Jag har fått ännu en historia som en klient vill dela med sig av, som jag skrivit om i tidigare inlägg – läs gärna om Paul och Lena, Eva och Gunilla – vilket startade när jag frågade om vem du som läsare är. Denna otroliga text får tala för sig själv, jag läste den med stor respekt och ödmjukhet. Varsågod.
* * *
“Hej, mitt namn är Lotta. Jag vill berätta min historia och hoppas att jag i och med det kan hjälpa andra. Framför allt vill jag lyfta fram vad Linda har gjort för mig och den hjälp jag fått på min resa till en mer insiktsfull person och framförallt en sundare människa. Låt oss ta det från början…
Jag var en glad och positiv tjej, i mina bästa år. Jag hade framtiden utstakad för mig, jag såg inga hinder eller begränsningar. Jag levde ett rikt liv med min fantastiska sambo. Vi levde livet och njöt! Jag hade en aktiv fritid och gjorde allt det jag gillade. Livet var bekymmersfritt. Sedan blev vi gravida, vilket var helt fantastiskt. Vi njöt av varje dag och såg fram emot att bli föräldrar. Graviditet flöt på utan komplikationer och dagen närmade sig då vår lilla tjej skulle födas. Med skräckblandad förtjusning såg jag fram emot detta.
Vår lilla tjej föddes 30 november 2011, men det som skulle ha varit en fantastisk (dock smärtsam) upplevelse blev en stor besvikelse. Vi blev illa behandlade av personalen, vi fick ingen hjälp när vi behövde den, larmklockan på rummet var trasig, vi kände oss ensamma och utlämnade. Vi var chockade efter förlossningen och kunde inte förstå att det kunde fungera på det sättet. Vår lilla tjej var i prima form och det vackraste vi sett. Men denna dag bet sig kvar i mig. Vi sa båda att detta går vi inte igenom igen, det blir inga syskon till Tove. Det största man går igenom i livet är att bli förälder, men starten kunde ha blivit så mycket bättre.
Dagarna gick och vi lät födseln falla i glömska. Vi njöt av att vara föräldrar. Samtidigt som jag tyckte att livet som föräldraledig var fruktansvärd. Samma sak varje dag, ingen kontakt med omgivningen, INGEN SÖMN. Hela mitt liv hade ryckts ifrån mig, samtidigt som jag inte vill ändra på någonting. Tove var ett mirakel och hon var vår. Jag ville ju detta. Men jag hade förlorat den jag var och jag hade förlorat kontrollen. Kärleken var överväldigande, ansvaret över ett litet bräckligt liv påfrestande och oron att göra fel outhärdlig. Omställningen var tuff. Känslorna rusade inom mig, glädje, oro, rädsla… Hur kan jag ta ansvar för det här lilla livet, hennes framtid vilar på mina axlar. Hur ska jag klara det??
Sömnbristen gjorde att jag såg svart och vitt, det var svårt att hantera omställningen. Efter två månader kom den först starka ångesten. Jag hade aldrig upplevt något sådant tidigare, det var fruktansvärt och skrämmande. Plötsligt hade verkligheten kommit ifatt och kroppen började säga ifrån. Känslan av att må dåligt mitt uppe i lyckan gjorde ont. Så här ska det inte kännas, jag ska vara lycklig nu…
Jag kämpade emot ångesten och fick panik över att inte må bra. Dagarna, veckorna och månaderna gick. Jag tänkte att snart går det över. Snart mår jag bättre. Jag tappade fokus på Tove och blev mer och mer innesluten i mig själv och mina tankar och känslor. Det var ett mörker. Jag kände varje hjärtslag, huvudvärk, ont här och ont där. Jag blev medveten om allt som hände i min kropp. Tankarna kom…”tänk om jag svimmar när jag är ute med vagnen”, “tänk om jag tappar synen när jag kör bil med Tove”. Till slut kunde jag inte köra bil, då ångesten påverkade min syn.
Efter några månader kom den första panikångestattacken, hjärtat rusade, jag blev yr, synen försvann…jag trodde att jag fått en hjärtattack. Efteråt mådde jag illa, rädslan satt i hela kroppen. Jag gick och gjorde alla möjliga undersökningar, långtids-EKG, hjärnscanning, ögonkontroll osv.
Men det var inget fel på mig.
Som tur var hade jag vänner och nära att prata med som kände igen symptomen. Och jag blev medveten om vad som hände med kroppen och att alla fysiska symptom berodde på ångesten, men det var inget jag kunde kontrollera eller styra. Attackerna kom om och om, hela tiden. På helt oväntade platser och vid helt oväntade tillfällen.
Jag var tvungen att skaffa bettskena, då jag på nätterna låg och pressade ihop käkarna. Jag vaknade med huvudvärk och molande värk i käkarna. Kulmen nådde jag när jag fick en panikattack i sömnen och jag vaknade mitt i den och trodde att jag höll på att dö (jag förstod inte då att jag drabbats av en panikattack). Händerna var bortdomnade, hjärtat rusade och jag hade svårt att andas. Det slutade med att vi ringde 112, och en ambulans kom. Dom tog alla prover och lugnade mig och sa att allt var ok. Jag förstod då att detta “bara” var en panikångestattack. Jag grät mig till sömns och skämdes över att behöva tillkalla ambulans.
