Jag har en fantastisk vän och kollega som jag träffade och fick fin kontakt med på utbildningen inom den medicinska yogan. Hon har lärt mig om mig själv och andra, bland annat att undvika eller minimera användandet av ordet “svårt”. Innan dess hade jag missbrukat detta ord, det förstår jag nu.
När vi gick utbildningen på IMY, Institutet för Medicinsk Yoga i Stockholm, under 2010 och 2011, träffades vår grupp på ca 25-30 personer en helg (fredag-lördag) i månaden, ungefär. Det var helt fantastiskt. Vi delade så mycket tillsammans under den tiden, upplevelser och händelser som innefattade både glädje och sorg, skratt och gråt. Det var speciellt att få dela sina innersta tankar och känslor med andra under nästan två års tid, människor jag aldrig träffat förut men ändå kunde känna mig trygg med efter en tid. Det var en speciell period i livet.
När jag började där våren 2010 var jag väldigt trasig. Stressad. Sönder. Olycklig. Jag visste inte åt vilket håll jag ville gå, kände bara att “jag inte mådde bra”, jag gjorde det jag trodde var rätt: sökte mig åt flera olika håll samtidigt och kom alltså – ingenstans. Det var så frustrerande och ALLT kändes svårt. Jag snurrade in mig i jobbiga tankar, pratade fort, hittade ingen frid… gissa om jag behövde yogan? Lite.
På rasterna under dessa yogahelger, promenerade jag ofta ute på Gärdet tillsammans med de andra. Särskilt med Karin, som en dag förklarade för mig att det var dags att lägga undan ordet svårt, för att istället byta ut det mot ordet “ovant”. Såklart! Livet har ju en tendens att bli som jag tänker, eftersom det är vad jag då attraherar, och tänker jag att någonting är svårt, så har jag redan skapat ett hinder för mig själv. För ordet och betydelsen av “svårt” är ju sällan positivt laddat.
“Ovant”, däremot… det signalerar väl mer att jag inte riktigt kan och vet ännu, men jag lär mig! Det må vara en ovan känsla eller upplevelse, men det behöver ju inte betyda att det är svårt. Så behöver jag inte finta bort min hjärna. Jag har alla möjligheter att utvecklas och bli bra. Att tänka “svårt” är frustrerande, tycker jag. Och det var helt självklart, när hon sade det. När det väl sjönk in i mig och polletten trillade ner.
Varje gång efter det, när jag ogenomtänkt klagade på att det ena eller andra var “så svååårt” att förhålla sig till, så harklade hon sig och sade “… nu menar du nog ovant, Linda”. Ja, det gjorde jag nog. Och idag hjälper det mig mycket, när det känns svååårt, så stannar jag upp och tänker att det är ovant. Och när jag väl accepterar att det är någonting jag kanske ännu inte kan, men håller på att lära mig, så känns det faktiskt lättare!
“Svårt” blockerar, medan “ovant” skapar en ny möjlighet…?
Tänk att det kan betyda så mycket att bara byta ut ett litet ord med så stor betydelse? Och att jag varken tänkte på det eller förstod det innan… men det är lätt att bli förblindad i sin egen situation och det är därför andra människor – som ser med ett perspektiv utifrån – kan väcka så mycket inom en.
Min yogautbildning har betytt oerhört mycket för mig, på så många olika plan i livet. Så många olika nivåer – både fysiskt, psykiskt, mentalt och andligt. Själsligt. Det är ett helt nytt liv. Och jag fick lära mig att tänka på ett helt nytt sätt, även om det ibland känns… ovant… men bra!
Tack för det du lärt mig hittills, Karin.
♥ ♥♥ ♥ ♥ ♥ ♥♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥♥ ♥ ♥♥♥ ♥
// Kram Linda
