En dag i somras sade en mycket klok och insatt kvinna till mig att: “Linda, undvik att resa (flyga) mot slutet av året, för att vi kommer att se dramatiska förändringar runtom i världen. Klimatet kommer att påverka oss på olika håll med stormar, översvämningar och jordbävningar…”
…och jag tyckte att det lät lite märkligt. Hur visste hon sånt? Men så här dagarna efter det amerikanska yrvädret Sandys framfart över delar av USA, som slagit sönder eller dränkt oerhörda områden i sin väg, känner jag nästan snarare att “jaha, är det nu det börjar…?”
Det har ju oavbrutet rapporterats om katastrofläge och översvämningar, strömavbrott och dödsfall i de flesta nyhetssändningar som rullat, själv satt jag som förstelnad och såg hur de vita vrålande vågorna drog in över kusten, med ett skumstänk omkring sig.
Vad har vi som små vanliga människor att sätta emot? Absolut ingenting.
På ett sätt är det helt enkelt skitläskigt, och på ett annat sätt så oerhört fascinerande. Är detta månne ett sätt för vår magnifika – från ovan sett så vackert fridfulla och blågröna – planet Tellus sätt att dra en gräns? Att sätta ner foten och tala om för oss att “nu räcker det”? Jag är på sätt och vis både skrämd och imponerad – av de enorma naturkrafterna som vi människor inte kan rå på. Vad är det vi ska lära oss av detta?
Kanske har vi människor fått agera lite för tanklöst och som bortskämda barn länge nog, där vi hamnat i en respektlös slentrian när vi slänger skräp i naturen tills fiskar byter kön (läs: hormoner i plaster, typ plastpåsar), vi skövlar skog och vi kör bil, bil, bil tills ozonskiktet är lövtunt (alternativt ihåligt?), jag är inte så klipsk när det gäller sådana här saker – men… jag ser vad som händer.
Gör du?
Frodiga och kärleksfulla Moder Jord har kanske och förmodligen tröttnat på våra naiva, barnsliga, pubertala och omogna sätt att (inte) ta hand om den här planeten vi fått ärva av otaliga släkter före oss. När blev det plötsligt trendigt att strunta i vilka följder och konsekvenser våra handlingar får – som om det inte fanns en morgondag?
Eller har det till och med blivit ett mode att inte bry sig om det?
Jag förstår henne, allas vår kloka Moder, och kanske känner hon att vi behöver bli lätt inskrämda i leden igen. Förstå att det inte är vi som bestämmer, fastän vi vill tro det och beter oss så. Få respekt igen för hur naturen fungerar.
För var kommer vi att landa om vi fortsätter att bryta ner och förstöra? Vad blir det kvar då, när vi låter egot styra, ställa och härja fritt? När vi kastar skräp i naturen och tror att “nån annan ” tar upp det, på samma sätt som vi hoppas att någon annan “löser problemet” om vi ser åt ett annat håll. Eller sluter ögonen och låtsas att det är bekvämt en stund.
Jag menar inte att man behöver bli politiker för att göra skillnad, ingå i nån form av förening eller prestera maximalt – det räcker långt med att vara en god medborgare med sunt förnuft. Att kunna göra skillnad, själv. För var tog empatin och omtänksamheten vägen, när vi människor (ett fåtal av oss!) plötsligt börjar råna varandra när vi ligger berusade på tunnelbanespår och sedan bara lämnar vår medmänniska till sitt öde? Jag menar inte att det är ett beteende som kommer att spridas som ringar på vatten, men du vet vad jag menar. Var och en av oss har våra val att göra, beslut att fatta och om detta samtalsämne kommer upp till ytan är det kanske lättare att tänka på vad jag själv skulle vilja bidra med, för ett lite bättre och trevligare samhällsklimat…?
“Var förändringen du själv vill se i världen” sade Gandhi. Vi kan göra så mycket mer än vi tror för att lyfta varandra och bidra till ett snällare samhälle. Tänk, vad vackert det skulle kunna vara! Problemet är att vi inte tror att det vi gör räknas, att våra enskilda handlingar är värdelösa. Både de “goda”som “onda”. Kom ihåg att det är allvarligt med “onda” människors handlingar, men kanske ännu värre med omvärldens tystnad…
Men saken är den, att alla våra handlingar registreras – där ute nånstans. Och överallt. Som nån sorts karma, det du gör mot andra kommer tillbaka till dig själv. Om inte omedelbart, så med tiden. Det tror jag personligen helt och fullt.
Tänker du på vad du gör och hur…?
Och det är väl egentligen inte Moder Jord som har gått bananas och nu försökt dränka en av världens största och häftigaste städer, samt miljontals människor. Det är helt och hållet vi själva, med den iskalla ignorans och respektlöshet vi utövat under så lång tid. Ozonskikt, koldioxid, utsläpp, kemikalier…vad trodde vi? Att vi sedan skulle få vandra runt i något Edens Lustgård helt obekymrat och dofta på blommorna? Inte precis, va?
Tänk om vi någon gång kommer att förstå och känna, att det jag gör – om så en liten handling – påverkar resten av jorden på något sätt. Som en fjärils vingslag vibrerar runt jordklotet. Vi kan välja att göra gott från hjärtat eller agera utifrån egot, göra det som gynnar mig. Risken är att det bara att det senare blir en kortsiktig glädje, vi bör fokusera mer på det långsiktiga, så att Moder Jord slipper brusa upp så. Att vi slipper bli luggade eller dragna i örat av henne. För vi borde veta bra mycket bättre än så här, än att bete oss som bortskämda och ouppfostrade småungar?!
“Vi äger inte jorden, vi lånar den av våra barn”, säger uttrycket. Och jag tror att detta faktum möjligen har fallit i glömska, att det finns andra generationer som ska leva på vår jord efter oss.
Eller bryr vi oss inte om vad som händer – sen? För att vi inte kommer att vara här?
Och vi vet ju faktiskt inte om vi själva kommer hit och lever igen… liv efter liv? Kanske inte. Det finns ju förstås inga vetenskapliga bevis för sånt, men vad du och jag tror på är ju våra egna åsikter…?
Som avslutning funderar jag på det faktum att jag av denna kloka kvinna även fick rådet att “det är bra att bunkra lite mat och förnödenheter”, då vi framöver även riskerar att bli lidande av långvariga elavbrott… Det är som om det vore testernas tid, tänker jag. Nyligen lät allt detta som ett katastroftänk, men efter att ha sett rapporteringar om förödelsen som Sandy ställt till med i USA, känns det inte längre osannolikt. Det gäller att se om sitt eget hus, tydligen.
Var rädda om er och ta hand om varandra.
// Kram Linda
