Det snackas mycket om att vara i stunden. Nuet. Fånga dagen. Och allt det där.
Let’s face it. Det är lurigt i vår tideräkning att rensa tankarna så att vi bara är i stunden, utan påverkan från livet omkring oss. Vi kryssar (läs: springer) mellan hem och jobb, med stopp på dagis, bensinmackar, livsmedelsaffärer och diverse andra butiker på vägen till och från. Det är otaliga möten, bussavgångar, taxiresor och flygplan att passa – för att hinna med allt det vi bänt in mellan dygnets rusande 24 timmar.
För mig personligen handlar det om att skapa rutiner (hur tråkigt det än låter) och metoder för att påminna mig själv – mitt i stressen – om att stanna upp och vara närvarande. Här. Och. Nu. För följden blir ju annars att “om jag står med ena benet i gårdagen och med det andra kliver in i morgondagen, så *issar jag på nuet.” Som någon sa så… poetiskt.
Och det är ju dessutom en sanning, att för att kunna bygga min framtid, måste jag skapa den i nuet. Det händer nu. Och nu. Och nu. Om jag släpper taget om nuet, för att leva i minnen av det som varit eller drömmer om hur det ska vara “sen”, hur blir min framtid då? Sånt här kan jag börja tänka på när jag får lite tid över. Att jag så ofta är på väg. Någonstans.
Som yogi(ni) försöker jag att skapa en varm och lugn miljö, under yogaklasserna för mina yogisar, där det går att vara i sin egen privata “bubbla”. Närvarande. Stilla. Inkännande. Lyssnande. För att våga släppa greppet om allt utanför och slappna av. Sluta prestera ett tag och tillåta sig själv att bara… vara. Det kan ta lite tid att landa i sina andetag. Att släta ut sina spända ansiktsdrag. Att undvika att bita ihop. Att släppa de surrande tankarna. Men det brukar gå bra efter ett tag. Släppa lite.
Ändå handlar det inte om att bli helt tom i huvudet. Eller att stilla tankarna fullständigt. Att bara uppleva tystnad. Det handlar främst om att om och om igen vara närvarande och uppmärksam på sina tankar, sedan släppa dem. Notera sina känslor. Istället för att driva iväg med destruktiva, stressande tankar till en parallell verklighet. Att vara i kroppen. Andas.
Motorn som går på högvarv djupt inuti kan inte tvingas till lugn. Bara stillas av tålamod och aktiv stresshantering. Allting sker successivt, andetag för andetag. Det måste få ta sin tid, ingenting blir bättre av tvång. Utan att pressa eller tvinga, bara följa med flödet och fokusera i stunden. Hur andetaget känns i bröstet och i kroppen. På lugnet som infinner sig, sakta men säkert. Och det är magiskt.
För ärligt talat – hur ofta är du i din kropp och inte i huvudet…?
När jag hör mina yogisar berätta om hur det är att gå ner i varv och uppleva hur stressen släpper, blir jag lycklig. Av reaktionerna på hur omtumlade de blir när de känner lugnet. Upplever stillheten. För deras skull, för att det finns ett sätt att bli lite lugnare inombords. Men även för min egen, såklart. Att få dela denna upplevelse i den stressade värld vi lever idag.
Och att leda yogapasset, då? Det är en fantastisk miljö att arbeta i, men egentligen inte avslappnande... jag är ju där för att skapa en trivsam och stilla miljö, vilket kräver sin insats. En lugn röst, en guidning in i vila, stillhet. Det skulle kunna bli en prestation – eftersom människor kommer för att gå ner i varv och vila. För jag klockar varje moment. Jag ska ju planera mitt pass – ge andningen utrymme, instruera övningarna på ett tydligt sätt, skapa stämningen, vagga in i stilla ro…
…jag skulle absolut säga att det kräver koncentration att leda yoga, men det är långt ifrån stressigt och jag är sällan så i stunden som i ett yogapass. Det är en ynnest. Jag befinner mig i nuet, där jag räknar minuter och sekunder utan att släppa fokus på mina yogisar. Och därför blir det en win-win. Du kan vila och slappna av, medan jag… är mitt i händelsen, utan tankar på igår eller imorgon. Fantastiskt.
Vill du koppla av en stund? Gör så här:
Slut dina ögon. Andas sakta in genom näsan och ner genom dina luftrör, låt magen växa rakt ut när du fyller dina lungor med luft. På så sätt tillåter du diafragman (muskeln som ligger som ett lock i mellangärdet) att sjunka ner inom dig. Det sänker dina stresshormoner och ger dina lungor möjlighet och utrymme att fyllas maximalt med friskt syre. När du sedan sakta andas ut genom näsan, genom att släppa ut luften genom dina luftrör, låter du magen försiktigt sjunka tillbaka in mot ryggraden igen och därmed pressa tillbaka diafragman uppåt, inom dig. Det tömmer dina lungor på den sista luften.
För att uppleva en effekt av att din kropp “lugnar ner sig”, kan det behövas uppåt en kvarts medveten och djup andning på detta sätt (beroende på hur stressad du är). Det bör aktivera ditt parasympatiska nervsystem, som är lugnande. Har du tid att prova det…?
Vila gärna i det stilla mellanrummet mellan utandning och nästa inandning, för din kropp kommer att signalera när det är dags att ta nästa andetag…
…och varför inte passa på att lyssna till Deva Premals vackra version av “Aad Guray Nameh” under tiden? En liten guldkant på vardagen, en stilla stund.
*Namaste!
// Kram Linda
* “Det gudomliga i mig hälsar det gudomliga i dig”…
