Prestation. (Phew.) Du vet kanske hur det är…? Att knappt kunna sitta stilla och bara “njuta” av lugnet. Tystnaden. Att liksom vilja göra någonting för att känna sig… nyttig? För att det känns som att många saker som inte hinns med…?
Idag kretsar så mycket kring vad vi – gör. Åstadkommer. Presterar. Utför. Levererar.
Det kan till och med kännas obekvämt att inte ha en plan för stunden – att inte rusa från morgon till kväll – för i rörelse känns det iallafall som att jag gör någonting! Annars tar jag kanske mest upp tid, energi och utrymme. Nu är det nog få dagar vi verkligen står helt utan planer, men bara tanken kan vara stressande…
Hur blev det så här? Varför måste vi vara det vi gör? Hur kommer det sig att frågan “Vad jobbar du med?” ställs oftare än “Vem är du?” Och den eviga frågan; varför identifierar vi oss med våra jobb eller yrkesroller…? Jag har en mycket kompetent kollega som på fester och get-togethers svarar på frågan med att hon är “hemmafru” – för att hon delvis är det – och där nånstans brukar samtalsämnet dö ut. Varför då? Är det obekvämt? Finns det inga smidiga följdfrågor då…? Som om det inte vore “The Prestation” att vara hemma med barnen och leda dem framåt i livet…
Och apropå barn, som små får vi ofta höra “vad duktig du är!” med fokus på – prestationen. Kanske inte lika ofta “vilken underbar tjej/kille du är, jag trivs med att bara vara med dig!” = du duger och är fantastisk som du är. För att fortsätta vara duktig i andras ögon blir det lätt en jakt på prestationer och göromål, så att jag vet att jag har ett värde. Om självkänslan inte är så stark. Det kan bli som en genväg till en känsla för sig själv, men den betyder att det inte riktigt går att vila och luta sig tillbaka… för jag blir det jag gör, det jag presterar inför andra. (Phew.)
I “mitt förra liv”, som dekoratör, levde jag med daglig prestationsångest. Det var förlamande många gånger, att inte veta hur jag skulle göra någonting och knappt heller varför… det var en kamp så ofta. Ingen ro. Idag när jag kan jämföra, förstår jag att jag då inte var på rätt plats och skulle vidare i livet – därför kändes det inte harmoniskt – men det var en oerhört viktig tid att lära av.
Hand i hand och sida vid sida med Prestation, går ofta hennes snygga och slipade syster – Perfektion.
Vet du hur många där ute och runt omkring dig som är perfekta? “ingen”, tänker du kanske. Men jag vill säga – alla. Det är bara det att vi måste flytta våra snäva gränser och vidga våra tighta ramar… tänka utanför boxjäkeln. Igen. Och igen.
För du är perfekt som du är. Märkligt nog. Låter det galet?
Och det handlar alltså inte om att ha ett perfekt renstädat hem. Det handlar om att du är perfekt – trots lite skit i hörnen. Du behöver inte kunna dra med fingret längs rena, dammtorkade hyllor eller studsa mynt på optimalt bäddade sängar. Eller att klä sig perfekt, sminka sig perfekt, bygga muskler perfekt och jobba jobb perfekt. Jag blir trött bara vid tanken på att bära upp en perfekt fasad.
Känns det igen? Att det känns som allra bäst när det är – perfekt. “Det är lika bra att jag gör det själv, så att det blir rätt gjort!” En bekant tanke, kanske? Men det leder ofta till dubbeljobb, minimal vila och energitapp, tycker du inte? Att hålla greppet hårt och kontrollera är uttröttande. Och om hundra år, kommer du då njuta av att du hellre ville ha och göra rätt, ett gnistrande rent hem och en avcheckad “to do”-lista, än att släppa taget, skratta och konstatera lite skit i hörnen, samt nämna dammråttorna vid namn? Kanske inte, det kan såklart bli en hel del att röja efteråt. När någon annan har färgat kläder i tvättmaskinen, diskat och slagit sönder favoritskålen eller inte dammtorkat ända in i hörnen…
Men bara tanken på att kunna släppa allt och dansa, skratta och sjunga i regnet eller solskenet – rätt så härlig, va? Befriande.
Vad handlar “systrarna” Prestation och Perfektion om…? Är det självkänsla? Eller avsaknaden av den, snarare? Känslan och vetskapen om att jag duger som jag är, även när jag inte presterar. I många år var jag det jag gjorde och jag var livrädd för att inte vara duktig nog. Jag ville leverera. Så byggde jag min “självkänsla” – på prestation. Det blev väldigt lite vila, med tanke på stressen inuti. Jakten. Än idag kan jag minnas att jag ville göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, för att bevisa att jag var värdig min blotta existens. Att jag var duktig.
Kunde jag ha haft mer fel? Jag äger rätten till mitt liv och min plats i detta universum ändå – utan att göra det minsta. Varken du eller jag behöver röra ett finger för att vara unik. (Det kan bli lite trubbel att förklara för andra varför man inte hjälper till, men värdet har vi alltid, alltid ändå.) Det tog ett tag innan jag kunde ta till mig detta, att våga vila och kunna kontemplera. Att inte känna mig onyttig, lat och som en belastning. Att bara vara.
För det finns ingen på den här planeten som är bättre än du på att vara just – du. Så, kom ihåg att du inte behöver göra någonting för att vara “perfekt” som du är. Unik. Vacker. Särskild. Kommer du bara ihåg och känner detta inom dig, får du gärna städa och diska och damma så mycket du vill – för att skapa “perfekt” på bästa sätt.
Jag tycker om att lyfta fram människor som gör gott, och några som vill uppmuntra människor att inse att de är just – perfekta, är Maja och Marica bakom projektet My Kind of Perfect. De kommer själva från relativt brokiga bakgrunder, med press, prestationsångest och tvivel på sig själva. Ur denna erfarenhet väcktes tanken på att vi alla faktiskt är perfekta som vi är, utan att prestera och de “…vill få människor att våga vara sig själva. Perfekta på sitt sätt! Här är vi perfekta! För vi tror att alla är perfekta precis som de är, med både styrkor och brister. Här lyfter vi också fram ditt perfekt, precis som det är, precis som du vill visa det.” Fint va? I like.
Jag vill utmana dig. Här och nu. Gå gärna in och “gilla” och dela på deras Facebook-sida My Kind of Perfect. Visa att du bryr dig, att vi kan stärka dem som jobbar för ett kollektivt större medvetande. Att det fokus och den ambition de har räknas! Kika gärna in där då och då, för att både inspireras och inspirera, berätta om vem du är och släpp fri kreativiteten, modet och styrkan inom dig! Låt det sjunka in i dig att du är perfekt som du är. (Och om det känns ovant, så gör det steg för steg. Tänk tanken varje dag. Tids nog är du där.)
Prova att för endast en dag vara lite snällare mot dig själv än du varit på länge. Var genuint stolt över dig själv och den du är (även om du inte presterar perfekt), ge dig själv en öm klapp på kinden då och då, en varm kram i tanken och ett leende i spegeln. Det kan bli så mycket lättare och roligare att leva då, när du slipper tävla och konkurrera med dig själv. Det kan vara ovant i början, men det blir lättare.
Och vem vet, kanske fortsätter du på samma sätt minst en dag till…? 😉
// Kram Linda
