns det ändå… lite bättre. Du fattas mig så gott som varje dag, men jag kan inte göra om det som redan är bestämt. Jag måste bara anpassa mig till de spelregler som finns.
Jag undrar ibland om du ser mig därifrån du befinner dig nu…?
Du kommer aldrig att få möta mina barn eller min man, såsom jag mötte din fina familj. Det är ett faktum som är skrivet i sten, men jag hoppas att du ser mig i framtiden. Jag hoppas att du ser det som sker från ovan. Att du finns med mig och i vissa stunder önskar jag att jag kunde få dela glädjen med dig, men jag gör det väl på mitt eget sätt. Berättar för dig och gör dig delaktig, jag hoppas att du finns där. Jag vet att du hade varit så glad för min skull. Det var du alltid.
Sorgen i mitt hjärta och saknaden över dig kommer jag alltid att bära med mig. Förlusten över den du var och fortfarande är i mitt minne, att jag inte får skratta med dig igen, sjunga med dig eller bara vila i din närhet.
Att få vara accepterad och uppskattad för den jag är, med dig. Just det saknar jag så ofta. Du hade en sådan enorm förmåga att få varenda människa att må bra i ditt sällskap – och även om vi inte hade setts på länge i perioder, var det alltid som “förut”… även när det gick mot det oundvikliga slutet.
Hur gjorde du för att uppbringa den styrkan? Du har så mycket att lära oss andra. Så typiskt för dig, älskade vän.
När andra kanske hade valt att fokusera mer på sig själv mitt uppe i sjukdom och de behandlingar du genomgick, var du alltid intresserad, nyfiken och ville veta vad jag gjorde i livet… tack och lov hade jag sinnesnärvaro att vara sparsam med den informationen – som kändes onödig just då – och stannade upp i din värld. Jag ville dela den med dig, där du var. Prata med dig om dina upplevelser och förstå. Vara med i processen.
Tänk hur mycket vi ändå fick se och göra tillsammans i livet. Och att vi inte visste då hur kort tid vi egentligen skulle få…?
Tack för att du som tioåring lärde mig – som nioåring – mina första stapplande ord på engelska (och dessutom tillrättavisade mig hårt men rättvist när jag hade ett katastrofalt uttal). För att du och A startade det fantastiskt framgångsrika popbandet Banana Girls tillsammans med mig. Tack för det gyllene och ännu levande minnet av när vi småtjejer valde att låsa in oss i en liten klädkammare och peta ut nyckeln under dörren, det gav oss så många skratt så många år i efterhand. Minnen för livet.
Tack för att du lärde mig massor av viktiga saker i tonåren och vuxensaker – om kärlek, val och konsekvenser av sitt eget handlande – det betydde så mycket för mig när jag var på väg ut i livet. Mer än jag förstod just då.
Tack för alla nätter i tonåren som vi promenerade hem, när bussarna slutat gå, och – kanske hellre än bra – sjöng “Save the best for last”… men med intensitet och inlevelse. Och alla dessa kalas vi sjöng oss igenom – särskilt din 30-årsfest med Halloweentema, när vi var utklädda till monster och djävlar. Vilka minnen. Och tänk alla konserter vi var på under 90-talet, som Aerosmith och Bon Jovi. Galet. Fan, vad kul vi hade.
Det var alltid roligt där du var. Alltid skratt, stoj och stim. Du var en fantastisk matchmaker – åtminstone tyckte du det själv – och såg gärna vilka personer som kunde passa bra ihop. Oavsett hur det gick för dina stackars “utvalda”, var det så roligt att se dig in action. Du var det drivande navet, kring vilket det fanns så mycket glädje. Idag är det liksom tomt, stilla och tystnaden nästan ekar. Det är märkligt, men helt sant. Jag trodde inte att det kunde vara så.
Tack för att du efter din au pair-period år 1995 tog emot mig i USA och visade mig både Los Angeles och San Fransisco – för att du var mitt sällskap på den spännande och lite skrämmande fängelseön Alcatraz, för våra upptäcktsfärder i Beverly Hills. För att du fanns vid min sida när vi såg Jim Carrey (på riktigt!) göra sina hand- och fotavtryck till Hollywood Walk of Fame, flankerad både “Clintan” Eastwood och Jay Leno…det var nåt, det.
Det blev så många minnen för livet och jag är glad för de foton som finns kvar, jag bär med mig allt i hjärtat.
Tack för att du var dig själv, med allt vad det innebar och för din enorma generositet genom hela livet. Tack för att din väg korsade min, om än en kortare tid än jag hade vågat drömma om – och tack för att jag fick vara med dig och hos dig, nästan in i det sista…
Tack för en vacker begravning som var både smärtsam och svår, men så viktig för oss alla, för att fira ditt liv. Du var förmodligen där och upplevde all kärlek… jag både hoppas och tror det.
Jag sänder mina varma gratulationskramar till dig idag, på din dag, var du än befinner dig. Bland massor av vackra blommor, hoppas jag.
När jag tänker på dig känns du nära och det är fint. Du kan vara säker på en sak – jag kommer aldrig någonsin att glömma dig och det vi har delat.
Aldrig i livet.
Jag vill avsluta med musik till dig. Hur många gånger såg vi filmer som “The Champ”, “Ömhetsbevis”, “Stekta gröna tomater” och “Stränder” egentligen? Otaliga. Om och om igen. Det här minnet är till dig, fina vän.
Oändlig kärlek till dig, Therese. En dag ses vi igen. Och sjunger.
// Kram Linda