Det var här jag insåg att jag inte fixade detta själv och att jag behöver hjälp. Jag pratade med min kontakt på BVC och hon hänvisade mig vidare till psykolog. Jag gick och pratade med henne, i början ofta, sedan lite mer sällan. Jag fick stöttning, råd och tips.
Det jag fått bekräftat från många håll var att det som vi upplevde vid förlossningen ska inte hända och att vi haft otur och att det förmodligen var detta som orsakat ångesten till en början. Skönt att höra, men ingen vidare tröst. Psykologen tyckte att jag skulle ta ångestdämpande medicin, men det var inget jag ville.
Sommaren kom och varje dag var en kamp mot ångesten. Vilket jag senare lärde mig att istället för att kämpa emot så ska man acceptera. Men detta hade jag ännu inte förstått. Jag hade ångest, attacker och migrän. Kroppen var helt slut. Jag läste en bok, som jag blivit tipsad om av min psykolog, om medveten närvaro, yoga och mindfulness. Och det var här det vände, en liten vändning, men dock… Jag tog kontroll över mina tankar, känslor och handlingar och bestämde mig att jag skulle besegra ångesten och må bra. Ångesten skulle inte få styra mitt liv.
Det var också här som jag tog kontakt med Linda, min goda barndomsvän som jag visste hade gjort sin resa och nu höll kurser i medicinsk yoga. Jag kontaktade Linda när jag läst ut boken och frågade om hon skulle hålla några yogakurser i Stockholm till hösten. Svaret var att det gjorde hon gärna, så fort hon fått fatt på en lokal.
Hösten kom och till min stora glädje blev kursen av. En gång i veckan fick jag en stund för mig själv, jag fick ANDAS, låta kroppen och hjärnan vila, en chans till återhämtning och lugn. Det gjorde mig otroligt gott. Vid det här laget hade jag gått med på ångestdämpande medicin, för att få en chans att njuta av mina mammaledighet och min fantastiska dotter. Det var en lättnad, ett andrum i stressen. Men som jag visste var medicinen bara ett hjälpmedel och inget botemedel. Jag var tvungen att ändra inställning till livet, släppa kontrollen och acceptera livets motgångar för att må bättre.
Yogan hjälpte mig med detta, jag lärde mig att andas att minska stressen i mitt liv och hantera svåra situationer bättre. Sakta men säkert fick jag tillbaka glädjen till livet, till min familj och yogan var en stor bidragande orsak till detta.
Ångesten minskade och även migränen. Lyckan över att göra framsteg var underbar.
I december började jag jobba igen. Jag hade bytt tjänst under föräldraledigheten och nervositeten var stor. Trots detta klarade jag stressen av nya jobbet bra, men smärtan över att vara borta från min dotter så mycket var stor. Jag stressade över detta mycket och oroade mig. Det var här mitt nästa bakslag kom. Min mage pajade totalt. Jag fick springa på toa flera gånger per dag, jag fick ont i magen, magen blev svullen och situationen blev påfrestande. Jag funderade på hur jag skulle klara långa möten och konferenser på jobbet, eller gå någonstans där det inte fanns toa.
Återigen fick jag konsultera Linda som jag också visste utbildade sig inom läkande kost. Vi bestämde att jag skulle komma på en konsultation och se hur jag kunde ändra kosten och läka tarmen. Jag fick rekommendationen om att utesluta vissa livsmedel och äta vissa kosttillskott. Det visade sig att jag hade på gränsen till läckande tarm och att många av mina värden var låga. Vanligt när man fött barn och ammat länge. Barnet suger ut reserverna i kroppen och fyller man inte på ordentligt så blir det brist. Ganska snabbt började jag må bättre. Efter ett andra besök hade nästan alla värden blivit bättre. Magen började repa sig och jag lärde mig vilken mat som passade mig och min kropp.
Jag fortsatte följa Lindas råd och allt blev bättre och bättre. Jag kände mig starkare och starkare för varje dag. Efter varje konsultation med Linda blev mina värden bättre och bättre. Jag hade börjat med akupunktur också och jag vet inte vilket som bidrog mest till att jag blev lugnare och började må bättre, men resultatet var minskad migrän och ångest och totalt sett en gladare tjej. Jag tror att det var en kombination av bättre kost, yoga och att jag tog hand om mig på ett helt annat sätt. Nu är jag så gott som ångestfri, medicinfri och jag har tagit mig igenom detta och har blivit en bättre människa på köpet. Jag förstår nu hur jag ska ta hand om mig själv, vad som viktigt i livet.
Jag vill med största vördnad och respekt skänka Linda de största kramarna som hjälpt mig så mycket och visat vägen. Jag är enormt tacksam!!! TACK vännen, hade inte klarat det utan dig!!“
* * *
Fina, fantastiska och modiga Lotta. Som jag har sagt till dig, har du gjort den största delen av din resa själv, men med stöd och vissa verktyg (här genom hälsoundersökning, kostrådgivning och yoga). Du valde att be om hjälp för att må bättre och det har varit mig en ära att kunna bistå dig. På alla sätt.
Idag strålar du som du alltid har gjort, ibland syns det som sker på insidan verkligen inte utåt. Din starka och öppenhjärtiga berättelse kommer att hjälpa många – mer än du tror… från djupet av mitt hjärta, tack. Tusen tack.
Om du som läser detta vill skapa nya förutsättningar i ditt eget liv för att må bättre, så når du mig via detta kontaktformulär. Välkommen.
// Kram Linda
