Fjärde advent idag. Dan före dopparedan. Det känns som att det kommande dygnet har lite för få timmar för att gå ihop, men jag försöker ta det med ro. Ännu en livsläxa att öva på.
I fredags kväll var det dags för årets gråtkalas. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen, jag är en sucker för galan “Svenska hjältar“. Det är något särskilt med dessa eldsjälar till människor som osjälviskt, generöst och modigt gör något stort för en annan eller andra, ofta utan att tveka. Det är något så genuint, ärligt och “vanligt” över dessa personer att det är min Favoritgala Alla Kategorier – även om de flesta galor tilltalar mig. Äras den som äras bör. Vackra förebilder, vackra ni.
Som en udda kombination, valde jag att klä årets söta lilla julgran som pappa köpt till mig (tack!) samtidigt. Javisst. Som en lätt avdramatiserande manöver. Men också för att tjäna lite tid. När alla vackra porträtt målades upp på tv, trasslade jag ut provocerande ljusslingor, hängde sköra kulor, sirliga hjärtan och glasklara istappar på grenarna och försökte rikta upp den lutande stammen. En bra kombo. Det blev en fin, värdig och varm stämning i det lilla hemmet. Haha. Ingen hysterisk fulgråt, men ett och annat vått öga.
Slutligen var det söta lilla “granskrället” smyckat i vitt, glas och svagt rosa. Det kändes verkligen som en flashback till dekortiden. Den lille rackaren är kortare än jag (vilket är både ovanligt och svårt, till och med för en gran) och helt fantastiskt perfekt i form och doft. Kanske kommer jag att lyckas vattna den lille raringen genom hela julen och även mellandagarna? Jag kommer att ge det allt och hoppas och tror att jag kan klara det! Isåfall köper jag även en lott. (Och hoppas på att få visa legitimation. Det känns alltid (!) märkligt att få visa leg när jag köper Trisslotter, eftersom jag är säker på att de skojar, men väljer att ta det som en komplimang. Det är lite medelålders-varning på det, va…?)
Nå. Svenska hjältar igen. Jag tänker fortfarande lite extra på orden uttalade av 88-åriga Emerich Roth – som genomlevt flera (!) koncentrationsläger under andra världskriget och nu fick utmärkelsen “Svenska Hjältars Livsgärning” – som svar på programledare Mark Levengoods fråga, om vad det kan bero på att unga människor kommer på glid.
“- För pojkar handlar det om frånvaron av en pappa eller faders-gestalt.” Hans omedelbara svar ekar inom mig, om och om igen. Och igen.
Det är en fin gala, med tänkvärda ord och jag är så glad över att den finns. Som ett avbrott till all yta… även om yta också är fint.
Men, fina du. Idag är det alltså dan före dopparedan (vilket man en gång kallade julafton). Jag önskar dig en synnerligen god och fridefull jul.
Vem du än är. Och var du än befinner dig, vad du än gör. Om du så är själv i ditt eget sällskap eller tillsammans med andra, oavsett om du känner dig ensam i en stor gemenskap eller omgiven av värme, skratt och umgänge. God jul.
Jag önskar alla en stilla stund av eftertanke och reflektion, mitt i alla göromål. Att få och kunna slappna av. Klappa sig själv på axeln.
Släppa på kraven, känna glädje och stå på sin egen sida – tro på sig själv och den man är. Vara så närvarande man kan i stunden. Lyssna inåt och fånga upp sin tanke, känsla och vilja just nu. Endast notera sin upplevelse – oavsett vilken den är, utan att döma. Bara vara neutral.
För att du är den viktigaste personen i ditt liv, kom ihåg det.
♥ ♥ ♥ God jul. ♥ ♥ ♥
// Kram Linda
