Det finns ett uttryck som lyder “Du är vad du äter”. Har du månne hört det förut? (…uttjatat till leda?) Jag håller numera inte med om just den ordföljden.
Bara själva uttrycket är laddat och har förmåga att skapa en del ångest, tror jag. Och det ligger väl i och för sig hos var och en att definiera, men jag tycker inte att detta uttryck passar någon längre. Inte sedan jag började läsa funktionsmedicin
samt kost och näring, ända ner på minsta biokemiska cellnivå.
Jag tror dock att “det du äter” kan säga en hel del OM dig – eller mig, för den delen. Om vi väljer inbakad pizza, groddade grödor, dynamiskt odlat, take away, hembakat, helfabrikat, LCHF, rawfood, vegetariskt eller någonting helt annat… så säger det en del om våra val och vad vi faktiskt – äter. Men det säger inte vad du är. Nödvändigtvis.
Varför inte, då? Jo, för att jag ser bland mina klienter att vissa av dem (liksom jag, tidigare) har oerhört svårt att ta upp och absorbera näring. För även om vi har trott att vi “bara äter och det sköter sig självt” inom oss, så är det dags att vakna upp och skaffa mer kunskap nu. Vi är en fantastisk fabrik ända ner på cellnivå, men det handlar om att ta hand om mage och tarm, slemhinnor och en matsmältningsapparat som kan vara nedsatt och belastad av stress, brist på enzymer, saltsyra (HCl i magsäcken), inflammation eller någonting liknande – det är ofta lika individuellt som allt annat. Och rätt vanligt.
Därför har jag lärt mig att det snarare heter att:
“Du är vad du kan ta upp”.
Du är den mat du kan tillgodogöra dig. Inte det som bara passerar. För det du äter, bryts (i bästa fall) ner och tas upp av din kropp, det omvandlas till dina inre organ, skelett eller kroppsdelar: som hud, hår och naglar. Hänger du med?
Du BLIR i så fall den näring du kan ta upp. Bygga din kropp av. Helt enkelt.
Tänk tanken: om du tar ett majskorn (vilket blodgrupp O inte bör göra alls, by the way) och sväljer det helt utan att tugga sönder det, så kommer det att kunna passera magsäck, tarmar och slutligen komma ut i andra änden helt utan att ha brutits ner – då har det bara passerat det “långa veckade rör” som man kan säga att matsmältningsapparaten är… Så, majskornet passerar helt och kommer ut, utan att bli en del av dig. Inte sant?
Medan det du faktiskt kan ta upp, blir en del av dig. Din kropp.
Det betyder att om du har nedsatt matsmältning eller näringsupptag, så kan du i teorin äta “hur nyttigt som helst”, utan att din kropp kan tillgodogöra sig den största delen näring. Så gjorde jag tyvärr: åt nästan jämt och var ständigt hungrig, men eftersom min tarm var trasig togs en väldigt liten del av näringen upp genom alla meter tunntarm. Därför är det så viktigt att inte bara tänka på VAD jag äter, utan HUR jag kan ta upp det…. och om jag gör det? Annars är det där allting börjar, det måste fungera. För att illustrera:
Bilden nedan är min egen hårmineralanalys gjord 21 januari år 2000, alltså ganska precis 14 (!) år sedan. Staplarna bör här ligga relativt jämnt inom de båda vitmarkerade områdena och det gör mina (obefintliga) staplar absolut inte. Näringen är här i princip på botten, förutom högt med Kalcium som indikerar försurning… Jag hade läckande tarm, låg saltsyra (HCl) i magsäcken och tog därmed nästan inte upp någon näring alls. En riktigt negativ spiral rakt ner i utmattning, för mig. (För att inte tala om den höga stapeln Kvicksilver/Hg till höger, jag som inte ens har en enda amalgamfyllning (tack, mamma!) i mina tänder. Märkligt.)
Jag ställer mig inte frågande till ATT jag kraschade, det som är otroligt är att det hände först 6 år senare… hur orkade jag?! Det var där sockret (energin) gjorde sitt, framför allt, för att hålla mig uppe. Det är ju ofta så, kaffe eller choklad, allt för att fortsätta framåt. Och om några av oss “går omkring och ser ut så här”, är det då konstigt att vi känner oss orkeslösa och trötta? När järnet (Fe, som till exempel transporterar syre i blodet) inte ens syns på analysen…? Jag tror inte det. Verkligen inte.
Jag åt väldigt mycket socker då, vilket i högsta grad bidrog till denna bild, men jag hade vuxit upp på “bra lagad mat”; det gjorde att jag hade en bild av att jag var en sund och frisk människa. Inte hade jag en aning om hur fruktansvärt lågt näringsupptag jag gick runt med. Och NÄR jag åt, tog jag inte upp så mycket som jag borde, därmed var det ännu viktigare VAD jag åt och väl fick i mig…
Kroppen är en makalös och komplex skapelse, om det är så att vi har en nedsatt matsmältning är det prio ett att återställa den… tänk bara vilken förlust av näring om vi kör runt vår fantastiska farkost av kött och blod utan “bensin”. Eller med gasen i botten fastän handbromsen är åtdragen. I det läget, skulle huvudvärk/migrän, inflammationer av någon sort, utmattning eller utbrändhet, depression och värk vara så konstigt då? Nej. Inte alls. Det är tvärtom precis så här sjukdomar kan byggas upp över tid, i det tysta.
Jag gör även hårmineralanalyser nu, om du är intresserad av att göra en.
Det här kan vara kämpigt att börja tänka på, när ett nytt år startat och frågor kring vad man “bör” äta snurrar runt, runt oss… men om du är tillbaka i vardagen på jobbet och har landat i din hemmiljö, så kanske du ska fundera på saken?
Att du är vad du kan ta upp.
Dags att ställa dig vid rodret på din egen skuta? Jag skulle gå vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig” (där vi delar med oss av egna erfarenheter) och skapa mig en egen uppfattning om jag vore du… för att skapa en bättre individuell förutsättning för just dig. För framtiden.
// Kram Linda
