Jag fick syn på henne på håll, redan när jag gick hemifrån på morgonen. Först vek jag undan blicken och såg bort, hade inte den minsta lust att möta just henne. Det kändes bara inte som en bra start på dagen.
Hon gjorde inte heller någon ansats till att ta kontakt, men jag såg att hon kände min närvaro. Jag undrade stilla hur hon hade haft det sedan vi sist träffades, vårt sista genuina möte…. när det nu var? Kanske när det ännu fanns tid att stanna upp och tänka efter. Känna in och reflektera.
Jag gick strax efter henne in på bussen. Vi pratade inte, vad fanns det att säga nu utan ilska, trötthet och förebråelser? Det var som en tjock och ogenomtränglig, men osynlig mur mellan oss. Eftersom bussen var full och samtliga sittplatser upptagna, blev vi ståendes tätt intill varandra. Vi såg ut genom fönstret i tystnad. Som vi gjort så många gånger förr, dag ut och dag in.
Vi möttes lite överallt, där jag kanske egentligen minst av allt anade det eller förväntade mig det. Hennes ibland idiotiska kommentarer kunde reta gallfeber på mig. Göra mig trött på henne. Jag tyckte inte om hennes menlösa, handfallna sätt. Ibland skämdes jag över den hon var, på något märkligt sätt.
Det var en herrans tur på sitt sätt att allting ändå förändrades, var hade vi annars varit idag?
För en dag valde jag att börja närma mig den där irriterande och provocerande “skuggan”. Jag tvingade mig själv att inse vad det var i henne -med henne – som berörde mig så starkt. Som fick mig att skämmas, känna avsky, tröttna eller surna till. När jag väl vågade ge efter, trots rädslan att råka i konflikt, släppte greppet om smärtan. Jag erkände, accepterade och – förlät.
Nu kan jag då och då se henne i mitt hem, som när jag borstar tänderna. Efter alla år av skällsord finns hon fortfarande kvar. Nära. Utan att ge upp. Egentligen borde jag be om ursäkt för mitt beteende, om det inte varit så att jag faktiskt redan gjort det – skrattande och gråtande. Det har varit förlösande.
Och även om det tagit år av tålamod att försöka bli vänner, åtminstone närma oss varandra på ett vänskapligare plan, så känns det skönt i hjärtat. Lugnare. Jag har skrämts av hur svårt det varit att känna acceptans och visa god vilja. Så många gånger som hon betett sig som en idiot…
Idag kan jag uppskatta hennes humor, till och med le åt hennes skämt. Jag kan söka stöd, tröst och styrka i henne. Fyllas av lugn, värme och hopp. För de båda är ju jag, även om de för några år sedan var varandras motsatser. Jag och min spegelbild. Mitt yttre och mitt inre. Det är märkligt egentligen.
Hur lever man sida vid sida med en människa man inte tycker om, som borde vara ens allra bästa vän? Jag var tvungen att se sanningen i vitögat. Det kommer ju alltid att vara just hon och jag – genom livet. Vi kommer att gå och lägga oss tillsammans, vakna upp i samma säng och äta frukostar, luncher och middagar ihop.
Fylla år, fira livet, dop och bröllop. Besöka begravningar, sörja och minnas. Oavsett vilka som är runtomkring, kommer det alltid att vara så.
Självklart vill jag vara hennes bästa vän, varför var det så svårt?
Idag trivs jag mycket bättre i hennes närvaro. Känner större tillit. Har mer tålamod och förstår varför hon ibland beter sig illa och pinsamt. Det är skönt och tar inte lika mycket energi. Plötsligt blev det som att jag själv fick den syster jag aldrig haft, men alltid försökt att vara.
Här känns det som läge för lite 90-talsnostalgi, en resa tillbaka till tonåren i en sorts tidsmaskin. Och även om texten kan appliceras på många saker och ha flera olika betydelser, känns den lika sann som då – och viktig. “It may not look that way right now, but trust me baby – this is love…”
Det hade varit rätt skönt att veta då hur saker och ting skulle “ordna upp sig”, men det var inte meningen eller rätt i tiden… livet är bra märkligt, inte sant?
// Kram Linda
