Hur förhåller du dig till synkronicitet i livet? Har du upplevt det alls?
Wikipedias förklaring av ‘Synkronicitet‘:
“(ett nybildat ord baserat på synkron = samtidig efter grekiskans sýnkhronos) ett begrepp som står för
“ett iakttagbart meningsfullt samman-träffande utan orsaksmässigt samband”. Ordet är besläktat med synkronisering, men med i princip motsatt betydelse eftersom synkronisering är en (av människan) organiserad samordning i tid – exempelvis att en buss avgår fem minuter efter att tåget har anlänt.
Annorlunda uttryckt är synkronicitet ‘upplevelsen av två eller flera händelser som saknar synbart orsakssamband, eller som osannolikt kan förekomma tillsammans av en slump, ändå upplevs som förekommande tillsammans på ett meningsfullt sätt’. Här kan det vara fråga om två personer som inte har träffats på många år, men som båda har velat hitta varandra och återuppta kontakten, och som av en händelse hamnar de båda på den där bussen i en främmande stad dit de har anlänt med varsitt tåg.”
Well, how about that? Har du någongång i ditt liv upplevt att det sker saker, möten och händelser på ett sätt som får dig att reagera? En lärare du inte sett sedan skoltiden, som du nyligen tänkt på, träffar du plötsligt i en smal gränd i Gamla Stan. Eller den där boken du tänkt köpa, som plötsligt ligger synligt framför dig på en loppis för inga pengar. Tunnelbanetåget du just missat tvingar dig att vänta på nästa och på den sitter en god vän du inte sett på länge, men har tänkt ringa…
…tillfälligheter? Kanske. Eller synkronicitet.
Personligen älskar jag detta fenomen och hur saker och ting faller på plats. Hur mycket jag än försöker att förhålla mig cool till det, förvånar det mig varje gång. Visst, jag älskar ju att hitta en anledning till eller mening med det som sker, men jag tyckte att livet kunde kännas så fruktansvärt meningslöst i perioder förut. Nu är det bra mycket mer spännande.
* * * * * * * * * * * * * * * *
Det var en fin sommareftermiddag i Stockholm i början av augusti 2010. Solen hade börjat sjunka ner från himlen, men det var fortfarande behagligt ljust och varmt. Så där som en sommarkväll ska vara. Jag satt i en lånad bil på motorvägen, på väg från mina föräldrar till min egen lägenhet, jag bodde på Södermalm och de på den norra sidan av stan.
Jag var lite lätt stressad över att åka hem och packa, eftersom jag inte ens hade påbörjat detta, men trots detta överlycklig inombords. Morgonen efter skulle jag (gladeligen) köra de 50 milen till mitt eget paradis – för en vecka i lugn, ro och harmoni med naturen. Bara tanken på att åka upp gör mig glad inuti. Sån har jag alltid varit och kommer alltid att vara. Där finner jag styrka, energi, glädje, kärlek, lugn och ro. Harmoni och balans.
Men trots min milda oro över att jag inte hade hunnit plocka ihop ett enda plagg (så att jag skulle behöva sitta hela natten) eller en enda sak – och det faktum att jag under kvällen/natten bestämt mig för att vända åter till mina föräldrar och sova där, för att slippa köra de extra milen följande morgon – lyfter jag mobilen och ringer en god vän. Vi hade pratat lite tidigare om att “ses å fika” och jag hör plötsligt mig själv säga:
– Funkar det att jag kommer förbi och tar den där fikan ikväll, så att vi kan ses och prata lite? Jag var självklart varmt välkommen.
Vänta. Lite. Nu. Vad gjorde jag? Egentligen hade jag bråttom hem för att packa mina saker, vända åter ut från stan och förhoppningsvis få några timmars sömn innan jag skulle sätta mig i bilen igen och köra 50 mil. Då var det läge för en fika? Ja, tydligen. Jag log för mig själv, för jag förstod att det var något jag bara måste göra. Rent logiskt och rationellt var det inte läge, men okej då. Jag körde därför en helt annan och längre rutt, hem till henne på södra sidan om stan, vilket ändå kändes bra. Rätt. Märkligt.
Hon är så förbannat rolig, min vän. Hon kallar mig för “Libbstickan” och tror att jag bara äter hö. Jag skrattar ofta bara jag ser henne (ja med henne, inte åt henne), så det var inte motvilligt jag åkte dit. Aldrig i livet. Däremot tänkte jag att det kanske kunde ha varit ett bättre valt tillfälle, när jag hade mer tid att softa och koppla av lite tillsammans med henne. Men, så här i efterhand verkade tillfället varit väldigt väl valt ändå.
