Det finns ett talesätt som jag haft med mig i många, många år. Sen jag var i tonåren. Men inte förrän nu har det liksom sjunkit in i mig på riktigt. Som att gå från att vara mental och inte ta in saker i hjärtat, till att känna…
Det är ett indiskt ordspråk som säger (ungefär):
“Avundas ingen hans lycka, ty du känner inte hans hemliga sorg”. Och det finns kanske få saker som är mer sanna än just det.
Som vi människor lever idag, så tävlar vi så mycket med varandra. Man anser sig så ofta ligga i underläge mot sina medmänniskor. Alltid finns det väl någon som har en bättre karriär, högre lön, större hus, fetare bil, snabbare båt, snyggare partner, mer välartade barn eller coolare hund. Eller nåt i den stilen. Ofta ligger man i kölvattnet av någon annan och tycker att det egentligen känns rätt meningslöst att ens försöka…
…hur blev det egentligen så? Att missunsamheten plötsligt kanske känns som en god och naturlig idé, att skadeglädjen är den enda sanna glädjen? Vari ligger det djupa missnöjet, när var och en har möjlighet att bestämma över sitt eget liv? Eller har vi det? Det är plötsligt så lätt att vara missnöjd och avundsjuk på “alla andra”.
För ett tag sedan läste jag på löpsedlar att Tiger Woods ville köpa tillbaka sin före detta fru – för en miljard kronor. En miljard. Är det alltså där vi har hamnat…? Bara en sån sak säger väl en hel del om den tid vi lever i. En ung man har gjort karriär och tjänar mer pengar än han har möjlighet att göra av med (läs: ekonomiskt oberoende), tack vare sin begåvning och förmåga att svinga en golfklubba med rätt styrka, fart och intensitet för att få en rund boll att fara genom luften, studsa, rulla och slutligen gå ner i hålet på green.
Han har förmodligen allt i materiell väg som han kan önska eller be om. Pengar kanske inte längre har något värde, kanske är det bara ett medel för att ta honom till nästa mål, vilket det än kan vara.
Kanske har det gått så fort att han till och med blivit fartblind på vägen…?
Verkar han lycklig – denne man, en av världens rikaste – som är beredd att köpa tillbaka sin före detta fru och hennes kärlek för Ett Tusen Miljoner? Denna vackra stolta svenska som han bedrog med otaliga kvinnor, innan hon förstod och rak i ryggen gick därifrån. (Efter att ha svingat vilt efter honom med en golfklubba, förvisso.) Nu råkar Tiger bli ett exempel för att han nyss var på tapeten, men det handlar såklart inte bara om honom.
Det som fascinerar mig är att man så lätt tror att pengar automatiskt är en lyckobringare. Att bara man har “cash”, så är lyckan total. Och gärna snabba sådana. Medan det verkar även kunna vara precis tvärtom – att det då finns en j*kla massa golddiggers att ta hänsyn till och många fällor att parera, trippa förbi. Att ansvarsbördan växer med varje intjänad krona. Kanske ångesten också. Och blir frestelserna många är de svåra att motstå? I det läget har man nog en hel del att samtala med sig själv om. Att erkänna vad det är man jagar eller jagade efter, varför man en gång valde bort sin familj. Vad som gjorde att man inte var nöjd med det man hade.
Vem vill ha MIG för den jag är, vara med mig för att jag är JAG? Vem ser efter pengarna och vilka bländas av glitter och guld? Ser de bara min prestation och vad de önskar att jag kan ge eller kan vi dela på upplevelser och erfarenheter? Vem kan jag lita på och vara mig själv med…?
Det är förmodligen tankar vi tänker lite till mans, både kända och okända personer. Funderingar på om jag duger, som jag är.
Vad jag menar, för att återknyta till inledningen, är att ingen går fri från att ha sin egen sorg, sina tillkortakommanden och problem – annars vore vi inte människor. Det syns inte på utsidan vad vi saknar, känner och tänker. Jag läste alldeles nyss ett så klokt påstående (men jag minns inte var!) att “om vi alla gick om kring med våra liv i genomskinliga plastpåsar, så skulle vi inte vilja byta med varandra.” Det är tänkvärt.
Så kanske kan vi istället börja se till varje människas lycka och önska dem mer. Vi får alla vår beskärda del av bakslag. Den personliga “sorgen” finns där hos var och en av oss, även om den inte är tydlig eller ute för allmän beskådan. Vi vet och förstår att ingen är perfekt. Men avund, missunsamhet och skadeglädje över andras framgång kan bli ett heltidsjobb som dränerar oss på energi, dessutom kan man ju jobba extra på kvällar och nätter med att snacka skit. Ingen jättelyckad kombination.
Det handlar om att vara rädd om mig själv, den jag är och fokusera på att ha det så bra jag kan. Det jag ger min energi, i form av tankar och visualisering, växer och förstärks. Ta tillbaka makten och hålla den hos mig själv, inte ge den till andra som får diktera hur jag ska ha det. Eller vad jag ska tänka, känna och agera.
Vi kan väl bygga starka och hälsosamma relationer framöver?
Välja vilka vi vill spendera tid med. Sprida och känna kärlek. Uppleva lycka, om så i små doser. Prova på att vara “förändringen du själv vill se i världen”, som Gandhi så klokt sade.
Har vi en deal här…?
// Kram Linda
