I helgen har jag varit på det närmaste en “skolavslutning” jag kan komma för tillfället. Mina kusinbarn som går i Uppsala musikklasser har haft Vårkonsert – och jag var inbjuden. Inte ett öga var torrt, tror jag.
Jag har vuxit upp på vischan utanför Stockholm, nära Arlanda och halvvägs till Uppsala, där jag även har släkt/familj. Det betyder att jag under min barndom och tonår varit ungefär lika mycket i Sveriges största stad (Sthlm), som den fjärde i storleksordningen (Uppsala). Och jag har alltid tyckt att det är något särskilt med Uppsala. Stämningen. Atmosfären. Domkyrkan, Slottsparken, Fyrisån, Ofvandahls… och allt det andra. Jag åker gärna dit och strosar.
Vårkonsertens dag bjöd på strålande sol från klarblå himmel och ganska starka vindar på trappan till Universitetsaulan, men de påverkade mig inte så mycket, eftersom jag fick möjlighet att gå in och lyssna på stämsång från barn och ungdomar i sammanlagt sju årskurser…
Till saken hör att jag tycker så mycket om att vara med min släkt i Uppsala, faster och farbror, kusin med fru och deras fina barn – varav den ena är min gudson. Som min utökade familj, om jag får säga det själv. Jag är så glad och tacksam över att jag får chansen att vara med på deras uppträdanden, både vårkonserter och Luciatåg i domkyrkan. För mig betyder det massor.
Det brukar – som en bonus – dessutom innebära god mat (med stor hänsyn tagen till mina minst sagt märkliga kostkrav), roliga konversationer, sång och musik, ibland även sällskapsspel och givande samtal in på sena nätter, tills stearinet tar slut i ljusstakarna. Jag tycker väldigt mycket om det och är glad över att få vara delaktig.
Tänk, vad dessa möten ger i form av energi och en känsla sammanhang. Jag blir mer och mer mån om vad jag lägger min dyrbara tid på, var jag vill vara och vem jag vill dela det med. Och när jag vill ha egentid och vara för mig själv, så väljer jag det. Det bästa av två världar.
Eftersom jag valde att tacka ja till erbjudandet att sova kvar över natten, fick vi även en mysig frukost tillsammans med fler givande samtal. Jag fick veta mer om gudsonens gradering inom taekwondo och den sista tentan hans mamma ska lämna in för att bli klar med sin kurs. Ibland känns det som att jag inte vill lämna och gå, även om jag måste. Ibland vill jag stanna där det känns “hemma”… var jag än befinner mig. Jag uppskattar den varma känslan av att känna mig som hemma.
På vägen hem passade jag på att stanna vid IKEA och skaffa lite nya kontorsprylar hem. Och jag som älskar att skrota runt där i sakta mak, utan att jäkta och bara titta runt. På allt. Även flamingoglas. Eftersom jag själv har jobbat på “bygget”, fast i en annan stad, kan jag många av namnen på prylarna utantill men tycker det är kul att se nyheter och sortiment i övrigt. Drömma, möblera och inreda i huvudet. En underbar och inspirerande form av egentid… det gäller att hitta den där den finns. Tiden.
Och ja, sen var det dags och hög tid att fira kära mamma på Mors Dag igår, med kramar, skratt och god mat. (Som en bonus var mormor med, så jag fick även fira Mormors Dag.) Min kära mamma, som alltid ställer upp på så många sätt för mig, peppar, pushar, hoppas, tror och önskar det bästa för mig. Som hjälper mig med så företaget och min verksamhet. Det räcker inte med en dag för att fira henne som mamma, men jag tar gärna tillfället när det kommer.
Nu hoppas (läs: vet) jag att hon tar god hand om det lilla olivträdet hon fick, så att jag kan få skörda oliver senare i sommar. Att hoppas på olivolja är kanske att ha lite höga förväntningar…? Drömma går ju.
Idag måndag vankas åter möten med klienter på södermalm i Stockholm, efter en underbar Uppsalahelg. Jag har det verkligen toppen som bor mittemellan. Det bästa av två världar.
// Kram Linda