Jag hade börjat fundera en hel del kring min framtid. Vad jag ville jobba med, min blivande hemsida höll på att falla på plats i huvudet och jag skapade en eventuell framtida webshop i mina tankar. Jag ville dela det med henne och när vi satt och pratade över en fika bara bubblade den informationen ur mig som kolsyra. Hon skrattade åt min entusiasm och sa:
– Webshop? Då ska du prata med proffset, han kan sånt! Så ropade hon på sin innneboende vän, som jag möjligen träffat en gång tidigare. Han visade sig otippat kunna det mesta om det mesta i den vägen och plötsligt var vi inne i en intensiv diskussion kring min framtid, hur den kunde se ut, vilka vägar man kunde ta och jag hade helt gömt bort tankarna på min packning för den stundande morgondagen, fastän solen sjönk allt lägre i väster utanför fönstret. Jag minns det ännu som en vacker, varm och ljus sommarkväll.
Han verkade uppriktigt intresserad av mina idéer och upplägg, såsom vi diskuterade, men han röstade högljutt ner mina otänkbara och katastrofala förslag på företagsnamn. Plötsligt sade han leende:
– Men, du skulle ju ha mitt domännamn: mittnyaliv.se! Mitt nya liv.
Eh, ja… det hade ju varit nåt. Så länge som jag hade slitit-mitt-hår-vänt och vridit på alla möjliga dåliga varianter av företagsnamn som lät antingen för flummiga, stela, kliniska eller rent av – löjliga. Och hade jag hittat nåt som var rimligt att tänka sig så var domänen förstås inte ledig. Mitt nya liv. Det var ju klockrent.
När jag körde hem till söder den kvällen kände jag mig aningen omtumlad. Namnet var det som upptog den största delen av min hjärna, men även mötet med de båda. Det kändes så menat. Varför skulle jag annars åka dit en kväll, som en liten omväg, när jag egentligen inte ansåg mig ha tid? Packningen den sena kvällen, bilfärden ut från stan på natten och de 50 milen i bil dagen efter måste ha varit en enkel sak, för jag minns dem inte som ansträngande. Alls.
Mitt nya liv. Det slog undan benen på alla tankar jag tidigare haft kring mitt företags namn. Det var så stadigt. Inga frågetecken där, inte. Och jag hade ju ALDRIG hittat honom om jag ens hade gett mig på att söka efter om domänen var ledig (vilket jag naturligtvis inte trodde). Dessutom kunde ju namnet bli någon annans nya liv, beroende på vad man väljer att ta till sig, men med utgångspunkt från mig och mitt liv. Jag gillade det mer och mer. Ju mer jag tänkte på det, kände på det och smakade på det.
* * * * * * * * * * * * * * * *
Resten är ju historia. Omkring ett år senare hade jag både namnet och domänen i min ägo och där började Min Nya Väg i livet – på riktigt. För mig är detta ett exempel på synkronicitet. Det som är menat att vara. En kväll som inte alls var tänkt att mynna ut i en fika hos en vän, blev starten på min framtid – ändå. Någonting ledde mig dit, fastän vi hade kunnat träffas en helt annan dag på en helt annan plats. Men då hade det kanske inte passat lika bra in i våra liv?
Många tycker att företagsnamnet är bra och kan spontant brista ut i att säga:
– …det är ju helt otroligt att domännamnet var ledigt?! Men det var det ju inte. Jag blev dock ledd av en känsla till den man som kunde överlåta det till mig. Och till och med PRV har gillat min idé så pass att jag först fick en företagsregistrering och sedan en varumärkesregistrering… det är en morot, om något. Helt galet.
Till följd av sådana här upplevelser försöker jag ha tillit till att saker blir som de ska vara, även när jag tvivlar och förtvivlar. Det var inte min första synkronicitet och det är sannolikt inte min sista, sådana stunder förgyller livet – så det är viktigt att uppskatta dem. Iallafall för mig.
Hur man vill bedöma dessa “tillfälligheter” är upp till var och en. Vi är fria att tänka och tycka vad vi vill, och för mig är synkronicitet oerhört fascinerande.
Jag önskar dig en fin dag.
// Kram Linda
